Hannah återvände till Seattle inför veckan med terminens sista tentor men blev klar redan på onsdagen och åkte tillbaka samma kväll. Hon blev glad att se att hennes mamma hade hållit sitt löfte och skaffat paddelbrädor.
”Jag måste prova en i morgon”, sa hon.
”Efter jobbet”, påpekade mamman.
Javisst, ja.
Nästa morgon väckte hennes mamma henne klockan åtta, stoppade i henne ägg och envisades att Hannah skulle göra sig klar så att de kunde åka till kontoret.
Varför måste de gå upp i gryningen?
”Morgonstund har guld i mun”, sa mamma när Hannah protesterade.
Vilket löjligt talesätt. Vem hade guld i munnen nuförtiden? Det var ju bara fult.
”Jag trodde inte att jag skulle bli sittande på kontoret så fort jag kom hit”, grumsade Hannah.
”Ursäkta, men jag behöver ha någon där som tar hand om dem som tittar in och svarar i telefon när jag är ute.”
”Jag är säker på att ingen ringer.”
”Det vet man aldrig. Och på tal om telefoner så spelar du inga spel på din förrän du är klar med webbsidan. Den borde hålla dig sysselsatt åtminstone i dag.”
Det och att jobba på att göra dem till influencers.
Hannah blev förvånad när de gick in i Dream Homes konor. Det som hennes mamma och pappa hade delat hade varit snofsigt och modernt och inte alls inbjudande. Kontoret här såg nästan ut som om man kom hem till någon som man ville träffa. Skrivborden var feminina och fina och både dekoren och möblerna i receptionen tog upp strandtemat. Folk skulle njuta av att sitta i stolarna med bekväma kuddar, dricka iskaffe eller bubbelte och prata om vilket slags hus som de ville att Hannahs mamma skulle hitta åt dem. Och hon skulle hitta vad de än ville ha. Så duktig var hon.
”Det är så sött”, sa Hannah och såg sig omkring.
Mamma log. ”Det tycker jag också. Och det är välkomnande.”
”Definitivt”, instämde Hannah och gick bort till skrivbordet närmast dörren. ”Är detta mitt?”
”Ja”, sa hon och räckte henne en mobil. ”Du ska vara receptionist, sekreterare och ansvarig för mina sociala medier. Det borde ge dig tillräckligt med jobb över sommaren.”
”Du måste nog betala mig övertid”, sa Hannah.
”Om du jobbar över, ja. Trots allt bor du vid stranden och jag får vara tacksam om jag kan få dig att jobba deltid.”
Hannah blev lite kränkt. ”Jag börjar faktiskt bli vuxen, så jag ska göra mitt jobb.”
Då kom hennes mamma fram, kramade henne och kysste henne på kinden. ”Jag vet att du ska göra det och jag lovar att jag inte ska kedja fast dig vid skrivbordet hela dagarna.”
För tillfället hade inte Hannah något särskilt för sig, så det var ju inget att bråka om.
Resten av dagen var hon upptagen med att skapa en Facebooksida för Dream Homes och gjorde färdigt sin mammas nya webbsida. Hon lade upp bilder som både hon och mamma hade tagit på staden och på mammas första mäklaruppdrag. Nästa dag fick mamma ett nytt uppdrag, och på fredagsförmiddagen hade hon stämt möte samma eftermiddag för att visa upp huset för en kund som kom ner från Seattle. Hon hade knappt startat och redan hade hon affärer på gång. Mamma var fantastisk.
För fantastisk för att vara ensam. Hannah hoppades verkligen att någon i den lilla staden skulle falla för henne. Naturligtvis inte för att hon tyckte att det var bråttom att se henne ha sällskap med någon, men det skulle boosta mammas ego om någon ville hänga med henne. Vem visste? Så fort mamma blev en kändis på internet skulle säkert massor av män vilja dejta henne.
Mamma hade inte varit hundraprocentigt med på hennes planer på att ta dem ett steg vidare när Hannah bad att få använda hennes kreditkort för att skaffa ett par saker hon behövde och som varken Hannahs understöd eller minimilön kunde täcka (särskilt som hon betalade för sådant som bilförsäkring – det var ju vansinnigt).
”Vad är det du behöver skaffa?” hade mamma frågat misstänksamt.
