Lucy behövde inte fråga men gjorde det ändå. ”Vad heter han?”
”Declan Green”, svarade Hannah som om hon talade om en filmstjärna.
Declan Green, vilket betydde Brody Greens son. Om pojken var det minsta lik sin pappa skulle han vara något att vila ögonen på. Men om han var som sin pappa …
Nu drar du förhastade slutsatser, sa Lucy till sig själv. Och hon hade rynkat pannan. Hon tvingade upp ögonbrynen som till en glad överraskning och lyckades dra på munnen.
Hon hade varit för långsam. ”Vad är det?” ville Hannah veta.
”Inget”, svarade hon.
”Jo, det är något.”
”Jag är säker på att han är väldigt trevlig.”
”Det är han. Vad är problemet?”
”Jag har träffat hans pappa.”
Det lät elakt. Och fördomsfullt. Massor av trevliga människor hade otrevliga föräldrar.
Hannah tittade förvånat på henne. ”Har du träffat hans pappa?”
Nu var det för sent för att dra sig ur. Bäst att vara ärlig.
”Ja, och låt oss säga att jag inte kommer att beskriva honom i min dagbok som min favoritperson”, svarade hon. ”Jag är rädd att jag drog förhastade slutsatser om hans son.”
Hannah såg besviken ut. ”Är det så illa?”
Hon borde ha hållit tyst. ”Jag är säker på att hans son inte är som han.” Lucys mobil ringde. Det var paret som hon visat huset för. Räddad av ringsignalen.
”Vi har bestämt oss för att lägga ett bud”, sa kvinnan. ”Fullt pris. Vi vill inte gå miste om det.”
Hurra! ”Det är ett väldigt fint hus”, sa Lucy. ”Vill ni inte komma hit till kontoret så skriver vi på?”
”Vi kommer genast.”
”Då ses vi strax”, sa Lucy. ”Jag vet att ni kommer att trivas i huset.”
Hennes första försäljning i sin nya hemstad och hon som just öppnat sitt kontor. Ja, det skulle gå bra för henne i Moonlight Harbor.
När hon avslutat samtalet upptäckte hon att dottern granskade henne nästan kritiskt. ”Vad är det?” Jaha, nu lät hon försvarsberedd.
”Vad är det som är så fel med Declans pappa?” frågade hon skarpt.
”Han är bara …” En högfärdig skit. Men den åsikten borde hon nog behålla för sig själv. ”Glöm det.”
”Nej, jag vill veta.”
”När vi träffades insåg hans pappa och jag att vi inte skulle komma bra överens, inget annat.”
”Declan och jag kom i alla fall jättebra överens och jag tänker gå ut med honom.”
”Det låter trevligt”, sa Lucy.
Och det tyckte hon. Hennes dotter kunde naturligtvis träffa vem hon ville.
Men Brody Greens son. Usch.
*
Brody köpte några biffar på hemvägen från kontoret. Han och Declan kunde grilla dem och äta dem tillsammans med potatissalladen som han hade köpt i delikatessavdelningen i går. Några öl, en film på tv – ja, lite far-och-son-tid var bara bra.
Barnen kom ofta ner, men att ha Declan boende hos sig hela sommaren var en bonus. Han älskade sina barn och satte stort värde på att de ville vara hos honom.
Vilket var mer än han kunde säga om sin exfru efter några års äktenskap. Det hade varit jobbigt att se hur missnöjd hon blev, särskilt som de varit så lyckliga i början. Åtminstone hade han varit det. Han gillade att ha en familj, leka med barnen, ta med sig allihop till stranden och bo där en vecka på somrarna, tälta eller bo på Driftwood Inn. Staden hade känts som hemma.
Det hade inte Camille tyckt. Hon hade velat resa till Hawaii och Cabo.
Hon hade också velat ha ett större hus, en bättre bil, märkesskor och märkesväskor. Han hade försökt ge henne allt hon begärde, men till sist hade han inte klarat av det. Deras skilsmässa hade sårat honom djupt och han hade varit arg och känt sig otillräcklig.
Det hade tagit lång tid att komma över det. Han hade jobbat hårt för att bygga upp både sin verksamhet och sitt självförtroende och njöt i hemlighet av att han numera tjänade så mycket pengar att han hade råd att åka till vilket exotiskt ställe han ville. Hade Camille stannat hos honom hade hon kunnat få sina resor och märkeskläder och designerliv.
Men det hade hon inte gjort, och först hade det gynnat henne. Men sedan hade den där höjdaren till direktör som hon gift sig med blivit av med jobbet och så småningom fått acceptera en betydligt sämre position. Inga fler exotiska semestrar. De kämpade för att kunna betala för sitt stora, flotta hus. Under tiden hade Brody återhämtat sig riktigt bra. Poetisk rättvisa.
