Innan Carl Henrik Anckarsvärd i mitten av februari 1809 red tillbaka till sin tjänst vid Västra armén i Värmland besökte han generalen Karl Johan Adlercreutz, uppenbarligen i ett sista hopp om att försäkra sig om dennes stöd för överstelöjtnanten Georg Adlersparres planerade marsch mot Stockholm. ”Jag påminner mig ännu mycket väl, huru Adlercreutz med ett slags hånlöje uttryckte sitt tvifvelsmål om någon rörelse ifrån Vestra Arméens sida”, skrev Anckarsvärd i sin bok Politisk trosbekännelse, ”men han räckte mig handen och gaf sitt hedersord att icke övergifva oss, om vi i verkligheten skrede till handling.”
Adlercreutz trodde sig nog ha givit ett till intet förpliktigande löfte, men andra krafter drog i honom. Jacob Cederström hade inte gett upp hoppet om att omvända generalen för sin sak. Några dagar efter Anckarsvärds avfärd – omkring 20 februari – antog Adlercreutz en inbjudan från Cederström och hans krets till en privat hyllningsfest i Westmanska palatset vid Adolf Fredriks kyrka. Salen var dekorerad med bilder av moder Svea, banderoller som åkallade generalens stora segrar vid Siikajoki och Lappo och tecknade honom som en historisk hjälte. Enligt Cederströms minnesanteckningar, den enda källan till vad som försiggick denna kväll, åtog sig Adlercreutz nu rollen som revolutionens frontfigur: ”Så snart underrättelse erhållits om Västra arméfördelningens uppbrott borde arresteringen ske vid Haga, där konungen fortfarande var boende”, skulle han ha sagt, enligt Cederströms referat. Han modifierade Skjöldebrands plan, flyttade gripandet från Norrtull till kungens egen bostad. Nu återstod bara väntan på besked från Georg Adlersparre, uppgavs Adlercreutz ha förklarat när de bröt upp från festen.
Det kom på tisdagsmorgonen den 7 mars 1809. Då steg kornetten (fänriken) och greven Hugo Hamilton ur sin förhyrda släde vid Konstakademien på Fredsgatan, betalade skjutsbonden och gick till Cederströms bostad vid Gustav Adolfs Torg. Han hade två brev med sig, ett från Adlersparre till Cederström och ett från Carl Henrik Anckarsvärd till generalen Adlercreutz, som båda berättade att Västra armén skulle starta marschen mot Stockholm just denna dag, den 7 mars. I båda låg också en avskrift av Adlersparres preliminära revolutionsproklamation.
Så långt är alla källor ense, olikheterna handlar om hur och när Adlercreutz fick sitt brev och hur informationen spreds till ämbetsmännen i kungens omgivning. Enligt Hamiltons minnesbild gick han och Cederström omedelbart hem till Adlercreutz, som var på dåligt humör och knappt ville ta emot dem: Västra arméns uppror ”var en galenskap, en omogen idé som icke kan realiseras, de hafva ju varken kläder eller penningar”, skulle han ha fräst och begärt sex timmars betänketid. När Cederström återkom vid fyratiden på eftermiddagen lovade Adlercreutz visserligen att stödja Västra arméns uppror, men vägrade att skriva några bekräftande rader till Adlersparre och ville heller inte upprepa sitt löfte i Hugo Hamiltons närvaro.5
I Cederströms version finns inget av detta, han sysselsatte sin betjänt – som ju var informatör åt hemliga polisen – med att ordna fram hyrslädar åt sig själv och andra sammansvurna för att säkra Hamiltons utfärd ur stan. Officerare i landsorten fick inte komma till Stockholm utan skriftligt intyg eller en så kallad kurirbricka som deras regementschef utfärdat och Hamilton hade ingetdera, bara en bricka som var utställd i Carl Henrik Anckarsvärds namn. Den fungerade på skjutsställena, men dög inte att visas upp för polisen och militära posteringar.
Tricket med de olika slädarna lyckades. Inför den spionerande betjänten uppgav de ett felaktigt mål för Hamiltons slädfärd, så hemliga polisen kunde inte hitta honom. Först när Cederström i kvällningen återkom till Stockholm kunde han överlämna brevet till Adlercreutz. Denne fick då också veta att Cederström och Hans Järta tidigare under dagen enats om att de sammansvurna kvällen därpå, den 8 mars, skulle träffas i Cederströms bostad innan de red ut till Haga för att arrestera kungen. En skvadron ur livregementets dragoner skulle sedan föra kungen till Vaxholm, varefter Adlercreutz – som överenskommits vid festen i Westmanska huset – skulle träda fram som revolutionens huvudman så snart han fått bud om att kungen gripits. Huvuddragen i Skjöldebrands plan bibehölls även om han själv lämnat Stockholm för att tjänstgöra vid Jämtlands regemente. Även Magnus Björnstjerna hade förflyttats, han tjänstgjorde nu i Västerås.
När Cederström på morgonen efter Hamiltons ankomst sänt bud efter Hans Järta hade de inte setts sedan den 8 februari. Budbäraren, Cederströms bror Anders, ombads därför att framföra Cederströms begäran i förhoppning om ”glömska af det framfarna”, ett bete som Järta omedelbart nappade på. I motsats till Cederström blev han dock inte imponerad av Adlersparres proklamation, ”den innehöll några stora revolutionsfraser”, skrev han i sin berättelse, men då han insåg att inbördeskriget nu kunde stå för dörren fanns inte längre något utrymme för tvekan: ”Äfven jag måste nu medgifva, att man, så fort ske kunde, borde försäkra sig om konungens person”, skrev han. Frågan om den provisoriska författningen lades alltså åt sidan, om Adlersparre marscherade så snabbt som de förmodade skulle ju kungen endera dagen nås av nyheten om upproret. Kungens gripande hade fått ett högre syfte, det gällde nu att förhindra ett inbördeskrig.
De bestämde sig för att så snabbt som möjligt sprida informationen till utvalda ämbetsmän i kungens närhet. Cederström uppger att han klockan tio på förmiddagen bad översten och kammarherren Gustaf Gyllenstorm söka upp statssekreteraren Carl Lagerbring för att läsa upp Adlersparres brev och proklamation och att Hans Järta därefter i samma ärende först besökte riksdrotsen Wachtmeister och därefter sin släkting Carl Eric Lagerheim, president i Statskontoret och kungens finansminister.
Järta påstår i sin berättelse att han dessutom tog vägen förbi Adlercreutz bostad på Fredsgatan och att denne ”likväl ännu yttrade sig obenägen att göra något”. Oavsett motsägelserna mellan Hamiltons, Järtas och Cederströms minnesbilder finns dock ingenting som tyder på att Adlercreutz ångrade sitt löfte till Anckarsvärd. Redan samma kväll, den 7 mars, informerade han kavalleriofficeren David Silfverstolpe om ett förestående gripande av kungen, förmodligen väl vetandes att både denne och hans bror Lars Silfverstolpe varit redo att föra kungen till Vaxholm också den 8 februari. David Silfverstolpe var gift med Malla Silfverstolpe och i hennes dagbok framgår att maken var något orolig inför sitt åtagande.
I sak spelar skillnaderna i uppgifterna om hanteringen av Adlersparres brev ingen större roll, innehållet började spridas redan den 7 mars och cirkeln av invigda vidgades i närmast rasande fart dagen därpå när allt fler i förtroende berättat för andra vad de själva hört i förtroende. I sin dagbok den 8 mars skrev Hans Gabriel Wachtmeister att ”tidningen 6 om arméens uppbrott hade transpirerat och börjat löpa som ett osäkert rykte”, men själv visste han ju att det var sant; redan på morgonen hade han blivit informerad av både Adlercreutz och David Silfverstolpe.
På den populära Societetsklubben i Bondeska huset – på samma plats som dagens Rosenbad – var Georg Adlersparres marsch uppenbarligen samtalsämnet för dagen och nyheten spreds från den ena till den andra i viskande, förtroliga samtal. Enligt ryktena hade Adlersparre redan intagit Karlstad och Örebro och hans trupper marscherade nu i rasande fart mot Stockholm. Överstelöjtnanten Pierre André de Rodais, en fransk emigrant som gått i svensk tjänst, fick höra nyheten från Lars Silfverstolpe och förde den vidare till sin vän Curt von Stedingk, general, före detta ambassadör i S:t Petersburg och svärfar till Magnus Björnstjerna. Varför von Stedingk och de Rodais – som båda dyrkade minnet av Gustav III men var starkt kritiska mot sonen – enades om att informera kungens förtrogne Samuel af Ugglas har aldrig framgått, men så skedde. Vid sjutiden på kvällen skickade af Ugglas en medarbetare till Örebro för att kontrollera sanningshalten i ryktena, kommenderade fram en vagn och bad von Stedingk åka ut till Haga för att personligen informera kungen.
Vid den tiden började de sammansvurna droppa in i Jacob Cederströms bostad, men när de alla framåt tio på kvällen just gjorde sig redo att rida ut till Haga kom baronen Claes Rålamb instörtande. Rålamb, som var kammarherre hos drottningen, hade på stallbacken ute på Haga råkat höra att kuskar och stalldrängar fått order om en brådskande färd till Stockholm och kastat sig på sin häst för att hinna varna Cederström. ”Kungen är i hamn och häl efter mig”, sade han och sprang ut till sin häst för att komma fram till slottet före kungen.
De sammansvurna försvann snabbt ut, kvar blev bara Cederström och Järta. En kvart senare kunde de genom fönstren se kungens vagn och hans följe rida över torget mot slottet och ytterligare en timme senare knackade en kurir på dörren för att överlämna ett brev från Jacob von Engeström, ryttmästare vid livregementets dragonkår. Han skrev: ”Det blir arrestering. Jag har hört [generaladjutanten Henrik Georg] af Melin befalla [översten Johan] Berger att skaffa fram hyrvagnar. Förre polismästaren Liljensparre är på slottet.” När Järta gått och Cederström just bränt varningsbrevet dök en polisbetjänt upp, slog en lov genom huset och gick när han inte fann några misstänkta personer församlade.
Järtas kallblodiga agerande under dessa kritiska nattliga timmar gjorde honom till en legend och har i samtida berättelser återgetts lite olika. Även hans egen och Cederströms version skevar, men den senare är mer detaljerad och har en mer dramatisk nerv. Cederström satt ju ensam hemma, minuterna tickade i väg och när som helst kunde kungens polis storma in. I stället kom Järta tillbaka vid ettiden, slängde sin hatt på en soffa och ”såg upprymd och i hög grad genialisk ut”, skrev Cederström och fortsatte så här:
Järta sade: Då du uppläst Engeströms underrättelse, sprang jag till [Carl] Lagerbring, sade åt betjenten att gå in till statssekreteraren och säga honom, att kongl. sekreteraren Järta i ögonblicket ville tala med honom. Betjenten sade, att statssekreteraren lagt sig. Jag svarade: Då får han stiga upp. Gå du genast in och säg honom att kongl. sekreteraren Järta vill i ögonblicket tala vid honom. Lyder du icke, är du olycklig! Hör du? Betjenten mätte mig från hufvud till fot med förvånad blick, men på mitt yttrande: Skynda dig, eller du får ångra dig – gick han in. Genom dörren såg jag Adlercreutz inne hos Lagerbring, som strax kom ut. Sedan betjenten på grund af ett tecken från mig blifvit af Lagerbring utvisad, sade jag honom: Herr Statssekreterare! Det blir arrestering i natt; den förste som blir arresterad, är baron J. Cederström. Jag har kommit hit för att säga Er, att jag är hans advokat. Det bref, som han förliden gårdag erhöll från Adlersparre om västra arméns uppbrott emot Stockholm, uppläste öfverste Gyllenstorm för Er kl. 10 på f.m. Jag uppläste det kl. 12 middagstiden för riksdrotset grefve Wachtmeister och kl. 4 på e.m. för presidenten i statskontoret Lagerheim. Underrättelsen har varit Eder meddelad för ett och ett halvt dygn sedan, utan att Ni därom underrättat kungen. Det blir alltså Ni och inte han, som mister hufvudet. God natt Herr Statssekreterare! – varpå jag skyndsammeligen begaf mig till dörren.
I Järtas egen och mer kortfattade version gav han sig ut på jakt efter Adlercreutz, men fann honom inte hemma utan hos släktingen Carl Lagerbring. Båda tycktes vara informerade om vad som hänt de senaste timmarna, och Adlercreutz föreföll inte alls bekymrad över att gripandet av kungen än en gång misslyckats: ”Det är ingen fara, numera gör han intet”, löd hans något kryptiska svar på Järtas oro över att kungen nu också skulle komma Cederströms konspiration på spåren.
Enligt Cederströms berättelse stod Järta kvar i skydd av mörkret utanför Lagerbrings bostad i Gamla Stan och kunde några minuter senare konstatera att hans besök haft effekt: ”Icke 15 minuter förgingo, innan Lagerbring i kappa och värja med chapeau bas under armen, helt ensam i starkaste språng begaf sig till slottet”, berättade han. I sin dagbok noterade också Hans Gabriel Wachtmeister med oro den plötsligt uppflammande aktiviteten på slottet: ”Ordonannserna foro i sporrsträck gatorna upp och ner och förde med sig hyrvagnar, i hvilka de hämtat personer, som kungen ville tala vid, och hvilka ej lemnades tid att komma annorlunda”, skrev han i dagboken. Med ”komma annorlunda” menades att de hämtade personerna inte gavs tid att klä sig så fint som var påbjudet vid besök hos kungen på slottet.
