Livet var skönt. Nej, livet var underbart. Lucy var galet förälskad.
Kanske var galet rätt ord. Som Brody påpekat en gång hade hon inte varit skild särskilt länge. Hennes omdöme var lika klart som himlen över Seattle i november. Dessutom hade han eget bagage. En förståndig kvinna borde inte sätta sitt hjärta på spel på det viset. Hon borde undvika osäkra relationer.
Men vilken relation var egentligen säker? Ingen. Den läxan hade hon redan lärt sig. Man avlade ett löfte inför Gud och inför församlingen och undertecknade papper. Sedan bröt man mot löftet och undertecknade papper igen. Det här var inte lika allvarligt och det kunde hon leva med.
Det påminde hon sig när tankarna började sväva iväg mot brudbuketter och bröllopsresor. Brody hade redan gett henne blommor – en vacker höstbukett som Hannah hade tagit kort på till Instagramkontot. Och bröllopsresor var bara resor med sex. Hon och Brody var visserligen ett par men på ett smart sätt, utan att blanda in ekonomi, framtid och hjärtan.
Innerst inne – fast så djupt undvek hon att gå – ville hon fortfarande gifta sig, tyckte att äktenskap var bra och trodde inte att det alltid måste sluta med krossade hjärtan och splittrade familjer. Ändå hade hon läst statistiken. Sannolikheten för att ett andra äktenskap skulle bli lyckligt var inte skyhög, precis. Varför måste man då chansa och förstöra något som var bra?
”Ni hänger ihop för jämnan nuförtiden”, påpekade Bonnie när Lucy kom tillbaka till kontoret efter en lång lunch med Brody.
”Han börjar bli en vana”, sa Lucy. Bonnie nickade bara och Lucy anade att hon ville säga något. ”Vad är det?” undrade hon.
”Inget.”
”Gillar du inte Brody?”
”Alla gillar Brody”, svarade Bonnie.
”Javisst, varför skulle de inte göra det?”
”Exakt. Här finns massor av kvinnor som har gillat honom.”
Det lät inte som någon komplimang. ”Du också?”
”I ungefär två minuter. Han var för mycket av en player, men på den tiden var han inte beredd att stadga sig”, tillade Bonnie hastigt. ”Så bry dig inte om mig. Jag har lätt för att vara negativ och se det värsta hos folk. Han var trots allt redo att gifta sig med Jenna Waters.” Hon skakade på huvudet. ”Hon var så nära att gifta sig med Brody, men i stället spelade mitt band på hennes bröllop med Seth. Ibland är det som hela havet stormar här nere.”
Fast lekte man hela havet stormar slutade det alltid med att någon blev utan stol och föll ur leken.
Det skulle inte hända Lucy. Den leken hade hon redan lekt.
Ändå önskade hon att Bonnie inte hade sagt det, för nu såg hon det framför sig. Vem försökte hon lura? Föreställningen om ett villkorslöst förhållande med Brody var något som hennes hjärta inte riktigt var med på. Skulle det bli slut mellan dem skulle hon bli förtvivlad, även om det inte fanns något bindande mellan dem.
Brody är inte som Evan, påminde hon sig när de satt vid sitt speciella fönsterbord på Porthole och åt lunch tillsammans med Jenna. Lucy misstänkte att hennes man troligtvis inte kände till det eftersom han inte var med. Jenna fortsatte att leka Amor så fort hon fick en chans och hade tydligen bestämt sig för att befästa förhållandet mellan sin gamla kärlek och sin nya vän.
”Ni två borde slå er ihop”, föreslog hon när de drack kaffe. ”Ni är jättebra på det ni gör, båda två. Blir ni ett team kan ni ta över hela Grays Harbor County.”
Komplicerade man ett förhållande med att bli affärskollegor kunde man räkna med att misslyckas.
”Hmm”, sa Brody fundersamt.
”Det är ingen bra idé”, sa Lucy. ”Det där har jag redan varit med om.”
”Alla karlar är inte skitstövlar, Lucy”, påpekade han.
”Det är väldigt svårt att avgöra eftersom det inte visar sig med en gång.”
”Gäller det även mig?” undrade han.
”Jag kan gå i god för honom”, tillade Jenna.
Brody var känd för att hjälpa folk och rädda företag i kris. Han var inte som Evan.
”Nej, inte dig”, medgav Lucy. ”Men min pappa säger alltid att man måste lära sig att skilja på affär och affär och jag börjar tro att han har rätt.”
”Din pappa har inte träffat mig”, sa Brody leende.
Nej, det hade han inte ännu. Vad skulle hennes pappa tycka om Brody Green?
Lucy visste vad hon tyckte. Vad män beträffade var Brody högsta vinsten.
