Lucy Holmes-Anderson log när hon begav sig till ägarlägenheten som hon skulle visa upp i centrala Bellevue. Hon och hennes man Evan hade sett den i går, då en fastighetsmäklare haft öppet hus, och varit övertygade om att den skulle kunna säljas på ett ögonblick. Och hon tänkte bli den som tog chansen. Hon hade ett par som hon visste att den skulle passa perfekt för och hade bestämt träff med dem där på deras lunchrast.
Hon hade försökt meddela Evan att hon hade ett par spekulanter, men samtalet hade gått direkt till röstbrevlådan. Det hände ganska ofta nuförtiden. Knappast förvånande. Precis som hon hade han fullt upp med att visa hus, boka uppdrag och notera anbud, och när han mötte någon kund svarade han aldrig på samtal. Han hade nämnt något om ett möte vid lunchtid så han var antagligen redan där med sina kunder.
Ibland verkade det som om han tillbringade mer tid med att visa hus för andra än vara hemma hos henne i sitt eget hus. För att vara ett par som arbetade tillsammans var det faktiskt inte mycket de såg till av varandra.
Men så var det i fastighetsbranschen. Inga fasta tider och vanligtvis var även kvällar och helger upptagna. För dem båda. Ofta var de antingen på sina respektive kontor på Anderson-Holmes Realty eller hade kundmöten.
Även när de var tillsammans kändes det som om de bara delade samma utrymme. Större delen av gårdagskvällen hade han tillbringat med att övertyga ett tveksamt par att lägga ut en furstlig summa på ett litet kyffe till hus. Det låg i en förort till Seattle som enligt ryktet skulle bli nästa attraktiva bostadsområde. När han avslutat samtalet hade han inte orkat göra något mer än att somna framför tv:n.
Det fanns inte ens något som kunde kallas en mysig frukost tillsammans. Men det var inget nytt. Frukost hade alltid handlat om att komma hemifrån snabbt. Just den här morgonen hade den innehållit ett telefonsamtal med deras dotter Hannah om den ”lilla” olyckshändelse som hon råkat ut för med den nya bil de hade gett henne i somras före hennes high school-examen. Nu hade hon bara kört på en stolpe i ett parkeringsgarage och det enda som skadades var bilen, men det var en dyr skada. Knappast bra för försäkringspremien.
”Den är inte så ny längre”, hade hon sagt mellan tårar och ursäkter. ”Jag har haft den i nästan ett år.”
”Och vi har betalat försäkringen för det första året. Glöm inte att du ska ta över den nu i juni”, hade Lucy påmint. ”Olyckshändelser får försäkringspremien att stiga.” Som deras skulle göra.
Lucy hade inte velat vara den elaka mamman, men de hade singlat slant om vem som måste ha ett samtal med deras lilla flicka och hon hade förlorat.
”Påminn henne om att hon måste skaffa sig ett jobb så snart som möjligt efter kvartalsterminens slut. Det är på tiden att hon börjar ta lite ekonomiskt ansvar”, hade Evan insisterat.
De betalade för hennes utbildning vid University of Washington plus husrum (vilket inte var billigt när man bodde på en kvinnoförenings studenthem). Bilförsäkring var något som de hade bestämt att Hannah skulle betala i framtiden.
Så Lucy hade gjort det som krävdes.
Beskedet hade inte varit särskilt välkommet och även om Hannah ofta kunde förmå den ena eller den andra föräldern att ge efter när hon ville ha något (eller komma undan med något) hade föräldrarna varit eniga när det gällde sommarjobb.
”Du pluggar inte på sommarlovet”, hade Lucy sagt. (Ännu en påminnelse.) ”Du hinner arbeta. Jag är säker på att du hittar något roligt jobb. Kanske kan du hjälpa pappa och mig på kontoret.”
”Skriva in dötråkiga saker i datorn”, hade Hannah sagt föraktfullt.
”Och lägga upp hus till försäljning på nätet och titta på alla coola bilder.”
”Och sitta och uggla inomhus.”
Lucy hade inte brytt sig om att upplysa dottern om att ugglor ugglade i det fria.
”Ni är så himla orättvisa”, hade Hannah sagt till sist.
