Efter fjärde juli hade Lucy massor att göra – en ny annons skulle sättas in i tidningen, ett par var intresserat av att sälja sitt hus, ännu en strandnära fastighet i utkanten av staden med utsikt över bukten och Westhaven. Hon visste att det skulle sluta med budgivning, något som redan var norm i Seattle.
Dessutom måste hon övervaka renoveringen av sitt eget hus. Eftersom hennes dotter också deltog innebar det en massa inspelningar av Lucy som pratade med Carl och hans manskap och låtsades hjälpa till att bryta upp ett gammalt golv, vilket slutade med att hon satte sig på rumpan.
”Det här är jättebra”, försäkrade Hannah när de satt på verandan och tittade på inspelningen.
”Jag ser löjlig ut”, sa Lucy harmset.
”Det gör du inte, mamma”, sa Hannah allvarsamt. ”Du ser söt och gullig och utåtriktad ut. Jag vet att du vill se lika fin ut som kvinnorna på HGTV-kanalen, men tror du inte att folk ibland vill se någon som är precis som de och som lyckas göra vad de skulle vilja göra? Tror du inte att de kanske blir mer motiverade att försöka när de ser någon som inte är helt perfekt men som ändå gör något bra för sig själv? Och du var faktiskt målad”, avslutade hon och puttade till Lucy på axeln.
Det var ett väl genomtänkt och övertygande – för att inte säga imponerande – argument. ”Du borde satsa på försäljning”, sa Lucy.
”På sätt och vis är ju det här försäljning. Vi säljer inspiration”, sa Hannah lyckligt. ”Vi har redan fått åttahundra följare. I slutet av sommaren har vi kanske blivit mikroinfluencers och det betyder att vi kan få sponsorer.”
Lucy hade inte sett tillräckligt imponerad ut, så Hannah fortsatte med att förklara hur mycket de kunde tjäna på att bli influencers. Som om Lucy inte tjänade tillräckligt bra på att sälja fastigheter. Men detta gjorde hon inte för sig själv utan för sin dotter.
”Jag funderar på att göra detta till mitt yrke.”
Att hjälpa dottern att njuta av sin första affärsupplevelse var en sak. Hannah jobbade hårt och det ville inte Lucy motverka. Och kanske kunde hon förvandla det som hon höll på med till något hon kunde försörja sig på. Men …
”När du har slutat skolan”, sa hon.
”När jag har slutat skolan”, upprepade Hannah och lite av den tidigare glöden försvann. ”Men till dess måste du tänka på att du ville att jag skulle arbeta den här sommaren. Med det här jobbet skulle jag kunna arbeta året om.”
Lucy var glad att se hur väl dottern höll på att anpassa sig till vuxenvärlden, men hon visste hur viktigt det var med utbildning. ”Se bara till att betygen inte blir lidande.”
”Jag vet”, sa Hannah. ”Jag måste sticka ner till stranden illa kvickt medan det är molnigt. Just nu är ljuset perfekt och jag vill ta några absolut nödvändiga strandbilder.”
”På tal om absolut nödvändigt så måste vi börja prata om alla utgifter som det här affärsföretaget samlar på sig.”
”Men mamma, du vet att det kostar pengar om man vill tjäna pengar.”
”Pengar som man har budgeterat för”, framhöll Lucy. ”I boken du har läst står det väl om sådant som budget och utgifter och vinster, inte sant?”
Dottern såg lite mindre entusiastisk ut. ”Ja.”
”Jag tror det är dags att du bläddrar fram till det kapitlet. Vi ska nog prata om hur du ska kunna ta hand om din verksamhet på ett sätt som inte skickar dig vidare till kapitel elva i vår kodifierade lagsamling, det som handlar om konkursförfarande.”
”Men mamma”, sa Hannah med ett halvhjärtat skratt.
”Jag vet att du börjar i liten skala, men nu är det dags att lära sig dessa viktiga affärsprinciper medan kostnaderna är låga. Ingen verksamhet har obegränsade tillgångar. Inte mammor heller.”
”Okej, jag ska börja budgetera … så fort jag har fått en budget.”
”Och den står överst på vår att göra-lista”, sa Lucy.
”Jag är inte säker på att jag kommer att gilla det här.”
”Det är inte heller jag säker på”, skojade Lucy. ”Oroa dig inte”, tillade hon när hon såg dotterns molokna min. ”Vi ska se till att du fortfarande kan hålla din influencer-dörr öppen, men jag tycker att vi börjar med att tänka ut några kreativa förslag som du kan ge kvinnor som inte har så mycket pengar att lägga ner på heminredning och kläder. Vi bor faktiskt vid stranden och jag kan slå vad om att du kan hitta på alla möjliga spännande saker som kan få det här huset att se fantastiskt ut.”
