Lucy låg på sängen och sökte på nätet efter idéer till matt- och väggfärger till sovrummet när dottern dök upp i dörren med bekymrad min.
Klockan var bara åtta. Något hade gått snett. Kanske hade det visat sig att Declan inte var så fantastisk som han hade verkat.
Sådan fader, sådan son, precis som Lucy hade misstänkt. Men det var naturligtvis en besvikelse. Lucy började förbereda ett tröstande tal.
”Du är hemma tidigt”, sa hon diplomatiskt.
Hannah ryckte på axlarna, gick in i rummet och sjönk ner på sängens fotända. Hon log inte. Precis som hon trott, herrarna Green var inte längre en del av deras liv.
”Vad är det, Hannah Honungsbjörn?” frågade Lucy och använde ett smeknamn från dotterns barndom.
”Jag tror att jag håller på att bli kär i Declan”, svarade Hannah.
Så Declan visade sig vara ett snäpp bättre än sin pappa. Vad var då problemet?
Och varför var det så bråttom? Det sista hon ville var att se dottern kasta sig in i en ny hjärtesorg.
”Älskling, det är för tidigt för att veta det”, sa hon.
”Hur lång tid tog det för dig att bli kär i pappa?” frågade Hannah.
”Inte tillräckligt länge och se bara hur det slutade.”
”Declan är annorlunda. Mamma, han är verkligen underbar.”
Då var han inte alls lik sin pappa. ”Vad är problemet, då?” För det fanns ett problem. Hannah pillade på Lucys nya överkast och undvek hennes blick.
”Du.”
Va? Lucy var sällan mållös, men plötsligt fick hon inte fram ett enda ord. Förvånat blinkade hon till.
”Vad händer om det blir allvar av? Hur ska det gå när vi tar examen och gifter oss och … får barn om du och hans pappa hatar varandra.”
”Vi hatar inte varandra”, protesterade Lucy.
Vi tål inte varandra, men det är inte samma sak.
”Det skulle vara trevligt om du slutade ringa och skrika åt honom”, klandrade Hannah henne och fick Lucy att känna sig som en tioåring.
Kanske för att hon uppfört sig som en tioåring. Hon bet sig i läppen.
”Du arbetade ihop med alla möjliga andra mäklare i Seattle. Varför kan du inte arbeta med Declans pappa?”
Därför att han är en egoistisk skitstövel. Lucy hejdade sig innan svaret hann ut. ”Därför att han har underminerat mig ända sedan jag kom hit.”
Hur kom det sig att hon var skurken här? Sedan när var hon den onda fen? Brody Green var inte någon drömprins precis.
”Kan inte ni två komma överens på något sätt?” vädjade Hannah. ”Jag menar, kom igen, mamma. Vill du inte att jag ska vara lycklig?”
”Såklart att jag vill att du ska vara lycklig”, sa Lucy och försökte låta bli att digna under tyngden av den skuld som dottern just hade lagt på henne.
”Kan du inte sluta bråka med mr Green, då?”
Hannah fick det att låta som om dispyten med Brody Green helt och hållet var Lucys fel. Det var det inte.
”Det är inte bara jag som bråkar, det är ömsesidigt”, förklarade hon.
”Men om du börjar från ditt håll så möts ni kanske.”
Förslaget lät så logiskt och enkelt.
Vuxet och moget.
Men det var Brody Green de pratade om. Lucy önskade att dottern inte skulle se så allvarsamt på henne.
Hon önskade också att hon hade större tilltro till att skapa en vänskaplig, fungerande arbetsrelation med Brody Green. Hon hade alltid betraktat sig som en kvinna med utmärkt social kompetens, men den försvann när hon måste handskas med honom. Kanske hade hon inte fullt så bra egenskaper som hon alltid trott.
Det var förstås också möjligt – åh, hemska tanke – att hon hade förändrats. Innan det som hände med Evan hade hon varit positiv och glad. Och tillitsfull. Haft större överseende med andras fel. Varit lätt att samarbeta med. Men det var hon kanske inte längre. Var det så var det svårt att acceptera. Ifall det var sant.
”Jag ska försöka”, sa hon.
”Tack!” Hannah gav henne ett strålande leende och en kram.
