I ett annat land

Han var tillbaka uppe på berget. Han satt längst ute på den yttersta klippan och såg ut över området. Pulsen dunkade fortfarande hårt vid tinningarna och han andades häftigt efter cykelturen.

Han hade slagit till Lisa. Hur kunde han? Han hade slagit henne och knuffat omkull henne fast det egentligen var andra han var förbannad på; det var annat som gjorde honom arg och frustrerad. Kriget, flykten, den starka känslan av hjälplöshet. Och nu de där killarna som ansåg sig ha rätt att trakassera honom. Varför gjorde de det? Var det bara för att han kom från ett annat land? Ett land som han inte hade velat lämna men som han hade känt sig tvingad att fly ifrån. Eller var det bara en slump att de hoppade på honom? Hur han än försökte så lyckades han inte förklara hatet han hade blivit utsatt för.

Han såg Lisas ansikte framför sig, tårarna som han hade framkallat, smärtan som han hade förorsakat. Finns hatet också i mig?

Han lät blicken svepa längs med horisonten, över de vida skogarna och ned över Dalshed och ån. Flyktingförläggningen kunde han inte se från klippan där han satt, bara vägen som ledde dit. Följde man den åt andra hållet så kom man så småningom till villaområdet där Dagmar bodde. Aleks försökte hitta hennes hus bland alla villorna. Det var nästan som att titta på en karta. Han såg trädkronor och hustak – svarta, tegelröda och bruna. En gråbrun rök bolmade upp bakom några träd. Han noterade det mer eller mindre i förbigående. En hundradels sekund senare greps han av en fasansfull insikt. Röken kommer från Dagmars hus!

Han cyklade som besatt nedför höjden, ut på vägen och genom villaområdet. Föraren i en liten röd skåpbil signalerade ilsket på honom då han cyklade tvärs över en korsning bara någon meter framför bilen. Aleks märkte det knappt. Han trampade vidare. Nu var det inte långt kvar, men det kändes som om det tog evigheter.

Äntligen kom han fram. Han hoppade av cykeln och lät den falla mot staketet, öppnade grinden och rusade in i trädgården. Det luktade starkt av rök. Den verkade komma från baksidan av huset. Han sprang över gräsmattan, kom ut på baksidan och tvärstannade.

Dagmar stod med ryggen mot honom framför en brasa. Röken bolmade kraftigt, och hon tog ett steg åt sidan för att komma bort från den. Och så vände hon sig om och fick syn på honom.

Aleks kände hur spänningen försvann, det kändes som om någon bokstavligen drog den ut ur hans kropp, bort från axlarna, nacken och bröstet. Han satte sig hastigt ned på huk – det var som om benen inte längre orkade bära honom – och började gråta.

”Kom, Aleks” sa Dagmar när han hade lugnat ned sig. Hon nickade mot trädgårdsmöblerna. ”Sätt dig här, så kommer jag om en stund. Jag ska bara hämta hörapparaten.”

Aleks satte sig. Hans händer skakade fortfarande och han försökte få dem stilla genom att pressa ned dem mellan sina lår. Några ögonblick senare hörde han Dagmars steg bakom sig.

”Så du trodde att det brann i mitt hus”, fortsatte hon. ”Stackare! Då förstår jag att du är upprörd. Det var de där gamla trasmattorna. Innan jag lade på dem var röken inte så kraftig.”

En stund satt de alldeles tysta. Sedan vände sig Aleks mot Dagmar och frågade henne något på sitt modersmål. Hon skakade på huvudet.

”Det var inget”, svarade han och tystnade. Han tittade på elden borta på gräsmattan, såg den grå röken som fortfarande steg upp mot himlen. Så vände han sig åter mot Dagmar och började prata.

”Jag slog min vän idag. Jag slog Lisa. Fast jag inte ville. Hon frågade mig om min hund, Mir, och jag svarade. Men så blev hon ledsen över det jag berättade. Det var för hemskt, tyckte hon. Jag kan inte berätta allt. Jag förstår det nu. Det är för hemskt. Hon kan prata om allt. Jag ...” Han tvekade en stund och tittade ned. ”Jag blir så arg. Jag kan inte berätta allt. Inte som hon. Inte som de andra. Vet du… vet du vad man kan göra..?” Han tystnade än en gång, och såg sig omkring som om han sökte ett tecken. Sedan fortsatte han att prata, men nu på sitt modersmål.