När Järta återvände till Jacob Cederström såg han en väntande hyrvagn snett emot sin egen port, och utgick från att den skickats för att hämta honom till förhör. Efter sitt samtal med Lagerbring och Adlercreutz hade han trott att arresteringarna skulle upphöra, men där överskattade han nog sin egen insats. Carl Lagerbrings sena ankomst till slottet torde knappast ha spelat någon roll, kungen var ute efter källan till ryktena om Västra arméns uppror och ingen person arresterades denna natt. Enligt generaladjutanten Georg Henrik af Melins skildring tycktes kungen närmast förvånad över något så absurt som ett militärt uppror borta i Värmland: ”Han frågade mig flere gånger, hvad dess avsikt kan vara”, skrev af Melin.
Medan kungen grubblade över denna fråga tillsammans med hovstallmästaren Claes Rålamb – pappa till den Claes Rålamb som just varnat Cederströms krets – skickades underståthållaren Daniel Edelcreutz i väg till Societetsklubben för att skaffa fram en lista på medlemmar, som funnits i lokalerna under de senaste dagarna. I förrummet väntade då översten de Rodais, som hämtats i sitt hem för att personligen förhöras av kungen. Han tycks ha svarat mycket undvikande, det hade ju varit fullt med folk på Societets- klubben. Därför kunde han omöjligen veta från vem han snappat upp detta rykte, det var i vilket fall ingen som han kände till vare sig utseende eller namn. Han hade hört någon nämna ett namn, som möjligen började på Silfver-, men tyvärr var han inte säker. Överstelöjtnanten Carl Axel Martinau – en av kungens adjutanter – sades också ha varit på klubben, men när de utskickade kurirerna hittade honom vid tvåtiden på natten lämnade han lika vaga uppgifter som de Rodais. Det var inte så förvånande, Martinau figurerade i utkanten av Cederströms krets och var väl medveten om nödvändigheten av att ljuga om vad han visste. Efter samtalet med Martinau gav kungen upp och beställde fram en vagn för att åka hem till Haga.
Järta och Cederström blev dock oroliga när listan på Societetsklubbens medlemmar började betas av dagen därpå och ständigt nya personer hämtades till förhör på slottet. Skulle de försöka få i väg en kurir till Adlersparre för att berätta om vad som pågick och också få honom att snabba på marschen mot Stockholm? Hur de resonerade vet vi tyvärr inte, Cederström hann aldrig avsluta sin berättelse och i sin nämner Järta bara i förbigående att löjtnanten Sigge Wilhelm Pantzerhjelm erbjöd sig att ställa upp som kurir. Att döma av den redogörelse som Pantzerhjelm skrev många år senare hade Järta och Cederström svårt att bestämma sig, först sent på kvällen fick han till sist klartecken att ge sig i väg för att leta rätt på Adlersparre någonstans på vägen mellan Karlstad och Stockholm. Eftersom Pantzerhjelm saknade kurir- bricka och i skydd av mörkret skulle smyga sig förbi vakterna vid någon av stadsportarna fick han resa utan skrivna instruktioner, av säkerhetsskäl skulle budskapet till Adlersparre framföras muntligt.
Jacob Cederström och Hans Järta hade dock oroat sig i onödan, varken de Rodais eller någon annan bland det femtiotal officerare och ämbetsmän berättade vad de visste när de förhördes av kungen själv eller av hans medarbetare, generalauditören Fredrik Gyllenborg och underståthållaren Daniel Edelcreutz. Alla ljög eller låtsades ovetande, däribland Hans Gabriel Wachtmeister och generalen Adlercreutz. Översten och kammarherren Gyllenstorm – han som läst upp Adlersparres brev för statssekreteraren Carl Lagerbring – försäkrade med emfas att han hört två för honom helt okända personer tala om detta på Norrbro och att båda möjligen kunde ha varit polisbetjänter. Andra som medgav att de hört dessa rykten hade vanligen hört dem på Societetsklubben eller av någon som varit där, men ingen visste vem som ursprungligen spritt dem, utöver att vederbörandes namn möjligen men inte alls säkert kunde ha börjat på Silfver-. Och sådana fanns det gott om vid denna tid, adelsståndet räknade femton ännu levande ätter med just detta prefix i namnet. Svårigheterna att hitta rätt i myllret av ”Silfvrar” dämpade inte precis kungens irritation.
Den 63-årige Curt von Stedingk blev så tagen av majestätets anklagelser för förräderi att han svimmade när förhöret till sist var över. ”Han skall, ta mig tusan djävlar, minnas när jag befaller – det skall han, eller skall han bekänna att han duger till ingenting”, hade kungen vrålat under sina förhör, enligt Wachtmeisters dagbok. I Magnus Björnstjernas memoarbok Anteckningar var uppträdet mellan kungen och Björnstjernas svärfar mer dramatiskt än så – där hade kungen dragit sin värja och von Stedingk lagt handen på sin och sagt: ”I 50 år har jag troget tjenat mitt land, är således ingen förrädare; men ej heller någon Sture, som mildt kysser dolken.”7 Enligt Carl Henrik von Platens biografi – Stedingk – kosmopolit, krigare & diplomat – hade kungen dragit sin värja när Stedingk uppmanat honom att rädda tronen genom att abdikera till förmån för den då åttaårige kronprinsen Gustav. Kungen hade uppfattat förslaget som en personlig skymf, men lugnat ner sig när Stedingk lagt handen på sitt värjfäste.
Jakten på ryktet kulminerade på lördagsförmiddagen den 11 mars när kungen beslöt att återigen förhöra de Rodais i närvaro av några personer som han uppenbarligen misstänkte för att veta mer än vad de sagt. Men de Rodais vek inte en tum – inför de förmodligen nervösa blickarna från generalen Curt von Stedingk, överstarna Suremain, Gyllenstorm och Martinau och ryttmästaren Lars Silfverstolpe förnekade han synnerligen bestämt kungens påstående att han tidigare nämnt ett namn som kunde ha börjat på Silfver-. I af Melins återhållna redogörelse anar man kungens raseri inför de Rodais uppenbara ljugande: ”I de strängaste ordalag förehöll K. M:t honom detta åtrande samt befallte honom att träda i arrest uppå högvakten, som genast skedde.”
Så kungen kom ingen vart i sina förhör, hur han än tjatade om klara besked. När han heller inte fått några rapporter om upproret från landshövdingar och kronobetjänter i de aktuella länen började han luta åt slutsatsen att ryktet var falskt och åkte hem till familjen på Haga på lördagseftermiddagen den 11 mars. Tanken på något lurt bakom ryktena tycks dock ha fortsatt att gnaga i honom, så vid elvatiden på kvällen skickade han en kurir till tjänstgörande generaladjutanten på slottet med order att företa en husrannsakan i de Rodais bostad.
Två dagar tidigare, mitt i den mest intensiva fasen av kungens förhör, hade Hans Gabriel Wachtmeister med påfallande skadeglädje noterat att han själv fått ett brev från Carl Henrik Anckarsvärd med beskedet att Västra armén skulle inta Karlstad natten till den 7 mars. Det hade avgått med ordinarie post från Karlstad dagen före, ironiskt nog inuti en försändelse som också innehöll en rapport till kungen från generalen Carl Johan Leijonstedt, militärbefälhavare i just Karlstad av alla ställen.
Det är förstås sant, som Järta skrev i sin berättelse, att upproret skulle ha blivit röjt ”om icke alla, öfvertygade om nödvändigheten av en förändring, hade för konungen allena bevarat hemligheten”, men att Leijonstedt postade sin rapport bara några timmar innan Adlersparres trupper marscherade in i Karlstad kan ju också ha bidragit till att förhören blåstes av. Samma slumpmässiga omständigheter som räddat kungen från att tillfångatas av konspiratörerna i Stockholm, hade nu förlett honom att tro att ryktena om ett uppror bara var tomt prat.
Men nu var det söndag förmiddag den 12 mars 1809. Ute på Haga droppade de första gästerna in på drottningens födelsedagskalas och på förste expeditionssekreteraren Samuel Noréus skrivbord låg det brådskande brev från Örebro som var adresserat till Kongl. Krigsexpeditionen och som slumpen ålagt just honom att handlägga. Eftersom han själv varit på Societetsklubben och blivit utfrågad om vad han hört handlade hans bryderi om tvånget att välja sida i en orolig och osäker tid. Hans informella alternativ var att strunta i adressaten och se till att brevet hamnade hos kungen, hans formella att överlämna det till Krigsexpeditionen utan att bry sig om vad statssekreteraren Carl Lagerbring kunde tänkas göra, begrava det i sin skrivbordslåda eller – mindre troligt – larma kungen.
Till sist bestämde han sig för att kontakta sin morbror Samuel af Ugglas, kungens förtrogne medarbetare. Han var greve, landshövding och till gagnet också överståthållare i Stockholm, chef för kungens hemliga polis, president i Kammarkollegiet, ordförande för Tullarrendesocieteten och medlem av den kungliga statsberedningen. Som prostson från Dalarna hade af Ugglas gjort en frapperande snabb karriär, både socialt, politiskt och ekonomiskt. Han adlades redan 1772 vid 22 års ålder för sin medverkan vid Gustav III:s statskupp, blev greve och serafimerriddare under Gustav IV Adolf och förlänades med tiden så många inkomstbringande ämbeten och privilegier att han blev en av landets rikaste män. Han ägde Forsmarks och Johannisfors bruk, Stäkets slott och Lövstaholms säteri och hade drivit en mycket lönsam tillverkning av sprit i Finland som nu torkat in på grund av kriget. Att flera fönster blivit krossade i hans palats vid Drottninggatan – i dag en del av finansdepartementet – och att kolonnerna framför porten stänkts ner med blod var vittnesbörd om allmänhetens hårda dom över hans aldrig sviktande lojalitet mot kungamakten. Han fick klä skott för ett missnöje som egentligen riktade sig mot kungen, både från sina ståndsbröder inom adeln och från vanligt folk.
Gentemot kungen gjorde af Ugglas också denna gång sin plikt. Så snart han brutit sigillet och vecklat ut det medsända exemplaret av Västra arméns tryckta proklamation, beordrade han underståthållaren Daniel Edelcreutz att bege sig till Haga för att överlämna brevet till kungen. Redan en första hastig titt på de inledande raderna – ”Ett betydligt antal Krigsmän hafva gripit till Wapen, för att nalkas Hufvudstaden och återgifwa Fred åt vårt gemensamma nu olyckliga, styckade, döende Fosterland” – måste ha varit omtumlande för den 59-årige af Ugglas, kungagunstlingen som nu kunde frukta att möta samma hemska öde som Jöran Persson efter Erik XIV:s fall och Georg Heinrich von Görtz efter Karl XII:s död.
af Ugglas hade de senaste veckorna gjort trevande men fruktlösa försök att närma sig de oppositionella. Tillsammans med Carl Lagerbring hade han träffat Gustaf Mauritz Armfelt vid ett hemligt möte i Södertälje i mitten av februari och däremellan uppvaktat riksdrotsen i hans bostad, men varje gång värjt sig mot deras återkommande förslag att ämbetsmännen samfällt skulle lämna sina uppdrag. Ett sådant steg skulle vara ”konstitutionelt, lagligt, vördnadsfullt och ej besmittadt med något revolutionärt”, skrev den mot alla alltid lika tjänstvillige Armfelt i ett brev, men af Ugglas trodde inte att kungen skulle ta reson ens av en sådan dramatisk åtgärd. Den sängliggande riksdrotsen blev snarast irriterad över af Ugglas besök; ”han hyser det största misstroende till Ugglas, är beredd på att akta sig för hvar snara som han samfäldt med kungen kan vilja utlägga”, skrev unge Wachtmeister i sin dagbok. Nu var det för sent, om kungen föll visste af Ugglas att han själv skulle gå samma väg.
Om af Ugglas blev bekymrad tycktes nyheten om Västra arméns uppror i stället verka rent elektrifierande på kungen. Så snart han läst igenom brevet kallade han till sig generaladjutanten Henrik Georg af Melin och utropade triumferande så snart denne stigit in i rummet: ”Ryktet var sant!” Enligt af Melins redogörelse fick underståthållaren Edelcreutz ”befallning att uppläsa [brevet] å nyo i generaladjutantens närvaro”, ett uppdrag som måste ha tagit en bra stund eftersom landssekreteraren Leonhard Cassel författat en både lång och omständlig text. Det inleddes med en hälsning till ”Stormäktigste, Allernådigste Konung” och avslutades så här:
Emellertid lärer E.K.M. i Nåder täckas finna, det all utväg är Landshöfdinge-Embetet betaget, att möta våld med våld; och att äffvenledes alla försök i den vägen ifrån Landshöfdinge-Embetets sida, åtminstone så länge trupperne till ett så betydeligt antal här äro förlagda, efter all sannolikhet icke blott skulle blifva fruktlöst, utan äfven öka villervallan. Men Landshövdinge-Embetet tror sig deremot gå bäst E.K.M:s Nådelige hvilja och önskan till mötes, då det låter ärendena bibehålla sin jemna och oafbrutna gång, intilldess E.K.M:s Nådigste förordnande hunnit hit ankomma.
Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda till dödsstunden E.K.M:s på Landshöfdinge-Embetets vägnar Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåter.
Leonh. Cassel
Efter avslutad uppläsning skickades Edelcreutz tillbaka med en order att kalla magistraten för Stockholms borgerskap till ett sammanträde klockan fem på Rådhuset. Klockan var då cirka två på eftermiddagen, gästerna på drottningens födelsedagskalas glammade i rummet intill och kungen beredde sig för strid. Han skickade i väg kurirer för att se till att Stockholms stadsportar stängdes för utpasserande och att trupper ur livregementena kallades upp till slottet. Dit beordrades också af Melin för att där avvakta majestätets ankomst.