”Men kom ihåg att jag bara är ekvationens ena sida.”
”Den bra sidan”, sa dottern och kysste henne på kinden.
På nytt sprudlande av lycka studsade hon ut ur rummet, men hon hade smittat Lucy med sin bedrövelse.
Den höll i sig resten av kvällen och fortsatte i hennes drömmar. Hon skyndade sig till ett litet vigselkapell på stranden, iklädd den onda fens svarta, svepande dräkt och otäcka hornprydda huvudbonad som i Disneys Maleficent. Inifrån kapellet hördes tonerna av Pachelbels Kanon i D-dur. Hon ökade farten och sprang till dörren.
När hon öppnat den såg hon kyrkorummet på andra sidan förhallen och det var packat med gäster. Framme vid altaret stod Declan med pappan vid sin sida. Båda var klädda som drömprinsen. Och där stod Hannah, vacker i en bröllopsklänning prydd med sandpärlor, och väntade på att få gå längs gången med sin pappa vid armen. Evan bar en purpurröd mantel och en krona. En krona som han inte förtjänade!
Hannah vände sig om och blängde på Lucy. ”Vad gör du här?”
”Jag kommer till bröllopet”, svarade hon. ”Mitt inbjudningskort måste ha kommit bort.”
”Du är inte inbjuden”, sa Hannah. ”Ingen vill ha dig här. Du ställer bara till problem.”
En storvuxen man som var väldigt lik byggmästaren Carl lufsade fram. Han var klädd i smoking och bar en hink vatten. ”Du måste gå”, morrade han.
”Nej, det är min dotters bröllop.”
Hannah vände henne ryggen. ”Ta ut henne härifrån.”
”Okej”, sa Carl och hällde vattnet över Lucy som genast började krympa och skrika, ”Jag smälter!”
Vänta lite, det var häxan i Trollkarlen från Oz. ”Jag är ingen häxa”, skrek hon. ”Jag är ingen häxa!”
Hon vaknade med orden kvar på läpparna. Himmel, hade hon verkligen förvandlats till en häxa?
Tanken var allt annat än angenäm och svår att skaka av sig. Hon försökte ta sig igenom arbetsdagen som om ingenting störde henne. Hon visade ett hus och avslutade en affär – det ingick i ett dagsverke för Lucy Holmes, den utomordentliga fastighetsmäklaren. Hon borde ha varit extatisk. I stället var hon sur och leendena var forcerade.
På fredagen bevisade hon för sig själv att hon inte var en häxa genom att stanna till vid Sunbaked där hon köpte chocolate chip cookies till mötet hemma hos Jenna Waters och för att ge till sina grannar.
Mr Sullivan blev förtjust när hon knackade på hos honom på eftermiddagen. ”Tack ska du ha, Lucy. Du är en god granne.”
Ja, det var hon, och följaktligen var hon ingen elak häxa.
”Åh, så goda de ser ut”, sa Bonnie när Lucy kom med ett fat kakor till henne. ”Jag har precis gjort lite lemonad. Känner du för att komma in ett slag?”
Lucy ville väldigt gärna lära känna sina grannar och älskade att se hur andra hade det hemma. ”Ja tack, gärna”, sa hon och följde med Bonnie in.
Hennes hus hade en vänlig utstrålning med bekväma möbler – en ljusgrön soffa med schäslong i mikrofibertyg. På ett rustikt soffbord med skiva av återvunnet trä och hylla undertill stod en glasskål fylld med snäckskal. Ett inramat foto som hängde på väggen ovanför en öppen spis med insats väckte genast Lucys intresse. Hon kände igen stranden, det var den nere vid piren i ena ändan av staden. Förgrunden utgjordes av en närbild på strandgräs. Där bakom låg en remsa sandstrand med en ensam timmerstock. Bakom den fanns glittrande blått vatten och längst bort, något suddigt på grund av avståndet, syntes en väldig tankbåt under en blå himmel med moln. Fotot kunde ha varit till salu på ett konstgalleri.
”Har du tagit det här?” frågade Lucy.
”Ja. Jag fotograferar som hobby.”
”Det här är otroligt vackert.”