Hannah antog utmaningen. ”Det är jag med på.”
Lucy kunde knappt vänta tills hon fick se vad dottern skulle hitta på.
Hon lät henne fortsätta med sin fotografering och Carl och hans manskap fortsätta med sitt och gav sig iväg till Beach Times redaktion, där hon tänkte prata om att sätta in en större annons.
*
Hannah hade precis svängt in framför en av gångvägarna till Moonlight Beach när hon fick ett sms från Declan.
Är du på stranden nu?
Ja, svarade hon.
Han visste precis var han skulle träffa henne. Det var samma ställe där de hade tittat på fyrverkerierna på nationaldagens kväll. De hade själva åstadkommit fyrverkerier så det förslog, och hon visste att det hädanefter skulle vara deras ställe.
Hon hade brett ut sitt badlakan och lagt upp alla de skönhetsprodukter hon tyckte bäst om. Sedan hade hon tagit några riktigt lyckade bilder med sin nya kameralins när Declan kom för att hjälpa henne med några fler bilder.
”Får jag se på dig”, sa han och studerade shortsen, toppen och solglasögonen. Han lade armen om henne och kysste henne på halsen för att inte förstöra hennes läppstift. Tänk så klok han var. ”Är du beredd?”
”Ja”, sa hon och räckte honom kameraväskan. ”Jag vill ha några kort på mig när jag balanserar på den där drivveden.”
”Bra idé”, godkände han.
Han tog flera kort på henne när hon spexade på drivveden och en video när hon hoppade från en stor stock till en annan. Sedan tog de en selfie när de satt båda två på en stock med sanddynerna i bakgrunden.
”De här är superbra”, berömde hon. ”Du har bra blick.”
Han log åt komplimangen. ”Fick du några fler följare när du lagt upp bilderna som jag tog den fjärde?”
”Tio till”, sa hon.
Han nickade gillande.
”Vem vet hur det är om ett år. Jag kanske reser omkring och får en massa coola grejer som Alyssa Bossio.”
”Reser du med någon?” ville han veta.
”Kanske”, svarade hon skälmskt.
”Jag gillar resor. Vi skulle bli ett schyst team.” Så blev han allvarlig. ”Det är vi redan, tycker du inte det?”
”Det gör jag”, svarade hon lika allvarsamt.
Hon såg framför sig hur de gav sig iväg tillsammans med en klassisk Airstream eller bodde i en italiensk villa. Hon såg till och med att de gifte sig på stranden på Hawaii en vacker dag. Eller på Moonlight Beach.
Hon såg också hur deras föräldrar blängde på varandra under vigselceremonin. Usch.
”Vad är det?” frågade Declan.
”Inget”, sa hon eftersom hon inte ville förstöra stunden.
För sent. Den var redan förstörd när hon tänkte på hur mycket hennes mamma avskydde hans pappa.
Declan iakttog henne. ”Kom igen, Hannah, något fel är det.”
Han var så samstämd med henne – mycket mer än någon annan pojkvän hon hade haft. Hade de förresten varit ihop såpass länge att han kunde räknas som pojkvän?
Hon ryckte på axlarna. ”Våra föräldrar hatar varandra.”
”Jag tror inte heller att de är särskilt förtjusta i varandra. Pappa stannade inte länge på Porthole den kvällen som din mamma bjöd dit honom.”
”Det gick nog inget vidare”, sa Hannah och suckade.
”Så än sen om de inte gillar varandra?” Han ryckte på axlarna.
”Det gör nog inget om det inte händer något mellan oss.”
Han rynkade pannan. ”Jag trodde att något hände mellan oss, eller är det bara jag?”
”Nej, inte alls”, skyndade hon sig att säga. ”Men om det blir något … något seriöst mellan oss.”
”Det har jag inget emot”, sa han leende. ”Och de behöver inte resa ihop med oss.”
”Men det skulle bli som mellan familjerna Montague och Capulet.”
”Vilka då?”
”Det vet du väl. Romeo och Julia.”
Hans glada min försvann. ”Jaså de, ja.”
”Det är inte så att våra föräldrar skulle börja fäktas och så men …” Skulle hennes mamma bojkotta bröllopet?
”Jag ska prata med pappa. Kanske har de bara fått en dålig start. Han är faktiskt riktigt schyst.”