Och den anklagelsen hade naturligtvis varit nära att få Lucy att ge efter. Ända sedan dottern varit liten hade hon haft svårt att vara sträng, även när hon gjort sitt bästa. Hannah var faktiskt ingen dålig dotter, bara lite bortskämd. Eventuellt.
”Vi måste ju göra så här, eller hur?” hade hon sagt när Evan tog nycklarna till sin Maserati och gick mot dörren.
”Det måste vi. Förr eller senare måste alla lära sig hur det funkar i praktiken.”
Och i praktiken ingick hårt arbete, det visste Lucy. Hon kom från en hårt arbetande medelklassfamilj och hade försörjt sig själv under universitetstiden. Det hade Evan också gjort.
Båda hade arbetat sig igenom studierna på samma pizzeria och med tiden hade de blivit kära mellan beställningarna. Med hans examen i företagsekonomi och hennes i inredningsdesign hade de blivit kompanjoner både i affärer och privat. De hade lagt ner mycket tid på att etablera sin verksamhet som fastighetsmäklare och när marknaden i Seattle-trakten blev populär hade de varit mer än redo att utnyttja det.
Nu var de definitionen av framgång, med tre mäklare på kontoret – två snygga killar ur generation Y som kunde charma vem som helst att lämna sitt hus i Anderson-Holmes trygga händer och en vacker, intelligent ung tjej vid namn Pandora. Hon påminde Lucy mycket om hur hon själv varit tjugotvå år tidigare när hon och Evan slog upp dörrarna till sitt mäklarkontor.
Såvitt Lucy kunde se var flickans enda fel att hon saknade självförtroende. Det verkade som om hon inte kunde lämna ett enda bud utan att först konsultera Evan. Så sent som häromdagen hade hon ringt med en dum fråga om en husbesiktning som fått Lucy att skaka på huvudet.
”Hon behöver bara någon att hålla i handen”, hade Evan sagt.
”Det skulle jag också behöva”, hade Lucy replikerat i lekfull ton.
Det hade funnits en tid när han fattat den vinken, gått i säng med henne och hållit i mycket mer än hennes hand. Nu hade han bara småskrattat och återgått till att surfa på nätet på sin laptop.
Hon hade inte envisats. Båda jobbade hårt och han verkade ofta vara trött.
Ändå var det inte så som hon hade föreställt sig att deras kärleksliv skulle se ut sedan deras dotter flyttat hemifrån. Hon hade skojat med sin äldre syster Darla om att hon och Evan antagligen skulle ha sex i vartenda rum nu när Hannah hade lämnat boet. Det var ju så man gjorde när man hade hela huset för sig själva, inte sant? Hon och Evan var bara fyrtiofyra. Han var fortfarande i sina bästa år och åldersmässigt hade hon uppnått sin sexuella höjdpunkt.
Hittills hade hon haft tur om hon kunde hetsa upp honom i sovrummet ens en gång. När skulle de ha allt sex som föräldrar tydligen hade när barnen flyttat hemifrån, det som kallades en andra smekmånad? Någon gång i framtiden – i en avlägsen framtid så som de jobbade.
Men bara arbete och ingen lek … Kunde hon avsluta den här affären skulle hon se till att de åkte iväg på en riktigt lång och skön semester. De måste få tillbaka romantiken i sin relation. Hon hade tittat på semesterorter både på Hawaii och Fiji och sökt på kryssningar. En kryssningstur på någon av de europeiska floderna skulle vara trevligt.
Ja, en flodkryssning. Evan hade sin båt och den tjusiga sportbil som medelålders män längtade efter. Hon kunde behöva en kryssning.
Hennes leende blev bredare. Jorgensons skulle älska den fina ägarlägenheten med två sovrum i centrala Bellevue. Förutom ett extra rum hade den allt man kunde önska sig – ett stort kök med bänkskivor i kvarts och en köksbar, stora vardags- och matrum, fönster med elektriska rullgardiner, fri utsikt mot centrala Bellevue, Seattle, Lake Washington och Olympic Mountains. I lägenhetskomplexet fanns dessutom spa, gym och biolokal. Fanns där ens något att ogilla? För en del var det priset. Men Jorgensons hade råd med det.