”Tack. Känn dig som hemma, jag hämtar lemonaden.”
Husets bottenvåning hade öppen planlösning, och Lucy satte sig på schäslongen och såg på när Bonnie sysselsatte sig i köket med att hälla upp deras drycker ur en glaskaraff. Köket hade äldre skåp och bänkskiva i laminat, men med undantag för en glasfisk på köksbaren stod inte massor av grejer framme.
”Jag tycker att vi provsmakar kakorna genast”, sa hon och räckte Lucy ett glas.
Hon hämtade papptallriken från soffbordet där hon ställt den och höll fram den till Lucy som skakade på huvudet. ”Tack, men jag har redan smakat en.”
”När det gäller kakor är en aldrig nog”, sa Bonnie.
Så slank som hon var kunde hon unna sig mer än en.
Hon tog en kaka, bet i den, stönade och himlade med ögonen. ”De här är ju oemotståndliga.”
”Jag önskar att jag kunde ta åt mig berömmet, men jag köpte dem på bageriet. Jag ser fram emot att baka lite så fort mitt kök är färdigt.”
”Jag är inte särskilt bra på att baka”, erkände Bonnie.
Lucy pekade på gitarren som stod på ett ställ mot ena väggen. ”I stället har du andra talanger.”
”Jag skulle nog kalla det en last i stället för talang.” Bonnie skakade på huvudet. ”Hade jag bara fått ett vanligt jobb när jag var ung och söt så skulle jag ha haft ett rejält pensionskonto vid det här laget.”
”Men tänk att ha ett band. Det låter så himla coolt. Hursomhelst finns det mer i livet än pengar”, påpekade Lucy. ”Man kan ha alla pengar som finns i världen och ändå inte vara lycklig.” Pengar hade sannerligen inte räddat hennes äktenskap.
”Du har rätt”, instämde Bonnie. ”Det finns mer i livet. Men det är trevligt att kunna betala räkningarna och för en musiker är det alltid kämpigt. Jag är så glad att min mormor lät mig få det här huset. Det jag tjänar med bandet plus de små royaltycheckarna håller kanske inte alltid stora stygga vargen borta från dörren, men det hindrar honom åtminstone från att blåsa omkull huset.”
”Royaltycheckar?”
”Jag hade några låtar inspelade på cd. Inga stora hits, men jag får fortfarande lite pengar.”
”Så du är låtskrivare?” sa Lucy beundrande.
”Snarare svältande musiker”, sa Bonnie och frågade henne sedan hur hon hade funnit sig till rätta i Moonlight Harbor.
Lucy hade gärna velat höra mer om hennes låtskrivande. Hade Bonnie bott i Nashville? Var fanns låtarna? Men tydligen var det slutpratat om ämnet, så hon övergick till att småprata om staden och hur mycket hon njöt av att göra sig hemmastadd.
”Jag ska ha öppet hus på kontoret på söndag. Jag hoppas att du kan komma dit”, avslutade hon.
”Även om jag inte tänker flytta eller köpa hus?”
”Även om du inte tänker flytta eller köpa hus”, försäkrade Lucy henne.
”Då kommer jag gärna. Det ska bli roligt. Och om du inte har något för dig så spelar förresten vårt band på Drunken Sailor varje fredags- och lördagskväll under hela sommaren. Kom och lyssna på oss.”
”Det måste jag göra. Vad spelar ni?”
”Lite blandat. Mycket country och rock från åttiotalet och några gamla godbitar från femtio- och sextiotalen. Mest sådant som folk kan dansa till. De har ett jättefint dansgolv där.”
”Det låter verkligen roligt”, tyckte Lucy och önskade att hon hade haft någon att dansa med.
Hon stannade några minuter till, drack sedan upp resten av sin lemonad och gick. Efter kakutdelningen kände hon sig mindre vresig, men vresigheten hade ersatts av nostalgi. Det hade varit trevligt att ha någon att dansa med, äta en god middag med, älska med.
Efter det som hon gått igenom med Evan skulle det bli svårt att lita på en man igen. Här i Moonlight Harbor började hon misstänka att det dessutom skulle bli svårt att hitta en man. Punkt. Synd att Francis Sullivan var så gammal. Förutom honom hade hon inte träffat några ensamstående män.
