kapitel två

Aleks drack upp sitt te och ställde ned koppen. Det låg en dagstidning på bordet intill honom. Han sträckte sig efter den och läste några av rubrikerna. Två av dem handlade om kriget. Den ena artikeln var illustrerad med ett fotografi, ett grått och otydligt fotografi från en stad. Det gick att skönja siluetten av en stor byggnad, ett stadshus eller kanske ett palats, men han kände inte igen vyn. Ovanför staden for några ljuspunkter över en mörk himmel. Han läste rubriken än en gång. ”Nattliga attacker krävde många dödsoffer.” Han förstod inte det mittersta ordet, men sammanhanget blev ändå tydligt; striderna pågick fortfarande, kriget var inte slut.

Han lade ifrån sig tidningen, ställde bort sin bricka i vagnen framme vid den långa disken och gick ut på trappan till gården.

”Aleks! Kom!”

Det var hans pappa som ropade. Han satt på en av bänkarna tillsammans med några andra män. Cigarettröken låg som ett litet moln över deras huvuden. Aleks höjde handen till en hälsning, men stod kvar.

Intill trappan stod en cykel parkerad. Han satte sig på huk och tittade på den genom trappräcket. Hemma hade han haft en cykel som han hade fått av sin kusin när hon flyttade till huvudstaden för att börja på universitetet. Aleks och Soran brukade cykla till en sjö nedanför ett av bergen, för att fiska eller bada, eller för att bara få vara ifred. Där vid sjön, i en skreva i bergväggen, hade de också byggt en koja. Men allt det där var för länge sedan.

Den här cykeln hade flera växlar och ett rakt styre. Den var inte helt ny, men det verkade som om ägaren skötte om den ordentligt. Kedjan var mörk av fett eller olja, han visste inte vad, sadeln hel och slät. Den blanka lacken glänste blå-lila.

Han sträckte ut handen och pinglade på ringklockan. I samma ögonblick öppnades dörren bakom honom och en ung man med långt, blont hår kom ut. Aleks kände igen honom och visste att han arbetade i köket. Mannen torkade sina händer på en handduk som han sedan lät hänga fastspänd under skärpet till sitt förkläde.

”Hej!”

”Hej”, svarade Aleks.

Mannen tog ett steg framåt och satte sig på det översta trappsteget. Han letade i en ficka, plockade fram ett cigarettpaket och tände en cigarett.

”Tycker du om min cykel?” frågade han och blåste ut röken.

Aleks nickade.

”Ja, den är fin.”

”Vill du prova den?”

Aleks förstod inte.

”Vill du cykla på den?”

”Jag kan… jag kan inte…”

Mannen skrattade till.

”Kan du inte cykla?”

”Jo, jag kan cykla, men…” Aleks visste inte vilka ord han skulle använda. Han böjde sig fram och pekade på växelreglagen. ”Dom kan jag inte.”

Det hade börjat blåsa; vinden svepte runt mellan husen och drog med sig en kvarglömd plastboll. Aleks följde den med blicken när den rullade iväg över gårdsplanen. Den blonde mannen reste sig och gick nedför trappan med cigaretten hängande i mungipan. Han låste upp cykeln. ”Kom! Jag ska visa dig!”

Aleks kunde känna sin pappas blick, men han vände sig inte om för att möta den. I stället koncentrerade han sig på att försöka förstå det som mannen förklarade.

”Förstår du? Kom, så kan du prova.”

Han satte sig på sadeln, men den var lite för hög.

”Det där kan jag fixa. Vad heter du, förresten?”

”Aleks.”

”Jag heter Kjell. Vänta, så ska jag sänka sadeln lite.”

Med ett vant grepp lossade han på skruven som låste sadelstolpen.

”Så där! Nu kan du försöka igen.”

Det kändes skönt att cykla, trots att han bara körde i cirklar över gårdsplanen. Men när han försökte växla kom ett rasslande och skärande ljud, och det lät som om något gick sönder.

”Akta så att du inte förstör den!” ropade hans pappa. Vinden svepte bort delar av orden, utan att budskapet försvann.

Kjell fimpade sin cigarett och kom fram till Aleks.

”Förlåt! Jag…”

Kjell log och skakade på huvudet.

”Det gör inget. Det är inget som är sönder. Men man ska inte växla samtidigt som man belastar drevet. Förstår du?”

Aleks skakade på huvudet.

”Hm… Vi gör så här i stället. Jag ställer in en växel någonstans i mitten, i ett mittenläge, så kan du cykla utan att växla. Förstår du?”

Det hördes steg i gruset bakom honom, och Aleks vände sig om. Det var hans pappa.

”Har den gått sönder?” frågade han.

”Nej”, svarade Aleks. ”Men det är nåt med växeln som jag inte förstår.”

