Mamma, du och pappa betalar en massa pengar för att jag ska bo i kvinnoföreningens studenthem”, sa Hannah under ett telefonsamtal.
Vad ville hon ha sagt med det? Lucy var ganska säker på att hon visste och gillade det inte alls.
”Det har vi inget emot”, sa hon. ”Där kan du få vänner för livet.”
Det var mer än vad Lucy fått möjlighet till när hon hade gått på college. Det hade inte funnits pengar eller tid till att ens tänka på att lägga dem på en kvinnoförening och hon hade ofta kört förbi de fina husen längs Greek Row i Seattle och varit mer än lite avundsjuk på flickorna som bodde i dem. Hannah hade ingen aning om vilken tur hon hade.
”Visst, vänner som stjäl ens pojkvän.”
”Vad är du egentligen ute efter?” frågade Lucy. Det var ingen idé att gå som katten kring het gröt.
”Jag tänkte bara att vi skulle spara pengar om Declan och jag flyttade ihop.”
”Och vad fick dig att tänka så?” Som om hon inte begrep det.
”Vi pratade nyss om det.”
”Då får ni se till att sluta prata om det”, sa Lucy strängt. ”Ni har inte varit tillsammans tillräckligt länge för att ta ett så stort steg.”
”Det är nästan ett halvår nu”, protesterade Hannah.
Nästan var att ta i.
Dags att prova en annan taktik. ”Jag kan inte säga åt dig vad du ska göra, men jag kan råda dig. Vänta lite tills du är helt säker. När man är nyförälskad är det så lätt att blunda för allt som man inte vill se. Du har väl hört uttrycket ’kärleken är blind’? Och det är sant. Och när man inte kan se tydligt går man rätt in i väggar och trillar ner i diken och skadar sig.”
”Declan skulle aldrig såra mig”, protesterade Hannah.
”Det är inget han planerar.”
”Han älskar mig.”
”Och älskar han dig så väntar han. Låt det få lite tid på sig, älskling. Det var inte så länge sedan det förra förhållandet tog slut.”
Hör bara på henne, hon var ju inte bättre själv. Vilken hycklare hon var.
”Tack så mycket, mamma”, sa Hannah surt.
”Jag försöker bara skydda dig. Jag tycker att du ska tänka igenom vad jag säger. Ni behöver inte ha bråttom. Lova att du åtminstone tänker på det jag säger. Snälla.”
”Ja, jag ska tänka på det.”
Lucy hörde på dotterns röst att löftet var allt annat än säkert. ”Och medan du gör det så kom ihåg hur hemskt det var när din pappa och jag tog ut skilsmässa.”
”Det är därför vi vill flytta ihop, för att bli säkra på att det verkligen funkar”, hävdade Hannah.
”Men det är ingen garanti för att du slipper bli sårad. Har du glömt hur ledsen du var i våras?”
”Nej”, sa dottern irriterat.
”Det gör ont att göra slut med någon som man har dejtat, men när ni väl har flyttat ihop och lagt ner tid och kraft på att förvandla ett hus till ett hem och har gemensamt sovrum så gör det tre gånger så ont.”
Det gick en lång stund utan att dottern sa något.
Lucy kom fram till kärnpunkten i sitt resonemang. ”Nu har du sett hur lång tid det tar att renovera ett hus. Det är egentligen samma sak när man bygger upp ett förhållande. Med tid och omtanke har ni större möjlighet att bygga upp något varaktigt.”
Hör bara på henne. Hade hon helt plötsligt blivit expert på förhållanden?
”Okej, jag ska tänka på det”, sa Hannah motvilligt.
”Det är allt jag begär. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med.”
Men förmodligen inte särskilt mycket just nu.
*
Brody var hemma hos Lucy och åt hemlagad kalkonpaj när hon tog upp problemet med deras barn.
”Visste du att de pratar om att flytta ihop?” frågade hon och lät inte särskilt glad över det.
”Du förstod väl att det skulle bli aktuellt så småningom”, sa han.
Hon nickade och föste runt en bit pajskal på tallriken. ”Naturligtvis är de galna i varandra och Declan är väldigt rar mot henne. Men de är så unga”, tillade hon bekymrat.