”Och mamma är jätterar i vanliga fall. Hon skriker aldrig. Det är bara allt med skilsmässan. Pappa var nära att knäcka henne.”
Declan nickade. ”Jag fattar. Det hände pappa med. Och sedan blev det riktigt seriöst med någon här nere och så tog det slut. Jag tror inte att han litar på kvinnor längre. Jag kan inte påstå att jag klandrar honom.”
”Så du litar inte heller på kvinnor?” frågade Hannah. Menade han henne?
”Inte alla kvinnor. Bara … tja, jag vet inte. Jag vill inte sluta som pappa en vacker dag.”
”Och jag vill inte sluta som mamma”, sa Hannah. ”Jag vet att hon inte litar på män och jag förebrår henne inte. Men hon måste inte låta det gå ut över din pappa. De behöver bara bli vänner och sluta trampa varandra på tårna.”
”Jag vet inte hur de ska kunna undvika det om de är i samma bransch båda två och slåss om samma kunder.”
Hannah gjorde en grimas och ruskade på huvudet. ”Mamma har jobbat med massor av andra fastighetsmäklare. De visar varandras hus och gör affärer ihop hela tiden. Det är fånigt att hon har så svårt att jobba med din pappa. Jag tror faktiskt att min pappa har märkt henne för livet.”
Hon suckade. Declan suckade. Så satt de tysta på stocken och tittade på vattnet.
”De måste prata med varandra”, sa Declan. ”Igen.”
”Lycka till med det”, sa Hannah.
*
Brody hade varit sur ända sedan han såg Lucy äta middag och ha trevligt med hans son. Hon hade inte ens sneglat åt hans håll eller gått fram och hälsat.
Fast han hade inte gått fram till henne heller. Hm.
På torsdagsmorgonen var han fortfarande på hm-humör och slukade sin andra donut till en mugg kaffe när Declan kom in i köket. Han hällde upp en mugg kaffe åt sig och satte sig mittemot honom vid bordet.
Brody sköt kartongen med donuts åt hans håll. ”Ta för dig.”
Det gjorde Declan, tog ett stort bett, tuggade och svalde. ”Pappa, vi måste prata”, sa han sedan.
När ens son sa att de måste pratas vid så kunde det betyda vadsomhelst. Vadsomhelst som var dåligt.
Brody stålsatte sig. ”Okej”, sa han försiktigt.
”Du måste reda ut allt med Hannahs mamma.”
”Reda ut allt”, upprepade Brody. Och hur, exakt, skulle han göra det? frågade han sig. ”Jag tror inte att det går.”
”Om du inte gör det så kan det bli besvärligt. Hannah och jag … jag tror att det är seriöst.”
Brody var nära att sätta kaffet i halsen. ”Hur seriöst?” För det fanns seriöst och så seriöst.
”För alltid. Kanske.”
Då satte han nästan i halsen igen. ”Du känner ju henne knappt.”
”Jag håller på att lära känna henne.”
Brody ville verkligen inte veta vad det betydde. ”Ni är för unga för att det ska bli något seriöst”, protesterade han.
”Pappa, jag tar examen nästa vår”, påminde Declan honom. Tonfallet var som ett piskslag. ”Och du var förresten ung när du gifte dig med mamma.”
”Och hur blev det med det?”
”Hannah är annorlunda.”
Inte om hon är det minsta lik sin mamma. Fast hur skulle Brody veta det? Han hade inte träffat flickan. Hittills hade hon inte satt sin fot i hans hus fastän Declan hade varit hemma hos henne fler gånger än Brody kunde räkna till. De hade paddlat bräda på kanalen, käkat smörgåsar på uteplatsen mot baksidan – han höll på att bli en ständig familjemedlem. Allt hade blivit helt annorlunda än den sommar med sonen som Brody hade föreställt sig.
”Ni är för unga för att gifta er”, envisades han.
”Kanske det, men tänk om vi flyttar ihop?”
Det var nog heller ingen bra idé.
”Tänk om vi gifter oss så småningom?” fortsatte Declan. ”Hur skulle det bli om du och hennes mamma hatar varandra?”
”Vi hatar inte varandra.” Vi kan bara inte tåla varandra.
”Pappa, du måste göra något åt det här. Allvarligt talat.”
”Vad vill du att jag ska göra? Lobotomera henne?”
”Ge henne en chans.”
Brody tog en donut till och bet i den.
Det hjälpte inte att försöka vinna tid. ”Kom igen, pappa. Du är ju bra på att komma överens med folk.”