Fast den skulle hon aldrig utnyttja fullt ut. Han hade virat taggtråd runt hjärtat och tänkte inte engagera sig mer än vad han redan gjort. Det var de överens om båda två. Men om de ville ta det säkra för det osäkra så måste det gälla alla aspekter av deras liv.
”Vi har egna hus och egna liv”, påpekade hon när Jenna åkt tillbaka till motellets kontor. ”Jag tror att det är klokt att ha samma inställning även i affärer. Då blir det färre komplikationer.”
Han drack lite kaffe medan han funderade. Sedan nickade han. ”Du har rätt. Ibland tycker jag att det skulle vara roligt att utvidga verksamheten, men då måste man också ha ett team.”
Chip och Joanna Gaines är ett team, både i affärer och i privatlivet.
Lucy föste undan tanken. Framgångsrika par var undantag snarare än regel. Det hade hon och Evan bevisat.
*
”Jag borde ha hållit tyst på lunchen och jag hoppas att du förlåter mig”, sa Jenna till Lucy när fredagsgänget samlades hemma hos henne.
”Jag förstår varför du tyckte att det var en bra idé”, lugnade Lucy henne. ”Men affärer rör bara till det.”
Jenna nickade. ”När det gäller män och kvinnor rör allting till det. Men jag är ändå glad för att du och Brody trivs så bra tillsammans. Ni passar perfekt ihop.”
Seth hade passerat genom matsalen och gett Jenna en kyss innan han stack iväg till Drunken Sailor för att spela poolbiljard. Det var en hastig kyss, precis som blicken de gav varandra, men den baserades på verklig kärlek och gjorde Lucy riktigt avundsjuk.
Så hade hon haft det med Evan i början av sitt äktenskap. Eller något som var väldigt likt det. De hade också njutit av sina passionerade stunder och haft sina privata små skämt och delade blickar. Även när det inte var perfekt mellan dem hade hon alltid känt sig säker. Alla äktenskap råkade ut för kriser emellanåt. Det betydde inte att det inte var solitt. Tala om falsk säkerhet.
Hur många kriser hade det varit utan att hon ens märkt det? Hur hade de gått från solitt äktenskap till jordbävning när allting raserades?
Kanske hade de aldrig haft samma säkerhet som hon hade trott. Kanske hade det alltid gått en djup förkastningslinje genom deras förhållande.
Var det likadant i alla förhållanden? Kunde alla drabbas närsomhelst av den stora jordbävningen? Eller var det bara en släng av skilsmässans posttraumatiska stressyndrom när hon tänkte så? Kunde Brody ha haft rätt när han sagt att det var för tidigt för henne att inleda ett seriöst förhållande?
För sent. Hon tyckte alldeles för mycket om det som hon byggde upp tillsammans med honom för att fundera på eventuella förkastningslinjer.
*
Medan Hannah delade sin tid mellan att jobba på att bli influencer och hänga med Declan på rasterna mellan deras lektioner flög hösten förbi. Halva november hade gått när hennes pappa sms:ade henne och föreslog att de skulle dricka kaffe.
Hon läste det och himlade med ögonen. Fortfarande försökte han uppföra sig som om han inte gjort något fel.
Är ganska upptagen, svarade hon.
Bara lite kaffe, påminde han henne. Har du inte så pass mycket tid över för din farsgubbe?
Kunde han inte fråga henne om hon kände för det?
Vem betalar för din utbildning?
Nu utpressade han henne! Hon rynkade pannan åt mobilskärmen. Fortfarande var hon bitter och förolämpad å sin mammas vägnar. Samtidigt lät hon mannen som hon var så arg på hjälpa till att betala för hennes collegeutbildning. Vilket faktiskt gjorde henne skenhelig.
Och det gällde bara kaffe. Okej då, svarade hon.
*
De träffades på ett Starbuckscafé i University District, och fastän hon var arg på honom och fast besluten att inte prata med honom gjorde det ont i hjärtat när hon såg honom. Det här var hennes pappa som hade lärt henne att simma och åka vattenskidor och som hade tagit med sig henne till stadens berömda Space Needle på hennes sextonårsdag. Han hade alltid varit en del av hennes liv – kanske inte den viktigaste men ändå … tills han valt en annan kvinna framför hennes mamma och gjort slut på den tillvaro som hon varit van vid. Återigen förhärdade hon sitt hjärta.
När hon gjorde honom sällskap vid ett ståbord upptäckte hon att han hämtat en pumpalatte åt henne, den sort hon gillade bäst. Han försökte inte krama henne, bara sköt den mot henne.
”Honungsbjörn, du är en fröjd för en faders öga.”
Hon gick rakt på sak. ”Varför ville du träffa mig?”
