kapitel tolv
Det hade regnat hela natten. Luften var tung av fukt då Aleks kom ut efter frukosten och satte sig på trappan. Några av de mindre barnen hade varit inne i köket och lånat en plastbalja som de nu höll på att fylla med vatten. Baljan var tänkt som ett tillfälligt hem för några grodor som de fångat nere vid bäcken, men grodorna verkade inte vara lika entusiastiska som barnen. Aleks lyckades få tag på en av dem, en liten brungrå groda, när den hoppade fram mot trappan. Den var sval och lätt mot handen. Aleks höll den nära sitt ansikte. Det kändes som om grodan tittade honom rakt i ögonen.
Han hörde ett svagt ljud bakom sig, och ögonblicket därefter Kjells röst.
”Tänker du kyssa den?”
”Kyssa grodan?” Aleks var inte säker på att han hade hört rätt.
Kjell tände en cigarett och satte sig intill honom.
”Det är en gammal saga”, började han. ”Jag tror egentligen inte att jag har läst den, bara hört om den. Det finns en prins i sagan som blivit förvandlad till groda. När en flicka kysser grodan så bryts förtrollningen och prinsen kommer tillbaka.”
Aleks tittade på grodan.
”Det ser inte ut som en prinsgroda.”
Kjell skrattade.
”Kanske det, men man vet aldrig.”
”Vad händer om det är en hona? Grodan, menar jag. Blir det en prinsessa, då?”
”Jag vet inte. Den kanske förvandlas till något annat.”
Grodan hoppade plötsligt ned från handen, och in bland blommorna i rabatten.
Om jag var del av en saga skulle det finnas en Mir-groda jag kunde kyssa, tänkte Aleks. Och någonstans skulle det också finnas en Soran-groda. Men jag är inte del av en saga. När jag var liten tyckte jag om att läsa berättelser, särskilt den om rävungen. Den kunde jag nästan utantill. Nu är allt så annorlunda. Jag är både liten och inte liten; inte vuxen, men inte heller barn. Kriget förändrar människor. Kriget har förändrat mig.
Han tittade ut över gårdsplanen. Vid ett av borden där hans pappa brukade sitta höll en kvinna på att sticka. Det orangeröda garnet lyste i solen. Aleks kom att tänka på sin mormor. När han var liten hade han flera gånger hjälpt henne att nysta garn. Hon brukade köpa stora härvor av garn på torget. Aleks fick sitta med händerna utsträckta och hålla garnet, som mormodern sedan nystade till lagom stora bollar.
”Har du det tråkigt, Aleks?” frågade Kjell och reste sig. ”Du är så tyst.”
”Nej, inte tråkigt. Jag sitter och tänker”, svarade han. ”Lisa har kommit hem. Jag ska cykla dit eller till stallet om en stund, och se om jag hittar henne.”
”Du kan låna min mobil och ringa henne, om du vill. Så behöver du inte cykla runt och leta.”
”Ja, gärna. Jag ska hämta hennes telefonnummer.”
”Jag går in i köket, så länge.”
Det var hennes pappa som svarade. Han ropade på Lisa, och snart kunde Aleks höra hennes steg i trappan från övervåningen.
”Hej, det är jag, Aleks.”
”Hej. Hur är det? Har det gått bra allting?”
”Det är bra, men jag berättar mer senare. Jag har lånat Kjells telefon. Ska jag komma till dig om en stund?”
”Det är bättre om du kommer senare. Vi ska åka till min moster som fyller år, och sen ska jag till stallet en snabbis. Kan du inte komma vid fyra-tiden? Då är jag hemma igen.”
”Javisst. Vi ses.”
De avslutade samtalet och Aleks räckte över telefonen till Kjell.
”Ska ni träffas?”
”Ja, i eftermiddag. Senare.”
Kjell gjorde en svepande gest med armen.
”Jag har fullt upp att göra här. Om du inte har något annat för dig, får du gärna hjälpa till. Diska eller skala potatis.”