”Bara lite grejer jag behöver för att filma vårt husprojekt. Bekymra dig inte, det är inte särskilt dyrt.”
Inte särskilt dyrt visade sig vara ett relativt uttryck, och mamma blev inte precis glad när hon såg fakturorna som Hannah printat ut för det som hon hade beställt på nätet.
”Vad är allt detta?” hade hon utropat när hon gick igenom alla utskrifter som Hannah lagt fram åt henne.
”Det är sådant vi behöver. Lita på mig.”
”Och detta säger flickan som sa att det räcker med att använda hennes mobil? Varför behöver vi en mikrofon?”
”Mobilens mikrofon är inte lika bra.”
”Och studiobelysning?” gnällde mamma.
”Du vill väl se bra ut?”
”Green screen?”
”Vi kan behöva en.”
Mamma rynkade pannan. ”Tripod? Digitalkamera?”
”Du kan dra det på min lön”, föreslog Hannah.
”Det kan jag, det har du rätt i”, sa hon irriterat.
Efter att ha betalat bilförsäkring och utrustning innebar det att Hannah skulle stå på gatan med en pappskylt med texten ”Alla bidrag mottas tacksamt”. Hon gjorde en grimas.
Hennes mamma suckade. ”Jag föreslår att vi delar på kostnaden.”
”Men du har råd att betala för allt det här”, påpekade Hannah. Och det var också rimligt, för hon var den som tjänade mycket pengar medan Hannah bara fick minimilön.
”Det har jag, men du börjar bli vuxen nu, inte sant? Och detta är ditt projekt, så du kan faktiskt hjälpa till. Funkar det som du tror att det gör får du kanske den löneförhöjning som du pratade om.”
”Fint”, sa Hannah, också irriterat. När hade hennes mamma blivit så hård?
”Ta det lugnt, jag tänker inte begära att vi delar fifty-fifty”, hade hon tillagt med ett flin som såg riktigt elakt ut.
Som om det skulle få Hannah att känna sig bättre till mods.
Klockan var fyra på eftermiddagen och båda var på kontoret. Mamma kollade upp andra hus som var till salu i staden och Hannah försökte lägga upp en plan för att göra sin mamma till en känd mäklare när mammas mobil gav ifrån sig en påminnelsesignal.
”Jag måste sticka”, sa hon. ”Dags att visa Heathertons hus. Jag är tillbaka senare, förhoppningsvis för att skriva avtal. Är jag inte tillbaka vid fem så kan du stänga och låsa. Under tiden är det du som har ansvaret.”
”Visst”, muttrade Hannah. ”Ansvar för inget.”
Även om hennes mamma började få mycket att göra hade de bara haft några få besökare, så kontoret skulle vara stendött.
”Det blir bättre”, förutspådde hon.
Antagligen hade hon rätt. Men hade man inget att göra höll man ju på att dö av leda. Webbsidan var uppe och Hannah hade gjort klart sin webbsida som influencer – Always Beachin’ – där hon redan lagt upp en presentation av dem tillsammans med strandbilder och löften om att dela med sig av olika sätt att göra tillvaron vacker och perfekt. Hon hade också lagt upp videon med mamman och måsarna på deras nya YouTubekanal och öppnat deras speciella Instagramkonto. Så hon ställde in sig på en tråkig eftermiddag.
Nåja, än sen om ingen kom in, hon hade ju vänner att kolla upp på Facebook och Instagram. Dessutom måste hon också läsa färdigt självhjälpsboken om att bli influencer, så eftermiddagen var faktiskt räddad. Som hennes mamma brukade säga: Bara tråkiga människor har tråkigt.
Hon suckade. Tiden skulle ha gått mycket fortare om hon hade haft en snygg kille hos sig. Var fanns männen i den här staden?
En halvtimme senare fick hon sitt svar när ett par boardshorts vandrade förbi utanför kontorsfönstret. De satt på den snyggaste killen hon sett på länge. Han hade rödblont hår med rakat underhår i nacken och på sidorna och tjockt, bakåtslickat överhår, plus en fyrkantig haka värdig en superhjälte i en Marvel-film. Och så den fantastiska kroppen. Wow. Vilken strandkille. Var han här på besök? Bodde han här?
Nej, sådan tur kunde hon knappast ha. Men han bodde kanske i Seattle. Det skulle faktiskt vara ännu bättre eftersom hon bara var här över sommaren.