”Vet du vad man kan göra med en människa i krig? Vet du det? De slog mig. De slog alla. Det hade kanske inte gjort så mycket om de bara hade slagit mig, men de gjorde så mycket annat också. Hemska saker. Jag var tvungen att se på. Och det var andra barn där också, både pojkar och flickor. Och några mammor. Fast soldaterna och de som krigar brydde sig inte om det. De har inga spärrar längre. Det har gått för långt. De känner inga gränser. De bryr sig inte om några gränser. Trots att hela kriget har med gränser att göra, även om det inte alltid är såna som man kan rita upp på en karta. Det finns gränser också inom människor. Om man överskrider dem upphör man att vara människa, upphör man att vara mänsklig. En del av dem som gjorde det här, allt det hemska, var människor som hade varit våra grannar och vänner innan inbördeskriget bröt ut. Det var ... det kändes alldeles overkligt när de plötsligt förändrades, när de plötsligt började visa sitt hat. Hade det funnits där hela tiden? Tror du det? Kan det ha funnits ett hat redan från början, ett vilande hat som plötsligt blossade upp? Jag funderar ofta på det, men jag vet verkligen inte.

Vet du vad man kan göra med tillfångatagna människor i krig? Min bäste vän är död. Soran. Det är så många som dör i krig. Plötsligt saknas nån, och det är inte alltid man får veta varför. Det blir bara ett tomrum. Nåt som fattas. Oftast vågar man inte fråga vad som har hänt. Man vet inte vem man ska fråga. Jag kan inte längre minnas hur Soran såg ut när han levde. Minns honom bara som död. Eller svårt skadad. Smutsig. Blodig. Bilder som tränger sig på, tvingar sig på, fast jag inte alls vill. Men jag minns inte längre hur han såg ut när han levde, trots att han var min bäste vän. Jag minns hans namn, jag tänker på det ofta. Och jag minns hans röst, hans skrik, då han bad männen att sluta plåga honom. Många dör fort. Ett ögonblick, bara, sen är det över. Ett liv är över. Kort eller långt.

Jag har sett många människor dö. Jag har sett ännu fler döda människor, i diken, i utbrända eller bombade hus, på gården till huset där jag var fången. Soran var bara tolv år. Äldre än så blir han aldrig. Vet du vad man kan göra med en tolvårig pojke i krig? Vet du det? Man kan göra vad som helst. Precis vad som helst. Det finns inga gränser. Soldaten eller krigaren kanske själv har barn i samma ålder, eller bröder och systrar i samma ålder. Men sånt tänker de inte på. Det finns inget som hindrar dem. Det finns inga pappor som klarar av att skydda sina barn i ett krig. Och det finns inga mammor som kan leda sina barn oskadda genom en krigszon. Såna mammor finns inte. Då vore de änglar, och jag har aldrig sett några änglar, inte ens då vi behövde dem som bäst. Tror du fortfarande att det finns änglar? Tror du det?

En av kvinnorna i byn kallades för Goda Ängeln. Hon försökte hjälpa alla, oavsett vilket läger de tillhörde, oavsett vilken sida de stod på i konflikten. Hennes kropp var helt massakrerad då man hittade henne. De borthuggna händerna återfanns aldrig. Händerna som hade hjälpt så många, händerna som hade bundit om sår och smekt oroliga människor till sömns. Hon begravdes utan sina händer.

Min vän Soran dog av de skador han fick då krigarna höll honom fången. De trodde att han visste nåt om en vapengömma. Hur kunde de tro nåt sånt? Han var ju bara ett barn! Tolv år. I två dygn hölls han fången. Och det tog tre dygn för honom att dö. Trots att vi inte hade några mediciner eller ordentliga hjälpmedel för att hålla honom vid liv. Det var omöjligt att komma ut ur byn för att få hjälp. Det pågick strider överallt. Det gick helt enkelt inte att komma därifrån. Soran sa ingenting under de där tre dygnen. Ingenting alls. Vet du vad soldater gör med tillfångatagna barn? De kan göra vad som helst. De gör vad som helst. Oavsett om du är liten eller stor, oavsett om du är pojke eller flicka. De har inga gränser längre. Allt är tillåtet. Inget är förbjudet. Det finns inga tabun. Inga spärrar.