Det hade faktiskt Lucy och Evan med. Det kunde vara trevligt att flytta till något mindre än deras cirka tvåhundraåttio kvadratmeter stora hus med fyra sovrum. Det var ju inte så att de hade fyllt det med barn. Eller någonsin skulle göra det.
Kanske inte till just den här ägarlägenheten. Deras hus låg vid Lake Washington och för Evan var det viktigt att bo vid vatten. Det gillade hon också. Det fanns något så lugnande i det. Så något mindre och mysigare.
Tanken var tilltalande. Ja, den var värd att fundera på.
Här kom i alla fall paret Jorgenson. De närmade sig fyrtioårsåldern, var trendigt klädda, körde en Tesla och var mer än redo att övergå från hyresgäster till ägare. Lucy hade övertygat dem om att en ägarlägenhet var en bra början. Gott om frihet och inga problem med underhåll.
”Jag vet att ni kommer att älska ägarlägenheten så fort ni ser den”, talade hon om för dem när hon släppte in dem i lobbyn.
”Jag tittade på bilderna på nätet”, sa Emma Jorgenson. ”Den ser fantastisk ut.” Hon log mot sin man Aaron som log tillbaka.
”Vi längtar efter att få se den”, sa han.
”Och jag längtar efter att få visa er den. Gillar ni den är det bäst att vi agerar omedelbart. Den här kommer att gå åt snabbt.”
De tog hissen upp till tjugosjunde våningen. ”Utsikten är enastående. Ni kommer inte att tro era ögon”, försäkrade Lucy.
Hon släppte in dem i lägenheten. Den var fantastisk. Trägolv, fönster som visade en utsikt värd en miljon dollar (nej, förresten, säg två miljoner).
Men vad nu? Var det röster hon hörde?
”Är det någon mer som tittar på lägenheten?” undrade Aaron.
”Nej, det ska det inte vara.”
Lucy följde ljuden längs gången in i det största sovrummet. Kunderna traskade efter henne.
”Åh, det här är fantastiskt”, flämtade Emma. Sedan föll blicken på spåret av herr- och damkläder som ledde till badrummet. ”Hmm.”
”Det låter som om någon duschar”, sa Aaron.
”Det är inte möjligt. Ägarna är i Cabo.” Men Lucy hade också sett kläderna och någon befann sig definitivt i badrummet. Hon hörde vatten rinna och ett gällt fnitter. Vad i all världen handlade det om?
”Ni ska nog vänta här”, sa hon till sina kunder och gick mot badrummet.
”Åååh”, sa en välbekant kvinnoröst när Lucy steg in genom dörren och fortsatte ut på det asurblå klinkergolvet. Porslinsklinker, minsann.
Åh, nej. Hon måste hallucinera. Bakom frostat sjögrönt glas med etsningar av marskgräs syntes silhuetterna av två kroppar under de lyxiga duschstrålarna.
”Sötnos”, sa en annan röst.
En röst som Lucy var väldigt bekant med, en röst som kallat även henne för sötnos. Helst hade hon inte velat titta runt den där glasväggen, men vreden segrade och så såg hon efter.
Där stod Evan med Pandora, den unga intelligenta varelsen. Båda var nakna och täckta av tvållödder, och det var inte hennes hand som Evan höll i. Det här kunde inte hända i verkligheten. Det hände bara i böcker eller filmer.
Lucy blinkade och hoppades att bilden framför henne skulle försvinna. Det gjorde den inte. Evan och Pandora Welk var fortfarande kvar där hon upptäckt dem.
”Evan?” utropade Lucy gällt. Han var för upptagen för att höra henne. Hon höjde rösten. ”Evan!”
Pandora var den som först vände sig om. Hennes bedrägligt oskuldsfulla nötbruna ögon blev så stora att de liknade golfbollar. Hon gav till ett skrik och tvålen for ur hennes grepp tvärsöver duschen.
Evan vände sig också om och kikade över axeln. Om ögonglober kunde studsa skulle hans ha studsat rakt ut ur huvudet på honom och landat på duschgolvet.
”Luc!” skrek han och ställde sig framför Pandora i ett försök att dölja henne.
Detta kunde kallas ”Kan du hitta felen i bilden?”.