En timme senare beställde kungen fram en häst och lämnade utan ett ord till förklaring gästerna på drottningens kalas. Vid Norrtull fick han syn på ett par söndagslediga yngre officerare, höll in hästen ett ögonblick för att beordra dem att inställa sig för tjänstgöring och red sedan vidare. Vid ankomsten till slottet befallde han att portarna skulle stängas för alla utom ditkallade militärer och ämbetsmän och väl på plats i sin våning avbördade han sig två personliga samvetsfrågor: underståthållaren Edelcreutz beordrades att bege sig hem till Curt von Stedingk för att å kungens vägnar beklaga de hårda ord som fällts, medan översten de Rodais frigavs från häktet och fördes till kungen för en personlig ursäkt. Att ryktet om Västra arméns uppror faktiskt var sant tycks för kungen i denna stund ha överskuggat hans tidigare irritation över att de Rodais ljugit om vem som berättat det.
Under resten av kvällen och natten blandades stort och smått i kungens ordergivning: utdelning av skarp ammunition till vakterna vid stadsportarna och garnisonerna, rekvisitioner av bondhästar för att transportera vagnar och artilleri och order till en skvadron dragoner ur Livregementets lätta rytteri att snarast möjligt besätta vägarna utanför Södertälje. Dit skulle ett detachement ur Livregementet till häst eskortera drottning Fredrika och de kungliga barnen och där skulle kungen och övriga medlemmar av kungafamiljen sedan möta dem på måndagskvällen för vidare färd söderut.
En del historiker har antagit att Gustav IV Adolf från början tänkt barrikadera sig i Stockholm och att han först senare under kvällen bestämt sig för att söka stöd hos lojala trupper i landsorten, främst då den skånska armén under fältmarskalken Johan Kristofer Toll. Även om uppgifterna i samtida källor är osäkra, tyder dock hela händelseförloppet på att han redan från början varit inställd på att gå ut i strid med de upproriska. Psykologiskt ligger det också i linje med hans föreställning om sig själv som en krigarkonung i Karl XII:s efterföljd. Nu hade han äntligen fått en fältherreroll att spela, ett uppror att kväsa i stället för det tröstlösa ältandet av förlorade bataljer och misslyckade operationer under krigen i Pommern och Finland.
Att just överstelöjtnanten Georg Adlersparre ledde upproret kanske också ingav honom en dyster tillfredsställelse, en jakobin och tidigare hovman hos kungens egen farbror, hertig Carl. Hade han inte gång på gång haft sina tvivel på hertigens lojalitet? Hade inte både af Ugglas och han själv å det bestämdaste motsatt sig Adlersparres anhållan om att få återinträda i tjänst? Hade han inte känt sig tvingad att falla undan för Armfelts och hertig Carls försäkringar om Adlersparres militära duglighet?
Farbror Carl, ja, vad visste han egentligen om upproret? I Gustav IV Adolfs funderingar under ritten till slottet hade hertigen uppenbarligen spelat en viktig roll, eftersom denne ombads att skyndsamt inställa sig på kungens tjänsterum. Vad som sades vet vi inte, bara att kungen högläste hela proklamationen för sin farbror och att denne sade nej till en propå om att han som kungens ombud skulle söka kontakt med upprorsmännen. ”Därmed skulle intet vinnas, ty armén komme troligen att försäkra sig om hans [Carls] person och kvarhålla honom, vilket ingalunda vore kungen till båtnad”, skulle han ha sagt, enligt den dagbok som hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta fortlöpande förde.
Om frågan var ett test på hertigens lojalitet visade hans listiga, undanglidande svar att han inte skulle lyfta ett finger till försvar för sin brorson. Att kungen misstrodde sin farbror och att han också hade goda skäl att göra det framgår på flera ställen i hertiginnans noteringar. Dagen före – lördagen den 11 mars – påstod hon sig ha frågat en officer vid kungens hov om ryktena om Västra armén och fått svaret: ”Inför polisen svarade vi alla, att vi ingenting visste, men varje gatpojke vet, att armén är på marsch.” När kungen under sina förhör om ryktena noterade att ljusen lyste till sent på natten i hertigens våning på slottet, ”hade han genast trott, att hertigen möjligen satt uppe i väntan på vidare underrättelser från Västra armén, och att han stode i förbindelse med upprorsmakarna”, skrev hon.
Kungens gissning var inte alldeles gripen ur luften: två veckor tidigare hade hertig Carls adjutant, överstelöjtnant Gustaf Adolph af Chapman, rest till just Värmland, formellt för att sköta privata angelägenheter men förmodligen reellt på hertigens uppdrag. Att hertigen kväll efter kväll bjudit hem folk till sin salong kunde ju ha varit en förevändning för hans väntan på adjutantens återkomst.
Kammarherren Fredrik Samuel Silfverstolpes skildring av stämningen bland gästerna i hertig Carls salong på söndagskvällen den 12 mars ger bilden av en orosmättad spökdiné, där alla visste att något dramatiskt förestod och där alla just därför lurpassade på varandra: ”Sällskapet tycktes icke hafva lust att företaga något … ingen konversation; blott hviskningar”, skrev han. I en fönstersmyg förde hertigen ett viskande samtal med den åldrige fältmarskalken Mauritz Klingspor, den tidigare överbefälhavaren i Finland som kungen avsatt och faktiskt också övervägt att ställa inför krigsrätt. I stället hade Klingspor den 21 januari 1809 fått uppdraget att tillsammans med Karl Johan Adlercreutz leda de fortsatta striderna mot Ryssland i Norr- och Västerbotten, men till kungens irritation hade båda med olika förevändningar fördröjt sin avresa till Norra armén. De ville uppenbarligen avvakta utvecklingen i Stockholm innan de påtog sig den riskfyllda uppgiften att återigen slåss med ryssarna. Rimligen talade han och hertigen om möjligheterna att gripa kungen, Klingspor ingick inte bara i de invigdas krets utan tillhörde också hertigens närmaste umgänge.
När adjutanten af Chapman till gästernas förvåning anlänt vid niotiden på kvällen och samtalat enskilt med hertigen i en halvtimme bröts med ens den avvaktande stämningen, hela sällskapet gick nu upp i varv. Alla samlades i en ring runt hertigen för att höra senaste nytt, frågorna haglade och ”Hertigen svarade med en min och en ton af en verkligen märklig beherskning”, skrev Silfverstolpe. Nu kunde hertigen berätta att upprorsarmén arresterat landshövdingarna i Karlstad och Örebro, att båda länens inbetalda skattemedel tagits i beslag för att betala trupperna och att, skrev Silfverstolpe, ”avantgardet, under befäl av kapten Charlière, just denna afton skulle anlända till Vesterås”.
Hertigens påpekande till friherrinnan Bunge att ”Er bror Emanuel [de Geer] är också med” ledde till att också andra ”nu skröto med sina släktingar, som de visste vara på väg”, noterade Silfverstolpe. När riksrådet och greven Johan Gabriel Oxenstierna – för eftervärlden mest känd för sin natursvärmiska poesi – undrade vad upprorsmännen krävde, svarade hertigen i ett uppenbart distanserande tonfall: ”Riksdag, riksdag, den allmänna smittan har satt sig i dessa herrars hufvuden.” Däremot avvisade han bestämt Oxenstiernas misstankar om att Adlersparre finansierades av någon av Sveriges fiender: ”Nej, det finns intet som tyder därpå; Adlersparre har alltid varit känd som en hederlig karl, och han var aldrig feg.”
Den upprymda stämningen efter adjutanten af Chapmans ankomst illustrerar kungens isolering från de ledande kretsarna i huvudstaden. Från fönstren i hertig Carls salong kunde hans gäster se de fladdrande ljusen från lampetterna i kungens våning, men ingen av dem tycks ha haft ett uns av vare sig medkänsla eller inlevelse i hans utsatta situation. Att stödja kungen var uteslutet, också den mot upprorsmännen skeptiske Johan Gabriel Oxenstierna förstod att hans fall var en fråga om timmar. ”Man förbereder sig redan på ett afgörande steg; det skall förmodligen tagas före [den upproriska] härens ankomst”, viskade baronen och förste stallmästaren Carl Bunge i Silverstolpes öra och förmodligen också i många andras.
I likhet med Silfverstolpes berättelse är alla redogörelser för Gustav IV Adolfs sista dagar vid makten skrivna med facit i hand, i en del fall flera år senare. Utöver smärre felaktigheter – exempelvis att Carl de Charlière inte var kapten utan major och att han tågade in i Västerås en dag senare – finns också en tendens att beskriva kungen som närmast otillräknelig under det sista dygnet, förvirrad, kolerisk och desperat och däremellan löjligt okunnig om möjligheten att förverkliga den kanonad av order, som han avfyrade under dessa sista timmar vid makten. Att kungen beställt så lite som tjugo par hästar för att transportera i väg Riksbankens hela förråd på två miljoner riksdaler i myntat och omyntat silver ”visar ej den bästa omdömesförmåga”, konstaterar Hans Gabriel Wachtmeister i sin dagbok, uppenbart road över kungens bristande räkneförmåga.
Bortsett från att hela silverförrådet krävt minst tre gånger så många vagnar tycks kungen också ha haft svårt att förstå att hundratals hästar inte kunde skaffas fram i ett nafs, van som han var att befalla och att också få som han ville. När han vid tvåtiden på natten fick besked att Livregementet saknade hästar till sina kanonvagnar blev han utom sig av ursinne. I generaladjutanten Henrik Georg af Melins knapphändiga prosa ”lät K.M:t till sig uppkalla generalfälttygmästaren [Carl Gottfried] Helvig och befallte honom att vid dess hufvuds förlust genast anskaffa erforderlige hästar till artilleriets transporterande”.
Fullt så brutalt vågade han inte uttrycka sig mot bankofullmäktiges ordförande Fabian von Fersen när denne på kungens befallning inställde sig klockan tre på morgonen. Eftersom Riksbanken var ständernas bank och pro forma utanför kungens envälde hävdade von Fersen att inte ens ett uppror kunde vara ett giltigt skäl för kungens krav på att få med sig bankens alla tillgångar. ”Då de taga ifrån mig moyenger [medel], anser jag mig berättigad att förskaffa mig dem huru jag kan”, svarade kungen enligt von Fersens redogörelse. När von Fersen envisades med att frågan i vilket fall måste avgöras av bankens fullmäktige, grep kungen en penna och raspade snabbt ner följande rader:
Då en viktig öfverläggning af Riksens Ständers Bankofullmäktige i närvarande omständigheter bör företagas till befrämjande af Bankens säkerhet och Rikets lugn samt upprätthållande, så är min hvilja, att Bankofullmäktige sammanträda i dag kl 7 förmiddagen, hvarest de vidare skola blifva underrättade om föremålet.
Stockholms slott den 13 martii 1809
Gustaf Adolph
Den formella tonen i kungens och Fabian von Fersens nattliga möte döljer den egendomliga väv av förtroende, misstro och nära erotiska förbindelser som alltsedan mitten av 1750-talet löpt genom deras båda familjer. Om den kungliga familjen var finast i Sverige var von Fersen bara ett snäpp mindre fint, landets rikaste adelssläkt och via giftermål förbunden med en rad andra högadliga släkter som Piper, De la Gardie och Klinckowström. I prakt och storlek var det bara kungens eget slott som överträffade familjen von Fersens slottsliknande hem på Blasieholmen, numera en del av Handelsbankens kontorskomplex.
När den 48-årige Fabian von Fersen rycktes ur sängen för att hasta i väg till slottet hade familjens politiska betydelse passerat zenit, framför allt för att brodern Axel von Fersen – för eftervärlden mest känd som den franska drottningen Marie Antoinettes älskare – i mycket skarpa ordalag kritiserat kungens krigföring i Pommern. Sin generalstitel till trots hade han inte fått något befäl i kriget mot Ryssland och Danmark, utan fått gå kvar på den ståtliga men tomma posten som riksmarskalk, formellt i nåd men i praktiken i onåd. De båda brödernas kärleksaffärer med hertig Carls hustru Hedvig Elisabeth Charlotta var nu lika överspelade som hertigens egen affär med deras kusin Augusta Klinckowström och systern Sophies sidosprång med Gustav III:s yngste bror, hertig Fredrik. Att kungen överlämnat ansvaret för den kungliga familjens säkerhet på Haga till Axel von Fersen och att han nu mitt i natten gafflade om Riksbankens pengar med den yngre brodern Fabian var således ett stilenligt slut på de växlingar mellan förtroende och misstroende som genom åren präglat familjens relationer till kungamakten. Fabian von Fersens nej till kungens begäran blev familjens sista politiska insats av betydelse.
I själva verket torde alla inblandade ha insett att kungens planer på att få i väg en karavan militärer redan i morgonväkten skulle stupa på oöverstigliga logistiska problem, hur lojalt de än försökte fullgöra majestätets befallningar. Givet omständigheterna fungerade ändå den byråkratiska apparaten förvånansvärt smidigt, order präntades ned, kopierades av skrivarna och skickades i väg med kurirer som under kvälls- och nattimmarna löpte från och till slottet med sina biljetter och ordres från kungen. Den flinke statssekreteraren Mathias Rosenblad skrev ett upprop till svenska folket som trycktes under natten för publicering i den officiella Posttidningen, men den hann aldrig distribueras innan Rosenblad själv såg till att den makulerades. Den avskrift, som en utsänd kurir lyckades leverera till fältmarskalken Toll i Skåne, trycktes på Berlings boktryckeri i Lund och lästes upp i några kyrkor innan kontraordern anlände från Stockholm.