Innan min vän dog, innan de började hålla människor instängda i ett dygn eller två, trodde jag att det värsta skulle vara att bli dödad. Att aldrig mer få träffa Mir eller mina föräldrar och min syster. Men det är fel. Det finns så mycket som är hemskare än döden. Vet du, jag önskade flera gånger att jag skulle dö. Att en granat skulle träffa just mig. Så att allt det hemska skulle ta slut. Men jag dog inte. Jag hade…”

Orden hade kommit i en strid ström, men nu stannade Aleks upp och funderade en stund. Han märkte inte hur Dagmar såg på honom, han anade henne bara som en ljus gestalt i ögonvrån.

”Tur..? Kan man säga att jag hade tur som överlevde? Det känns så märkligt att använda det ordet, tycker du inte det? Låter det inte konstigt?

Den sista gången jag pratade med Soran var den kvällen som de tog honom tillfånga. Då pratade han om att fly. Det var många som pratade om att fly. Över gränsen. Men de flesta blev ändå kvar. Soran också. Han ville inte lämna sin familj och sina vänner, så han blev tvungen att stanna. Han var bara tolv år, men han tänkte mycket på sina föräldrar, och var orolig för deras säkerhet. Hans föräldrar skulle aldrig orka med flykten över bergen. Sorans mamma haltar lite, det har hon alltid gjort. Och hans pappa har fått en kraftig hosta som inte vill ge sig. Så det skulle aldrig gå. Du förstår, man måste fly på natten. Alltid på natten. Alltid under tystnad. Och tystnaden förföljer en även under dagen, och även då man tillfälligt har funnit en fristad eller tror sig ha funnit en fristad. En märklig tystnad som omsluter allt, trots att det ofta smäller från luftvärnskanoner och granater. Till slut vågar man inte prata längre. Man viskar. Men man vet inte vad man ska säga. Det finns inget att säga. Och så slutar man att viska. Säger ingenting. Men det är så mycket tankar. De säger till mig att jag måste prata om det jag har varit med om. Det jag har varit med om. Som om det är över. Som om det är passerat. Men allt pågår ju fortfarande. Kriget. Dödandet. Även om just jag inte längre är kvar.

Ibland skäms jag över att vara här, och tänker att jag borde vara kvar i Dripolja. Att jag borde göra nåt. Jag tror att mina föräldrar ibland känner samma sak. En skam över att inte längre vara kvar hemma. En skam över… att leva. Medan andra fortfarande dör. Medan andra fortfarande kämpar. Kriget förstör inte bara hus, byar och städer. Det dödar och skadar alla människor. Det förstör själen hos alla dem som utsätts för kriget. Sår i själen. Sår i hjärtat. Hos alla som är kvar. Hos alla de som ännu lever.”

Dagmar hade inte förstått några av orden, men ansiktsuttrycken och gesterna, händernas och kroppens rörelser hade talat sitt tydliga språk. Hon satt tyst och stilla en lång stund, med blicken riktad mot den höga rönnen i hörnet av trädgården. Så nickade hon långsamt, och vände sig mot Aleks.

Aleks såg ned på sina händer. De skakade inte längre. Han lade också märke till att de var solbrända, det hade han inte tänkt på tidigare. När hände det? Han tittade upp mot sommarhimlen och log. Inom sig kände han ett märkligt lugn.

”Det måste vara oerhört tungt för dig ... det måste vara svårt, att bära alla tankar, alla minnesbilder. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på Peder. Ni är båda offer för samma vansinne. Så sorgligt det är med krig! Så oerhört sorgligt!”

Hon tog bort sin hand och tittade bort mot brasan. Röken hade lagt sig. På gräsmattan intill lågorna låg en trasig korg, några brädbitar och en liten ask av trä.

”Jag ska nog fortsätta mitt arbete nu”, sa hon och reste sig. ”Jag håller på att städa upp i uthuset. Det är så mycket saker därinne. Det mesta är faktiskt bara skräp.” Hon vände sig åter mot Aleks. ”Det är bra att du har börjat berätta. Du får naturligtvis berätta mer för mig, om du vill. Peder gjorde det egentligen aldrig.”

Hon började röra sig bort från trädgårdsmöblerna. Aleks följde efter henne.