Aleks började skratta, och några ögonblick senare föll också Kjell in.
”Okej, jag förstår. Det var inte ett särskilt lockande erbjudande.”
”Nej, inte så bra. Men jag kan hjälpa dig en annan dag. Jag tycker om att vara här i köket med dig. Men nu ska jag cykla till en annan vän.”
”Okej, då får jag väl klara mig själv. Det är egentligen inte mer jobb än vanligt.” Han sneglade på klockan på väggen. ”Vem vet, det kanske kommer någon annan som hjälper mig.”
Han följde Aleks ut genom dörren, ställde sig på trappavsatsen och tände en cigarett. Aleks klev nedför trappan och fram till sin cykel.
”Är du nöjd med den?”
”Ja, jag tycker om den här cykeln”, svarade han och låste upp den. Han satte sig på sadeln och skulle just ta farväl när Kjells ansiktsuttryck plötsligt förändrades. Aleks såg hur han tittade bort mot vägen, hastigt fimpade cigaretten och plockade upp ett tuggummipaket ur fickan.
Aleks vände sig om. Borta vid den korta stigen som var en genväg till den stora vägen, kom en man gående. Mannen vinkade, och Aleks skymtade i ögonvrån hur Kjell vinkade tillbaka.
”Vi kanske ses senare, Aleks.”
”Ja, kanske.”
Några ögonblick senare passerade Aleks mannen. Han verkade vara i Kjells ålder, men var betydligt mörkare. Mannen kände Aleks blickar, tittade upp och nickade.
”Hej!”
Det var något förbryllande över den mörkhårige mannen, något vagt bekant, trots att Aleks var ganska säker på att de inte hade träffats tidigare.
Han bromsade in och stannade när han var framme vid stigen och vände sig om. Mannen hade hunnit fram till huset. Aleks såg hur han gick uppför trappan och kramade om Kjell. Han kunde tydligt se Kjells leende ansikte över mannens axel.
Dagmar satt i en av vilstolarna i trädgården och läste när han klev in genom grinden. I början hade han varit rädd för att skrämma henne när han kom, eftersom hon kanske inte skulle höra honom, men när han berättade om sin rädsla för henne hade hon sagt att han inte skulle oroa sig. ”Jag har vant mig vid att någon plötsligt står vid min sida, och jag har ju själv valt att inte – eller bara sällan – använda hörapparaten. Förresten är det så mycket annat som talar om för mig att någon närmar sig, särskilt här i trädgården; en skugga på marken eller fåglar som plötsligt flyger bort. Ibland kan jag till och med känna stegen i marken. Så du behöver inte vara orolig.”
Den här gången såg hon honom redan på avstånd. Hon vinkade välkomnande.
De hade pratat en stund över en kopp kaffe, och Dagmar hade berättat om boken hon läste; det var en samling dikter av en dansk författarinna.
”Folk skulle nog skratta om de såg mig”, hade hon sagt. ”För jag läser dikterna högt. Jag hör det inte själv, förstås, men det känns som jag förstår orden mycket lättare om jag uttalar dem.”
”Kan du läsa för mig? Jag har inte hört danska.”
Hon bläddrade fram till ett uppslag som var markerat med ett blått band, och läste några strofer.
”En flok børn søger ly i en hule
kun iagttaget stumt af en hare,
som om de var børn i barndommens
eventyr hører de vinden fortælle
om de afbrændte marker
men børn er de ikke
det er ingen der bærer dem mere.”
Ett par av orden kunde han förstå, de övriga påminde om svenska men de hade en klang som Aleks tyckte kändes både mjukare och varmare; allt lät mycket sinnligt, orden och meningarna passade Dagmars försiktiga och lågmälda sätt att prata.
Aleks grävde i sin ficka och fick upp en papperslapp med några ord som han hade slagit upp i ett lexikon.
”Jag vill fråga dig en sak”, sa han.
Dagmar öppnade sina händer, som om det var de som skulle ta emot hans fråga.