Utom Brody Green.
Som, ifall hennes undermedvetna hade rätt, lockade fram den elaka häxan hos henne.
Den kvällen kunde hon inte låta bli att känna sig lite avundsjuk när Tyrella Lamb visade upp sin förlovningsring. ”Han ska flytta hit. Kan ni fatta det?” sa hon överlyckligt.
”Absolut”, sa Nora Singelton. ”Det är du värd.”
”Men hur blir det med hans kyrka?” undrade Jenna.
”Hans son kommer att efterträda honom och han ska hjälpa pastor Paul, och han ska hjälpa mig med byggvaruhuset. Halleluja! Den affären får mig att åldras i förtid.”
”Åldras du verkligen?” retades Cindy Redmond. Cindy såg själv inte särskilt gammal ut med sitt runda, fräkniga barnansikte.
Tyrella himlade med ögonen. ”Kära vän, bara för att det inte syns på mig betyder det inte att det inte sker. Han säger att han alltid har velat bo på stranden”, avslutade hon leende.
”Jag är så glad för din skull”, sa Jenna. ”Allt förändras när man hittar den rätte.”
Men allt kunde också förändras när den rätte visade sig vara den orätte. Med ens fick Lucy svårt att hålla leendet på plats. Var någonstans hade det gått snett för henne och Evan?
”Hur har du kommit till rätta, Lucy?” frågade Jenna när upphetsningen över Tyrellas nyhet hade lagt sig.
”Bara bra”, sa Lucy. ”Jag ser fram emot att göra i ordning huset och affärerna går bra. Dream Homes Realtys kontor har öppet hus på söndag eftermiddag och jag hoppas att ni kommer allihop”, sa hon till de andra.
”Bjuder du på de här kakorna så kommer jag.” Courtney höll demonstrativt upp en kaka.
”Man kan inte ha öppet hus utan godsaker”, sa Lucy och vände sig till Annie. ”Jag antar att det är för sent att be dig att göra i ordning några fat med aptitretare åt mig.” Annies foodtruck hade öppnat inför turistsäsongen och hon hade pratat tidigare om hur mycket hon hade att göra.
”Jag kan nog ordna något”, svarade hon och gav Lucy sitt telefonnummer så att de kunde prata vidare om det.
”Jag hoppas att du lyckas få några uppdrag”, sa Cindy. ”I princip har Brody hand om hela marknaden här.”
Eventuellt börjar han tappa litegrann. Hihi.
Sin inneboende Maleficent kunde hon kanske ge efter för.
Men vad skulle hennes dotter tycka om det? Illa, gissade hon. Hon var faktiskt elak. Hon kände hur Jenna såg på henne och försökte se obesvärad ut.
Men när några av kvinnorna gick tillbaka till buffén med förfriskningar kom hon på sig med att anförtro sig åt sin nya vän. ”Min dotter dejtar hans son. Det känns lite konstigt.”
”Det kan jag tänka mig”, sa Jenna.
”Hannah är övertygad om att jag kommer att förstöra hennes framtid om jag inte …” Hur skulle hon avsluta den här meningen? Spelar snäll? Glömmer att jag retar mig på Brody Green?
”Ni är konkurrenter. Det kan vara besvärligt”, sa Jenna diplomatiskt.
”Vi är nog snarare dödsfiender.” Åh nej. Hade hon sagt det högt? Hon blev eldröd i ansiktet.
Jenna småskrattade.
Lucy ryckte på axlarna. Nu hade hon sagt som det var. ”Man kan nog säga att vi slåss om marknaden och det är jobbigt för barnen. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska handskas med det.”
”Ni borde nog inleda fredsförhandlingar.”
Hu.
”Brody är faktiskt schyst”, tillade Jenna.
Kanske när han sover.
Den sista tanken väckte genast en rad associationer. Sova. Säng. Sex. Sex med Brody Green.
Sluta genast, uppmanade hon sig.
Förgäves. Hon var redan igång.
Jäkla karl. Han var som ettermyror på en picknick och kröp över varenda aspekt av hennes liv. Hon måste göra något åt honom.
Men vad? Hur?