”Nej, det behöver du inte. Men jag tycker du ska prata med din kamrat, med Lisa. Och det bör du nog göra ganska snart.”

”Allt det här ska bort.” Hon böjde sig ned och plockade upp asken. ”Det är en gammal cigarrlåda. Vill du ha den?”

Han hade haft ett träskrin i Dripolja, som han hade fyllt med anteckningar, tankar och funderingar. Lösbladskatalogen, brukade hans mamma säga. Kanske stod skrinet fortfarande kvar på fönsterbrädet i hans rum. Han hade glömt det när de hastigt packade ihop sina saker inför uppbrottet.

Den var lätt, tillverkad av ceder eller balsa, och Aleks kom att tänka på ett annat föremål; en flygplansmodell som han och Soran hade byggt under några kalla vinterdagar. När de var färdiga hade de hängt planet i en tråd från taket i Aleks rum. När fönstret stod öppet rörde det sig mjukt i vinden. Aleks hade velat ta med sig det på flykten, men det hade varit alldeles för stort och bräckligt.

Sofia fick syn på honom när han cyklade in på gårdsplanen, och kom springande för att möta honom.

Han stannade och satte ned en fot i marken. Sofia var lite andfådd. Hon lade sin hand på styret som stöd. Aleks såg på hennes hand. Den vilade på exakt samma ställe som Niklas hade hållit hårt med sin hand, konstaterade han. Samma rörelse, samma grepp, men med helt olika innebörd.

”Vi har pratat med mormor”, fortsatte hon leende. ”Allt är bra! Det är bara telefonen som är utslagen. Mormor mår bra. Hon var hemma hos sin syster när mamma ringde dit.”

”Så bra”, svarade han. ”Så bra att du fick prata med henne. Vad sa hon?”

”Vi pratade inte så länge eftersom alla ville prata, men hon hann i alla fall berätta att citronträdet som jag gav henne har fått små blommor. Det var ju bara en kärna som jag planterade, och nu har det blivit ett litet träd.”

Aleks smekte henne över kinden och tänkte att hennes ansikte åter var ansiktet hos en elvaåring. Det – och det faktum att det också under brinnande krig inträffade vardagliga saker som kunde göra människor glada – gjorde honom rörd.

På kvällen satt Sofia vid ett av fönsterborden i korridoren och tecknade i ett block. Musik strömmade ut från en radio på bordet intill henne. Aleks ställde sig bakom sin syster, lade händerna på stolsryggen och tittade på teckningen. Två hästar – en brun och en grå – som sprang över en äng.

”Ja, den är mycket fin. Du kanske vill följa med mig till stallet en dag. Det finns många hästar där. Jag tror du skulle tycka om det.”

Sofia log och tecknade vidare. Hon lutade sig över blocket och förbättrade manen och svansen på den grå hästen. Och just då började sången Aleks hade hört några veckor tidigare. Han höjde volymen på radion, satte sig på stolen intill sin syster och lyssnade.

Aleks tog en av färgpennorna och skrev ned de två meningarna. Han kände sin systers blickar och tittade upp för att möta dem.

”Du får göra som du vill, men aldrig förråda dem som lever inpå din själ.

Du får göra som du vill, men aldrig förråda dem som bryr sig.”

”Men, det var ju det han sjöng”, utbrast hon. ”Var det det du ville komma ihåg?”

”För att jag tycker om det här”, svarade han. ”För att jag har hört sången förut en gång, men sen kunde jag inte komma ihåg orden.”

”Jag tror det betyder att vi inte får glömma bort dem vi tycker om, de som tycker om oss. Så, ungefär.”

”Ja, Soran och Mir. Och mormor. Och oss själva; du och jag och mamma och pappa. Och de som vi möter här. Det är viktigt. Det är det viktigaste.”

”Jag kommer aldrig att glömma bort dig eller mamma och pappa, eller nån annan jag tycker om.”

”Det tror jag inte heller. Men man vet aldrig vad som händer. Plötsligt kanske allt är annorlunda, och då kan det vara bra att läsa de här orden eller lyssna på sången, så att man inte glömmer.”

Det var först senare, när han stoppade in lappen intill fotografierna i boken, som han insåg att han och Sofia hade pratat svenska med varandra under delar av samtalet. Det gjorde honom både glad och ledsen.