Sedan hade Jenna dumpat honom och tvingat honom att ta tre steg tillbaka på den gigantiska spelplanen. Kvinnor hade ingen aning om vilken makt de hade över mäns psyke.
Men hans psyke hade återhämtat sig. Det hade gått bra för honom.
Tills Lucy Holmes susade in i staden. Han skulle aldrig erkänna det för någon, men han kände sig hotad av henne, befarade innerst inne att han skulle förlora all mark han återtagit och än en gång uppleva att han inte var tillräckligt duglig. Den känslan var som ett envist, smittsamt virus.
Men han tänkte inte bli smittad, inte när det gällde hans mäklarverksamhet. Han visste att han var bra. Det här var hans stad. Lucy Holmes och hennes lilla kontor var ingenting annat än en mygga, liten och irriterande, men inget hot. Snart nog skulle hon ge upp och flyga vidare för att irritera någon annan.
Den klassiska Chevrolet Corvair-cabrioleten som Brody hade hjälpt Declan att köpa och renovera för några år sedan stod framför huset, men när Brody kom in såg han att sonen precis skulle ge sig iväg, renskrubbad och väldoftande i t-shirt, jeans och flip-flops.
”Vart ska du ta vägen?” frågade Brody.
”Ut och äta hamburgare.”
Då blev det inget med biffen, alltså.
Brody dolde besvikelsen. ”Har du en dejt?”
Declan sken upp som Moonlight Beach den fjärde juli. ”Javisst.”
”Träffat en tjej vid poolen?” gissade Brody och undrade vem hon var. Antagligen kände han hennes föräldrar.
”Nej, vi träffades på Good Times.”
”Jaså, du stöter på turister”, skojade Brody.
”Hon bor faktiskt här. På sätt och vis.”
”Jaså?”
”Ja, hon bor hos sin mamma.”
En av de bofasta. Vilka var hennes föräldrar? Brody började bläddra igenom sin mentala visitkortssnurra.
”Hennes mamma har nyligen flyttat hit och hon jobbar för henne.”
”Nyligen flyttat hit”, upprepade Brody.
”Hon heter Hannah.”
Nyligen flyttat hit … nyligen flyttat hit. Det fanns bara en person som nyligen hade flyttat till Moonlight Harbor och det var Lucy Holmes, den tjuvaktiga skatan. Brody upplevde det som om han hade träffats av en ovanligt stor kustvåg som kastade hans hjärna åt alla håll.
Declan var klok nog att se försiktig ut när han kom med den dåliga nyheten. ”Det är hennes mamma som har det nya mäklarkontoret.”
Brodys min avslöjade honom, det visste han. Den visade exakt vad han ansåg om att hans son hade något med Lucy Holmes dotter att göra.
Declan rynkade pannan åt honom. ”Än sen då, pappa? Det är bara hamburgare.”
”Visst, det är coolt”, lyckades han få ur sig och skyndade sig ut i köket medan han svor för sig själv. ”Vi ses senare”, ropade han över axeln. ”Använd skydd.”
Det sista han ville var att hans son trasslade till det med Lucy Holmes dotter och gjorde henne på smällen. Bli släktingar genom en bebis.
Han hörde Declan svära för sig själv innan han gick ut.
Okej, det där var dumt sagt. Tala om överreaktion.
”Bara hamburgare”, sa han för sig själv när dörren slog igen. ”Bara hamburgare.” Declan menade aldrig allvar med någon flicka.
Om flickan var lik sin mamma … Fan också.
Fast om flickan uppträdde ungefär som sin mamma så var det lugnt. Declan var förnuftig. Han visste vilken typ av kvinna som han skulle undvika och efter att ha upplevt hur det hade gått med hans föräldrar och med Brody och Jenna så var han försiktig.
Så vad spelade det för roll om Declan vandrade iväg till fiendelägret? Det hade inget med Brody att göra. Även om han blev ihop med flickan så kunde det inte bli något mer än en sommarförälskelse. Så låt dem hänga med varandra.
Dessutom var Declan myndig nu. Han kunde fatta egna beslut, och om han ville vara tillsammans med Lucy Holmes dotter så fick han. Bara för att Brody och flickans mamma var affärskonkurrenter, bara för att Lucy Holmes var en aggressiv liten råtta, så betydde det inte att Declan måste välja sida. Det skulle vara både dumt och omoget att förvänta sig det av honom, och Brody visste att han varken var dum eller omogen. Och vem visste? Flickan kunde vara sötare än florsocker.
Han lade in biffarna i kylskåpet och beställde pizza i stället. Han och Declan kunde äta biff en annan kväll. Förhoppningsvis en kväll när hans grabb inte var tillsammans med Lucy Holmes dotter.