”Han har hjälpt många av oss väldigt mycket”, tillade Jenna och Lucy erinrade sig att flera i gruppen hade berättat om det.
Brody Green hade alltså en bra sida. Om hon lyckades hitta den så kunde de eventuellt samexistera i Moonlight Harbor. Det fanns bara ett sätt att hitta den sidan och det var att leta efter den. Hon visste vad hon måste göra.
*
På lördagsmorgonen åkte Lucy till Beach Dreams Realty med bananmuffins med vallmofrön från Sunbaked. Kvinnan i receptionen gav henne ett artigt leende. När hon sa sitt namn försvann dock leendet och kvinnan som satt vid ett skrivbord i närheten stirrade på henne som om hon var den onda häxan från Väst. Ta din kvast och stick.
Jag är inte häxan, jag är Dorothy. Lucy tvingade sig att hålla kvar leendet. ”Jag söker Brody Green. Är han inne?”
”Han tog precis kafferast”, sa receptionisten artigt men frostigt. ”Han är nog snart tillbaka om du vill vänta.” Hennes blick sa, I så fall gör du det på egen risk.
”Då gick han förstås till Beans and Books?” undrade Lucy och receptionisten nickade. ”Då söker jag honom där. Under tiden hoppas jag att damerna ska tycka om lite gott från bageriet.”
Om de gjorde det så skulle de antagligen hellre storkna än erkänna det. Lucy fick ett motvilligt tack och gick innan de kastade muffins på henne.
Hon körde snabbt till cafébokhandeln och riskerade hellre fortkörningsböter än gick in på Brodys kontor igen. Lyckligtvis stod hans cabriolet på parkeringsplatsen. Genom fönstret såg hon honom stå lutad mot disken och småprata med Rita Rutledge, ägaren, medan baristan gjorde i ordning kaffet. Eller snarare flörtade han med Rita. Förmodligen var varenda ensamstående kvinna i staden betuttad i honom.
Lucy gick mot dörren men ändrade sig och beslöt att hon helst ville prata med honom utan vittnen. Hjärtat började bete sig oroligt när hon lutade sig mot hans bil och försökte inta en ledig hållning. Hur skulle detta gå? Hur skulle hon inleda förhandlingarna? Som en ödmjuk supplikant? Retsticka? Eller en distriktsåklagare som lägger fram ett förslag?
Jenna hade hävdat att Brody var trevlig, men hittills hade Lucy inte upplevt det. Hon hade inte varit trevlig själv, för den delen. Det här skulle inte gå bra, det kände hon på sig. Det sista han ville se när han kom ut ur cafébokhandeln var Lucy Holmes i sin vita kjol och rödrutiga blus.
Blusen var V-ringad med krås och vida ärmar och hon hade själv tyckt att hon såg riktigt bra ut i den. Tills nu. Plötsligt undrade hon om hon inte såg ut som något från femtiotalet – en bedagad modell som försöker sälja en bil. Det här var en urusel idé.
Hon såg honom stå och prata därinne. Han måste ha sagt något roligt, för Rita skrattade och ruskade på huvudet åt honom. Brody Green var allas älskling.
Utom hennes. Han var osäker med tendens att bli oförskämd. Hon borde åka härifrån, detta var meningslöst.
Baristan ställde tre engångsmuggar med kaffe i en mugghållare av papp. Han lyfte upp den och gick med ett leende. Givetvis log han. Alla kvinnor i Moonlight Harbor tyckte att han var fantastisk.
Lucy var den enda som såg att kejsaren var naken, som i H.C. Andersens berömda saga.
Naken. Sex. Sluta! Hon måste ila iväg till Rovern och försvinna.
Fast hon hade väntat för länge. Han knuffade sig ut genom dörren och var redan på väg mot sin bil.
Så såg han henne, tvekade och rynkade pannan innan han närmade sig sakta. Försiktigt. Som om han var rädd att hon skulle bitas.
Fortfarande hade hon inte kommit på hur hon skulle börja nu när hon inte hade några bakverk till honom. Hon valde att le och använda ett lekfullt tonfall.
”Det var synd att jag lämnade min fredsgåva på ditt kontor. Den hade passat bra till kaffet.”