Uppropet till folket, skrivet i största hast mitt i natten av en rutinerad ämbetsman, ger en pregnant bild av överhetens syn på landets innevånare som en skock fogliga och städse lika trogna kungliga undersåtar. Även om stundens allvar påkallade ett visst mått av lismande i kungens vädjan om undersåtarnas bistånd, är det ändå uppenbart att Sverige vid denna tid – tjugo år efter franska revolutionen och trettioett år efter USA:s självständighetsförklaring – var så blockerat för konstitutionella impulser utifrån att det kungliga enväldet framstod som framvuxet ur själva urberget.
Föreställningen om kungadömet som en förening av Guds vilja och undersåtarnas tillgivna lydnad var en form av offentligt hyckleri som kungen själv höll för sant och som hans omgivning av ämbetsmän på alla möjliga sätt reproducerade för offentlig konsumtion. När kungen vände sig till sitt folk använde hans ämbetsmän av tradition en standardiserad grundform som byggde på en blandning av både vertikalt och horisontellt tilltal: i sin dubbla roll som dödlig person och odödlig institution formulerade sig majestätet både befallande och medkännande i pluralis majestatis (Vi, Oss), en mild och nådig fader som älskade sitt folk som sina egna barn men vars vilja och befallningar alla var underkastade.
Att kärnan i systemet var kungens vilja och undersåtarnas lydnad speglades i kungens eget snabbt nedrafsade brev till bankofullmäktige: det var hans vilja att fullmäktiges ledamöter inkallades till ett plötsligt påkommet sammanträde klockan 7 på morgonen, inte hans önskan, begäran eller förhoppning att de skulle göra det. Sådana artigheter var förbehållna medlemmar av den kungliga familjen, de enda som han betraktade som sina likar. Med dem önskade han tala, medan andra befalldes att komma och förutsattes lyda hans vilja.
För detta kungliga språkbruk är Mathias Rosenblads rappt hopskrivna upprop ett tidstypiskt dokument, en beskrivning av det kungliga enväldets föreställning om sig självt men i historiens ljus också ett vittnesbörd om Rosenblads och andra ämbetsmäns förmåga till blixtsnabb omkostymering så snart kungen ramlat ur leken. Så här löd texten:
GUSTAF ADOLPH med Guds nåde Sweriges, Göthes och Wendes konung etc. Arfwinge till Dannmark och Norrige, hertig till Schleswig Holstein etc tillbjude Eder, Oss älskelige, våre trogne undersåtare, Wår synnerliga ynnest, nådiga benägenhet och gunstiga vilja, med Gud allsmäktig. Uti en tidepunkt, då Riket är på alla sidor af fiender omgifvet, då samdräkt och enighet i synnerhet fordras till Fäderneslandets försvar emot Utländskt våld, har det varit för Oss högst oförmodadt och oroande, att Wåra bekymmer och Fäderneslandets olyckor skulle ökas genom inbördes oroligheter. Det är derföre under de mest smärtande känslor Wi gifve Eder, Wåre trogne och älskade undersåtar, tillkänna, att upror utbrustit wid Wåre i Wermeland förlagde Troupper och at de, under anförande af Öfverste Lieutenanten Georg Adlersparre, äro under antågande til hufvudstaden under utöfwande af wåldsamheter emot Wåre trogne Embetsmän och utspridande af de mest brottslige och olaglige manifester. Wi äre på det fullkomligaste öfwertygade, at ju mera Wåra bekymmer hopas, desto lifligare erinren I Eder och på det sorgfälligaste utöfwen den trohet, lydnad och tilgifwenhet för Oss och Riket, som Religion, Ed och de heligaste band Eder ålägga; och at några skenfagra löften ej förmå Eder at wika från så dyrbara förbindelser. Wi äre förvissade, att I uti stillhet och lugn afbiden de kraftiga anstalter, och werksamma mått och steg, som Wi til detta högst straffbara uprors dämpande redan widtagit. För Wårt hjerta är det den största tilfredsställelse, ju mindre antal brottslige måge finnas, som Wi nödgas öfwerlämna til lagen att straffa. Wi hafwe til den Högste den förtröstan och lifliga hopp, att Han vakar öfwer Oss och Eder och omwänder alla wilsefarande. Wi befalle Eder samt och synnerligen Gud Alsmäktig Nådeligen.
Stockholms Slott den 12 mars 1809.
GUSTAF ADOLPH
När Fredrik Samuel Silfverstolpe och hans vän Ulric Gyldenstolpe sent på natten lämnade hertig Carls salong och vandrade hemåt i det svaga skenet från den lykta som betjänten bar på en stång bakom dem hörde de någon vissla i mörkret utanför Karl Johan Adlercreutz bostad på Fredsgatan. Gyldenstolpe – vars pappa varit ansvarig för Gustav IV Adolfs uppfostran och som själv var överste vid Livregementets kyrassierkår (tungt beväpnat kavalleri) – sade på franska, att visslingen var en signal från utposterade polisspioner, men föreföll i övrigt obenägen att diskutera vad kungens kännedom om upproret kunde leda till. När de till sist skildes på Brunkebergs torg tryckte han Silfverstolpes hand och sade: ”I morgon klockan 10.” Silfverstolpe var helt oförstående, detta kryptiska besked ”i förening med allt jag sett och hört förorsakade tusen gissningar, som icke lämnade mig en minuts ro”, skrev han.
I själva verket torde visslingen ha kommit från någon av de vakter som Adlercreutz placerat utanför sitt hus. Själv hade han tillbringat hela kvällen på Amaranterordens sammankomst i det Kirsteinska huset, en på den tiden välkänd festlokal som låg på samma plats som dagens Hotell Continental på Vasagatan. Där hade han svurits in som ordensmedlem under högtidliga former och efter supén dansat med den ena damen efter den andra, till synes helt obekymrad. Först framåt midnatt bröt han upp och återvände till bostaden i sällskap med översten Eric Georg Ulfsparre, majoren Johan Georg De la Grange och fänriken Lars Fredric Arnell. När de skildes fick de besked om att Adlercreutz senare under natten skulle skicka bud efter dem.
Hur Adlercreutz gick till väga när han samlade ihop sin krets av förtrogna officerare går inte att klarlägga i alla detaljer, men både hans egen redogörelse och andras berättelser tyder på en hel del improvisation, såväl under kungens gripande som under dagarna före. Bortsett från att Adlercreutz, enligt egen uppgift, fattat ett alldeles särskilt förtroende för översten Lars Silfversparre – hovmarskalk hos kungens faster Sofia Albertina och kusin till Georg Adlersparre – omgav han sig främst med officerare som tjänstgjort i finska regementen, däribland sin egen bror, majoren Gustaf Adlercreutz, och den franskfödde översten Charles de Suremain.
Lars Silfversparres brev till sin kusin Axel Adlersparre vittnar om att han mottagit Adlercreutz förfrågan med en närmast frälsningslik hänförelse: ”Med en glädje, sådan jag förr och aldrig sedan erfarit, afhörde jag Adlercreutz beslut att arrestera konungen, och lofvade med hand och mun att vara honom behjälplig härtill, om det ock skulle kosta mitt lif”, skrev han. Att döma av Adlercreutz egen berättelse behövde han inte ens själv söka upp villiga officerare. Många av dem hade ”ofta förut varit hos mig och försäkrat, att de voro färdiga att våga allt för Fäderneslandets frälsning, om jag ville blifva Chef för detta företag”, skrev han. Bland dessa allmänt entusiastiska officerare begärde fänriken Arnell och majoren De la Grange personligen att få delta i Adlercreutz aktion, båda adjutanter hos fältmarskalken Klingspor. De la Grange hade – i likhet med Lars Silfversparre – sin tjänst vid Smålands Dragonregemente och var gift med en syster till Georg Adlersparres blivande fru.
Under natten och de tidiga morgontimmarna skickade Adlercreutz bud till den kärntrupp på cirka tio officerare som han personligen vidtalat. De skulle mötas i hans bostad klockan sju på morgonen. Han bad dem också uppmana pålitliga kolleger att infinna sig på slottet vid åttatiden. ”Jag skickade äfven bud till Lieutenanten Baron Jacob Cederström, som jag visste vara uti intelligence [förbindelse] med flere andra, och bad honom samla så mycket Officerare, som möjligt var, upp till slottet”, skrev Adlercreutz i sin redogörelse.
Väl inne i slottet skulle de alla samlas i den så kallade pelarsalen, en samlingslokal för den parad som normalt ägde rum varje måndag och dit alla officerare som tjänstgjorde eller befann sig i Stockholm var kommenderade för att demonstrera sin lojalitet med kungamakten. Adlercreutz ursprungliga idé tycks ha varit att gripa kungen vid paraden, något som Ulric Gyldenstolpe uppenbarligen syftade på i sitt kryptiska besked ”i morgon klockan 10”. Även om paraden – som Adlercreutz antog – just denna måndag skulle bli inställd, hade vakterna vid slottsportarna varken befogenhet eller anledning att stoppa de officerare som ville in på slottet. De hade ju en särskild förtroendeställning och därmed också legitima skäl att, som vanligt på måndagarna, samlas i pelarsalen.
Den sista pusselbiten i planen för kungens tillfångatagande tillhandahöll kungen själv. Under morgontimmarna kom en kurir från slottet med ett brev där Adlercreutz kallades till ett möte med kungen klockan åtta på morgonen. I denna sista militära order som kungen låtit författa under natten beordrades Adlercreutz och fältmarskalken Wilhelm Mauritz Klingspor samt alla i Stockholm närvarande officerare vid Norra armén att omedelbart bege sig till sina trupper för att ”med osviklig trohet och lydnad söka dämpa de uti flere provincer yppade oroliga uppträden”. I sin redogörelse återger Adlercreutz varken ordalydelsen eller sin reaktion på ordern, men den beska ironin i denna befallning kan ju inte ha undgått honom. För kungen var det nu viktigare att slåss mot de upproriska trupperna än mot ryssarna.
När solen på måndagsmorgonen den 13 mars steg upp över en klar och ovanligt varm vinterdag hade varken Adlercreutz eller kungen sovit en blund. Kungen hade ägnat sig åt att skicka budskap till lojala generaler ute i landet, förberett mötet med bankofullmäktige tillsammans med statssekreteraren Mathias Rosenblad, beordrat alla högre ämbetsmän, adjutanter, livvakter och tjänstefolk att göra den kungliga familjen sällskap på resan söderut och ålagt samtliga amiraler, generaler och övriga officerare i Stockholm som inte redan fått en marschorder att på egen hand bege sig till Nyköping för att där invänta kungens ankomst. Eftersom kungens avresa tömde Stockholm på i stort sett all militär personal skulle borgerskapet – den kombination av gille och lokal styrelse som utsåg huvudstadens ledamöter i riksdagens borgarstånd – ansvara för vakthållningen vid tullarna och de offentliga byggnaderna.
Adlercreutz var väl informerad om vad som pågick uppe på slottet. Han hade vid tretiden på morgonen fått ett brev från den finansansvarige Carl Eric Lagerheim med en uppmaning att så snabbt som möjligt gripa kungen och någon timme senare hade Ulric Gyldenstolpe kommit rusande för att berätta att hans kyrassierkår fått order om avmarsch söderut. När Gabriel Poppius vid sextiden – i sällskap med sin svåger Hans Järta – meddelat att kungens avresa var nära förestående gick Adlercreutz i väg för ett kort samtal med sängliggande riksdrotsen Trolle-Wachtmeister i hans hem på Västra Trädgårdsgatan. På morgonen hade han också skickat löjtnanten Gustaf Adolf Hierta – son till en av Hans Järtas kusiner – till översten Ludvig Gustaf Adolf von Engelbrechten för att försäkra sig om att dennes pommerska regemente skulle hålla sig i stillhet under dagen. I likhet med Ulric Gyldenstolpe lovade Engelbrechten, skrev Adlercreutz, ”att under en eller annan pretexte [förevändning] uppehålla Regementets afmarche”.
Strax före sju satte sig Adlercreutz i en hyrvagn tillsammans med översten Eric Georg Ulfsparre. De åkte först – förmodligen på riksdrotsens begäran – på en artighetsvisit till Samuel af Ugglas, som under natten fått kungens tillstånd att bli kvar i sitt palats på Drottninggatan för att vårda sin svårt sjuka hustru. Det korta samtalet var mycket förbindligt, enligt Ulfsparres berättelse: Adlercreutz förklarade att tiden nu var kommen att avsätta kungen och af Ugglas svarade att han för sin del ämnade vara majestätet troget. Adlercreutz räckte då af Ugglas handen och sade på sin hembygds lite sträva och långsamma svenska: ”Nå, var och en går sin väg, och vi mena lika ärligt ändå.”8
Därefter begav sig af Ugglas till kungen för att göra ett sista försök att övertala honom att stanna, medan Adlercreutz tog vägen förbi Klingspors bostad för att de båda skulle ha sällskap vid inträdet på slottet. Dit bör de ha anlänt omkring halv åtta. Medan de samtalade i pelarsalen i avvaktan på att Klingspor skulle gå upp till kungens väntrum konstaterade Adlercreutz att flertalet av officerarna i hans inre krets redan anlänt och att ytterligare några fanns på plats. Innan han och Lars Silfversparre någon minut före åtta gick upp till kungens väntrum för att sondera läget posterade han tre, fyra officerare på strategiska ställen. De skulle stoppa kungen, om han lyckades fly.