Absolut. Evan var gammal nog att vara pappa till flickan. Där stod hon, slank och sexig, och där stod han, en fyrtiofyraårig fåntratt med kärlekshandtag. Det var så opassande och oproffsigt och … fel! Och ville han dessutom hitta på sådana excesser så borde det vara med Lucy.
Paret Jorgenson anslöt sig, givetvis alltför nyfikna för att hålla sig borta. ”Iih”, sa Emma Jorgenson.
”Hoppsan”, sa Aaron Jorgenson, halvt skrattande.
”Fan!” sa Evan som fortfarande försökte dölja äktenskapsförstöraren för den publik som samlades för att stirra på dem.
Röd i ansiktet skyndade sig Pandora ut ur duschen, ryckte till sig en handduk och sina kläder och sprang som om hon hade helvetets alla hundar efter sig.
Lucy hoppades att de jagade henne och att de tog ett stort bett ur den där pigga studsbollen till rumpa.
Evan tog sig nästan ut, men foten fick kontakt med tvålen och han föll med ett tjut. Bra. Kanske bröt han något också.
Lucy tvingade fram ett leende åt sina kunder. ”Skulle ni kunna ursäkta oss ett ögonblick? Njut gärna av utsikten. Från vardagsrummet”, tillade hon ifall de inte riktigt fattade vilken hon menade.
De nickade och gick, och Lucy steg in i duschen och stängde av vattnet. Evan låg kvar på golvet och försökte resa på sig.
”Jag tror att jag har brutit ryggen”, stönade han.
”Du kan vara glad om jag inte bryter nacken av dig”, fräste hon och böjde sig ner för att hjälpa honom upp.
Hjälpa honom upp? Verkligen? Efter det som han gjort mot henne?
Hon intalade sig att det var för att få ut honom därifrån, se till att han tog på sig och försvann. Men det var mer än så. Att hjälpa sin man var något invant. Det var det hon gjorde och alltid hade gjort, eftersom hon – dum som hon var – hade trott att de var ett team.
När de var nygifta hade hon arbetat så att han kunde ta sin masterexamen i företagsekonomi. När hon hade fått sin mäklarlicens och de startade sin mäklarfirma var hon både sekreterare och mäklare i början. Hon var plikttrogen, lojal, ständig hejaklacksledare och fredsmäklare när det behövdes.
Och detta var tacken.
”Luc, jag är ledsen”, sa han och stödde sig på henne när de gick ut ur duschen.
Hon tog upp hans kalsonger från golvet och räckte honom dem med en mordisk blick.
Han tog dem, försökte få på sig dem och stönade.
”Åh, sätt dig”, sa hon irriterat, föste ut honom ur badrummet och mot den vackert bäddade sängen.
Han föll ner på den och hon fick på honom kalsonger och byxor och hjälpte honom upp. ”Du får hoppas på att detta aldrig kommer ut”, sa hon sammanbitet när hon tryckte skjortan mot hans bröst. ”Om det gör det blir vi antagligen uteslutna från mäklarförbundet. Eller stämda. Eller … något. Det är så oetiskt.”
Det där var en underdrift större än Seattles Lumen Field-arena. Han hade precis varit otrogen, brutit sina äktenskapslöften, förödmjukat henne och utsatt dem för hotet att ställas inför rätta för att han haft sex med en anställd i någon annans hem.
Men det som gjorde mest ont just nu var att bli försmådd. Hon började få tårar i ögonen.
Han rörde vid hennes axel. ”Jag är ledsen att du fick reda på det så här.”
Hon drog sig undan. ”Vad menar du med att jag fick reda på det, Evan? Hade du tänkt gå ut och äta middag med mig? Ta hem champagne?” Tårarna började rinna.
Han sa inget.
Hon torkade sig om kinderna och reste sig. ”Jag vill att du går härifrån. Paret Jorgenson vill gärna se resten av ägarlägenheten.”
Han bet sig i läppen, nickade, tog kavaj och slips, skor och strumpor och gick.
När han gett sig av drog hon flera djupa andetag, torkade sig i ögonen igen, anlade världens falskaste leende och gick raskt in i vardagsrummet, ett proffs rakt igenom.
”Nu har ni nog sett allt”, sa hon och försökte låta munter. Ja, det kunde man verkligen säga.