Han tog ett steg närmare henne och hon uppfattade en lätt doft av aftershave. Hjärtat dunkade ännu mer.
Han höjde på ena ögonbrynet. Brody Green hade väldigt uttrycksfulla ögon. ”Fredsgåva?”
”Man kan inte inleda förhandlingar utan någon”, sa hon lätt.
”Vad förhandlar vi om?” Hans tonfall skar sig mot hennes lätta.
”En vapenvila, kanske. Har du tid att äta middag i kväll?”
Han såg mycket skeptisk ut. ”Tänker du bjuda mig på middag?”
”Just det.”
”Utan några villkor?”
”Helt villkorslöst.”
”Inga planer på att förgifta min drink?”
”Inte med så mycket som en droppe.”
Fortfarande såg han försiktig ut, men han nickade. ”Okej.”
”Porthole?” föreslog hon.
Det var stadens bästa restaurang och det enda sättet att imponera på honom, det var hon säker på. Att döma av hans klädstil och flotta bil var Brody Green mycket mån om sin framtoning och gillade livets goda. Han skulle inte nedlåta sig att äta på Seafood Shack.
”Visst.”
”Klockan sju?”
Han nickade. ”Vi ses där.” Med det sagt satte han sig i bilen och susade därifrån.
Middag med ärkefienden – Lucy hoppades att dottern skulle uppskatta hennes uppoffring.
*
Hur hade han egentligen tänkt när han gick med på att äta middag med Lucy Holmes? Givetvis hade han inte tänkt över huvud taget. Han var som en dum fluga som sögs in i ett spindelnät av den elektriska kraften hos de egna vingslagen. Hans manlighet var motsvarigheten till vingarna hos en insekt som flyger, surrande av hormoner, och dras allt närmare det klibbiga nät som blir hans öde. Lucy Holmes innebar trubbel för honom, inte bara i hans roll som affärsman utan också som man, det visste Brody. Hon var vacker och ambitiös och född till hjärtekrossare, det var han säker på. Ingenting gott kunde komma från att äta middag med henne.
Så naturligtvis duschade och rakade han sig en andra gång och stänkte på sig lite eau de cologne innan han tog på sig slacks och en nystruken skjorta. Som den fåntratt han var.
När han kom satt hon redan och väntade vid ett fönsterbord. Utsikten var enastående. Inte över sanddynorna och vågorna längre ut, utan över henne. Hon bar en figurskuren svart klänning med så pass djup urringning att man vågade hoppas på att se en skymt av dekolletaget. Ett fult trick, om man frågade honom, eftersom detta enligt hans mening var ett affärsmöte. Koketta silverörhängen i form av sjöhästar dansade från örsnibbarna. Blixtsnabbt såg han framför sig hur han svepte bort allt på bordet och lade ner henne på det.
Han behövde en drink.
”Jag var inte säker på att du skulle komma”, sa hon när han satte sig på stolen mittemot henne.
”Det var jag heller inte säker på”, svarade han ärligt. ”Men jag var nyfiken.” Nyfiken i en strut råkar ofta illa ut.
Och flugor fastnade i spindelnät. Men vilket utsökt nät den här kvinnan kunde väva. Titta bara på leendet. Han hade inte blivit så fascinerad av ett leende sedan Jenna.
Jenna. Ville han upprepa den erfarenheten? Han skärpte sig för att inte dras in i nätet.
Deras servitris kom. Hon hette Chara och hade serverat honom många gånger. ”Hej, Brody”, hälsade hon honom. ”Vill du ha det vanliga?”
”Ja tack, och så något till damen.” Dam? Ha! ”Sätt det på min nota.”
”Det här bjuder jag på”, sa Lucy.
”Du sa middag. Jag tar hand om drinkarna.”
Hon ryckte på axlarna och log mot Chara. ”Whiskey sour, tack”, sa hon, vilket förvånade honom.
”Samma som du”, påpekade Chara för Brody.
”Vilket sammanträffande”, sa han kvickt.
”Världens mest populära drink just nu, har jag läst”, sa Lucy.
Som om han skulle påverkas av vad som var populärt? ”Jag har druckit det i åratal.”
