kapitel fem

Dagmar öppnade grinden till en stor grönskande trädgård.

”Så där, ja. Då var vi hemma. Du kan parkera cykeln där borta.”

Aleks följde henne in i villan, och ställde matkassarna på arbetsbänken i köket.

”Tack för hjälpen!”

”Det var inget. Jag är ledsen för att jag körde på dig.”

”Ja, ja, det var inte så farligt. Vill du ha lite kaffe innan du går? Vi kan sitta ute i trädgården. Det är så härligt väder idag. Men jag hoppas ändå det blir regn. Det är alldeles för torrt och min trädgård törstar.”

Han tyckte om att vara i närheten av Dagmar, trots att han egentligen inte kände henne. Hon påminde honom lite grann om hans mormor, Miranda. Han tittade på klockan på köksväggen; det var en dryg timma kvar tills Kjell skulle behöva sin cykel.

”Ja, tack! Det vill jag.”

”Då ska jag bara ställa undan det här. Sen ordnar jag med kaffe och bullar. Du kan vänta ute i trädgården, om du vill.”

Dagmar ställde brickan på trädgårdsbordet och satte sig ned.

”Så där, ja”, sa hon och hällde upp kaffet. ”Det här har jag längtat efter. Det är socker i den blå skålen, om du vill ha.”

”Tack!”

Hon ställde ned kaffekannan med en irriterad suck, förde handen till örat och rörde vid något. När hon åter sänkte armen fick Aleks syn på den lilla hörapparaten. Dagmar noterade hans blick.

”Jag satte på mig den nu, så att vi lättare ska kunna prata varandra”, förklarade hon. ”Men jag tycker inte om att ha den. Den krånglar ofta, och den hjälper mig bara till viss del, så det är bäst för mig om du ser på mig när du pratar. Ta en bulle nu, om du vill.”

Hon smuttade på kaffet och log.

”Det är så gott. Och det gör så gott.”

Aleks såg en hastig rörelse i ögonvrån. I nästa stund satte sig en liten fågel på kanten av bordet. Dagmar tog några smulor från kakfatet och lade dem framför fågeln. Fågeln samlade kvickt ihop smulorna och flög iväg till ett träd.

”Den bor i en holk i rönnen”, sa Dagmar. ”Jag vet inte om det är kärrmes eller talltita. De ser likadana ut. Jag tror det är ungar i holken.”

”Den var inte rädd”, sa Aleks.

”Jag brukar mata mina fåglar ibland. Ja, jag säger ’mina’ som om jag ägde dem, men så är det ju inte riktigt. Hursomhelst så de är vana vid mig.” Hon vred på sig och pekade mot ett annat träd. ”Därborta finns ett björktrastbo. I den stora trädklykan. Ser du det?”

Aleks förstod inte vad hon menade.

”Det är ett fågelbo i det trädet”, förklarade hon och formade en trädklyka med sina händer. ”Där grenen delar sig. Ser du det nu?”

”Ja, nu ser jag. Ett fågelbo.”

Dagmar nickade.

”Var det ett nytt ord? Fågelbo?”

”Ja, det var nytt.”

”Hur länge har du varit här, i Sverige?”

”Nästan fyra månader”, svarade han och tog ännu en tugga av bullen.

”Du pratar bra svenska, så vitt jag kan bedöma. Vad kommer du ifrån?”

Han berättade långsamt och eftertänksamt om Dripolja, om sitt hemland och om inbördeskriget som hade pågått i över fyra år. Han försökte hitta de rätta orden; ibland fick han stanna upp och tänka efter en stund innan han kom på en formulering som lät bra. Här och var sköt han in några engelska ord eller meningar. Men han sa ingenting om Soran. Och ingenting om Mir.

Dagmar lyssnade uppmärksamt på hans berättelse. Ibland ville han titta bort, men då kanske hon inte skulle uppfatta vad han sa. Han tvingade sig att se på henne hela tiden.

”När jag var liten ville jag se havet. Jag hade sett det i filmer på tv och på bio. Jag längtade. Första gången jag såg havet var när vi flydde, men det var inte så jag ville.”

”Menar du att det inte var så du hade tänkt dig att det skulle ske? Ditt första möte med havet?”

”Nej, inte så.”

När han var klar satt de tysta en stund, försjunkna i de tankar som berättelsen hade fött. Aleks var överraskad. Så här mycket hade han inte berättat för någon, åtminstone inte vid ett och samma tillfälle. Det kändes förvånansvärt bra, tyckte han.

I samma ögonblick som Dagmar började prata, såg Aleks ännu en fågel som kom flygande. Den var större än fågeln som Dagmar hade matat. Aleks följde den med blicken då den satte sig i boet i trädklykan.

”Jag har förstås läst om kriget, och sett en mängd bilder på tv. Det är mycket tråkigt att människor fortfarande tvingas fly från sina hemtrakter på grund av krig eller svält. Har vi inte haft nog av krig och elände i världen?”

”Har du alltid… tittat på läpparna?” frågade Aleks efter en stund.