*
Det slutade med att Hannah och Declan hängde med Sabrina Jones, vars mamma ägde Driftwood Inn, och hennes kille Scotty. Efter att ha ätit världens bästa hamburgare och pommes frites ihop med en milkshake som kallades Sanddyn bjöd Sabrina hem dem för att spela spel.
Sabrinas mamma var där och bjöd på läsk och popcorn och hon och Sabrinas styvpappa spelade till och med ett parti Hjärter med dem. Det var nästan som att ha en familj med bröder och systrar – något som Hannah ofta hade önskat sig.
Hennes föräldrar hade alltid låtit henne ta hem vänner och sådana hade hon inte haft ont om när hon bott vid Lake Washington i ett megaflott hus med brygga och snabb motorbåt. Men vänner var inte samma sak som syskon.
Och även om föräldrarna hade åkt med henne på riktigt häftiga semestrar och skollov hade det inte nödvändigtvis inneburit att de var tillsammans. Hennes pappa hade ofta spelat golf och låtit Hannah och hennes mamma shoppa eller hålla till vid poolen. Men att bara träffas, spela spel, äta popcorn och ha kul hade inte ingått i hennes liv när hon växte upp. När hon gick i grundskolan hade hon tittat på gamla sitcoms om familjer på tv och känt sig riktigt avundsjuk.
Hon hade länge önskat sig en bror eller syster, men när hon var runt tolv hade hon fattat att hon aldrig skulle få det, och när hon var femton hade hon räknat ut varför. Hennes föräldrar var så upptagna med att jobba att de antagligen aldrig hade tid med sex, än mindre ett barn till.
Var det därför som hennes pappa hade träffat en ny kvinna? Så orättvist. Mamma hade antagligen också velat ha mer sex.
Synd att det inte fanns någon åt henne här. Men hennes mamma var vuxen och det där fick hon räkna ut själv.
Hannah hade redan räknat ut vad hon ville ha och det var Declan Green. Han hade många av de egenskaper som hon kunde pricka av på listan över den perfekte mannen. Han hade insisterat på att bjuda henne på middagen. Nu var det bara hamburgare, men det, ihop med glassen förut, visade att han inte var snål. Det var mycket han gillade att göra som hon också gillade och de hade redan bestämt att de skulle spela tennis nästa eftermiddag när båda hade slutat jobbet. Ännu något hon kunde pricka av på listan. Han hade faktiskt tackat Sabrinas mamma för att de fått komma hem till dem, så han var tydligen väluppfostrad. Sedan var det naturligtvis utseendefaktorn. Den stod inte allra överst på Hannahs lista, men om universum ville ge henne en gullig kille så tänkte inte hon protestera.
Men hur kysstes han? Hon vägrade att vara ihop med någon som kysstes dåligt, oavsett hur trevlig han var eller hur mycket de hade gemensamt. Så när Declan hade följt henne till dörren drog hon hans ansikte till sitt och gav honom en chans att visa vad han gick för.
Han fick högsta betyg!
”Wow, det där vill jag gärna göra om”, sa han.
”Jag med”, instämde hon, så det gjorde de och han tryckte henne mot dörren.
”Du kysser jättebra”, talade hon om för honom och det fick honom att le.
”Jag gör allting jättebra”, försäkrade han henne.
Det kunde hon slå vad om.
Han pekade på henne. ”Tennis i morgon.”
”Tennis i morgon”, bekräftade hon. ”Vi ses på banan vid fem.”
”Jag är där.”
Hon svävade in i huset. Declan Green var fantastisk.
Hennes mamma var på sitt rum och satt på sin nya säng (förutom köksstolarna var deras sovrum de enda ställen i huset där man kunde sitta) och läste en bok när Hannah kom hem. Hon tittade inte upp från boken när Hannah knackade och gick in i sovrummet.
”Hur var din dejt?” frågade hon, fortfarande med blicken fäst på sidan.
”Jättebra”, svarade Hannah och sjönk ner på sängens fotända. ”Vet du var jag var alldeles innan jag kom in?”
”På verandan och hånglade?”
Hannah kände att hon rodnade fastän hon var vuxen och fri att kyssas (och göra mer) med vem hon ville. Men det fanns vissa saker som man inte gärna pratade med sin mamma om.
Hon satte sig över det. ”Innan dess.”
”På stranden.”
”Nej. Hemma hos Jenna Waters. Declan är vän med Jennas dotter Sabrina. Hon ska börja på ett kommunalt tvåårigt college här i närheten.”
”Det låter som om du redan har träffat folk som du kan umgås med”, sa hennes mamma. ”Det är jag glad för.”
”Jag med. Det kommer att bli en jättefin sommar.”
”Hmm”, sa mamma vagt.
Men så var det, åtminstone för Hannah. Hon tänkte fortsätta att träffa Declan och det fick hennes mamma finna sig i.