kapitel sju
Kjell hade kommit ut från köket när Aleks och hans familj åt lunch och berättat att hans kamrat hade en cykel som nog skulle passa Aleks. Han berättade också att den inte skulle bli så dyr. Davor och Andreea diskuterade en stund. Aleks kände sig lite generad över att de inte pratade svenska, men Kjell verkade inte bekymra sig om det. Till slut slog Andreea ut med händerna.
”Du är snäll som hjälper oss! Vi köper gärna en cykel till Aleks, om den är bra.”
”Den är bra”, lovade Kjell. ”Torsten kan det här med cyklar. Säger han att den är bra, så är den bra.”
Framåt kvällen, alldeles efter middagen, hade Kjell och Aleks hämtat cykeln hos Torsten. Han berättade att han hade inrett den lilla verkstaden i källaren till sitt hus när han blev pensionär. Aleks häpnade över hur mycket saker som kunde få plats i ett källarrum. Cyklar, gräsklippare, en moped, en cykelkärra och en mängd annan bråte. Aleks cykel var mörkgrå och ganska gammal, men i fint skick och utan rost. Torsten och Kjell hjälpte till att ställa in sadeln och styret så att de passade honom. Redan under den första cykelturen – på väg hem till förläggningen – kändes det som om han hade haft cykeln i åratal, som om de var ett.
Han tänkte på cykeln han hade haft i Dripolja. När han hämtade den hos sin kusin Pilar hade hon sagt: ”Det är bra att du tar över den, Aleksandar. Den tycker inte om mig. Jag har kört omkull flera gånger.” Själv kunde han inte minnas att han någonsin hade cyklat omkull med den.
Han cyklade uppför den sista backen och tog den snäva kurvan in till gårdsplanen i hög fart. Cykeln kändes stabil, och den fjädrade mjukt när de for över ett gupp.
”Den här cykeln tycker om mig”, mumlade han för sig själv.
Nästa morgon gav han sig av så snart han hade ätit frukost. Han passerade avtagsvägen till ängen där han hade mött Lisa och Askis och fortsatte upp mot höjden. Cykeln hade inga växlar och han var tvungen att stå upp och trampa där backen var som brantast. Men det gjorde ingenting. De stora hjulen var välpumpade och rullade förvånansvärt lätt också i uppfartsbackar.
Han hittade en stig som ledde genom skogen, ned mot dalen. Den var inte bred, och han fick cykla långsamt för att hinna parera alla stenar och rötter som stack upp ur jorden. Efter en stund kom han ut på grusvägen som ledde till stallet, och han bestämde sig för att cykla dit. Gruset vid kanten av vägen var löst, och för säkerhets skull höll han sig till ett av de släta hjulspåren. På avstånd kunde han höra det ettriga motorljudet från en moped.
Han lyfte blicken. Över det öppna fältet på hans vänstra sida kretsade en ormvråk. Aleks stannade för att se på den en stund, de breda vingarna, den utspärrade stjärten. När den försvann bakom trädtopparna, cyklade han vidare. Lite längre fram kunde han se stallet.
Mopeden kom närmare och närmare, och snart var den jämsides med honom. Aleks kastade en hastig blick på föraren. Det var Niklas, en av killarna som hade bråkat med honom utanför Dagmars hus. Bakom honom satt en av de andra, den långa, mörka killen.
När Niklas fick syn på Aleks skrattade han till och körde närmare. Alldeles för nära, tänkte Aleks. Niklas trängde honom allt längre ut mot vägrenen och det lösa gruset, och Aleks var tvungen att stanna för att inte köra omkull. Mopeden krängde kraftigt och höll på att välta när Niklas bromsade och stannade strax intill Aleks. Under ett ögonblick hade Aleks sett rädslan i hans ansikte, men i nästa sekund var den som bortblåst. Niklas såg på honom med ett hånflin.
Den långa killen hoppade av sadeln och fnittrade. Niklas fällde ned stödet, klev av mopeden och kom fram till Aleks. Hans kamrat ställde sig vid hans sida. Strax bakom dem – mitt på vägen – stod mopeden. Aleks väntade spänt på vad som skulle komma.
Det var Niklas som bröt tystnaden.
”Så du är ute och cyklar igen. Vems cykel är det den här gången?”
Aleks satt kvar på sadeln, med en fot i marken. Han svarade inte.
”Svara, då!” röt den andre och sparkade på framhjulet. ”Eller är du lika döv som den där kärringen?”