Kungen å sin sida hade vid sjutiden sänt sin överadjutant, majoren Carl Wilhelm Silfverskiöld, till hertig Carl med en önskan att denne skulle påskynda sin morgontoalett för att så snart som möjligt inställa sig i kungens rum. I väntan på att hertigen skulle bli klar med sina bestyr kallade kungen in af Ugglas till ett samtal, som avbröts av hertigens ankomst. När af Ugglas kom ut mötte han Adlercreutz och Silfversparre, som just kommit in i väntrummet. Han insåg vad som förestod och uppmanade Adlercreutz att handla ”med varsamhet”. Han ville uppenbarligen inte närvara vid kungens gripande utan gick, skrev Adlercreutz, ”derpå tyst uppför lilla trappan”.
Inne hos kungen lät sig hertig Carl inte rubbas, ”han yttrade sig bestämdt ej ämna resa från hufvudstaden”, skrev af Melin i sin redogörelse. När hertigen gått såg kungen genom fönstret en grupp officerare komma gående över inre borggården och misstänkte omedelbart, enligt af Melin, ”att något vore å bane, i synnerhet väckte det uppmärksamhet att de [officerarna] gingo öfver till H.K.H Hertigens sida af slottet”. Som alltid i besvärliga lägen associerade kungen till något föregivet yttrande av hans far: ”Hvad skall det heta [betyda], sade alltid salig konungen”, mumlade han för sig själv.
När af Melin några minuter efter hertigen lämnade rummet, som kallades kungens lilla sängkammare, såg han Klingspor göra sig redo att gå in och Adlercreutz, Lars Silfversparre, hovmarskalken Georg Johan de Besche och generalen Carl Axel Strömfelt vänta utanför. Klockan närmade sig då nio och Adlercreutz hade konstaterat att kungens svaga bevakning skulle underlätta aktionen. I det bakre rummet fanns ett par adjutanter, vakthavande officer och en hovlakej, medan en kammarhusar och bara fyra drabanter skulle finnas på plats i drabantsalen. Uppgiften att de övriga hade gått hem för att ta farväl av sina familjer var felaktig, över tjugo drabanter fanns i salen.
Medan Adlercreutz studerade läget tycks en av officerarna i kungens vaktstyrka, den unge ryttmästaren Karl Olof Lagerheim, ha låtit honom förstå att han gärna hjälpte till. Att Lagerheim var son till kungens finansansvarige Carl Eric Lagerheim kan ju ha bidragit till att Adlercreutz på stående fot drog in honom i konspirationen; han hade ”med verklig enthousiasme genast förklarat sig för Fäderneslandets frälsning”, skrev Adlercreutz.
Några minuter efter Klingspors inträde i kungens rum skickades unge Lagerheim till pelarsalen för att hämta de officerare som väntade där, omkring trettio man trodde Adlercreutz. I förvåning, kanske också i oro, över den glesa skara som kom skyndande uppför trappan vände han sig till Silfversparre och viskade i hans öra: ”Äro herrarna ej fler?” I sin redogörelse nämner Adlercreutz inget om detta yttrande – källan är Ulfsparre, citerad i Bernhard von Beskows bok Levnadsminnen – men indirekt framgår hans besvikelse över att kallelsen inte hörsammades av fler än de sex som han på olika ställen nämner vid namn, ”ehuru åtskilliga andra vore närvarande [i pelarsalen]”. Utöver Silfversparre, Ulfsparre, Johan Georg De la Grange, Gustaf von Otter, Gustaf Adlercreutz och Lars Arnell nämner han också löjtnanten Gustaf Adolf Hierta och översten Charles de Suremain vid namn, men Hierta blev av okänd anledning kvar utanför kungens rum och de Suremain hade lämnat pelarsalen för att byta några ord med hertig Carl. Han fanns därför inte på plats i det avgörande ögonblicket.
I efterhand har en rad andra personer påståtts ha deltagit, men i ett brev från Adlercreutz bror Gustaf till Magnus Björnstjerna redan dagen efter kungens gripande återfinns samma sex officerare som i generalens egen redogörelse: ”Allting har lyckligt för sig gått, ehuru svårt det såg ut i ett ögnablick, i anseende till det vårt lilla antal, då det deciderade [avgörande] ögonblicket inträffade”, skrev han. Den enkla socialpsykologiska förklaringen är väl att de som avgett ett personligt löfte till Adlercreutz ställde upp och att de som inte gjort det fann det säkrast att bli kvar i pelarsalen. I det avseendet felbedömde kanske inte Adlercreutz styrkan i officerskårens missnöje med kungen, men väl viljan att delta i störtandet av honom. Allmänna utfästelser utan personliga förpliktelser var då som nu lättare att svika än ömsesidiga och villkorade löften öga mot öga.
Men i stunden fanns ingen tid för socialpsykologisk begrundan. ”Följen mig, goa herrar”, skulle Adlercreutz ha sagt när han med sin lilla styrka marscherade rakt in i kungens rum, lät låsa dörren och beordrade majoren von Otter, brodern Gustaf och fänriken Arnell att se till att den förblev stängd. De som väntade utanför häpnade säkert, adjutanter och andra underställda förväntades inte närvara när höga officerare samtalade med kungen, men i sin underdåniga respekt vågade heller ingen försöka glänta på dörren för att se vad som pågick. Adlercreutz dialog med kungen har återgetts i rader av dramatiska och fantasifulla versioner, men enligt honom själv hade han anfört fäderneslandets utsatta läge och kungens avresa som skäl för att ”alla högre embetsmän, militairer och andra redliga medborgare uppmanat mig att sådant förekomma”, när kungen plötsligt ropat: ”Förräderi! Ni äro alla förförde, och ni blifwa alla olyckeliga!” I samma ögonblick som kungen reste sig och drog sin värja störtade Adlercreutz fram och grep honom i armen så att Silfversparre kunde vrida vapnet ur hans hand.
Ute i förmaket hörde man nu kungens gälla nödrop: ”De vilja mörda mig! Hjälp! De vilja mörda mig! Hjälp! Hjälp!”, skrek han. Silfversparre och Ulfsparre hade fullt sjå att hålla fast honom, han sparkade vilt omkring sig, gav De la Grange ett par rejäla örfilar och tog ett fast tag om hans kalufs. Huruvida denne då blivit så ilsken att han varit nära att strypa kungen blev i efterhand föremål för en del skvaller i tidens myckna brevskrivande. Bengt von Hofsten – medlem i adelsståndet vid 1809 års riksdag – berättade i ett brev till sin hemmavarande hustru på gården i Västergötland att Gustaf Adlercreutz på en middag sagt att ”De la Grange fattade kungen med ett fast tag i bröstet vid halsen och tryckte honom mot väggen, varpå han föreställdes att tiga, och att han annars bleve det första offret”. Först då hade kungen lugnat ner sig, så fullt så gentlemannamässigt som generalen Adlercreutz hävdade i sin redogörelse gick det knappast till.
När kungen hörde att hans livvakter börjat kasta sig mot dörren och att officerarna inne i rummet kämpade för att hålla emot krävde han att få sin värja. Från utsidan beskrev af Melin hur kammarhusaren efter en stund högg in på dörren med sin sabel, hur hovlakejen stötte med en eldgaffel så flisorna rök och hur han själv ”medelst generaladjutantskäppen med all makt stötte på dörrspegeln för att få den sönder, men den spjälkades blott”. I allt detta larm envisades kungen med att han skulle ha tillbaka sin värja, medan Adlercreutz lika envist försökte få kungen att förstå att det inte gick för sig. Han var nu avsatt och skulle ”icke vidare tillåtas befatta sig med Riksstyrelsen”.
När dörrspegeln spräckts och de första flisorna från sabelhuggen och stötarna med eldgaffeln började yra inne i rummet ryckte Adlercreutz upp dörren, försäkrade att kungen var oskadad, manade alla till lugn och slet åt sig sabeln från den förvånade kammarhusaren. Adlercreutz beskrivning av situationen är extremt kortfattad, men av andra berättelser anar man att han hade två eller tre medhjälpare med dragna värjor vid sin sida när han steg ut genom den öppna dörren.
I den förvirring som uppstod när vaktstyrkan genom den öppna dörren såg kungen och hörde honom ropa på hjälp märkte af Melin att Adlercreutz gripit tag om hans generaladjutantskäpp, ”hvarom vi i flere repriser stridde … tills bandet, som var om min hand och fästadt vid stafven, sprang i tu, då den rycktes af mig samt värjan mig fråntogs av öfveradjutanten major [Gustaf] Adlercreutz”. Medan tumultet med af Melin pågick tycks ingen av officerarna i kungens vaktstyrka på allvar ha dragit sina vapen, men just då de ombads att överlämna sina värjor hördes mullret från de springande drabanter som larmats av hovlakejen med eldgaffeln. Adlercreutz höjde då sin generaladjutantskäpp mot dem och, skrev han, ”befallde dem, i kraft af det embete jag nu beklädde, genast draga sig tillbaka, hvilket de, efter något betänkande, gjorde”.
När Adlercreutz pustade ut efter konfrontationen med drabanterna och ett visst lugn lägrat sig över förmaket kom översten de Suremain rusande. ”Detta är värre än tio bataljer”, skulle Adlercreutz ha sagt – eller kanske stönat – enligt de Suremains memoarer. de Suremain ombads att omedelbart bege sig tillbaka till hertig Carl, hittade honom i biblioteket och beskrev hans reaktion på nyheten om kungens fängslande som så stark och djup att han tycktes vara nära att svimma. Enligt de Suremain sade han:
Detta bedröfvar mig oändligt. Jag har uppfostrat kungen och önskade endast att få se honom regera i lugn och ro … Olyckan har skett, måtte jag kunna gottgöra den? Ni vet bäst, att jag aldrig eftersträfvat att regera.
I hertiginnans dagbok var hennes make så upprörd att han skakade i hela kroppen, vilket dock inte hindrade att han tog ”sin värja och ville skynda till konungens hjälp”. Om han med denna gest av instinktiv tapperhet avsett att demonstrera sin lojalitet med den fångne brorsonen var hertiginnans reaktion lika konventionellt kvinnlig som hans var typiskt manlig: hon var upplöst i tårar och ett ”rov för den dödligaste skräck”, skrev hon. Den annars så respektfyllde de Suremain mindes att han nästan fick lust att skratta när han hörde hertiginnan gång på gång upprepa ”jag vill inte bli drottning, jag vill inte bli drottning”, uppenbarligen för att skådespelet också i hans ögon passerat in i det tillgjort patetiska.
Om hon verkligen sade vad de Suremain återgav i sina memoarer var hennes utspel ett vittnesbörd om att hertig Carl redan före kungens gripande haft siktet inställt på kungatronen. Formellt hade inga diskussioner om tronföljden förekommit i hertigens närvaro, de kom i gång först några dagar senare när Georg Adlersparres upprorsarmé närmade sig Stockholm. I och för sig kan de Suremain ha blandat ihop tidpunkterna för hertiginnans klagan, att formulera fraser av medkänsla för kungen och hyckla ointresse för kungatronen var ett närmast rituellt beteende hos hertigparet.
Mer äkta var då dramatiken när Adlercreutz vid samma tid helt ensam steg in i den östra drabantsalen, ett sorts dagrum där de flesta av slottets officerare med sina adjutanter och kalfaktorer var samlade. De tycks ha betraktat honom med stor misstro när han förklarade att kungen var oskadad, att han gripits för att rädda fosterlandet och att han inte kunde ansvara för kungens liv ”om de vågade något som kunde föranleda till blodiga uppträden”. I drabantsalen hade inte generaladjutantskäppen samma magiska kraft som utanför kungens rum: ”Herrar Officerare syntes tveka någon stund om hvad parti de borde taga, hvilket i deras belägenhet visst icke kan räknas dem till last”, skrev Adlercreutz. Till sist gav de efter sedan han försäkrat att både den antågande Västra armén och alla andra regementen i Stockholm stödde beslutet att avsätta kungen och att allt motstånd vore utsiktslöst.
Efter mötet i drabantsalen uppger Adlercreutz att ”nödige anstalter vidtogos genast om ordningens och säkerhetens bibehållande inom Hufvudstaden”, men nämner inget om vilka personer som han skickade i väg som budbärare åt olika håll för att se till att kungens order under natten upphävdes. Han beordrade också lojala trupper att visa sig ute på stan, men utan att ”ofreda eller oroa någon, som icke genom eget förvållande gaf anledning till buller och oordning”. Adlercreutz särskilda oro för Riksbankens säkerhet var dock obefogad. Från dess kontor vid Järntorget i Gamla Stan hade statssekreteraren Mathias Rosenblad kommit ilande med ett inlindat men ändå klart nej till kravet att forsla bort silverförrådet just när kalabaliken pågick som värst utanför kungens rum. När Rosenblad förstod vad som var på färde gick han raka vägen till Utters boklåda på Storkyrkobrinken, hämtade de nytryckta exemplaren av kungens upprop mot Georg Adlersparres upprorsarmé och återvände till sitt tjänsterum. Där satt han sedan hela förmiddagen i väntan på att bli arresterad.