”Därför att jag saknar dig.”
Faktum var att hon också saknade honom, men inte den här versionen. Hon saknade den pappa hon haft innan Pandora kom in i bilden. Den här versionen såg likadan ut på utsidan men inte var inte samma pappa på insidan. Det var en främling som bara sa de rätta orden. Plötsligt blev det svårt att prata. Hon stirrade bara på kaffedrycken framför sig.
”Jag vet att jag förstörde allt och jag vill att du ska veta att jag är ledsen för det”, sa han.
Nu lät det lite mer rätt och hon började hoppas. ”Betyder det att du gör slut med Pandora?”
Ögonbrynen drogs ihop och han skakade på huvudet. ”Nej. Jag älskar henne.”
”Det är ju så sjukt”, sa Hannah föraktfullt.
”Man kan inte rå för vem man blir kär i”, försvarade sig hennes pappa.
”Förr älskade du mamma.”
”Jag bryr mig fortfarande om din mamma. Det är bara …”
”Bara vad då?” ville Hannah veta.
Nu var det hans tur att stirra ner i kaffekoppen. ”Det är svårt att förklara på ett sätt som du förstår.”
”Det kan jag slå vad om”, sa hon sarkastiskt.
”Jag bryr mig fortfarande om din mamma. Då när det hände … Jag ville faktiskt att vi skulle reda ut allting, men det ville inte din mamma.”
Skyllde han på mamma nu? Hannah blängde på honom och öppnade munnen för att upplysa honom om vad hon ansåg om det.
Han förekom henne. ”Jag skyller inte på henne.”
Vilken bedrövlig soppa. Hanna mådde illa bara hon tänkte på det. Hon sköt undan sin kaffedryck. ”Varför gjorde du det?”
”Jag ville ha mer. Kanske hade vi kört fast i gamla hjulspår och låtit det vi hade bli enformigt. Sedan träffade jag Pandora och … hon är faktiskt en underbar kvinna.”
Hannah såg ilsket på honom. ”Och mamma är det inte?”
”Såklart att hon är. Jag vill att du ska veta att jag ångrar det som hände.” Längre skulle han nog aldrig sträcka sig när det gällde att erkänna att han gjort något fel.
”Om du ångrar det så mycket så borde du be mamma att hon tar tillbaka dig”, ansåg Hannah.
”Både din mamma och jag har gått vidare och byggt upp egna liv. Men vi vill att du ska vara en del av dem båda. Det var aldrig meningen att du skulle bli sårad och jag saknar min tös”, tillade han.
Magiska ord som var svåra att stå emot.
”Jag är ledsen att du tog illa vid dig av allt det här.”
Fler magiska ord som drog tillbaka henne till pappan. Kanske var det dags att förlåta honom. För om hennes mamma kunde göra det så kunde hon det med.
Hon ville göra det. Hon ville vara tillbaka i båten på sjön i sommarens solsken, bredvid sin pappa, när han log brett mot henne eller när hon åkte vattenskidor efter båten som han körde. Hon ville uppleva de speciella stunder då de hade gått ut och ätit middag tillsammans, höra honom fråga, ”Vad tycker du ser gott ut, Honungsbjörn?” Hon ville åtminstone återerövra en del av sitt lyckliga förflutna. Och hon ville ha en framtid. Hon ville att han skulle föra henne till altaret en vacker dag.
”Jag vill träffa dig, umgås med dig mer än ett litet tag.”
”På Thanksgiving ska jag vara hos mamma”, varnade hon. För även om hon förlät honom betydde inte det att hon ville fira Thanksgiving ihop med Pandora. Så mycket behövde hon inte förlåta honom.
*
Thanksgivinghelgen blev en succé. Lucys syskon och deras familjer kom ner för att tillbringa en dag på stranden och Darla och Orren sov över. Hannah stannade över helgen och lördagen därpå firade mor och dotter helgen ännu en gång med Brodys familj.
Tidigare i veckan hade Lucy sålt ett flott hus som hon haft uppdrag på och det hade blivit mycket prat om husaffärer.
”Nåja, året är inte slut ännu”, hade Brody sagt.
Det var sant. I december var det dags för Vinterfestivalen och hon visste att han hade bestämt sig för att överträffa henne då, eftersom hon hade haft sådan framgång med hoppborgen den fjärde juli. Fast hon hade också ett och annat på lut. Vänta bara tills han fick se ekipaget som hon låtit Bruno, en av Seths vänner, bygga åt henne. Ha!
Naturligtvis var det en vänskaplig konkurrens nu när de visste att Moonlight Harbor faktiskt var stort nog åt dem båda två. Men hon ville ändå överglänsa honom med sin paradvagn. Och tänk så förvånad han skulle bli. Hihi.