”Har du sett norrsken nån gång?”
”Nu förstod jag inte. Säg det en gång till, är du snäll.”
”Norrsken”, upprepade Aleks och sträckte fram lappen. ”Här kan du läsa. Har du sett det nån gång?”
”Ja, norrsken. Nu förstår jag.” Hon gjorde en paus och lutade sig tillbaka i stolen. ”Ja, det har jag sett. När jag var i Norge för många år sedan tillsammans med Peder.”
”Är det vackert?”
Han tyckte det var en förändring i hennes ögon, en liten färgskiftning eller rörelse. Som om hon plötsligt blev ledsen.
”Ja, det är mycket vackert. Vi såg det flera gånger, jag och Peder, men det är särskilt ett tillfälle jag minns. Det var när vi var på stranden vid Eggum tillsammans med en norrman som Peder hade lärt känna under kriget, en man som skrev dikter och målade. Först var det ett svagt skimrande på himlen, men så bredde det ut sig – det var nästan som om det vecklade ut sig – och blev större och starkare. Som när man knycklat ihop ett stanniolpapper hårt i handen, och sedan släpper greppet. Då börjar det långsamt röra sig, försiktigt veckla ut sig. Det sägs att det låter om norrskenet, ett prasslande eller knastrande ljud, kanske som stanniolpapper; det kunde jag förstås inte höra. Men jag såg. Underbara färger i långsamt böljande vågor. Ja, Aleks, det är mycket vackert, och mycket sällsamt. Varför undrar du?”
Han tog upp ryggsäcken och plockade fram boken med djurberättelser.
”Min vän Soran pratade flera gånger om norrsken”, svarade han. ”Han hade läst om det i en bok med färgfotografier. Han sa att han gärna ville se det nån gång. Han drömde om att se det. Ibland pratade vi om, eller drömde om, att resa till Island eller Grönland för att uppleva det. Men så blev det inte.”
”Det är väl inte för sent?” inflikade Dagmar.
”Jo, för Soran är det för sent.”
Aleks öppnade boken och rörde vid fotografierna med pekfingret.
”Du visade mig ett fotografi första gången jag var här, och nu vill jag visa dig ett.”
Han räckte över fotografiet till Dagmar.
”Det här är Soran och min hund Mir”, förklarade han medan Dagmar tog på sig sina läsglasögon. ”Jag fick Mir för fyra år sen, men så blev han skadad och jag fick avliva honom.”
”Det är en fin hund. Så tråkigt att han blev skadad.”
”Ja.”
”Och pojken, då? Soran. Är han kvar i byn?”
Aleks skakade på huvudet.
”Nej, han är inte kvar. Han är också död. Han dog för ett halvår sen”, svarade han. ”Jag brukar tänka att han är någon annanstans. Men jag bär honom med mig.”
”Bär honom med mig”, upprepade Dagmar och lade ifrån sig glasögonen intill boken på bordet. ”Det var ett fint sätt att uttrycka det på. Poetiskt och vackert. Och just så är det. Jag bär också med mig någon.”
Hon höll fortfarande fotografiet i sina händer, drog försiktigt med fingrarna längs med de styva kanterna. Så tittade hon upp och log lite vemodigt.
”Tack, Aleks”, sa hon och räckte över bilden. ”Tack för att jag fick se den.”
Aleks tittade forskande på fotografiet. Det är egentligen ganska otydligt, tänkte han, och man kan inte riktigt se vare sig Sorans ansikte eller skiftningarna i Mirs mörka päls. Jag fyller själv i de saknade detaljerna. Det är jag som fyller i det som saknas, det som fotografiet inte klarar av att förmedla.