Inte med kvinnor. Hans äktenskap hade misslyckats och han hade förlorat Jenna.
”Om allt går vägen med Hannah och mig så blir ni två tvungna att träffas en hel del. Ni kan lika gärna börja komma överens nu.”
Klokt råd. Vem av dem var förälder och vem var barn?
Brody suckade tungt och lade tillbaka donuten på tallriken. ”Okej, jag ska se vad jag kan göra.”
Han ville inte göra någonting.
Den större delen av honom ville inte och det var den delen som till slut vann den mentala striden. Förresten hade han för mycket att göra den dagen för att ha tid med Lucy Holmes.
Samma kväll blev hans son allt annat än glad när han fått veta att Brody inte hade försökt kontakta Lucy. Han stormade därifrån och avskedsorden ringde i Brodys öron. ”Pappa, du är en stor skit.”
En stor skit. När hade han övergått från att vara en pappa som hans barn älskade att hälsa på till att vara en stor skit? Sedan en viss kvinna hade kommit till staden, förstås. Tack så mycket, Lucy Holmes.
Men även han måste ta på sig en del av skulden. Hon hade åtminstone gjort ett försök att sluta fred. Nu var det hans tur. Förhoppningsvis kunde de hitta ett sätt att vistas i samma rum utan att en av dem eller båda började fundera på att ta kål på den andre.
Klockan elva nästa förmiddag körde han bort till hennes kontor. Om hon var där kunde han bjuda henne på lunch. Om inte kunde han säga att han gjort ett försök.
Hon var där. Han såg henne genom planglasfönstret. Hon satt vid sitt skrivbord som såg både feminint och dyrt ut, ungefär som hon själv. Han kunde se en del av det hon hade på sig – en enkel vit blus och ett guldhalsband. Håret var samlat i nacken och hon hade små guldringar i öronen.
Hon pratade i telefon och log sitt vackra leende. Ett gammaldags block med gult linjerat papper låg på skrivbordet och hon noterade något på det. Hon pratade lite till innan hon avslutade samtalet, fortfarande leende.
Tills hon tittade upp och såg honom. Då försvann leendet. Läpparna rörde sig. Han var inte bra på att läsa på läpparna, men han var ganska säker på att hon hade sagt ”fan också”.
Hennes dotter satt vid det andra bordet. Hon tittade förbryllat på sin mamma, sedan åt det håll där Brody stod och log mot honom.
Då var i alla fall någon glad åt att se honom. Han lyfte ena handen till hälsning, öppnade dörren och önskade nästan att han haft en vit flagga med sig. Nej, ingen vit flagga, det betydde kapitulation.
”Jag kommer i fred”, sa han och valde den klassiska frasen.
Dottern såg road ut, men Lucy rörde inte en min. Hon reste sig men gjorde ingen ansats att gå fram mot honom. Byxorna hon bar var smala och svartvitrutiga och hon hade vita klackskor. Hon såg både söt och proffsig ut.
”Mr Green, vad för er hit?” frågade hon artigt och formellt.
”Jag skulle vilja bjuda dig på lunch”, sa han enkelt. ”Är du ledig?”
”Ja, det är hon”, svarade dottern innan Lucy hann säga något. Flickan gick fram till sin mamma. ”Hej, det är jag som är Hannah.”
”Åh, den fantastiska Hannah”, sa han. ”Min son sjunger ditt lov. Så trevligt att äntligen få träffa dig.”
”Tack detsamma”, sa hon.
Flickan hade ärvt sin mammas magiska leende. Det var lätt att förstå varför Declan fallit handlöst för henne.
”Om ni går nu så slipper ni lunchrusningen. Jag tar hand om allting här”, försäkrade hon sin mamma.
Lucy såg allt annat än glad ut över dotterns iver att få bort henne därifrån, men hon nickade till Brody. ”Jaha, det ser ut som om jag kan ta lunch. Jag kör efter dig i min bil”, tillade hon snabbt.
Så att hon kunde åka därifrån. Det var nog ingen dum idé. Det ville han kanske också göra.
Han körde före till Porthole. Möjligtvis inte något jättebra val med tanke på att de hade haft sitt senaste olycksaliga möte där. När de svängde in på parkeringen förebrådde han sig för att inte ha bjudit henne på middag. Lunch verkade vara ett billigt sätt att komma undan.