”Det är min cykel”, svarade han sammanbitet. ”Vad vill ni?”
Niklas tog ett steg närmare honom och grep tag i styrstången.
”Vad vi vill? Det ska du skita i!”
”Vi vill att alla svartskallar ska sticka härifrån”, sa den andre.
Aleks kände hur pulsen dunkade vid hans tinningar. Han såg på den långe. Under flera sekunder fixerade han honom med blicken, och försökte hitta något som kunde förklara fientligheten, aggressiviteten. Men det var förgäves.
”Ditt hår är svartare än mitt”, väste han till slut, och fick ett hårt slag i bröstet.
”Det sitter inte i håret, din jävla idiot!”
”Var sitter det, då?”
Svaret var ännu ett hårt slag, den här gången på axeln.
”Sluta!” skrek han, och hoppade av cykeln och ställde sig vid sidan av den. På den andra sidan stod angriparna. Den långe viftade retsamt med handen framför Aleks ansikte. Niklas föste undan hans arm och log mot Aleks. Ett falskt och tillgjort leende som fick honom att må illa.
”Vad gör du här?” sa han, och lät nästan vänlig. ”Det är ingen som vill ha dig här.”
”Alla vet väl vad dom gör här”, inflikade den andre.
”Om alla vet, varför frågar ni?”
Niklas riktade ett slag mot hans arm, men Aleks hann undan.
”Du ska inte vara så jävla kaxig!”
En bil närmade sig. Aleks kände igen den. Det var jeepen som hade stått utanför stallet första gången han hade varit där. Den stannade vid mopeden och föraren signalerade. Niklas vände sig om och svor.
”Vi måste flytta den, Filip. Kom!”
Aleks kastade sig på cykeln och for iväg så fort Niklas började gå mot mopeden. Den långa killen, Filip, gjorde ett halvhjärtat försök att gripa tag i pakethållaren, men missade. Aleks körde förbi jeepen på förarsidan och fick en hastig skymt av en man bakom ratten.
”Vi får nog tag på dig”, ropade den långe.
Aleks stannade inte förrän han kom fram till avtagsvägen till stallet. Han kastade en blick bakåt och såg mopeden med de två passagerarna försvinna bort mot samhället. Hans händer skakade; det kändes som om han behövde kräkas.
Lisa satt på staketet till en av hagarna. Han såg henne redan på avstånd. När han kom närmare fick han också syn på Askis. Hon låg utsträckt på marken intill staketet.
Lisa vred på huvudet när hon hörde cykeln. Askis reste sig och viftade på svansen.
”Hej, Aleks!”
”Hej”, svarade han och klappade hunden. Hon slickade honom i ansiktet och han ville gråta. Han blundade och lät henne hålla på. Och han tänkte på Mir. På morgonen, alldeles innan han vaknade, hade han drömt om honom igen. I drömmen hade de varit ute och sprungit över ett stort fält och nedför en brant backe. Efteråt låg de intill varandra på Aleks säng och pustade ut. Mir hade varit så trött efter springandet att hans ben skakade.
En man befann sig inne i hagen tillsammans med en mörk häst. Mannen höll en lina i handen. Den andra änden var fäst i hästens grimma. Hästen var nästan svart, men pälsen skiftade i brunt beroende på hur ljuset föll på den. Det liknar sammet, tänkte Aleks. Hästen skrittade runt i cirkel på några meters avstånd från mannen, som ömsom pratade med den med lugn röst, ömsom gav den korta kommandon.
”Är det en cirkushäst?” frågade Aleks och klättrade upp på staketet.
Lisa skrattade och höll ett finger för sina läppar.
”Vi ska inte prata så högt. Då stör vi”, nästan viskade hon. ”Nej, det är ingen cirkushäst. Fast han kanske kan bli. Han heter Byron och ska snart ridas in. Det är därför som Bengt håller på att longera honom, så att han ska lära sig alla kommandon.”
Aleks hade inte förstått vad Lisa hade berättat, och kanske hade han inte varit så angelägen. Han satt tyst intill henne och följde händelserna i hagen utan något större engagemang. Han tänkte på Niklas och Filip. Varifrån kom det där hatet de visade? För det var väl hat? Eller var det bara dumhet? Det påminde honom om vansinnet han hade upplevt hemma. Niklas ansikte. Filips ansikte. Han hade sett många sådana ansikten i Dripolja. Vanliga ansikten – vardagliga, ibland vackra – som plötsligt förvreds av ett uppblossande hat. Det var något mardrömslikt över förvandlingen, något svårförståeligt och ytterst skrämmande.