Kjell sträckte ut handen och hälsade på Davor.

”Jag tänkte att Aleks kunde låna cykeln en stund. Jag behöver den ju inte när jag jobbar.”

”Bra, bra!” sa pappan, men Aleks trodde inte att han hade förstått något av det som hade sagts.

Kjell började åter förklara. Det var många ord och flera av dem hade Aleks aldrig hört tidigare. Han kände sig mer och mer irriterad. Irriterad över att inte förstå, och irriterad över att Kjell – som han ju egentligen inte alls kände – hade erbjudit honom att låna cykeln och därmed skapat hela den här obekväma situationen. Det retade honom också att pappan hade kommit fram. Som om han trodde att Aleks inte kunde klara sig på egen hand. Samtidigt insåg han att Kjell bara ville vara snäll, och att hans pappa bara var lite orolig. Han försökte att inte visa sin irritation. Och det hade ju trots allt varit roligt och skönt att cykla.

”Du behöver inte använda växeln”, sa hans pappa plötsligt. ”Du kan cykla på den ändå.”

Aleks tittade förvånat på honom.

”Förstod du vad han sa?”

Pappan verkade generad. Han log lite förläget och ryckte på axlarna.

”Jag vet inte. Jag tror jag förstod en del, men jag är inte säker.”

Aleks vände sig åter till Kjell.

”Jag kan cykla utan att använda… den”, sa han och pekade på växelreglaget.

”Ja, det var just det jag menade”, svarade Kjell. ”Men jag slutar jobba klockan två. Då behöver jag cykeln. Till dess kan du använda den.”

Aleks fattade tag om sin pappas arm och tittade på armbandsuret. Kvart i elva.

”Tack!” sa han. ”Jag vill gärna använda cykel.”

”Jag vill gärna cykla”, rättade Kjell. ”Nu måste jag in i köket igen. Det blir väldigt mycket disk här. Vi ses senare!”

Den provisoriska flyktingförläggningen var inhyst i en gammal verkstadsskola i utkanten av Dalshed. Aleks hade vandrat omkring i området flera gånger. Vid några tillfällen hade han också gått in till samhället, på egen hand eller tillsammans med Sofia och föräldrarna. Det fanns ett kafé nere vid ån, och där hade de suttit några lördagar. Han hade lite pengar i fickan och skulle kunna cykla dit. Men han ville hellre upp på höjden bakom förläggningen. Det fanns en liten bergknalle däruppe som man kunde se från gårdsplanen. Det var dit han skulle.

Det var lite tungt att cykla i uppförsbacken, ändå var det ingenting mot backarna hemma i Dripolja, dem han hade cyklat så många gånger tillsammans med Soran och andra kamrater.

Soran. Aleks kände hur tårarna trängde fram när han tänkte på honom. Han snörvlade och trampade än kraftigare.

Soran.

De hade känt varandra sedan de var små. Aleks hade kanske varit fem år när de träffades första gången. Soran var ett år yngre. Han och hans föräldrar hade flyttat in i en lägenhet i närheten av Aleks och hans familj. Deras pappor hade sedan länge arbetat på samma fabrik, och i samband med flytten lärde också de övriga familjemedlemmarna känna varandra. Aleks och Soran hade omedelbart blivit vänner.

Backen blev ändå för tung och han stannade för att pusta ut och torka bort tårarna. Han tänkte på de där orden hans mamma hade sagt. Vad tjänar det till att gråta? Men något inom honom – var det sorg eller var det en mörk tomhet – gjorde sig ständigt påmint, födde tankar och minnesbilder, både vackra och hemska, och sedan var det alltid nära till tårar. Några gånger hade han vaknat av att han grät. En gång, ganska nyligen, hade han till och med skrikit i sömnen och väckt både sig själv och andra i sovsalen. Han tyckte inte om att gråta när andra såg det. Om han var ensam kunde det kännas skönt. Befriande.

Soran, tänkte han. Förut var det ett år som skiljde oss åt. Nu är det snart två. Så märkligt.

Utsikten uppifrån berget var fantastisk. Han kunde se hur Dalshed bredde ut sig bortom ett långsmalt skogsområde och några åkrar. Närmare berget och förläggningen låg ett mindre bostadsområde; villor, hus och trädgårdar längs parallella gator. Här och var kunde han se människor röra sig. Bilar, cyklister, en buss och några betande kor på en äng. Ingenting var sönderbombat. Ingenting verkade skadat. Allt var lugnt och fridfullt.

Han klättrade lite högre och kunde snart se ned från den andra sidan av berget. Där nere var allt gröna ängar och odlade fält innan den till synes ändlösa skogen tog vid. Mitt bland ängarna låg ett stall och några mindre hus. Aleks räknade till fjorton hästar i hagarna.