”Läst på läpparna, menar du. Nej, inte alltid, men ganska länge. Jag blev mycket sjuk när jag var trettiotvå, och i samband med det förlorade jag hörseln nästan helt och hållet. Det var jobbigt men inte oöverkomligt. Jag började lära mig teckenspråk, och jag blev bättre och bättre på att läsa på läppar. Ska du inte ta en bulle till?”

Han tyckte om att lyssna till hennes röst. Det fanns en mjukhet i hennes sätt att tala, en behaglig varsamhet. Som om varje ord var noga utvalt, men att en liten osäkerhet smög sig in just då det uttalades. Konsonanterna blev aldrig för hårda, sje-ljuden lät som försiktiga viskningar.

”Sedan fick jag tillbaka lite av hörseln, tillräckligt mycket för att jag skulle vara hjälpt av en hörapparat. Men jag tycker inte om dem och försöker oftast klara mig utan. Det går ganska bra. Det tråkigaste var att jag inte längre kunde lyssna på musik, eller höra fågelsång.” Dagmar skrattade till och lutade sig över bordet. ”Man kan ju inte läsa på näbbar, eller hur?”

Aleks såg framför sig hur Dagmar klättrade omkring på grenarna i sin trädgård för att komma närmare fåglarna, och han kunde inte låta bli att skratta.

”Nej, det kan man inte.”

”Det var första gången jag såg dig skratta. Det tyckte jag om.”

Aleks blev lite generad och sänkte blicken.

”Förlåt. Jag menade inte att besvära dig. Du har ett vackert leende, och du ska inte vara rädd för att visa det.”

Rädd, tänkte han. Är jag rädd för att vara glad? Det var inget han hade funderat på, men det kanske stämde. Rädd för att vara glad samtidigt som andra människor – både dem han kände, och alla de andra som han bara hörde talas om – tvingades leva mitt i krigets fasor, med få eller bara kortvariga möjligheter till glädje. Å andra sidan hade han själv varit med om saker som gjorde att det var svårt, kanske omöjligt, att känna någon riktig glädje. Inte ens nu, då han befann sig långt från kriget. Än en gång såg han dem framför sig. Soran, Mir, lärarinnan han hade haft i första klass, hans morbror, tvillingarna i grannhuset ... Listan var redan lång, och säkerligen fylldes den fortfarande på med nya offer, nya skadade, försvunna och dödade människor som en gång hade varit hans grannar, hans vänner, släktingar och bekanta. Kommer det aldrig att ta slut?

”Min man upplevde kriget”, fortsatte Dagmar efter en stund. ”Andra världskriget. Sverige var ju inte med, tack och lov. Jag var inte gammal, men jag minns tiden ganska väl. Peder, min man, var äldre än jag. Han bodde i Odense i Danmark. Han var med i motståndsrörelsen. Ja, de som kämpade mot nazisterna. Han var bara sjutton år när han gick med. Hur gammal är du?”

”Fjorton.”

”Ja, då var han bara något äldre än du är nu, när han gick med. Han ville nästan aldrig prata om den där tiden. I allmänna ordalag berättade han förstås, men aldrig några detaljer.” Hon stannade upp i sitt berättande, satt stilla en stund och funderade med kaffekoppen i sin hand. ”Jag tror ... jag tror att han var med om riktigt hemska saker. Det finns inga nyanser när det gäller krig. Antingen tillhör man den ena sidan, eller också den andra. Och alla tycker sig ha rätt. Jag tror att Peder kände skuld över sin roll under de där åren, att han var med om sådant som han senare ångrade. Och så dog han – det var för fem år sedan – utan att någonsin lätta sitt samvete, utan att berätta. Han tog med sig den där känslan av skuld i graven.”

Hon stannade upp och tittade ursäktande på Aleks.

”Förlåt! Jag bara pratar på. Förstår du vad jag säger?”

Aleks ryckte på axlarna.

”Jag förstår inte allt. Men, vad hade han gjort? Varför..?”

Dagmar lät blicken svepa över trädgården.

”Det vet jag egentligen inte. Jag kan bara spekulera. De som aktivt tar del i krigshandlingar utför ju saker som man aldrig skulle tänka sig att göra i fredstid. Man skadar och saboterar. Kanske dödar man, också. Peder berättade någon gång om några ’stikkere’ som blev dödade. Han sa aldrig rakt ut att han själv hade deltagit, men han var ju motståndsman, och det var motståndsmän – och kvinnor också, för den delen – som dödade ’stikkerne’. Det var vad man kallade de danskar som angav motståndsmän för nazisterna. Efteråt kanske man inser att man inte nödvändigtvis hade haft rätten på sin sida. Man kanske till och med inser att man hade haft helt fel. Och vad ska man göra då? Det går ju inte att skruva klockan tillbaka och få det ogjort. Det är omöjligt.”

Jag vet, tänkte Aleks. Hur mycket man än försöker, hur mycket man än önskar, så går det inte.

Innan det var dags för Aleks att cykla hem visade Dagmar honom ett fotografi.