”Det verkar som om du känner honom”, sa Emma Jorgenson försiktigt.
”Tyvärr arbetar han på mitt kontor.”
”Jag slår vad om att huvuden kommer att rulla”, mumlade Emmas man.
”Ja, verkligen. Jag är lika chockerad som ni. På Anderson-Holmes är vi stolta över vår yrkesmässighet.” Och en gång i tiden hade hon varit stolt över sitt lyckliga äktenskap. Hon svalde jämmern som försökte kravla sig upp längs strupen. ”Har ni sett det andra sovrummet?”
”Förhoppningsvis är det ingen som använder det nu”, skämtade Aaron Jorgenson.
Haha.
Paret Jorgenson älskade ägarlägenheten och bestämde sig för att ge ett bud på femtiotusen över det begärda priset för att vara säkra på att få den. När Lucy återvände till kontoret med dem för att notera det blev hon lättad över att se att Evans kontorsdörr var stängd och att det inte fanns något tecken på äktenskapsförstörarens närvaro. Hon gjorde i ordning avtalet, satte bollen i rullning och tog farväl av Jorgensons.
Därefter marscherade hon till sin mans kontor. Hon brydde sig inte om att knacka.
Hon fann honom vid hans skrivbord där han satt och såg ut över Bellevues skyline. Han vände sig om när han hörde henne och hon märkte att han såg ledsen ut. Men inte olycklig.
”Varför, Evan?”
Han suckade och ryckte på axlarna. ”Jag hade tråkigt.”
”Tråkigt!”
Han hade ett vackert hus vid Lake Washington, en båt, en dyr sportbil, en fru som såg riktigt bra ut om hon fick säga det själv och en dotter som kunde ha en egen realityserie. Han hade en mäklarfirma som höll honom sysselsatt sex dagar i veckan. Hur kunde han ha tråkigt?
”Och detta var det enda du kom på som gjorde det mindre tråkigt – en affär?”
Naturligtvis var det inte hans tillvaro som var tråkig utan hon. Hon var inte tillräckligt spännande. Nya tårar började rinna.
Han var klok nog att se skamsen ut. ”Jag vet inte vad jag ska säga, Lucy. Det kändes som om jag kört fast, som om det inte hände något i livet. Jag har kanske en medelålderskris.”
”Du är patetisk”, sa hon äcklat och torkade sina våta kinder.
”Jag är ledsen. Det var inte min avsikt att såra dig.”
Med andra ord var det inte hans avsikt att hon skulle få reda på det. ”Hur länge har ni …” Hon kunde inte säga resten.
”Det här var första gången vi …” Ännu en oavslutad mening. ”Det var spontant.”
Självantändning, alltså. Hon skakade på huvudet. Detta var den man som hon hade gett sitt livs bästa år.
De bästa åren av hennes liv? Vilken kliché. Alltsammans var en kliché. Hon var en kliché.
Fast det vägrade hon att vara. Hon hade inte gett Evan Anderson de bästa åren av sitt liv. De låg fortfarande framför henne, det skulle hon se till.
”Vad ska du göra?” frågade han.
”Vad tror du?” svarade hon skarpt och slog upp dörren.
”Lucy, vänta!” Han flög upp och sprang genom rummet.
Hon väntade inte. I stället gick hon med stolta steg mot sitt kontor, försökte ignorera deras sekreterares nyfikna blick och den ene mäklarens förbryllade min.
Evan följde henne i hälarna. ”Lucy!”
Väl inne på hennes kontor stängde han dörren om dem. ”Gör nu inget dumt.”
”Jag? Du duschade med en av våra mäklare i en ägarlägenhet som ligger ute till försäljning och så oroar du dig för att jag skulle göra något dumt?”
”Det betydde inget.”
Varför sa män alltid så? ”Jo, Evan, det gjorde det. Det betydde något för mig. Och det betyder att vi är klara med varandra.”
”Gör nu inget förhastat”, protesterade han och sträckte sig efter henne.
Hon vek undan, tog handväskan, trängde sig förbi honom och ryckte upp dörren.
”Vart ska du?” ville han veta.
”Någonstans dit du inte ska”, gav hon igen. Dit där jag kan hitta de bästa åren av mitt liv, tänkte hon.