I brådskan när Johan Georg De la Grange och Gustaf Adlercreutz förde i väg kungens avväpnade adjutanter och betjänter till ett annat rum hade vakthållningen kring kungen blivit rörig. Adlercreutz tycks ha beordrat Ulric Gyldenstolpe, som dykt upp mitt under tumultet, att bevaka kungen tillsammans med Gustaf von Otter medan Lars Silfversparre skulle övervaka läget i förmaket under generalens frånvaro. Att fältmarskalken Klingspor också befunnit sig i kungens rum hade dock blivit bortglömt, men när han nu krupit fram ur sitt gömställe och Samuel af Ugglas återkommit till förmaket tyckte både han och Silfversparre att af Ugglas kunde hjälpa till att lugna den orolige kungen. I det skedet var dock kungen inte kontaktbar, han hade bara gång på gång begärt att få tillbaka sin värja, berättade af Ugglas när han efter en stund kom ut. Klingspor bestämde då att de tillsammans skulle göra ett nytt försök att tala den uppenbart förvirrade kungen till rätta. Eftersom den 69-årige generalen och hovmannen Carl Axel Strömfelt fortfarande var kvar i förmaket följde också han med in i rummet.
Den 62-årige, enögde Mauritz Klingspor var en överlevare av rang, sirlig hovman och militär som både behållit sin position och klättrat i graderna under alla kriser sedan Gustav III:s statskupp 1772. Malicen beskrev honom som en duktig organisatör, men när han tvingades gå ut i fält fördunklades denna goda egenskap av hans extrema omsorg om sin personliga säkerhet och sin invanda, behagliga livsföring. Med sitt följe av adjutanter, sekreterare, kurirer, kockar och betjänter och sitt medförda förråd av dyrbara franska viner låg han minst en dagsmarsch bakom sina framryckande trupper och lika mycket framför när de befann sig under reträtt.
Mot den bakgrunden var det knappast förvånande att han oförmärkt lyckats gömma sig när Adlercreutz stormade in och att han i sitt lugnande samtal med kungen beklagade det inträffade. Enligt vad kungen senare berättade hade Klingspor viskat i hans öra att han skulle bli fri i samma ögonblick som han utfäste sig att kalla in riksdagen och att abdikera till förmån för sin snart tioårige son, kronprins Gustav. Eftersom kungen inte reagerade som förväntat på detta erbjudande utan bara fortsatte att tjata om sin värja gav Klingspor upp och lämnade rummet. Kvar blev nu de båda vakterna Gyldenstolpe och von Otter samt af Ugglas och Strömfelt.
Någon gång under samtalet, förmodligen när Klingspor på övligt manér tog avsked, lyckades kungen dra Strömfelts värja ur skidan. Exakt hur det gick till är oklart, möjligen lyckades han både få ut värjan ur skidan och gömma den genom att sätta sig på sängen under de sekunder som allas uppmärksamhet var vänd mot den bockande och bugande Klingspor. Ett annat möjligt alternativ är att af Ugglas och Strömfelt tyckte att han kunde få trösta sig med en värja och i smyg gav eller lät honom ta den. Till anekdoternas värld hör definitivt att Strömfelt skulle ha rusat upp, begärt att få sin värja och till svar fått att generalen kunde gott vara general utan värja när nu kungen själv hade tvingats vara kung utan värja. Eftersom Strömfelt var en gammal hovman och inte känd för något annat än att ständigt böja sig för kungens vilja, får han och af Ugglas anses som starkt misstänkta.
När översten Charles de Suremain strax därefter kom in i rummet för att frambära en hälsning från hertig Carl stod kungen likt en krigare stödd på sin värja, lite stolt anar man i de Suremains minnesbild. Enligt vad vakterna von Otter och Gyldenstolpe senare uppgav ansåg de att kungens innehav av värjan gjorde varken till eller från, han var ju fast i rummet och kunde inte komma ut. Efter en stund gjorde kungen den lätta handrörelse som markerade att de Suremains audiens var över, samtidigt som han i ett majestätiskt stramt tonfall frågade hur Gyldenstolpe kunde understå sig att vara klädd i syrtut (överrock) i kungens närvaro. ”Den långa vanan vid vördnad och lydnad [för kungen] satte sig emot att man strängt åtlydde general Adlercreutz order”, var enligt de Suremain förklaringen till att Gyldenstolpe lommade ut.
Däremot är det oklart om också von Otter skickades ut ur rummet med samma etikettsargument eller om han – enligt Lars Silfversparres uppgift – beordrades att hämta personer som kunde stärka bevakningen. Silfversparre bedömde i vilket fall att kungen i sin olycka gott kunde få trösta sig med en värja i handen. Han skrev i sin redogörelse att kungen nu var ”mer tranquil [lugn] än förut … då han promenerade fram och åter på golfvet, allt med värjan i handen, som jag ansåg vara utan all fara”. Att kungen för ögonblicket blev ensam i rummet med af Ugglas och Strömfelt när Silfversparre gick i väg för att prata med Adlercreutz spelade således ingen roll, han kunde inte fly under denna korta stund. I förmaket stod ju Gyldenstolpe i sin för kungen förhatliga överrock.
Genom den trasiga dörren såg kungen att Adlercreutz och Silfversparre kom gående, grep sin hatt och sprang mot den enda dörr som lämnats obevakad, en lönndörr i sovkammaren som ingen lagt märke till. Kungen hann skjuta till regeln, ”men jag lyckades genom tvenne våldsamma språng emot dörren få den sönder”, skrev Adlercreutz. Vid det laget hade kungen hunnit upp för vindeltrappan till slottets högsta våning och Adlercreutz var redan så utpumpad att han lät sina yngre officerare överta ledningen i jakten, däribland hans bror Gustaf, Silfversparre, von Otter och majoren De la Grange. Ingen av dem kunde korridorerna genom slottet, men kungen förlorade en del av sitt försprång när han först föll i en nedförstrappa och sedan fann sig stående framför den port till Lejonbacken, som på hans egen befallning blivit låst. För att kunna ta sig genom västra valvet och få kontakt med sina tyska trupper var han nu tvungen att ta omvägen över inre borggården.
Det blev hans fall, vid västra valvet stod överhovjägmästaren Johan Ludvig Bogislaus von Greiff och såg honom komma springande. von Greiff, som var släkt med bröderna Cederström och figurerat i utkanten av deras konspiration, hade på Charles de Suremains uppmaning rört sig kring slottet sedan sjutiden på morgonen och sett flera personer ur Cederströms krets vanka omkring utanför slottsportarna, däribland stallmästaren David Schultz. Trots von Greiffs civila klädsel hade löjtnanten Gustaf Adolf Hierta tagit in honom i slottet och väl där hade han av ren slump råkat få syn på den flyende kungen och hans förföljare.
Enligt hans berättelse hade han av en besynnerlig kallelse fått för sig att skynda ner på borggården och just bytt några ord med David Schultz när han såg kungen komma springa rakt emot honom. Greiff skrev att kungen, ”med utseende av vildhet och raseri”, ränt värjan mot hans bröst när de sprang mot varandra utanför västra valvet. Stöten hade visserligen tappat kraft när von Greiff försökt gripa tag i klingan, ”men spetsen trängde likafullt emellan skjortan och armen som upprispades ifrån handlofven och ända ut till armbågen”, skrev han.
När kungen släppte värjan tog von Greiff – som var en ovanligt storvuxen och stark karl – tag i honom, bar honom tillbaka till norra valvet och ställde honom mot en pelare. Båda var helt utmattade och blödde från sina sår, Greiff från värjsticket och kungen från sitt fall i slottstrappan. Värjan satt kvar i rockärmen och med den kunde Greiff mota bort två vedbärare som släppt sin last av vedträn inför kungens rop på hjälp och nu försökte befria honom. I sin berättelse är von Greiff ensam hjälte, men enligt andra kom först De la Grange och sedan stallmästaren David Schultz till hans undsättning i striden med vedbärarna.
Till sist kom också Adlercreutz och resten av hans officerare springande, fyra man tog tag om den vilt skrikande kungens armar och bar honom tillbaka in i slottet. De tyska soldaterna i slottsvakten utanför drottningens våning höjde gevären när de hörde kungens skrik och såg den märkliga processionen med Adlercreutz och von Greiff i spetsen komma gående, men sänkte dem och steg åt sidan när de fick höra att kungen var sjuk och måste få vård. Någon hade plockat med sig kungens hatt på borggården, så när han placerades i en länstol i Vita rummet sattes också hatten på hans huvud. von Greiff behöll dock värjan som ett minne från sin avgörande roll i kungens gripande; det var det käraste arv han kunde ge till sin son, skrev han.
Från borggården följde flera personer ur Jacob Cederströms krets med in i Vita rummet, däribland David Schultz, Claes Claesson och möjligen också Hans Järta. Även Jacob Cederström kom dit, linkande på sina kryckor. Att flera av kungens gamla motståndare från bullret vid 1800 års riksdag inte bara fått fritt tillträde till Vita rummet utan också påstods ha gjort spe av kungen och betett sig allmänt illa blev föremål för mycket skvaller i kungalojala kretsar.
I kanslipresidenten (utrikesministern) Fredric Vilhelm von Ehrenheims klart bittra redogörelse uppgav hovkanslern Kristofer Bogislaus Zibet att Vita rummet ”var i mycket oordning, Drottningens toilette midt på golfvet och Konungen sittande afbleknad och matt i en ländstol med hatten på hufvudet, häftigt ansatt af uppkastning samt blodig på handen och råckskjörtet”. Särskilt upprörande var alla de ”militairer som civile personer, som promenerade af och ann, sluskigt klädda i surtouter, och kastade sig vårdslöst i stolarna”. Enligt von Greiff visade flera personer i Cederströms krets sitt förakt för kungen ”med grimacer, hattarnes påsättande och andra vanartiga åtbörder som förbittrade Konungen”. Även löjtnanten A A Gripenwaldt – han som lejt en soldat att skjuta kungen på Åland och som tillhörde dem som inte hörsammade kallelsen i pelarsalen – påstods ha uppträtt mycket ovärdigt mot kungen.
Sådana uppgifter kom sedan att föras vidare i åratal efteråt, främst av den flyhänte skribenten Magnus Jacob Crusenstolpe som i flera skrifter gick hårt åt 1809 års revoltörer. Så sent som 1859, i ett häfte med titeln Revolutionen den 13 mars 1809, påstod han bland mycket annat i samma stil att Jacob Cederström hånat kungens illamående: ”Spy så mycket du vill, din rackare”, skulle han ha sagt. Cederström förnekade under resten av sitt liv dessa påståenden och ingenting tyder på att de var sanna. Det var förmodligen heller inte uppgiften om att kungen skulle ha erbjudit den enbente Cederström att sätta sig på en stol, även om den ter sig litterärt anslående i ljuset av deras gamla relationer. Kungen hade knappast glömt att han så sent som två dagar tidigare beviljat en retroaktiv avlöning åt den man som nu stod framför honom som hans besegrare.
Charles de Suremain – som hade ansvaret för bevakningen av kungen i Vita rummet – noterade i sina memoarer att några av de närvarandes civila klädsel stått i strid med hovetiketten, men i övrigt föreföll allt ha gått lugnt till. Kungen hade redan på borggården känt igen David Schultz och sedan frågat de Suremain på franska om han var ”dömd att nödgas se det där ansiktet”. Schultz hade visserligen blivit irriterad över de Suremains förklaring att han med sin närvaro ”förolämpade en olycklig furste”, men gått med på att avlägsna sig. Kungens illamående och kräkningar hävdes sedan de Suremain druckit upp ett halvt vattenglas och erbjudit kungen resten. Han förstod då att han inte skulle förgiftas och svalde därefter också några mindre klunkar av Hoffmans berömda droppar. Han hade ju levt under stark spänning i över ett dygn utan sömn, men vägrade bestämt att gå till sängs i det sovrum där han gripits. ”Jag vill aldrig återse det rummet”, sade han till de Suremain. På kungens egen önskan beslöt sedan Adlercreutz att alla civila skulle lämna Vita rummet och att han skulle bevakas av enbart adliga officerare.
I Adlercreutz berättelse skildras förloppet mera kortfattat: efter gripandet på borggården ”befann sig Konungen ganska vanmägtig och illamående, hvarefter han höll sig stilla hela dagen”. I hans sätt att skriva finns en förledande chosefri och lite kärv enkelhet av exakt-så-här-var-det, men möjligen överdrev han graden av den misstro som han upplevde sig ha mött från officerarna i drabantsalen. I Adlercreutz skildring är det palatskuppens enda kritiska ögonblick, en stund när allt står och väger och framgången hänger på hans personliga auktoritet.
Att Adlercreutz aktion var djärv på gränsen till dumdristig och att den förutsatte ett mycket starkt personligt mod är förvisso sant, men under normala omständigheter skulle ett sådant försök att göra palatsrevolution i ett slott som var fullpackat med soldater knappast ha lyckats, särskilt inte som Adlercreutz primära mål var att skona kungens liv. Att de egentligen gjort det omöjliga ansåg översten Eric Georg Ulfsparre, som under resten av sitt liv levde med en kvardröjande ångest från spänningen under dessa morgontimmar på slottet. När bara han själv och fem officerare i pelarsalen hörsammade Adlercreutz kallelse hade han blivit så förvissad om sin förestående död att han aldrig orkade delta i fester till åminnelse av denna dag, minsta association till vandringen uppför trappan mot kungens rum gav honom ångest.
Utan att förringa det personliga modet hos dessa officerare tycks ingen av dem ha tänkt tanken att kungen själv skulle vara deras främsta medhjälpare. De trodde att andras respekt för kungen som maktens främsta symbol skulle vara så mycket starkare än deras egen, inte att deras misstro och missnöje med honom delades av praktiskt taget alla andra. Inte ens den krets av kungens närmaste förtrogna, som hållits ovetande om konspirationerna, var beredd att på allvar slåss för hans sak och än mindre att dö för honom.