Han ville klättra ned och gå bort till hästarna, men vågade inte lämna den olåsta cykeln alltför länge. Kjell hade inte gett honom någon nyckel. Cykeln låg gömd under en gran intill grusvägen, och det var knappast troligt att någon skulle få syn på den, men ändå.

En lång stund satt han uppe på berget och tittade ut över landskapet. Allt jag ser liknar något jag sett hemma, tänkte han. Allt påminner mig om sådant jag redan har sett. Till och med människorna påminner om människorna hemma i Dripolja. Ändå är allt så annorlunda. Och främmande.

På väg tillbaka, nedför grusvägen mot förläggningen, fick Aleks syn på en avtagsväg som han inte hade lagt märke till tidigare. Det var en smal skogsväg. I mitten av den, mellan de båda hjulspåren, växte det gräs och enstaka blommor. Han svängde in på den. På vägens högra sida var det stenigt och bergigt. I skrevorna mellan stenblocken lyste mängder av vita små stjärnor; de liknade de första vårblommorna i hans hemland. På den andra sidan gav naturen ett mjukare intryck; de stenar som fanns där var mer eller mindre täckta av mossa, och marken sluttade inte lika mycket. Längre fram kunde han skymta en äng mellan träden; han bestämde sig för att cykla dit.

Aleks lutade cykeln mot ett träd och satte sig på marken. Framför honom bredde ängen ut sig. Kanske hade fältet en gång varit odlat, men nu täcktes det av högt gräs, blommor och små buskar. Det blåste fortfarande, en varm och stark men mycket behaglig vind som lekte med gräset och smekte hans ansikte, hans kropp. Gräset vajade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det liknar ett hav, tänkte Aleks. Ett gröngult hav med mjuka dyningar.

Marken där han satt var lite fuktig. Han reste sig och gick fram till gärdesgården som omfamnade ängen. Han kom att tänka på en äng hemma i byn, den lilla ängen nedanför kyrkan där de brukade spela fotboll. Men så en dag hade de varit tvungna att överge den eftersom en kvinna i byn hade sprängts i luften av en trampmina då hon genade över ängen en tidig morgon på väg till sitt arbete på bageriet. Aleks och några skolkamrater hade stått intill ängen den eftermiddagen. Solen gassade ned över gräset som hade börjat gulna; en sensommarbild som kunde ha varit en idyll om den inte hade förstörts av det mörka, söndersprängda området där den helt oanande kvinnan hade befunnit sig då minan briserade. Explosionen hade omedelbart dödat henne, och lämnat efter sig ett svart sår i landskapet; ett sår som man tydligt kunde se från vägen där Aleks och hans kamrater hade stått. Kvinnans handväska låg kvar på marken. Det var ingen som vågade hämta den.

Trampminorna är de mest otäcka vapnen, tänkte Aleks och försökte minnas något hans mamma hade sagt samma kväll.

”Hur kan människor använda sin fantasi till att utveckla trampminor? Det kan jag inte förstå. Det vill jag aldrig någonsin förstå. Och de som placerar ut minorna… De kan ju aldrig veta vem som kommer att utlösa dem. Det kan vara en av dem som man kallar fiende, eller någon man ser som en vän. Och när striderna är över kommer minorna att ligga kvar, och fortsätta skada och döda människor. Det är så oerhört grymt!”

Plötsligt fick Aleks syn på en annan rörelse, en rörelse som bröt av mot det böljande gröna. Det var något som stack upp ovanför gräset. Ett kort ögonblick trodde han att det var den dödade kvinnans mörkbruna handväska som någon viftade med, och han stelnade till och slutade andas. Tanken var orimlig, ändå grep skräcken tag i honom. Och just då han trodde att han skulle kräkas, fick han syn på ett hundöra. Ett mörkbrunt, nästan svart hundöra. Och så ett till. Två mörka hundöron på spänn, vaksamt lyssnande.

Aleks visslade en kort signal. Fyra toner i snabb följd. Det var en signal han hade visslat många gånger tidigare. Nu kom den av sig själv, utan att han hann tänka efter. Den bara kom. De mörka öronen spetsades ytterligare, och så tittade hunden upp. Rakt på honom. Han ropade något, och den reste sig. Aleks kände hur ögonen tårades. Och just då var det något annat som hände ute på ängen; en flicka med rödbrunt hår tittade upp från gräset. Hon måste ha legat på rygg, intill hunden. Alldeles intill den varma, stora hunden. Han visste precis hur det kändes – värmen, doften, närheten. Och de flämtande ljuden då den andades.

Flickan på ängen tittade oroligt åt hans håll, och Aleks kände sig lite generad. Men så vinkade hon. Aleks blinkade hastigt bort tårarna och vinkade tillbaka.