Det var ett gammalt svartvitt fotografi, tummat och lite skadat i hörnen. Motivet var fem unga människor, tre män och två kvinnor, framför ett lågt trähus. Den ene mannen höll ett gevär framför sig. Hans ansikte utstrålade stolthet. Dagmar pekade på mannen längst till höger.

”Det där är Peder. Han var nitton då bilden togs, och kriget började närma sig ett slut.”

”Visste de det? Att slutet var nära?”

Dagmar förde fotografiet närmare sitt ansikte. Hon betraktade det koncentrerat, som om hon inte hade sett det förut.

”Jag vet inte. Han med geväret – Søren tror jag han hette – han ser ju glad ut, men ... på något sätt ser det ut som om han leker. Som om allt är en lek. De andra ... jag vet inte. De ser i alla fall inte ut att vara glada. Och Peder ser rentav sorgsen ut, tycker jag. Som om han längtade bort, någon annanstans.” Hon räckte över bilden till Aleks. ”Nej, jag tror inte att de visste att kriget snart skulle vara över.”

Det stod några killar samlade kring en moped utanför ett av grannhusen när Aleks öppnade grinden och ledde ut cykeln. Det verkade vara något problem med mopeden. De pratade och pekade. När de fick syn på Aleks lämnade de mopeden och kom närmare.

Aleks stängde grinden och satte sig på sadeln.

En lång, mörk kille ställde sig framför honom och hindrade honom från att cykla iväg.

”Är det din cykel?” frågade han och sparkade lätt på däcket.

”Nej. Det är inte min.”

”Har du snott den?” frågade en av de andra. Aleks vände sig om och såg på honom. Han flinade hånfullt tillbaka, men flyttade snabbt blicken för att i stället se på sina kamrater.

Aleks förstod inte vad de ville honom. Han kände hur pulsen ökade, men försökte att inte visa sin rädsla.

”Jag förstår inte.”

”Det är väl inte svårt att förstå”, sa den korta, blonda killen på Aleks högra sida. ”Har du snott den eller inte?”

”Jag förstår inte.”

Framdäcket fick ta emot ytterligare några törnar; den här gången var det mer kraft bakom sparkarna.

”Vems är cykeln?”

Han kände att han behövde svälja innan han kunde säga något, men det var som om kroppen inte längre lydde honom. Han tyckte det tog en evighet innan han fick ur sig ett svar.

”Han heter Kjell. Det är hans cykel.”

”Har du snott den från Kjell?”

”Jag använder den.”

Han möttes av en skrattsalva.

”Använder den! Vad är det för jävla svenska? Betyder det att du har snott den? Eller att du har lånat den?” Det var den blonda killen igen; han nästan spottade ur sig orden.

”Jag förstår inte ordet ’snott’”, svarade Aleks och mötte hans blick.

”Nej, det kan jag förstå. Det förklarar ju varför det försvinner så jävla mycket saker sen ni kom hit.”

En av killarna bakom honom fnittrade. Men han som hade sparkat på cykeln verkade plötsligt tröttna.

”Äh, låt honom vara! Annars börjar han väl snart gråta.”

”Ja, men tänk om han har snott den!” sa den blonde. ”Och så låter vi honom bara dra!”

”Aleks!”

Han vände sig om. Det var Dagmar. Hon stod innanför grinden. Han såg att hon var spänd eller arg, ungefär som hon hade sett ut när hon satt på marken efter att han hade kört på henne.

”Skulle du inte cykla hem?”

”Jo. Jag ska cykla hem.”

”Det är bra! Vi ses en annan dag!”

Killarna flyttade motvilligt på sig. Den långa, mörka killen mumlade något elakt om ”den döva kärringen”, men han var mycket noga med att stå med ryggen mot Dagmar då han gjorde det.

”Niklas!”

Den blonda killen mötte Dagmars blick.

”Ja?”

”Du kanske kan hälsa din mamma att ... Nej, förresten. Det behöver du inte. Jag kan prata med henne själv lite senare.”

Niklas mörknade och svor tyst.

”Äh, kom Nicke, så drar vi!”

Niklas vände sig om och såg på Aleks.

”Om vi får höra att du har snott cykeln kommer du att få så jävla mycket stryk”, väste han.

Aleks vände sig bort från honom, nickade till Dagmar, och formade läpparna till ett tyst tack. Sedan cyklade han iväg.

Hon måste ha stått och tittat efter honom. Det tyckte han om. Det brukade hans mormor alltid göra. Hennes hus låg nedanför en lång och ganska brant backe i utkanten av byn. När Aleks hade varit hos henne, på egen hand eller tillsammans med sin familj, brukade han alltid stanna uppe på krönet och vända sig om för att vinka. Och hon var alltid där, en liten, smal figur strax intill trappan till det ljusblå huset. Hon vinkade tillbaka, och stod alltid kvar tills hon inte längre kunde se honom.

Sista gången han hade besökt henne, några dagar före flykten, hade han inte klarat av att vända sig om; det gjorde redan så ont inom honom att han höll på att gå sönder.

Han svängde ut på vägen som ledde upp till förläggningen. Styret var fortfarande lite snett. Det hade han glömt att rätta till, men det gjorde inte så mycket. Snart skulle han vara hemma.