”Den morgonen då jag fick höra att Soran var död gick jag ut ensam”, började han. ”Jag bara gick utan att vara på väg någonstans. Och så fick jag se nåt alldeles intill vägen. Det var en liten mus. Den var skadad, men det var inget blod. Den bara låg där alldeles stilla, och andades mycket långsamt. Då jag böjde mig ned för att se den tydligare, så öppnade den ögat – den låg på sidan och jag såg bara det ena ögat – och tittade på mig. Ett kort ögonblick såg vi på varandra, och så dog den. Jag såg hur den dog. Som om ögat var ett litet ljus som slocknade. Som blåstes ut. Jag tror…” Han blundade några ögonblick och försökte frammana bilden av det lilla djuret. Så öppnade han åter ögonen. ”Det kändes… som det var Soran. Som om han visade sig för mig en sista gång.”
Han lade tillbaka fotografiet i boken, slog igen den och tittade på det slitna omslaget. Bilden på framsidan föreställde en varg som stod på ett klipputsprång och spanade ut över en dalgång. När Aleks var yngre brukade han tänka att det var dalgången som Dripolja låg i, och en gång på en utflykt med Soran hade de hittat en klippa som liknade den på omslaget. De kallade den Vargklippan, trots att de aldrig hade sett någon riktig varg där.
”Jag drömde om Soran i natt. Det var lite konstigt. Han pratade svenska med mig, och han sa att han tänker på mig.” Han stannade upp och försökte minnas drömmen. Den hade utspelat sig i Dalshed. Soran hade suttit vid ett ensligt bord nere på kaféet vid ån när Aleks kom cyklande längs en stig som han inte trodde fanns i verkligheten. Aleks hade stannat och berättat något för honom, han mindes inte längre vad. Sedan cyklade han vidare, men innan dess hade Soran sagt: ”Jag tänker mycket på dig, och på mina föräldrar. Det är inte bra om ni är ledsna. Då blir jag också ledsen.”
Aleks höjde blicken och såg på Dagmar.
”Drömmer du om din man?”
”Ja, det gör jag ganska ofta”, svarade hon. ”Det är inte några märkvärdiga drömmar, han bara finns där, i närheten…”
”Vill han… vill han se att du har det bra?”
Dagmar funderade över hans ord, och log.
”Ja, kanske det. Som en tystlåten och försynt skyddsängel.”
Aleks skrattade till.
”Du lär mig många nya ord. Vad betyder det? Tystlåten och försynt?”
”Det kan man säga om någon som inte gör så mycket väsen av sig, någon som kanske håller sig lite i bakgrunden och inte tränger sig på. Förstår du?”
Han nickade och tänkte än en gång på Goda Ängeln i Dripolja.
”Ja, det tror jag. Soran var försynt i drömmen. Han var nästan som en gammal farbror. En snäll gammal farbror som tänkte på mig och ville att jag skulle ha det bra.”
”Det är bra, Aleks”, sa Dagmar. ”Och jag tycker du ska fortsätta bära med dig Soran, och fortsätta låta honom vara en snäll, försynt människa som vill dig väl.”
”Ja, det vill jag gärna. Men samtidigt blir jag ledsen då jag tänker att de aldrig kommer tillbaka. Inte Mir eller Soran. Inte din man. Det är så sorgligt.”
Dagmar böjde sig över bordet och klappade honom på kinden. Hennes hand var torr och sval.
”Just därför är det så viktigt att du fortsätter bära dem med dig”, sa hon. ”Så att de inte blir bortglömda.”
”Jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer alltid att sakna.”
”Ja, jag vet. Och du kommer alltid att bära dem med dig.”
Någonstans i fjärran slog en kyrkklocka fyra slag. Det var dags att cykla till Lisa, men innan han lämnade Dagmar berättade han om lägenheten de snart skulle flytta till.
”Källtorp”, upprepade hon. ”Det känner jag väl till. Det låg ett torp där när jag var liten, och under en period hade jag en kamrat som bodde där. Torpet är rivet sedan länge, men namnet lever fortfarande kvar. Det fanns ett stort körsbärsträd där som vi brukade klättra upp i. Jag tror att det fortfarande står kvar. Så det är dit du ska flytta. Det var trevligt. Där kommer ni nog att trivas, du och din familj.”