Men så var det inte. Han ville bara ha något med en given tidsbegränsning. Detta kändes som motsvarigheten till att genomgå en prostataundersökning, något som han ville få avklarat fortast möjligt. Lunch gick fort eftersom de flesta måste tillbaka till jobbet.
Fast när de väl satt vid det fönsterbord som han tyckte bäst om ångrade han nästan beslutet. Lucy Holmes log mot honom. Även om det var lite misstänksamt var det ändå ett leende. Det var inte hennes mest strålande, men det var ändå något. En man kunde gassa sig i det.
Han harklade sig. ”Vi måste göra ett nytt försök att sluta fred.”
Hon höjde på ett perfekt format ögonbryn. ”Måste vi?” Ansiktsuttrycket övergick från misstänksamt till nästan okynnigt. Nästan.
”Jag vet att jag har uppfört mig uruselt.” Enligt hans son, om än inte ordagrant.
”En aning”, instämde hon men inte argt, vilket han tog som ett gott tecken.
Han var osäker på hur han skulle gå vidare och blev lättad när servitören kom för att ta upp deras beställningar på drycker. Iste till henne, detsamma till honom. Sedan var det bara de och hans huvud blev tomt.
Aldrig förr hade han haft problem med att prata med en kvinna. Även då han varit gift och grälat med sin fru hade orden infunnit sig lätt. Han var känd för sin charm, men var fanns den nu? Varför kunde han inte komma på något att säga?
Hon jämnade vägen åt honom. ”Jag beklagar hur det blev förra gången vi träffades. Jag flög iväg på min häxkvast”, skojade hon. ”Vi måste hitta ett sätt att komma överens. Stan är liten.”
Krampen i hans mage släppte. ”Men växer hela tiden, vilket innebär att det borde finnas tillräckligt att göra för oss båda två. En av oss kan få uppdraget att marknadsföra ett hus och den andra kan sälja det. Och vice versa.” Det var något som han kunde och borde ha insett tidigare. Han var en stor skit.
”Betyder det att vi är färdiga med att leka herre på täppan?”
Hon fick det att låta som om han mentalt var tolv år gammal och han kände att hans tidigare fredsvilja övergick i något inte riktigt lika försonligt.
”Eller damen på täppan.”
Hon nickade. ”Eller damen. Jag tror att vi kan få plats där båda två.”
Han veknade. ”Det tror jag också. Jag tycker att vi ska försöka samarbeta. Om en av oss har fått napp så håller sig den andra borta. Blir det bra?”
”Det blir det.”
”Och ingen talar illa om den andre eftersom vi båda har våra speciella styrkor.”
”Och det ska gälla både i tryck och ansikte mot ansikte”, tillade hon och han nickade.
”Det blir bra. Ska vi skaka hand på det?”
”Det gör vi”, instämde hon och sträckte fram sin vackra hand. Den var liten och len och när han höll i den ville han plötsligt röra vid mer än bara handen.
Att ta Brody Greens hand var som att få en elektrisk stöt. Lucy kände hur strömmen ilade genom armen ända ner till tårna, och på vägen var det nära att den satte eld på hennes trosor.
Det hade inget med honom att göra. Hon var bara utsvulten på sex. Reaktionen var motsvarigheten till att stå framför ett bageri och dregla över läckerheterna i skyltfönstret medan man höll på att banta.
Stå inte framför bageriet då. Hon bröt kontakten och tog emot isteet som servitören kom med som om det var en sköld.
”Berätta hur det kom sig att du hamnade häruppe i Moonlight Harbor”, bad Brody. Han sa det i samtalston, inte fientligt. Kunde han verkligen ha anpassat sig till att vara två om täppan så snabbt?
Hon kunde inte låta bli att jämföra honom med Evan, vars osäkerhet ofta hade gjort sig gällande i spydiga kommentarer eller kritik när hon struntat i hans råd och i stället följt sin intuition. Den hade sällan haft fel, och det hade ofta resulterat i att han blivit djupt sårad. Hon hade fått använda sina bästa förförelsetricks och all sin diplomati för att få honom på gott humör igen.
Förförelse. Den konsten hade hon tydligen glömt bort.
Brody väntade på svar.
Mitt äktenskap var katastrofalt och som alla katastrofer blev jag inte varse den förrän den drabbade mig. För mycket information.
”Det här verkade vara ett perfekt ställe för att börja om på nytt”, sa hon.
Han nickade instämmande. ”Det är därför jag hamnade här också.”
Servitören var tillbaka och de beställde – cobbsallad till Lucy, vildfångad lax till honom. Sedan blev det samtalsdags igen.