”De är tillräckligt gamla för att göra vad de vill”, påpekade han.
Hon rynkade pannan. ”Du kan väl inte tycka att det är någon bra idé. Så länge har de inte varit ihop.”
”Inte vi heller”, framhöll han. Men han hade det så bra med Lucy att han upplevde det som om han känt henne i evigheter.
”Men vi är äldre. De är … sårbara.”
Som om inte han och Lucy var det. ”Om det är till någon tröst så försökte jag övertyga Declan om att inte ha för bråttom. De pratar åtminstone inte om att gifta sig.”
”Att flytta ihop är ett nästan lika stort åtagande och gör de slut kan de bli precis lika sårade”, envisades hon. ”Jag har bett Hannah att vänta.”
”Och jag gav Declan samma råd.”
”Bra. Kanske lyssnar de på oss. Jag vill inte att de ska göra något misstag.”
”Som vi gjorde på varsitt håll?”
Hon nickade. ”Jag var så säker på att Evan var den ende som jag någonsin skulle älska. Jag trodde att vi alltid skulle vara ihop och att vi skulle fira guldbröllop tillsammans. Så väl trodde jag att jag kände honom.”
”Det kan du ju ha gjort i början. Han kanske förändrades.”
”Folk gör ju det. Vi är inte samma människor när vi är fyrtio som när vi var tjugo.”
”Och tack och lov för det”, sa han kvickt. ”Många av oss växer ihop i stället för isär.” Det hade inte hänt honom, men han hoppades att sonen skulle få uppleva det med den som han gifte sig med till slut. ”Jag förstår varför Declan vill vara tillsammans med Hannah. Hon är lik sin mamma, så det är mycket som talar för henne.”
Det fick Lucy att le, men leendet följdes av en suck. ”De borde inte kasta sig in i något.”
”De rymmer heller inte hemifrån för att gifta sig”, påminde han henne.
”Bara de inte får det för sig. Min dotter måste läsa färdigt på college.”
”Det förstår jag och det gör hon säkert också, vad de än får för sig.”
”Det är inte så att jag inte gillar Declan”, skyndade sig Lucy att säga. ”Jag tycker att han är underbar.”
”Det är Hannah med. Hon är precis en sådan flicka som jag önskar att min son ska få.”
”Men jag vill inte att hon ska bli lika sårad som …” Hon behövde inte avsluta meningen. Han visste vad hon menade.
”Man kan aldrig garantera något när det gäller kärlek. Det vet vi båda två. Förr eller senare måste man chansa.”
Ungdomarna, förtydligade han senare för sig själv. Inte han. Det fanns en gräns när man inte ville chansa längre.
Men tänk om Lucy fann någon som var beredd att satsa på henne och friade till henne medan han höll sig på den säkra sidan? Hur länge skulle hon nöja sig med den nuvarande situationen? Han ville verkligen inte förlora henne.
Vad skulle han göra åt det?
*
”Jag tycker att vi ska vänta lite med att flytta ihop”, sa Hannah till Declan när de satt i hans bil vid Dick’s Drive-In och åt hamburgare.
Han gjorde en grimas. ”Har din mamma pratat med dig?”
Hon tänkte absolut inte erkänna att hon hade pratat med sin mamma. Det här var ett beslut som de måste fatta, inte deras föräldrar. Men det som hennes mamma hade sagt lät rätt förnuftigt. Varför skulle de anstränga sig för att hitta någonstans att bo och packa upp sina prylar och flytta ihop bara för att inse några månader senare att det var dålig idé?
I stället för att ge honom ett rakt svar slingrade hon sig. ”Varför tror du det?”
”För när vi började prata om det så trodde jag att du var med på det.”
”Sedan tänkte jag lite till.”
Och ju mer hon tänkte, desto mer bestämde hon sig för att hennes mamma hade rätt. När det kom till kritan var hon inte så tänd på att bo så som Declan hade föreslagit. Han ville att hon skulle flytta in i det stora gamla huset som han delade med två av sina kompisar. Det var risigt och ingen av killarna var särskilt bra på att hålla rent. Skulle det förändras om hon flyttade dit? Antagligen bara om hon skötte städningen. Eller förvandlades till husets gnällspik. Declan påstod att han gjorde sin del, men det sa inte mycket eftersom det alltid låg skjortor och tröjor draperade över stolar, skor låg kringslängda i tamburen och diskhon var full med disk, vilket var äckligt. Halva tiden hon var där på besök slutade det med att hon och Declan diskade alltihop när de hade ätit. Det gick väl an, men det var inte särskilt romantiskt när det gällde att inleda deras liv tillsammans.
