Leo Nikolajevitj Tolstoj (1828—1910) tillhörde genom födseln den ryska aristokratin, men drömde nästan hela sitt liv om att få leva i evangelisk fattigdom och lyckades äntligen, då han redan var i dödens närhet, att förverkliga sin dröm genom att fly från sin familj, sin rikedom och sitt fädernegods Jasnaja Poljana.
Denna längtan bort från civilisationen, tillbaka till en primitiv tillvaro av armod och enkelt kroppsarbete går som en djup ström genom Tolstojs liv och författarskap. Han fördömde vetenskapen, konsten, det moderna samhällslivet; han ogillade kyrkan och staten, ty han avskydde inte bara kriget och våldet, utan varje form av tvång, ja, av laglig ordning. Med hårdnackad följdriktighet vidhöll han budet, att man inte bör stå det onda emot. Det goda fann han uteslutande hos folket, hos de okunniga kroppsarbetande massorna, hos de ryska bönderna; hos dem trodde han sig möta den äkta kristendomens anda. Tolstojs allmänna åskådning, som har djupgående likheter med Rousseaus, fastän den är än mera paradoxal, kan betraktas som en kristen anarkism.
Tolstojs filosofiska, religiösa och samhällskritiska läror, vilka djupt upprörde och ivrigt sysselsatte hans samtid, kommer att måhända inte i lika hög grad intressera eftervärlden; det ogenomförbara i ståndpunkten ligger i öppen dag, och hans mystiska övertro på den naturliga, "oupplysta" människans visdom och godhet väcker berättigad kritik. Hans hat till den europeiska kulturen och hans svärmeri för folket torde komma att uppfattas framför allt som säreget ryska lynnesdrag. Men oberoende av detta skall man alltid erkänna det djupa smärtsamma allvar och den äkta mänskliga storhet, som gjorde honom till en av den moderna tidens få profetgestalter. Och allt klarare står det fram, att han som skapande diktare hör till de väldigaste som historien känner. I den poetiska ingivelsens stund höjer han sig över alla begränsningar och ensidigheter, som vidlåda hans teoretiska åskådning.
Alldeles särskilt gäller detta kanske om Anna Karenina. Tolstoj hade under åren 1865—69 fullbordat sin storslagna historiska roman Krig och fred, en bred, på gestalter och händelser överflödande rik skildring av Rysslands öden under de napoleonska världskrigens tidsålder. Han gjorde därefter studier till en ny historisk roman med ämne från Peter den stores tid och sysselsatte sig för övrigt med planer att förbättra den ryska folkundervisningen. Men helt plötsligt började han våren 1873 att skriva en roman med motiv ur samtidens liv, och under åren 1874—1877 fullbordade han Anna Karenina.
Själva grundmotivet — Anna Kareninas tragiska självmord — hade Tolstoj fått ifrån en verklig händelse. Han gav det en form, som speglar hela det högre ryska samhällslivet, med dess ihåliga flärd, dess konventionella komedier och bittra konflikter. En mera levande och klar rundmålning har sällan givits i romanform; den skarpa satiren omväxlar med den varma humorn; kapplöpningsscenerna, alla bilderna från fåfängans marknad är framställda med glänsande sakkunskap, tavlorna ur barnens liv med den finaste poesi. Tolstoj är den stränge moralisten, som framför allt betonar det ondas makt över människosjälen; genom Anna Kareninas gripande gestalt vill han inskärpa, hur synden oemotståndligt leder till upplösning och undergång.
Vid sidan av Anna Kareninas och Vronskijs dystra kärlekshistoria löper en annan, som är hållen i mera ljusa och lugna färger. Levin, som finner lyckan vid Kittys sida, är i mångt och mycket författarens andra jag; Tolstoj har i honom skildrat sina egna själsstrider, sitt sanningssökande och även den relativa harmoni, som han tidvis lyckades förverkliga i den ryska landsbygdens sköte, upptagen av familjelivet och av omsorgen för sina underlydandes bästa. Dessa tavlor ur den adlige godsägarens och ur böndernas tillvaro, naturscenerierna, jaktfärderna, skördeidyllerna, ha en utomordentlig glans över sig; det patriarkaliska livet på landet i det gamla Ryssland, som nu tillhör historien, är här målat med saftig och kärleksrik pensel. Tolstojs friska och starka verklighetssinne, hans mångsidiga och djupa erfarenhet från alla områden av livet ger Anna Karenina en särskild prägel. Dess realism är inte frukten av studier och metodiska iakttagelser, utan av omedelbar upplevelse. Tolstoj hade, med all sin asketiska idealism, mycket av den breda, fruktbara ryska naturen; intet mänskligt var honom främmande.
När Tolstoj diktade Anna Karenina hade han ännu inte befäst sig i de ytterligt gående anarkistiska idéer, som han ägnade sina senare levnadsår åt att förkunna; ännu var han mera konstnär än profet. Hans sociala grubblerier få visserligen luft genom Levin, och hans moraliskt-religiösa patos genom berättelsen om hjältinnans död. Avslutningen ger också uttryck för hans pacifism, för hans kritik av den slavofila chauvinismen, som drömde om ett ryskt inflytande över Balkan. Men dessa olika tendenser ha inte sprängt den poetiska formen; han har framför allt velat med hänsynslös ärlighet, med enkel och gripen sanning återge det säregna ryska livet, dess starka kontraster, dess olösta sociala och mänskliga problem, dess brännande moraliska konflikter. Att han lyckats häri, det har intygats av den störste bland hans medtävlare, av Dostojevskij, fastän denne i sin egenskap av lidelsefull rysk patriot djupt ogillade Tolstojs kritik av panslavismen (i romanens sista partier). Dostojevskij skrev: "Anna Karenina är, såsom konstnärlig produkt betraktad, ett fulländat mästerverk, som, i en lycklig stund skänkt åt världen, överträffar allt vad Västeuropas litteratur har att erbjuda under innevarande epok. Denna roman är vidare genom själva sin idé något som vi verkligen kunna kalla vårt, den gömmer uti sig något äkta ryskt, d. v. s. just det som utgör vårt särmärke från den övriga europeiska världen, som är vårt nationella nya ord."
I denna höga uppskattning torde knappast ligga någon överdrift.