Hon sprang till dörren och stack ut huvudet precis när han gick in på Good Times Ice Cream Parlor. Det var varmt i dag. Plötsligt kände hon ett överväldigande behov av en glasspaus.
Hon låste och skyndade sig längs trottoaren innan hon obesvärat strosade in.
I går hade mamma tagit med henne till glassbaren och struten hon ätit hade varit supergod. Själva glassbaren var en fröjd för ögat med gammaldags möbler som stod lite kringströdda. Den långa glasdisken erbjöd så många sorter att den faktiskt gick i vinkel och fortsatte längs hela lokalens längd. Hannah behövde inte låtsas att hon hade svårt att bestämma sig.
Den äldre kvinnan bakom disken hälsade på henne. ”Hej igen. Jag kommer ihåg dig från i går. Lucy Holmes dotter, inte sant?”
Det räckte för att strandkillen skulle vända sig om och titta.
Hannah låtsades inte om det. ”Det stämmer. Jag jobbar i huset intill.”
”Välkommen tillbaka”, sa kvinnan, och till strandkillen: ”Hej, Declan, vad vill du ha?”
Declan. Vilket sexigt namn.
”Vad sägs om att jag tar samma som hon och betalar för båda?” svarade han och nickade åt Hannahs håll.
Hon vred på huvudet för att se på honom och lät håret falla ner längs kinden. ”Tack, det var snällt av dig.”
”Inga problem”, sa han. ”Vilken sort vill du ha?”
Hon älskade fortfarande bubbelgum, men att be om det lät … barnsligt. Och rocky road – alla ville ha chokladglass med marshmallows och nötter. Tradigt. Hon studerade behållarna.
”Vad sägs om blåbär?” föreslog hon.
Han nickade gillande. ”Det älskar jag. Det smakar som blåbärspaj med glass.”
Hon hade aldrig ätit blåbärspaj. Vad hade hon missat?
”Vill du ha en kula till av något?” frågade han.
Gärna, men hon var ingen gottegris. ”En blir jättebra.”
”Okej.”
Transaktionen avslutades, glasstrutarna räcktes fram och glassen avsmakades. Den var väldigt god.
”Ska du någonstans?” undrade han.
”Jag måste tillbaka till kontoret”, svarade hon. ”Men en liten rast kan jag ta.”
Han strålade mot henne som om hon gjort honom en stor tjänst och så satte de sig vid ett av de fina små borden. Hon fick precis plats, men han måste sträcka ut benen.
”Är du ny här?” frågade han. ”Jag har inte sett dig förr.”
”Min mamma har nyss flyttat hit. Jag är här över sommaren och jobbar för henne.”
Han nickade. ”Min pappa bor här. Jag jobbar som badvakt vid poolen.”
”Coolt.”
Badvakt. Livräddare. Hon skulle inte ha något emot att räddas av honom, kanske med mun-mot-mun-metoden. Fast inte om hon verkligen hade svalt vatten, förstås, för då skulle det kunna bli äckligt. Han hade jättefina läppar. Snacka om tungnjutning. Stirrade hon?
Hon åt lite glass och såg sig omkring i glassbaren så obesvärat hon kunde.
”Vad heter du?” frågade han.
”Hannah.”
”Vackert namn. Jag slår vad om att du har en pojkvän. Du måste ha en pojkvän.”
”Jag hade en.” Pestråttan. ”Vi gjorde slut.”
Declan log. ”Jaså?”
Hon pekade på honom med glasstruten. ”Du försöker stöta på mig. Men du måste ha en flickvän.”
Han skakade på huvudet. ”Nej. Vi har gjort slut.”
”Visst.”
”Det är sant.”
”Varför gjorde ni slut?” Hade hans flickvän kommit på honom med att vara otrogen?
Som om någon kille skulle erkänna det. Hennes hade inte gjort det. I stället hade hon fått veta det av en vän.
Han ryckte på axlarna. ”Det funkade bara inte. Massor av det som jag gillar att göra gillade inte hon. Till exempel sport.”
Hannah kunde inte låta bli att rynka på näsan. ”Som fotboll?” Åh nej, han var garanterat fotbollsspelare. ”Det är inte så att jag inte gillar Superbowl-matcher”, skyndade hon sig att tillägga.