Att all strid upphörde när Adlercreutz öppnade dörren till kungens kammare berodde inte bara på hans uppenbart imposanta gestalt, utan också på att alla där ute i förmaket inom sig visste att kungens sak var förlorad. Han var inte värd att dö för, det fanns ingen kärlek, ingen tillgivenhet och ingen respekt för hans person. Det enda som fanns var en kvardröjande vördnad och underdånighet för kungamakten i sig, det krönta huvudet, men varken Adlercreutz eller någon annan tycks ha förstått att kungens egen person inte längre innefattades i denna mystik.
Det framgick klart när Adlercreutz, Silfversparre och Klingspor vid elvatiden på förmiddagen begav sig till hertig Carl för att be honom påta sig rollen som riksföreståndare och den sjuklige riksdrotsen Trolle-Wachtmeister lät sig bäras i bärstol till hertigens våning med sin nattskjorta fladdrande i vinden. Sedan Adlercreutz försäkrat att ”intet ondt skulle vederfaras Konungens person eller Hennes Maj:t Drottningen och de Kongl. barnen” sade hertigen ja efter sedvanligt krumbuktande. Därefter döpte han om Gustav IV Adolfs Kongl. Beredning till Riksföreståndarens Conseil och besatte sin nya regering med i stort sett samma personer som omgett den avsatte kungen. Samuel af Ugglas och hovkanslern/censorn Kristofer Bogislaus Zibet ersattes av fältmarskalken Mauritz Klingspor och av far och son Lagerbjelke, amiralen Johan Gustaf och statssekreteraren Gustaf. Även generaladjutanterna af Melin och af Tibell ansågs förbrukade, deras poster övertog i stället Adlercreutz själv.
Möjligen hade statssekreteraren Mathias Rosenblad känt en ilning av skräck inför sin förestående arrestering när han hörde knackningen på dörren till sitt tjänsterum, men där stod bara en betjänt som vänligen ombad honom att komma till hertigens regeringssammanträde. Hans första uppgift blev att formulera hertigens tack- och adjöbrev till hovkanslern Zibet. I likhet med de övriga som avsattes fick Zibet behålla sin lön och ingen av dem behövde heller frukta några repressalier i efterskott. Enligt Ehrenheims berättelse hade sådana krav förekommit, men avvisats mycket bestämt av Adlercreutz.
Underståthållaren Daniel Edelcreutz hade smitit i väg från slottet i rädsla för att arresteras, men återkallades per kurir och återinsattes på eftermiddagen i sitt ämbete. Han tog dock mod till sig och ställde som villkor att baronen Gustaf Adolf Reuterholm, den hårde och nyckfulle diktatorn under hertig Carls förmyndarregering efter Gustav III:s död, inte skulle tillåtas återkomma i den nya regeringen. Man kan föreställa sig det lätta sus av både förvåning och oro som löpte genom de församlade i hertigens salong, Reuterholm, javisst, hertigens forna gunstling, honom hade ju ingen tänkt på. Hertigen svalde dock förtreten och försäkrade att Reuterholm skulle förbli i onåd.
Vid sammanträdet upplästes också den proklamation till folket som statssekreteraren Carl Lagerbring i hast författat å hertigens vägnar och som med gillande intogs i protokollet såsom den nya regeringens allra första åtgärd. Den inrymde till en del samma språkbruk som tidigare, men var mer hovsam i tonen än den avsatte kungens proklamationer:
VI CARL, med Guds Nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Arf- Furste etc etc Hertig af Södermanland, Storamiral etc etc Göre veterligt: At sedan genom inträffade händelser Hans Kongl. Maj: t blifvit ut ur stånd satt at vårda Rikets angelägna ärender, hafve Vi, såsom den närmaste och ende Fullmyndige Ättelägg af den Kongl. Famillen, funnit Oss föranlåtne at tills vidare, i egenskap af Riks-Föreståndare, antaga Riksstyrelsen, den VI med den Högstes bistånd skole föra så, at Riket må återvinna invärtes och utvärtes lugn, samt Handel och Näringar deras länge aftynande lif; varande Vår oryggeliga föresatts, sedan Vi lagt början till förenämnde grund, at med Riksens Ständer öfverlägga om de öfrige mått och steg, som skola bereda Svenska Folkets framtida välfärd. Vi bjude och befalle fördenskull härmed samtelige Rikets Invånare, Krigsmagten till Lands och Vatten samt Embetsmän af alla grader, at visa Oss den tro och lydnad som Vårt rena upsåt och deras eget väl i närvarande tid oinskränkt fordrar: Befallandes Eder samt- och synnerligen uti Gud den Alsmägtiges hägn och beskydd synnerligen Nådeligen.
Stockholms slott den 13 mars 1809.
CARL
När så frågan ställdes hur denna proklamation skulle överbringas till allmän kännedom tycks en viss förlägenhet ha spritt sig. I sin föreställning om folkets förmenta vördnad och kärlek till det krönta huvudet och dess undertryckta hat mot adeln ville ingen ta risken att bege sig ut på stadens gator och torg, utsättas för undersåtarnas vrede och kanske få en sten eller två kastad i huvudet. Budet gick i stället till den 63-årige överceremonimästaren och rikshärolden Leonard von Hauswolff, som med en viss förvåning mottog beskedet om kungens fall: ”Det hade jag aldrig trott, då jag utropade honom till konung”, sade han. Han iklädde sig sin gamla ceremoniella svart-röda hovdräkt från kung Adolf Fredriks dagar, baxades upp på en häst och red i väg i sällskap med de åldriga expeditionsskrivare som brukade åtfölja honom på hans allt mer sällsynta uppdrag. Att hertigen och hans nya regering skulle visa upp sig var det aldrig tal om, inte ens att vinka till folkmassorna på Norrbro från slottets fönster.
Men deras rädsla var obefogad, Hauswolffs rundtur genom Stockholm blev i stället ett rent triumftåg. Överallt där hans följe stannade, blåste i hornet, trummade på pukorna och vecklade ut hertigens proklamation möttes de av hyllningar och glada skratt. ”Mjölkbud och gödselkörare kommo med stor svårighet hem från staden i dag”, skrev Ärstafrun, Märta Helena Reenstierna, i sin dagbok: de hade ”sett en oräknelig mängd människor och hört Riks-Härolden Hauswolf på Södermalms-Torget”. I sin bok Levnadsminnen noterade Bernhard von Beskow att ”det var som hade en sten fallit från varje hjärta vid det med blixtens hastighet spridda ryktet, att Gustaf Adolf blivit skild från regeringen” och att man nu ”tyckte sig efter flerårigt förtryck andas fritt”. I den plötsliga värmen var både gator och krogar i Stockholms lilla centrum fyllda av uppsluppna människor.
Allt var lugnt, packet hade inte alls skövlat Stockholm som Hans Gabriel Wachtmeister hade fruktat under de första timmarna efter kungens gripande. ”Man frågar sig sjelf om möjligheten att här verkligen har varit en revolution”, skrev han som avslutning på sina dagboksnoteringar denna dag.
I Vita rummet på slottet satt kungen kvar i sin länstol, stel och orörlig i väntan på att under natten köras ut till Drottningholms slott. När Charles de Suremain lovat att lämna ett brev till drottningen hade kungen skrivit några rader och bett att få försegla brevet med sitt sigill, men de övriga i vaktstyrkan sade nej till hans begäran. de Suremain passade då på att göra en avskrift innan han red ut till Haga för att personligen överlämna brevet till drottning Fredrika. Det var skrivet på franska och löd så här:
Min kära vän
Jag finner mig berövad min frihet i det ögonblick som jag tänkte lämna Stockholm för att försvara den verkliga friheten. Gud är mitt vittne på att jag i alla mina handlingar endast haft mina undersåtars lycka för ögonen. Jag kunde inte göra fred såsom saken ligger till. En vän har åtagit sig att till dig överföra detta brev. Var modig och måtte den Allsmäktige vaka över dig och över våra kära barn.
Gustaf Adolph
Till Charles de Suremain – sin gamle lärare i krigets konst – sade kungen att han i dag hade visat att han inte var rädd, uppenbarligen i ett behov av bekräftelse på att han mitt i sin olycka ändå demonstrerat den oförvägenhet som anstod en kung. Han var nyss fyllda trettio, i tidens ögon en man i medelåldern som varit kung i drygt tolv år och egentligen aldrig upplevt känslan av att vara ung. Christopher O’Regan satte titeln Ett märkvärdigt barn på sin biografi över Gustav IV Adolf, men snarare var han ett förstört barn alltsedan sin födelse den 1 november 1778. Redan som nyfödd i vaggan präglades hans liv av Gustav III:s ceremoniella hovritualer, hovfolket gjorde honom då som under resten av hans liv sin cour, bugade, neg, himlade med ögonen, betygade honom sin vördnad och gjorde underdåniga invändningar som omedelbart återtogs så snart han rynkade på ögonbrynen.
Från mycket späda år förstod han att alla måste lyda honom och att han själv inte var underkastad lydnad av någon annan än kungen själv, hans far. När Nils von Rosenstein, den blide och lite torre upplysningsmannen som 1784 blev Gustav Adolfs lärare i statskunskap, historia, filosofi och geografi, sade att ”Eders Kunglig Höghet blir ett intet om han ej inhämtar de kunskaper som gör honom tjänlig till något”, svarade kronprinsen att han i så fall ville se vem av dem som först blev fänrik vid livgardet. Det mesta av von Rosensteins upplysta tal om monarkers skyldigheter och medborgarnas rättigheter föll på hälleberget, kristendomsläraren Johan Gustaf Flodins beskrivning av kungen som utvald av Gud att härska över undersåtarna gjorde ett långt djupare intryck.
Gustav Adolf hade ännu inte fyllt fjorton när Gustav III 1792 sköts på maskeradbalen på Operan och gavs bara vid något enstaka tillfälle tillstånd att besöka fadern under dennes två veckor långa kamp mot döden. Under sin allra sista dag i livet lät Gustav III skriva ett tillägg till testamentet med föreskrifter om regeringen under sonens omyndighetstid, men det diariefördes aldrig i hovrätten och vann därför inte laga kraft som den enväldige kungens sista vilja. Enligt gällande lag blev därmed hertig Carl regent och ledare för förmyndarregeringen, trots att Gustav III velat förhindra just detta genom att utnämna enbart pålitliga vänner i regeringen. Han ville undanhålla sin bror all makt så länge sonen var omyndig.
Två gånger tidigare hade Gustav III utestängt brodern från dennes självklara roll som regent vid hans egen bortovaro, i Finland under kriget mot Ryssland och i Aachen vid försöken att rädda den franska kungafamiljen efter revolutionen. Den förödmjukelsen hade hertigen haft svårt att smälta, särskilt som Gustav III låtit sin lille son vikariera som tillförordnad kung på riktigt med egen utslagsröst i regeringens inrikesärenden. Även kungens mest lojala medarbetare hade höjt på ögonbrynen inför denna märkliga ordning, men de avhöll sig efter vanligheten från formella och lagtekniska invändningar. Kungen var ju enväldig och de hade att foga sig efter hans befallningar.
Möjligen var det dessa erfarenheter som bidrog till att Gustav III:s sista vilja aldrig styrktes av två underskrifter och därför lades åt sidan som formellt ogiltigt. Oavsett de ännu oklara omständigheterna i spelet om testamentet fick hertigen sin hämnd och utnyttjade också sitt övertag. Så snart Gustav III begravts förflyttades hans gamla medarbetare till andra poster och några av dem drogs också in i förräderiprocessen mot Gustaf Mauritz Armfelt, främst Carl Lagerbring som av hertigen ålades att sälja sin landshövdingefattning i Nyköping till majoren Samuel Gyllenadler för 8 000 riksdaler.
För kronprinsen Gustav Adolf blev förändringen dramatisk. Från att som barn ha presiderat som vikarierande kung vid regeringens möten reducerades han efter faderns död till en hunsad tonåring, agades fysiskt av sin förmyndare och tvingades att lyda varje befallning. Han förföljdes av ryktet om sin oäkta börd, att fadern egentligen var Gustav III:s hovstallmästare Adolf Fredrik Munck, och undgick heller inte viskningarna om att hertigen planerade att göra sig av med honom för att själv bli kung. Tidvis var han så inbunden och så otillgänglig att omgivningen trodde att han var galen.
När han blev myndig 1796 kunde han i sin tur hämnas, hertigens medarbetare rensades ut och flera av faderns gamla trotjänare återfick sina platser i solen. I sitt trontal beskrev han sig – i faderns efterföljd – som den förste medborgaren i ett land av ett fritt och rättskaffens folk, men mer av sken än uppriktighet. Han glömde aldrig att han var enväldig, Guds smorde och landets krönta huvud. I samband med sitt giftermål 1797 med prinsessan Fredrika av Baden kom han i kontakt med den tyske teologen Johan Heinrich Jung, som ytterligare stramade åt hans redan hårt knutna religiositet. Från Jung fick kungen sin förvissning om att Napoleon var bibelns vilddjur.
Trots att Gustav IV Adolf ständigt var omgiven av människor levde han ett egendomligt ensamt liv, lynnig och högdragen också gentemot sin egen familj, utan nära vänner och utan förmåga att koppla av. Han bodde på Haga, hyste en stark aversion mot det kungliga slottet, tyckte illa om Stockholm och trivdes bäst i Skåne. Gustav Adolfs Torg i Malmö är uppkallat efter honom, inte efter den store Gustav II Adolf. Han vistades också utomlands under långa perioder, antingen i Svenska Pommern eller hos drottningens släktingar i Tyskland. Allting var bättre än Stockholm och dess dystra slott.