”Vad tänker du på?” frågade Lisa och böjde sig närmare. ”Är du ledsen för nåt?”
Longeringspasset i hagen var över. Den svarta hästen stod helt stilla någon halvmeter från mannen. Så tog den ett steg framåt, och tryckte sin mule mjukt mot mannens bröstkorg.
”Ja, jag är ledsen för nåt”, svarade Aleks. ”Jag är ledsen för mycket.”
”Vad är det, då? Är det nåt speciellt?”
”Det är så mycket”, svarade han dröjande. ”Så många saker som jag tänker på.”
Den svarta hästen leddes ut ur hagen. Lisa hoppade ned från staketet.
”Är du törstig? Jag har en dricka där borta i min väska. Vill du ha?”
”Ja, gärna.”
Askis reste sig och sträckte på sig.
”Du kan ligga kvar här. Jag kommer snart.” Hon vände sig till Aleks och började gå mot stallet. ”Hon har sprungit en massa idag, så det är inte synd om henne.”
De satt på marken och lutade sig mot stallväggen. En gråspräcklig kattunge kom fram och strök sig mot Aleks ena fot innan den försvann runt hörnet.
”Tänker du på din hund?” frågade Lisa och ställde ned läskflaskan.
”Ja, jag tänker på Mir. Jag tänker på alla som är borta nu. Alla som är döda.”
”Blev han sjuk, Mir? Var det därför som han dog?”
Aleks lutade huvudet mot väggen och tittade upp mot himlen.
”Mir var aldrig sjuk. Han var stark och frisk.”
”Vad hände, då? Var det en olyckshändelse?”
Han skakade på huvudet och blundade. Mir. Han kunde tydligt se honom framför sig, i full språng över ett fält, nosande i något buskage, eller sittande på en klippa i solen med kisande ögon och med tungan hängande ut alldeles intill de vassa tänderna. Älskade Mir.
”Nej, det var inte en olyckshändelse.”
Han kunde känna att Lisa betraktade honom, men han klarade inte av att öppna sina ögon för att möta hennes blick.
”Vad var det, då? Kan du inte berätta?”
Aleks tvekade. Han hade inte berättat det för någon annan än sina föräldrar. Det hade han känt sig tvingad att göra, både för sin egen skull och för deras. Sofia hade fått höra en putsad version. Men ingen annan visste. Ingen annan hade fått veta.
”Det var män ... onda män, som höll till i ett hus utanför Dripolja”, började han, och blandade än en gång svenska och engelska för att det som han berättade skulle bli så tydligt och nyanserat som möjligt. ”De hade vapen, och de hotade människorna i byn. Männen sa att vi hjälpte deras fiender, att vi gömde deras vapen, men det var inte sant. Många blev slagna av de där männen. Torterade. Min bäste vän Soran…”
Rösten stakade sig och han kunde inte fortsätta. Han drog djupt efter andan.
Soran. Varför kunde han inte frammana Sorans bild lika tydligt som Mirs? Det förbryllade honom. Han försökte, men Sorans ansikte blev aldrig riktigt tydligt.
”Det var många som hölls fångade av männen. Fångarna blev ofta slagna. Några blev dödade. Jag var där en dag. De grep mig när jag var ute i skogen med Mir. Han sprang omkring för sig själv när två män plötsligt kom, och han märkte ingenting. De tvingade mig följa med till huset. De frågade mig många frågor, om allt möjligt. Det var andra fångar där, och när…”
”Höll de dig fången? Men du är ju bara… ett barn. Nästan ett barn.”
Aleks öppnade ögonen. Sommarsolen gassade ned över stallplanen, över hagarna och husen. Han kände värmen mot sin hud. Det gjorde ont i honom att se Lisas förfärade ansikte. Kontrasterna är för stora, tänkte han. Kontrasterna mellan det vackra som finns överallt omkring honom, och det hemska han hade varit med om. Hur skulle det någonsin kunna bli harmoni mellan dessa ytterligheter?
”Det är onda män”, förklarade han. ”De bryr sig inte. För dem spelar det ingen roll om man är barn eller vuxen eller mycket gammal.”
Hans läppar kändes torra och han tog en klunk av läsken.