”Jag med.”
”Inget vitt vin?” hånade han när Chara gick för att hämta deras drinkar. ”Jag trodde att alla kvinnor gillade vitt vin.”
”Jag är inte som alla andra.”
Nej, det var så sant som det var sagt.
”Och jag föredrar rödvin. En bra cabernet.” Hon kunde lika gärna ha tillagt, ”Där fick du.”
”Jag med”, sa han.
”Det verkar som om vi har mycket gemensamt.” Hennes leende såg nästan äkta ut.
Men han betvivlade att det var det. Lucy Holmes visste hur hon skulle ta folk. Det testade hon nu på honom.
Eller så räckte hon honom faktiskt den gamla olivkvisten. Han borde nog hellre fria än fälla henne.
”Ja, det ser så ut”, sa han och fick fram ett svarsleende.
”Vilken fin restaurang”, sa hon medan de väntade på drinkarna. ”Utsikten är oslagbar.”
Han ansträngde sig för att inte titta på utsikten. ”Maten är också oslagbar”, sa han och hindrade blicken från att glida längre ner än hennes hals. ”Restaurangen har visserligen ingen Michelinstjärna, men den är fortfarande värd ett besök i Moonlight Harbor.”
”Det finns så mycket här som är värt ett besök”, tyckte hon. ”Det är ett underbart ställe.”
”Ja, det är det”, höll han med. Ännu något som de hade gemensamt – båda tyckte om staden.
Deras drinkar serverades och båda smuttade på dem. När skulle hon komma fram till syftet med det här mötet? frågade han sig.
Hon ställde ner glaset och harklade sig. Jaha, nu kom det.
”Du vet säkert att min dotter och din son har träffats en hel del.”
Han nickade.
”Jag vet inte om din son har sagt något till dig …”
Brody tänkte inte berätta vad Declan hade sagt. Det här var Lucys idé, så det var hon som fick prata. Han höll tyst och tvingade henne att fortsätta.
”Min dotter verkar tro att vi gör livet svårt för dem.”
Brody studerade innehållet i sitt glas. ”Jaså. Där hör man.”
”Jag vill absolut inte att ungarna ska få lida för något.”
Det ville han heller inte. Men när det gällde att göra det svårt för ungarna så var det inte bara hans fel. Så han teg.
”Det måste finnas ett sätt att göra affärer i Moonlight Harbor båda två utan att trampa varandra på tårna.”
Jaså, och vem trampade först på den andres tår? ”Det skulle man kunna tycka”, sa han.
Hon bet sig i underläppen, gjorde en ansats att ta glaset men lät det stå kvar på bordet. ”Du gör det inte lätt för mig.”
”Vad vill du att jag ska göra?”
”Samarbeta med mig. Vi är ju konkurrenskraftiga båda två.”
”Inte nödvändigtvis. Om du vill prata om konkurrenskraft …”, började han.
Det blixtrade till i de stora ögonen. ”Jag skulle inte vilja kalla det konkurrenskraftigt när man säger till någon att en annan mäklare inte kan något om marknaden.”
”Men sant, om hon inte kan något. Och vad kallas det när du talar om för min mäklares vän att du kan ge henne mer pengar för sitt hus?”
”Det har jag aldrig sagt”, framhöll Lucy ilsket.
”Nej visst, nej. Du pratade bara om att du är mycket mer erfaren.”
”Jag sa att jag är erfaren och det är jag! Du var värre.”
Han började få ont i huvudet och höll upp ena handen. ”Ja, ja, kanske förivrade vi oss litegrann. Låt oss kalla det ett passerat stadium.”
”Snarare var det du som förivrade dig”, muttrade hon och tog en stor klunk av drinken.
”Om vi ska visa upp varandras hus så måste vi försöka vara professionella”, sa han.
Hon lyckades räta på nacken och se ner på honom samtidigt. ”En utmärkt idé.”
”Och vi respekterar varandras vänkrets.”
Hennes ögon smalnade. ”Jaså. Eftersom jag är ny här i stan verkar jag tydligen behöva en lista på folk som jag inte får bli vän med. Det är kanske säkrast att du talar om för mig redan nu vilka jag törs lära känna.” Hon lyfte ena handen innan han hann säga något och fortsatte. ”Men du känner ju redan alla här, eller hur? Och då återstår en så här stor vänkrets.” Hon höll tummen och pekfingret ungefär fem millimeter isär.