De misslyckade krigen i Pommern och Finland tärde på hans psyke, hur mycket han än intalade sig att felet låg hos andra och inte hos honom själv. Gentemot drottning Fredrika tilltog också slitningarna under åren före hans fall. Sedan sonen Karl Gustaf plötsligt dött 1805 och hennes fjärde barnsbörd slutat i en utdragen och svår förlossning på sommaren 1807 tycks hon i rädsla för ännu en graviditet ha dragit sig undan samlivet med maken. Tre år efter familjens förvisning från Sverige begärde Gustav Adolf skilsmässa med den för samtiden brutala och chockerande motiveringen att Fredrika svikit sin främsta plikt att iaktta den äktenskapliga lydnaden. I ett brev till henne något år tidigare hade han skrivit ”jag är man, jag har ett känsligt hjärta, jag har behov av att älska och älskas”.
Till försvar för Gustav IV Adolf brukar sägas att han drogs ner i virvlarna från Napoleons krig, ett öde som formade hans personlighet och därmed också eftervärldens hårda dom över honom. Egentligen hade han många förtjänster som kung, han lät sanera landets ekonomi efter faderns excesser, fullföljde de påbörjade skiftesreformerna i jordbruket, gynnade tillväxten i skogsnäringarna och demonstrerade sin sociala omsorg när han under hårt motstånd avskaffade böndernas livegenskap i Svenska Pommern. Hans livsföring var också modest i tidens perspektiv, han levde till vardags med sin fru och sina barn som en burgen överklassfamilj, utan det överdåd som präglat faderns livsföring. I eftervärldens ögon kunde han ha blivit den förste kungen som fjärmat sig från aristokratins rituella elegans och mer antagit den uppåtstigande borgarklassens livsstil. I motsats till tidigare kungar höll han sig inte heller med älskarinnor och favoriserade gunstlingar, han var plikttrogen och följde religionens bud även när drottningen vägrade fullgöra sina äktenskapliga plikter.
Å andra sidan kan man säga att hans stränga religiositet omöjliggjorde varje ansats till smidig och rationell politik, han drog in landet i en privat vendetta mot den franske kejsaren. Egentligen var det enväldet som blev hans öde – det demoraliserade och förstörde människorna i hans omgivning och förvrängde också hans egen uppfattning om sig själv och den roll på scenen som han var satt att spela. Samuel af Ugglas demonstrerade denna frånvaro av ryggrad bland kungens nära medarbetare när han i ett synnerligen lismande brev i oktober 1808 försäkrade sin allernådigste konung om att han i sin uppriktiga undersåtliga tillgivenhet aldrig skulle ha vågat ta upp frågan om behovet av fred om han ”icke vore öfvertygad, at ingen högre än Eders Maij:t önskar at se ett slut på krigets elände”. Vad af Ugglas under allt bockande, bugande och skrapande med foten försökte säga var att kungen borde acceptera förlusten av Finland och söka fred i stället för att fortsätta ett utsiktslöst krig. Så här omständligt lindade han in sitt budskap:
För en rättvis sak har Eders Maij:t gjort allt hvad i Dess förmåga stått och Europa set, at inga händelser och motgångar kunna rubba Eders Maij:ts mod och föresatser. Men rikens öden styras af en högre hand; och om i närvarande stund oöfvervinnerliga hinder skulle möta Eders Maij:ts företag och Sverige ej utan uppoffring kunna räddas, är Eders Maij:t för vis at icke gifva efter för övermagten och för mycket öm om Sitt folck at ej villja spara dess krafter och blod till en dag, då de med säkrare hopp om framgång kunna användas.
Kungen bevärdigade sig inte ens att besvara af Ugglas försiktiga propå, i stället markerade han på ett mera raffinerat sätt att hans betrodde medarbetare överskridit gränsen för det tillbörliga: han stoppade brevet i ett kuvert, stämplade sitt sigill och återsände det utan ett ord till vare sig förklaring eller svar. På en lapp som af Ugglas lade in i kuvertet skrev han att kungen till hans ”bestörtning och förundran” svarat på detta sätt och tillade: ”Jag önskar af själ och hierta och hoppas Kongl. Maij:t en gång gifver mig rätt; Gud låte det ej dröja för länge.” Även om af Ugglas förblev i nåd hade han lärt sig att aldrig lufta sina tvivel inför kungen. Likt en gång biskop Brask sparade han sitt returnerade brev som ett vittnesbörd om att kungen avvisat hans råd.
Under kungens sista månader vid makten, när allt föll sönder runt honom, demonstrerade han också att föraktet för det egna folket blir den enväldiges sista bastion, oavsett om han är krönt kung eller bara en vanlig diktator. Folket var inte värdigt hans förtroende och tillit, felet var inte hans utan folkets. I sin dagbok återberättar Hans Gabriel Wachtmeister uppgifter från flera samtal där kungen glidit in i en blandning av självförhävelse och beklaganden över att tvingas styra över ett så uselt folk som det svenska, mest tydligt i ett samtal med Curt von Stedingk i mitten av februari 1809:
Ingen kung har haft gudsfruktan och styrt sitt folk efter gudsfruktan mer än jag, och ingen kung har råkat ut för en så eländig, otacksam och egennyttig nation som denna. Jag vill inte styra sådana usla människor, och är för god för dem.
Men nu var allt detta förbi, klockan närmade sig midnatt på kvällen den 13 mars 1809 och den fallne kungen satt fortfarande i sin länstol i Vita rummet. I hertig Carls salong bröt de flesta gästerna upp från middagen för den nya regeringen, men för Adlercreutz och hans militärer återstod fortfarande att följa kungen ut till Slottsbacken, där vagnar och soldater väntade på att föra honom till fångenskapen på Drottningholms slott.
Först halv två på natten kom hela karavanen av vagnar och ryttare i väg, ”de tolf utsedde bevaknings-officerarne, dels uti Stallvagnar och dels uti Hyrvagnar, samt Escorten af 50 Cuirassierer till häst med tvenne Officerare”, skrev befälhavaren Lars Silfversparre i sin redogörelse. Själv satt han i den fyrsitsiga paradvagnen tillsammans med kungen, Gustaf von Otter och Johan Georg De la Grange, på kuskbocken hade hovjägmästaren von Greiff tagit plats och bakpå stod löjtnanterna Travenfelt och Gripenwaldt.
För den nya regeringen var nu det akuta problemet med den avsatte kungen avklarat, nu återstod två betydligt större. Det ena var larmropen från generalen von Döbeln om de ryska truppernas hårdnande grepp om Åland, det andra var Georg Adlersparre och hans marscherande upprorsarmé. Vad Adlersparre kunde tänkas ha för radikala planer var en sak, än viktigare var att så snart som möjligt få stopp på hans fortsatta marsch mot Stockholm. Ingen visste ju hur långt han hunnit, nyheten från Örebro var nu tre dagar gammal. Redan på eftermiddagen den 13 mars fick översten Per Schönström i uppdrag att snarast överbringa nyheten om kungens gripande till upprorsarmén. Schönström och Adlersparre var gamla bekanta, de hade båda tillhört oppositionen mot kungen vid 1800 års riksdag i Norrköping och hade också umgåtts privat. Eftersom Schönström var förmögen erbjöd han sig att låna ut hela 10 000 riksdaler, en summa som skulle överlämnas till Västra arméns soldater som ett synligt bevis på hertig Carls tacksamhet över deras insats.
Innan Adlercreutz gick till hertigens middag på kvällen den 13 mars hade han å riksföreståndarens vägnar författat en så kallad generalordres till Georg Adlersparre att fortsätta mot Stockholm med den pålitliga hälften av sin upprorsarmé och lämna den andra halvan på den plats där han mottagit ordern. Tanken bakom Adlercreutz och hertigens befallning till Adlersparre att dela sin armé framgår ingenstans, men den skapade en bestående klyfta mellan upprorsarmén och herrarna i Stockholm. Så här löd den text som kaptenen U M Rehnberg morgonen därpå fick i uppdrag att så snart som möjligt överlämna till Adlersparre:
S om till vår kunskap kommit, att Västra Arméen är i anmarche emot Stockholm, för att befordra Ständernas sammankallande, så tillkännagifves Öfver-Adjutanten, Överste-lieutenanten Adlersparre, det Hans Maj:t Konungen är i dag skiljd från Styrelsen och att Vi emottagit Regeringen samt utfärda i morgon nådigt Påbud till Ständernas sammankallande; i följe hvaraf Vi ej anse nödigt, att hela den styrkan af den hit annalkande Arméen härstädes bör inträffa, utan endast befälhafvaren, jemte hälften af de mäst pålitelige Troupperna, hvilka så fort det sig göra låter hitkomma. Den öfriga hälften förlägges i och omkring den trakt, där desse Ordes inhändigas.
General-Majoren m m Frih. Adlercreutz är anbefallt att vara befälhafvande General-Adjutant i Stockholm.
Stockholms Slott den 13 Mars 1809.
CARL
Medan hertig Carls kurirer gav sig i väg för att finna Adlersparre var löjtnanten Sigge Wilhelm Pantzerhjelm på hemväg från sitt kuriruppdrag. Sedan han till sin förvåning upptäckt att majoren Carl de Charlière redan intagit Örebro och att Samuel af Ugglas utsända kunskapare satt bakom lås och bom hade han irrat omkring på vägarna mot Karlstad på jakt efter Georg Adlersparre. Sent på lördagskvällen den 11 mars hade han funnit honom utanför Sunds herrgård, alldeles i närheten av gästgiveriet i Åtorp vid gränsen mellan Värmland och Närke.
Pantzerhjelm uppgav i sin redogörelse att han berättade sina nu tre dagar gamla nyheter från Stockholm och framförde Hans Järtas och Jacob Cederströms begäran om en forcerad marsch stående på fotsteget till den vagn som Adlersparre och hans adjutant Carl Henrik Anckarsvärd färdades i. I Adlersparres berättelse nämns ingenting om någon vagn, han mottar beskedet sent om aftonen och reagerar med största lugn: ”Vi hade väntat medverkan af oförskräckte och patriotiske män i hufuvudstaden … men saken skall i alla fall gå.”
I Pantzerhjelms version anar man att Adlersparre mulnar inför Cederströms och Järtas önskemål, uppenbarligen för att han omedelbart drar slutsatsen att Järta än en gång stått hindrande i vägen för gripandet av kungen och att han nu ska tvingas utkämpa ett inbördeskrig med kungalojala trupper. Samma förtätade atmosfär präglar Carl Henrik Anckarsvärds minnesbild när Adlersparre tackar för nyheterna från vännerna i Stockholm och säger till Pantzerhjelm: ”Vi hafva från början blott räknat på oss själva, så hälsa dem i Stockholm och säg dem att hvarje bloddroppa, som kommer att utgjutas, blifver rinnande öfver Hans Järtas hufvud.”
De forna vännerna var nu bittra fiender.
5 Hugo Hamilton skrev sin redogörelse 1834 på begäran av Georg Adlersparres äldste son, Carl August Adlersparre, och återfinns i dennes bok 1809 ars män, som publicerades 1849. Som författare var Adlersparre jr flitigt sysselsatt med att i flera böcker förhärliga faderns minne och att tillmäta honom en mer avgörande betydelse för 1809 års revolution än generalen Adlercreutz. Utan Adlersparres djärva beslut att marschera mot Stockholm skulle Adlercreutz inte ha vågat gripa kungen.
6 I tidens språkbruk betydde ”tidningen” fortfarande en nyhet i största allmänhet, först senare fick ordet sin nuvarande betydelse.
7 Syftar på Erik XIV:s mord på de högadliga bröderna Sture i Uppsala 1567. När han stuckit dolken i Nils Svantesson Sture sägs denne ha dragit den ur bröstet, kysst den blodiga klingan och återlämnat den till kungen.
8 Professor Sten Carlsson, författare till boken Gustaf IV Adolfs fall, hör till de historiker som ifrågasatt om Adlercreutz verkligen hunnit med ett möte med af Ugglas och att de bara – som Adlercreutz också uppger – bytt några ord med varandra i förmaket utanför kungens rum. I fråga om samtalet i af Ugglas bostad är översten Ulfsparres muntliga uppgift i Bernhard von Beskows bok Levnadsminnen den enda källan, men flertalet redogörelser skrevs ner tiotals år i efterhand och rymmer alla diverse skillnader i beskrivningen av händelseförloppet. I detalj kan inte allt verifieras, man får välja mellan motstridiga uppgifter. Generaladjutanten Georg Henrik af Melins i och för sig korthuggna berättelse inifrån kungens tjänsterum skrevs däremot i maj 1809 medan Adlercreutz daterat sin redogörelse till den 10 juli 1809. Att af Melin kände till planerna på att gripa kungen är inte troligt, men han satt mycket motvilligt fast i sin roll som generaladjutant, eftersom hans generalskollega Gustav Wilhelm af Tibell några dagar tidigare föreburit sina svårartade hemorrojder som skäl för att begära sjukledighet. af Tibell hade säkert varit informerad om upprorsplanerna, han tycks ha hatat kungen och samtidigt också föraktat sig själv för sin oförmåga att säga ifrån. Även af Melin bad under natten att få slippa ansvaret, men kungen tillät honom inte att avgå. På grund av närheten i tid har af Melins och Adlercreutz berättelser använts som stomme i skildringen av kungens gripande.