Dessa tankar tryckte och pinade honom än svagare, än starkare, men övergav honom aldrig helt. Han läste och tänkte, och ju mer han läste och tänkte, desto längre bort kände han sig från det mål, han sökte.
Då han övertygat sig om, att materialismen inte kunde ge något svar, hade han i Moskva och sedan på landet läst och sedan läst om igen både Platon, Spinoza och Kant, Schelling, Hegel och Schopenhauer, de filosofer, som gav en inte materialistisk världsförklaring.
Tankarna tycktes honom fruktbringande, då han läste eller själv övertänkte deras vederläggande av andra läror, särskilt materialisternas, men så snart han läste eller övertänkte deras egen lösning av frågorna, upprepades ständigt ett och samma. Fördjupande sig i de långa utredningarna om ord sådana som ande, vilja, frihet, substans, gav han sig avsiktligt in i de ordfällor, som filosoferna eller han själv ställt upp och började liksom tycka sig förstå en del. Men han behövde bara glömma bort tankens konstlade gång och från det verkliga livet komma tillbaka till detta, som tillfredsställt honom, så länge han låtit tankarna följa en given tråd — så störtade hela denna konstlade byggnad samman som ett korthus, och det blev klart, att byggnaden varit uppförd av ord, som radats upp bredvid varandra utan samband med allt det, som hade större vikt i livet än förnuftet.
En tid, då han höll på med att läsa Schopenhauer, satte han kärlek i stället för dennes vilja, och denna nya filosofi gav honom tillfredsställelse ett par dagar, medan han höll fast vid den, men den störtade samman, då han från livets synpunkt skärskådade den. Då visade den sig vara en muslinsdräkt, som inte gav någon värme.
Sergej Ivanovitj hade gett honom rådet att läsa Chomjakovs teologiska skrifter. Levin läste igenom andra bandet av Chomjakovs samlade verk, och fast han till en början stöttes tillbaka av den polemiskt lagda, eleganta och spirituella stilen, gjorde dock kyrkans lära i denna framställning ett starkt intryck på honom. Han fängslades först och främst av tanken, att förmågan av inträngande i de gudomliga sanningarna inte givits åt människan i och för sig utan åt en gemenskap av människor förenade i kärlek — det kyrkliga samfundet. Han kände sig glad inför tanken, hur mycket lättare det var att tro på ett levande kyrkosamfund, som bestämde alla människornas trosläror, ett samfund, som i sin spets hade Gud och därför var heligt och ofelbart och från vilket man hade att överta tron på Gud, skapelsen, syndafallet, återlösningen, än det var att begynna med tro på en fjärran hemlighetsfull Gud, världens skapelse o. s. v. Men sedan han därefter genomläst en kyrkohistoria av en romersk katolsk författare och en liknande framställning av en grekisk katolsk författare och sett, hur de båda kyrkosamfunden, vart och ett ofelbart, fördömde varandra, förlorade han tillförsikten till Chomjakovs lära om kyrkan, och denna tankebyggnad sjönk i stoftet alldeles som allt, han sett filosoferna bygga upp.
Hela denna vår hade han inte varit sig själv och genomlevat förfärliga stunder.
»Utan kunskap om vad jag är för något och varför jag finns till är det omöjligt att leva. Och denna kunskap kan jag inte nå, följaktligen kan jag inte leva», sade Levin till sig själv.
»I den oändliga tiden, i den oändliga materien, i det oändliga rummet utvecklar sig organismen — en bubbla på vattnet. Denna bubbla håller en tid och brister så, och en sådan bubbla är — jag.»
Det var en plågsam osanning, men det var det enda resultatet, själva slutresultatet av människotankens sekellånga mödor i denna riktning. Det var den tro, på vilken ytterst alla människotankens forskningar på nästan alla områden vilade. Det var den allmänt förhärskande meningen, och Levin hade utan att själv veta när och hur tillägnat sig just denna livstolkning såsom den klaraste.
Men detta var inte bara en osanning, det var ett grymt hån från en ond makt, en vidrig ond makt, som man inte kunde underkasta sig.
Han måste befria sig från denna makt. Förmågan att rädda sig undan låg i vars och ens hand. Det måste bli slut på beroendet av det onda. Det fanns ett medel — döden.
Och Levin, denne lycklige familjefader, denne sunde man, var några gånger så nära självmordet, att han gömde undan en repstump, för att inte hänga sig i den, och var rädd för att bära en bössa på axeln, då han kunde komma i frestelse att skjuta sig med den.
Men Levin varken sköt sig eller hängde sig utan fortsatte att leva.