Hon bestämde sig för att börja och styra det åt ett bättre håll.
”Du vet väl att folk pratar om dig bakom din rygg”, skämtade hon.
”Jaså? Vad säger de, då?”
”Bara positiva saker. Enligt Jenna och Courtney är du sankt Brody.”
”Ja, det är jag, det”, fnös han och drack lite iste.
Hon kunde inte låta bli att fortsätta retas. ”Så du tycker inte att du är underbar?”
”Kanske litegrann”, medgav han leende.
”Men är det inte ensamt där uppe på piedestalen?” envisades hon.
Han blev allvarlig. ”Man kan vara ensam var man än är.” Det var som om han avslöjat en hemlighet som han borde ha hållit för sig själv, så han retirerade snabbt. ”Men jag trivs med att vara ensam.”
”Det är bra att trivas med sig själv, var man än befinner sig”, instämde hon.
Deras mat kom och samtalet övergick till lättare ämnen. Bästa restaurangerna i Seattle. Båda var eniga om att Canlis toppade listan. Älsklingsfilmer. Action för honom och också för henne, men hon gillade lite romantik emellanåt.
”Fast inte för realistiskt, är jag rädd”, sa hon med en axelryckning. ”Förr gillade jag riktigt händelserik kärleksfilm …”
Nej, nu kom hon för nära sina privata sårskador. ”Hobbyer?” frågade hon för att växla in på ett säkrare spår.
”Jag samlar inte på något”, sa han.
Förutom kvinnliga beundrare.
”Jag gillar fotboll och basketboll. Jag tyckte om att gå på sonens tennismatcher.”
”Och jag gillade att se på när Hannah spelade tennis.”
”Jag hörde att hon spelar. Hur är det med hennes mamma?”
”När jag har tid”, svarade Lucy och styrde bort samtalet från tennisbanan.
Nu blev det lite väl mysigt mellan dem. Att börja spela tennis med honom var det sista hon ville, för sedan skulle de spela ihop i dubbelmatcher och göra upp strategier mot motståndarparet. Hon tänkte aldrig mer vara partner till en man, inte ens på tennisbanan, och särskilt inte till den här mannen. Brody Green kunde vara en äkta hjärtekrossare och hennes hjärta hade fortfarande inte läkt efter det nästan dödliga sår som Evan hade gett det.
Allt måste vara lättsamt och okomplicerat mellan Brody och henne, det var klokast så.
Och hon hade bestämt sig för att vara klok. Hon åt två tredjedelar av salladen, småpratade lite till och beslöt sedan att det var dags att gå.
”Tack för lunchen. Jag är glad att du föreslog det”, sa hon och menade det. De hade bevisat att de faktiskt kunde uppföra sig som civiliserade vuxna människor.
”Jag med”, sa han.
”Jag håller på att bli vuxen och då blir min dotter stolt.” Han höjde frågande på ena ögonbrynet och hon ryckte på axlarna. ”Glöm det. Tack än en gång. Det var trevligt att lära känna dig.”
Och nu måste hon verkligen ge sig av innan hon lärde känna honom ännu bättre. För hon började tycka alldeles för mycket om den civiliserade Brody.
*
Brody följde Lucy Holmes med blicken när hon slingrade sig fram mellan borden och tänkte på det gamla skämtet: avskyr att se dig gå men älskar att se hur du går. Kvinnan var poesi i rörelse.
Hon var också fenomenal på att styra ett samtal i den riktning som hon föredrog. Hon hade sett till att allting flöt lätt och ledigt och hade avslöjat så lite som möjligt av sin bakgrund. Enda gången som de kom i närheten av något djupare skyndade hon sig tillbaka till den trygga ytligheten så fort det bara gick.
Det kunde han knappast klandra henne för. Det var ingen nära vänskap de hade byggt upp, precis. Lika gott det, intalade han sig, för nu var han på väg in på farlig mark. Han var inte bara attraherad av Lucy Holmes. Han var fascinerad av henne.
Hon hade inte föreslagit att de skulle träffas och äta igen och hade skickligt hejdat alla förslag om att mötas på tennisbanan. Var hon för tävlingsinriktad för att riskera att förlora mot honom? Lucy Holmes var definitivt en kvinna som inte tog lätt på en förlust. Vad hade hon för historia? Hur hade hon blivit en ensamstående mamma?
Men det behövde han inte veta. Och heller inte falla för ännu en kvinna.
Men vilket leende. Och vilka läppar. Vilka ögon.
Nej. Han fick inte falla för henne.