I ett annat land

Redan på avstånd kände han grilldoften och snart kunde han också höra skratt och röster. Han svängde in på den lilla stigen, böjde sig för en trädgren som blivit tyngre ju längre sommaren fortskridit, och kom ut på den grustäckta gårdsplanen. Den liknade mer en festplats än en före detta skolgård. Han cyklade närmare, och höll nästan på att köra på en gul ballong som hade slitit sig eller släppts fri, och nu dansade en orytmisk dans med vinden.

Det kändes som om alla var där, både de som var inkvarterade på förläggningen och flera av dem som arbetade där. Han svepte med blicken och fick syn på Kjell på en av bänkarna där Davor brukade sitta. Han var engagerad i en diskussion med några kvinnor. Aleks kunde bara höra brottstycken, men han fick intrycket av att de pratade om matrecept. En av kvinnorna skrattade som om hon inte riktigt kunde tro det Kjell berättade.

”Nej, jag skämtar inte”, hörde han Kjell säga. ”Det blir verkligen jättegott.”

Aleks parkerade intill Kjells cykel vid trappan, och gick fram till sina föräldrar.

Andreea hade på sig en röd klänning som han inte hade sett tidigare, och hennes hår var uppsatt i en hästsvans.

”Det är inte någon helgdag”, svarade hon. ”Men ändå en dag att fira. Farbror Luko fyller år, och just idag fick hans familj besked om att de får stanna i Sverige. Vi hade redan tidigare pratat om att ha en fest, men nu skedde det spontant. Så roligt att du kom hem tidigt, så att du kan vara med.”

Aleks vände sig mot ett av de andra borden där Luko satt tillsammans med sin familj och sina vänner. Luko slog ut med armarna och utbrast något på persiska. En kvinna intill honom skrattade och översatte hans ord.

Aleks blev varm av att se alla glada människor. Det var egentligen bara en person som saknades.

Davor skakade på huvudet. Andreea lade sin hand på Aleks nacke. Den kändes sval och behaglig, och doftade svagt av parfymerad tvål.

”Inget nytt”, svarade hon. ”Men jag kan tänka mig att han har större chans att bli bättre nu, tror du inte det?”

Luko såg ut som om han hade gråtit, men nu gnuggade han sig i ögonen, skrattade åt något som någon vid bordet hade sagt, och började sjunga med hes röst.

”Modjim keh asodegiyebe ma adame mast.

Ma zendeh beh anim keh aram nagirim.”

”Vill du inte äta lite, Aleksandar? Det står tallrikar där borta”, sa Andreea och gjorde en gest mot en av bänkarna. ”Det är bara att ta för sig.”

Toalettfönstret vette mot baksidan av huset, och trots att det stod på vid gavel kunde han inte höra några ljud från festligheterna på gårdsplanen, men grilldoften kände han tydligt. Den hade förenat sig med några av de andra lukterna från träden och blommorna utanför; tillsammans fyllde dofterna rummet med en blandning som var lika påtaglig som en fysisk varelse.

Det var några ord från drömmen om Soran vid kaféet som gäckade hans tankar, men han klarade inte av att gripa tag i dem. ”Det är inte bra om ni är ledsna. Då blir också jag ledsen.” Så hade han sagt, och det kunde Aleks tydligt minnas. Men vad var det han hade sagt efter det? Hur han än försökte så lyckades han inte komma på det.

När han var klar tvättade han hastigt händerna, kastade en flyktig blick på sin spegelbild – det var inte bara hans händer som blivit solbrända; ansiktet hade också fått en annan, djupare skiftning – och gick mot utgången.

Han klev ut i korridoren och hörde det dova, väsande ljudet när den oljedämpade dörrstängaren fick toalettdörren bakom honom att glida igen. Det lät nästan som en långsam utandning, och första gången han hade hört ljudet – den första kvällen på förläggningen – hade det skrämt honom. Nu lät det snarare tryggt och välbekant.

När han gick genom den nedsläckta korridoren med den långa raden av fönster, kunde han se utbrutna delar av gårdsplanen passera förbi som korta filmsekvenser. Ett par detaljer var mer iögonfallande än andra: Andreeas röda klänning; den dansande ballongen som nu hade vänt om och närmade sig huset. Lite längre bort, på väg mot utfarten, kunde han se Kjell på sin cykel. Vart är han på väg? Tänker han redan åka hem?

Aleks började röra sig snabbare. Han höll nästan på att springa omkull Davor och en av hans vänner, en man från Iran, när han tog trappan i ett språng och kom ut på gårdsplanen.

Den iranske mannen ropade något på persiska som Aleks inte förstod och skrattade.

Äntligen hörde Kjell hans rop. Han saktade in och vände sig om. Några ögonblick senare var Aleks jämsides med honom.

”Nej, det har inte hänt nåt. Men jag var på fritidsgården idag”, berättade han med andan i halsen. ”Och träffade Sebastian.”

”Nej, jag hade inte varit där. Det var första gången. Jag hade sett honom en gång, men då visste jag inte vem han var.”

”Den är nog bra. Det säger Lisa. Men jag tycker om Sebastian. Han liknar min vän Soran. Han liknar honom mycket.” Aleks tystnade och drog efter andan.

”Jag har varit mycket ledsen. Det är bättre nu, men det är fortfarande kvar. Jag tror att det ledsna alltid kommer att finnas kvar.”

”Man lär sig att hantera det man har varit med om”, kommenterade Kjell. ”Det är en av fördelarna med att bli äldre. Vill du gå med mig en bit? Jag kan leda cykeln.”