”De släppte mig sent på eftermiddagen när de förstod att jag inte visste nåt. En man som heter Rado öppnade dörren och förde mig ut på gården. Han var mycket stark, och han hade en pistol. Mir hade följt efter mig. Han låg under ett träd. Jag tror han hade väntat på mig hela dagen. Rado höll mig hårt i armen. Han skakade mig och sa hotfulla saker till mig. Och då…”
En enda minut, tänkte han. Om jag bara kunde ändra vad som hände den där enda minuten.
”Och då kom Mir rusande för att hjälpa mig. Jag skrek att han skulle stanna. Jag skrek att han skulle springa bort, men han lydde mig inte. Han lyder mig alltid, men inte den här gången. Rado knuffade omkull mig, tog sin pistol och sköt…”
”Sköt han honom? Sköt han Mir? Fy fan vad hemskt!”
Aleks blundade, men bilden av den sårade Mir blev alltför tydlig och han öppnade snabbt ögonen igen. Det var mycket obehagligt att tänka på den där dagen, de där fruktansvärda ögonblicken utanför huset i skogen och timmarna som följde. Han förstod att minnesbilderna alltid skulle finnas kvar, vad han än gjorde, hur han än bar sig åt för att glömma dem. Men nu – när han satt utanför stallet tillsammans med Lisa – kändes det på något sätt bra, kanske skulle det till och med kännas tröstande, att berätta om händelserna för henne.
”Det var blod överallt”, fortsatte han. ”Mina händer… Mirs päls. Jag var så rädd. Och såret var så stort… Han andades konstigt. Det var ett ljud… otäckt ljud. Jag förstod att Mir skulle dö… Men det tog så lång tid. Så jag…”
Lisa tystade honom genom att lägga sin hand på hans arm.
”Du, Aleks”, började hon. ”Det är för otäckt. Jag vill nog inte höra mer.”
”Jag är snart klar”, svarade han. ”Jag vill bara berätta om…”
”Inte om det är så där läskigt”, avbröt hon och skakade på huvudet. ”Jag mår illa av det.”
Aleks stirrade på henne. Han förstod orden hon använde, men han kunde ändå inte riktigt förstå vad hon sa.
”Men, du sa att du ville höra!”
”Ja, jag vet”, svarade hon och tittade bort. ”Förlåt! Men jag trodde inte det skulle vara så jäkla läskigt.”
”Du ville att jag skulle berätta!”
”Jag ... jag vill inte höra såna där hemska historier.”
Aleks drog undan sin arm från hennes hand och reste sig.
”Det är ingen historia. Det är sant. Verklighet. Jag och Mir var där, men bara jag klarade mig.”
Lisa ställde sig upp och sträckte än en gång ut sin hand mot hans arm. Hon var blek i ansiktet. Som om hon var rädd, tänkte Aleks. Men varför skulle hon vara rädd?
Hon drog djupt efter andan innan hon svarade.
”Jag vill bara inte höra alla detaljer om den där jävla mannen som dödade Mir. Det är för mycket. Jag ... Förlåt, Aleks! Jag vill inte höra sånt.”
Aleks slog bort hennes hand. Han hade inte menat att slå så hårt, han klarade bara inte av att någon rörde honom. Inte just då, i alla fall. I samma ögonblick flimrade en minnesbild från huset där han hade varit fången förbi; en stor och smutsig manshand som slog hårt mot Aleks ansikte. Först en gång, och så en gång till.
Lisa drog åt sig armen och fick tårar i ögonen. Aleks mådde illa och trodde än en gång att han skulle kräkas.
”Förstår du inte?” utbrast han med en röst som kändes märkligt främmande. ”Det var inte Rado som dödade Mir. Han skadade honom mycket svårt. Mir hade aldrig klarat sig. Det var jag som… Jag var tvungen, förstår du inte det? För att han inte skulle plågas. Det var jag som dödade…”
Lisa satte händerna för öronen.
”Sluta, Aleks! Snälla, sluta!”
Han grep tag i hennes händer.
”Gör inte så, Lisa! Du får inte…”
Men hon verkade inte bry sig om vad han sa. Han knuffade till henne. Ögonblicket därefter satt hon på marken framför honom och grät.
”Vad ska jag göra?” kved han. ”Vad vill ni att jag ska göra? Vad är det jag ska berätta?”
Han rusade bort från Lisa. I ögonvrån såg han några flickor komma ut från stallet för att se vad som pågick. En av dem ropade på Lisa.
Aleks närmade sig cykeln. Askis reste sig och började hoppa runt och skälla, som om hon trodde att han ville leka. Men han sprang förbi henne, kastade sig upp på cykeln och for iväg.