Det fick honom att le. ”Nej, jag menar sådant som man kan göra tillsammans. Som tennis och åka skidor och vattenskidor. Hon var rädd för nybörjarbacken och avskydde att åka vattenskidor. Hon kunde aldrig ta sig upp på dem hur mycket jag än hjälpte henne.”
”Jag älskar att åka snowboard. Och vattenskidor. Jag kan åka slalom.”
Han spärrade upp ögonen. ”Jaså?”
Hon var fenomenal på vattenskidor men ryckte på axlarna som om det inte var något märkvärdigt. ”Vi hade ett hus vid en sjö. Jag åkte mycket vattenskidor. Och jag gillar tennis också.”
Och hon var lika bra på det. Hon hade varit med i high school-laget i tennis. Fast nu skröt hon förstås inte.
”Antagligen är du bättre än jag”, sa han, men hon märkte att han bara retades. ”Vi borde spela någon gång.”
”Ja, det borde vi”, instämde hon. Det fanns massor som de kunde göra tillsammans. Han måste vara suverän på att kyssas. Han kunde inte vara något annat, så läcker och trevlig som han var.
”Vad är det du jobbar med åt din mamma?” frågade Declan.
”Olika grejer – designar hennes webbsida och hjälper till med hennes sociala medier. Hon har nyss köpt ett hus och jag ska hjälpa henne att fixa till det. Vi ska förvandla det till en show. Jag har redan öppnat ett Instakonto åt oss och en YouTubekanal.”
”Wow”, sa han imponerat.
”Det ska bli jättehäftigt.”
”Om hon har köpt ett hus så slår jag vad om att min pappa hjälpte henne.”
”Det gjorde hon själv. Hon är fastighetsmäklare.”
”Jaså. Det är min pappa med. Han äger Beach Dreams Realty.”
”Mamma har precis öppnat Dream Homes Realty. Hennes kontor ligger här intill. Det är där jag jobbar.”
Han nickade fundersamt.
”Vad är det?” frågade hon.
”Jag undrade bara vad pappa tänker om det. Han så gott som äger stan.”
Inte nu längre, tänkte Hannah. ”Många mäklarkontor jobbar tillsammans och visar varandras hus, eller hur? Så det borde inte vara något problem.”
”Nej, egentligen inte”, instämde han. ”Känner du för hamburgare i kväll? Jag kan hämta dig efter jobbet.”
”Okej”, svarade hon. Och till sig själv sa hon: Jag har haft världens tur!
*
Köparna ville ha lite tid på sig att prata om huset som de nyss hade sett. Än så länge hade det inte kommit några andra bud på Heathertons hus och följaktligen inget som trissade upp budgivningen, men det här paret hade redan antytt till Lucy att de inte hade några problem med att betala fullt pris. De tänkte ta en drink på någon av de lokala restaurangerna och diskutera och sedan återkomma till henne. Hon åkte tillbaka till kontoret för att vänta på att höra ifrån dem.
Väl tillbaka fann hon att dottern sprudlade av upphetsning. ”Jag har träffat världens mest fantastiska kille”, berättade hon för henne. ”Han är jättesnygg och jättetrevlig. Och vi har så mycket gemensamt. Jag är sååå glad att jag gjorde slut med Peter.”
”Saker och ting brukar ordna sig till slut”, sa Lucy.
Hon var glad att se att det ordnade sig för dottern. Antagligen var det inget annat än en sommarflört som skulle slockna av sig själv till hösten, men det skulle vara trevligt för Hannah att ha någon i sin egen ålder att hänga med.
”Berätta mer om den här fantastiska killen”, bad hon. ”Var träffade du honom?”
”På Good Times. Jag tog en kort rast”, skyndade sig dottern att säga.
Före eller efter att hon sett världens mest fantastiska kille gå förbi fönstret?
”Det hände inget på kontoret”, försvarade sig Hannah. ”I alla fall så ska vi äta hamburgare. Han kommer förbi om ett litet tag och hämtar mig så du får träffa honom.”
”Ja, jag kan knappt bärga mig”, sa Lucy. ”Är hans familj på semester här?”
”Han är här över sommaren och bor hos sin pappa och jobbar som badvakt vid poolen. Och kan du fatta att hans pappa är fastighetsmäklare, precis som du?”
Mäklare. Som hon. Åh, nej. Lucy stålsatte sig för det hon visste skulle komma härnäst.