Ibland avskydde hon verkligen att erkänna att hennes mamma hade rätt, men den här gången måste hon göra det.
Han nickade motvilligt när hon sa hur hon tänkte. ”Du har rätt. Vi måste spara pengar och göra upp en plan.”
Han såg så ledsen ut. ”Det är inget definitivt nej, bara nu tills vidare.”
”Jag fattar. Jag ville väl bara vara säker på att vi är tillsammans på riktigt.”
”Din dummer”, sa hon och kastade en potatisstav på honom. ”Naturligtvis är vi tillsammans. Hur skulle jag annars kunna bygga upp ett nätimperium?”
Han pekade retsamt på henne. ”Så du vill bara utnyttja mig.”
”Det kan du ge dig på. Och jag tänker utnyttja dig i resten av mitt liv.”
”Det låter bra”, sa han. ”Då får vi börja jobba på en plan.”
När hon var tillbaka på sitt rum på studenthemmet sms:ade hon sin mamma.
Du vinner. Vi väntar.
Hennes mamma svarade:
Det vinner ni på båda två. Bäst att ta det säkra för det osäkra.
När Hannah slängde ifrån sig telefonen kunde hon inte låta bli att fråga sig om hennes mormor hade sagt något liknande till mamma. Hon måste ha varit säker när hon gifte sig med pappa, och tänk så länge de hade varit tillsammans. Det verkade inte riktigt klokt att de hade skilts efter så många år.
De borde vara tillsammans och det fanns bara ett skäl till att de inte var det. Pandora måste försvinna. Hur kunde hon få det att hända?
*
Lucy fick ett oväntat sms från Evan.
Prata med din dotter.
Vad är det nu som har hänt?
Hon skickar konstiga sms till mig.
Lucy övergav sms:andet och ringde honom i stället. ”Vad menar du?”
”Jag kan inte prata nu, Pandora kom precis in. Jag ringer senare”, sa han.
Åh, så kul. Det såg hon fram emot.
Han ringde också senare på dagen. ”Hannah respekterar inte Pandora”, berättade han för Lucy.
”Vilket sammanträffande. Det gör jag inte heller”, sa hon obesvärat.
”Du är inte rolig. Har du fått henne att tycka illa om Pandora?”
Va? ”Evan, nu får du ge dig. Jag har alldeles för mycket att göra för att orka sabotera ditt sexliv.”
”Du får säga till henne att sluta. Jag är trött på att höra hur mycket äldre jag är än Pandora och hur gammal hon är när jag är åttio. Hannah säger att jag kommer sitta i rullstol och att Pandora kommer vara ute och slå runt med andra karlar.”
Lucy hade svårt att hålla sig för skratt, för det var faktiskt möjligt.
”Hon envisas med att Pandora bara vill ha mig för mina pengars skull.”
”Pengar är alltid trevligt”, påpekade Lucy.
”Jag menar allvar, Luc. Vad har orsakat det här?”
”Det vet jag faktiskt inte.”
”Du måste prata med henne”, befallde han.
”Evan, det här är ditt problem. Du får prata med henne.”
”Tack så hemskt mycket”, snäste han och avslutade samtalet.
Lucy började skratta. Livet som charmör var tydligen inte så lätt.
Ändå bestämde hon sig för att prata med dottern. ”Älskling, du får inte hålla på att trakassera din pappa.”
”Det gör jag inte”, hävdade Hannah. ”Jag försöker bara få honom att öppna ögonen.”
”Kom ihåg vad jag sa. Kärleken är blind.” Liksom passionen.
”Kärlek”, fnös Hannah.
”Lär dig något av din pappa. Han är ett praktexempel på varför folk inte ska kasta sig huvudstupa in i något”, sa Lucy.
Sedan gjorde hon sig i ordning för att åka hem till Brody.
Kasta sig in i något? Inte hon, inte.