Aleks nickade. Kjell klev av cykeln och tillsammans började de gå nedför backen.

”Vi pratade bara en stund, Sebastian och jag, men jag har sagt att jag ska komma tillbaka.” Han vände sig och såg på Kjell. ”Han visste vem jag var.”

Aleks hade återhämtat sig efter språngmarschen; han andades lugnt och stilla, och kände hur kvällsluften med alla sina dofter fyllde lungorna.

”Jag vet inte exakt”, svarade han. ”Hundratjugo mil, kanske. Eller lite till. Hur så?”

”Jag ska resa dit. Jag bestämde mig när jag hade varit på fritidsgården.”

”Nej, men Soran längtade i flera år till Kiruna eller någon annanstans där man kan se norrskenet. Nu finns han inte längre, så jag ska göra det. Jag ska se norrskenet för hans skull. Och för min skull. Det blir…” Han funderade en stund innan han fortsatte. ”Det blir som en gåva till oss båda. Soran och mig. Han dödades av onda män i Dripolja, men jag ska bära honom med mig. Till norrskenet.”

Än en gång stannade Kjell. Aleks lade sin hand på styret, och drog med fingrarna över de parallella reporna på styrstången.

”Ja, det vill jag. Jag bär honom med mig. Det blir nästan som att se det tillsammans.”

Aleks stod kvar vid vägkorsningen och såg Kjell cykla iväg ned mot samhället. En stund trodde han att Kjell skulle vända sig om och vinka, men det gjorde han inte. Han cyklade vidare, på väg hem. Hem till Sebastian.

Två saker hade han bestämt, och det hade skett under ett ögonblick av ingivelse. Norrskensresan var den ena. Den andra var att skriva ett långt brev till mormodern i Dripolja. Det fanns så mycket att berätta. Om Kjell, Dagmar, Lisa och de andra han hade träffat i det nya landet, men också om sina planer för framtiden; resan norrut var del av de planerna, och där fanns också en stark önskan om att leva sitt liv på ett sätt som inte kunde kallas kortsiktigt eller egoistiskt. Han ville också förklara varför han inte hade vänt sig om och vinkat då han nådde backkrönet efter sitt sista besök hos mormodern.

Han tänkte på ett nytt ord som han hade hittat dagen efter hans och Askis natt i tältet, och det tidiga morgonsamtalet med Kjell i köket: samhörighet. En känsla av närhet och likhet hade det stått som förklaring i ordboken. Så ville han ha det. Så ville han leva sitt liv. I en känsla av närhet och likhet; i en samhörighet där allt och alla omkring honom hade en betydelse. I ett sammanhang där ingen riskerade att bli Ingenting. Det gällde förstås också hans mormor, Miranda. Om man tittade på en karta så befann hon långt, långt borta, bortom hav, länder och bergskedjor. Men hon var trots det geografiska avståndet också mycket nära Aleks, och där ville han att hon skulle fortsätta att vara. Brevet han skulle skriva – och som han redan hade börjat formulera – var ett sätt att behålla den närheten.

Han kände med handen på papperslappen i sin ficka, men behövde inte ta fram den för att minnas orden. Det var en dikt han hade skrivit några dagar tidigare; en dikt som mormodern skulle få.

”Världen växer

allt blir större – vackrare, hemskare

jag blir mer och mer öppen

naknare

starkare

Nästa gång jag reser

så väljer jag själv”

Någonting rörde sig i halvdunklet intill vägen. Aleks vände sig försiktigt om och svepte med blicken längs med diket.

En räv tittade fram bakom en buske. Den rörde sig hastigt fram och tillbaka, nosade vid en liten hålighet intill en sten – nästan som en hund – innan den letade sig ut på vägen. Aleks stod helt stilla och betraktade den. Den var mindre än de rävar han hade sett i Dripolja, men kanske var det här bara en unge.

”Mala lisica”, viskade han, men inte tillräckligt tyst för att inte störa djuret.

De kvicka rörelserna stannade av, öronen spetsades och räven såg rakt in i Aleks ögon. Det var bara fem meter som skiljde dem åt, och han kunde tydligt se den svarta nosen, de vita markeringarna längs med käkarna och på öronen, de mörka strumporna – långa på frambenen, korta och mer ojämna på bakbenen. Och de mörka, nyfikna ögonen. Under de ögonblick som mötet varade tänkte han på skogsmusen han hade sett på morgonen efter att Soran hade dött.

I nästa sekund försvann det rödbruna djuret i full fart in bland buskarna och träden på andra sidan vägen, och plötsligt mindes Aleks vad Soran hade sagt i drömmen.

Sommaren hade börjat lida mot sitt slut, och det var inte längre lika ljust om kvällarna. Himlen hade mörknat. En stjärna visade sig redan högt ovanför trädkronorna; när ögonen hade vant sig såg han ytterligare en, och så en till. Sedan flera.

”Du ser mig, och jag bär dig med mig. Ingenting kommer att skilja oss åt. Ingenting kommer nånsin att skilja oss åt.”

Kroppen kändes märkvärdigt lätt, nästan viktlös, som om jordens dragningskraft plötsligt hade minskat i styrka. Han lyfte på hälarna, stod och sviktade på den främre delen av fötterna som om han befann sig på en trampolin och snart skulle hoppa, och kände hur vadmusklerna arbetade.

Han log för sig själv och för den som såg honom. Och han kände hur hjärtat bultade i bröstet, hur blodet pulserade genom vener och ådror.

Stockholm, Berlin & Visby,

våren och sommaren 2005