Brody hade inget högt blodtryck men kände nu att det började stiga. ”Du verkar vara väldigt duktig på att smälta in, så du har säkert inga problem med att få vänner. Muta dem bara med lite kakor.”
”Muta!”
”Vad skulle du kalla det?”
I ögonvrån såg Brody att Chara närmade sig för att ta upp deras beställningar. Hon kastade en blick på dem och gjorde en helomvändning.
Under tiden tog Lucy upp sin plånbok. Hon daskade en tjugo- och en tiodollarssedel på bordet och reste sig. ”Jag bryr mig inte om vad Jenna Waters säger, du är odräglig.” Och med de avskedsorden marscherade hon ut från restaurangen.
Vad hade Jenna sagt om honom?
Och brydde han sig?
Och brydde han sig om vad Lucy Holmes tyckte om honom? Hon var oresonlig och omöjlig, lömsk och …
Förtrollande.
Fast det var ju ormtjusare också.
Vänta nu, då blev ju han en orm. Han var ingen orm. Han var den som var schyst.
Chara närmade sig försynt. ”Vill du fortfarande äta middag?” undrade hon.
Javisst ja, den som Lucy Holmes skulle ha bjudit honom på. ”Ja tack, kan jag få en portion av er skaldjurslasagne att ta med hem?”
”Det ordnar jag”, sa hon.
Lucy Holmes var fräck nog att ta upp ett bord på restaurangen och bara beställa en drink, men han hade bättre sätt. Han betalade för rätten och lämnade också dricks, sedan åkte han hem och tröstade sig med förvissningen om att hon skulle vara borta inom ett år. Hon hade redan visat sitt rätta jag för honom och snart skulle alla andra få se det.
*
Hon hade inlett mötet lugnt och diplomatiskt men förvandlats till en satmara. Hur gick det till?
Svar: Brody Green.
Hur hade hon kunnat låta honom reta upp henne på det viset?
Lucy suckade när hon svängde in på sin uppfart. Tack och lov syntes Hannah och Declan inte till. Hannah hade vetat att hon och Brody skulle äta middag tillsammans. Säkert hade hon förväntat sig en strålande rapport om hurdan kvällen varit, och Declan skulle ha stått bredvid henne och hört på. Hon kunde knappast förklara för sin dotter vilken buffel Brody Green var när hans son var med.
Och hur skulle hon förklara sitt eget beteende? Hu.
Buffeln och bitchen – kvällens underhållning på Porthole. Hon stängde av motorn och lutade pannan mot ratten. Vad var det som hade drabbat henne?
Jo, besvikelsen. Den hade Evan presenterat henne för och hon hade tagit den till sitt hjärta. Nu började hon bli cynisk. Och oförskämd.
Och bitter, det måste hon erkänna. Hur roligt det än var att piffa till huset, ha dottern hos sig och få nya vänner höll hennes sköra lycka på att infekteras. Förr hade hon alltid sett allt i rosenrött men nu såg det mörkare ut, särskilt när hon tittade på män.
Kunde hon verkligen förebrå Brody Green för att han reagerat på henne som han hade gjort? Hon hade inte gjort något artighetsbesök på hans kontor när hon flyttade hit och heller inte försökt samarbeta med honom.
Förrän i kväll. Hon hade åkt till restaurangen med de bästa avsikter och den emotionella virvelström som uppstått mellan dem var inte enbart hennes fel.
Hon suckade. De var tvungna att bygga upp en fredlig samexistens i Moonlight Harbor eftersom hon inte tänkte flytta på sig. Hur det än var så visste hon att det var här som hon måste vara för att bli hel igen.
Men hur kunde hon bli hel om hon och Brody Green pucklade på varandra jämt? De borde ha kunnat sitta ner och prata som vuxna människor.
Och hon hade faktiskt försökt. Vad henne anbelangade låg bollen nu på hans planhalva.
Förhoppningsvis skulle han inte försöka slå ihjäl henne med den.