Blixtpojken

Det var när sommarens första åskväder drog in över land som pojken blev medveten om detta nya och märkliga, förmågan att känna vad som kommer att hända strax innan det verkligen händer. Han hade suttit intill den vildvuxna syrenbersån utanför stugan när det hände. Medan mostern och föräldrarna hastigt dukade av det vingliga bordet, kände han närvaron av den blixt som strax skulle komma. Pojken hörde inte slamret av porslin, han hade varit döv redan vid födseln och hade aldrig hört någonting. Han kunde känna vibrationerna från de låga bastonerna i musikstycken, från bilarnas dån mot asfalten, och andra molande, tunga basljud. Åskknallar kunde han också känna om smällarna var kraftiga nog. Men aldrig tidigare hade han känt föraningen av en blixt som ännu inte skjutit ned från de mörka molnen.

Det var en ny och märklig känsla. Den började som en svag kittling vid korsryggen, så spred den sig hastigt uppåt längs med ryggraden, bredde ut sig och verkade på något sätt krama honom från insidan av hans kropp, från insidan av hans bröstkorg. Och just då kom blixten. En kraftig ljuspelare som inte delade sig förrän strax innan den nådde havsytan.

Hans mamma ropade till. Pojken såg hennes mun öppnas. Pappan – som åter kommit ut från stugan för att täcka över trädgårdsmöblerna – gick fram till pojken och tecknade åt honom att komma in.

”Nej, jag stannar i regnet”, svarade pojken hastigt och slarvigt med högerhanden. Just då kom kittlingen och kramen tillbaka. Pojken skrek till i samma sekund som den andra blixten splittrade himlen. Det var inget otäckt skrik, snarare en hög och ordlös melodi. Ändå trodde pappan en kort stund att pojken hade blivit skrämd. Men när den tredje och fjärde blixten följde tätt inpå varandra, märkte han att pojken gav ifrån sig sina skrik i exakt samma ögonblick som urladdningarna i åskmolnen sköt ned sina ljussvärd.

”Märkligt”, mumlade pappan, ”kan han verkligen reagera så snabbt?” Och så försökte han sig själv på att ljuda samtidigt med blixten. Han skrek inte som pojken, hörseln hämmade honom. I stället hummade han lite tyst för sig själv. Men pojkens skrik låg alltid före pappans hummande, och pojkens skrik ljöd alltid lika kusligt synkront med blixtens korta framträdande.

Pappan försvann in i stugan. Pojken kröp in under det vingliga bordet. Han satte sig tillrätta, tittade ut över vattenytan, och lyssnade koncentrerat med sitt nyfunna inre redskap. De ljusa skriken hördes genom regnet och in genom det öppna köksfönstret. Därinne stod mamman och diskade. Hon rynkade pannan när hon hörde sonens skrik. En kort stund kände hon av den sorg som ibland brukade komma över henne då hon tänkte på sonens röst, en röst som aldrig skulle tala till henne som andra röster talade.

Hon frågade sin man om skriken.

”Jag vet inte riktigt”, skrattade han lite generat, ”han verkar ha hittat på en ny lek. Han försöker skrika i samma ögonblick som blixten kommer.”

”Ja, det lyckas han ju sannerligen med”, svarade hon frånvarande och strök med utsidan av handen undan en hårslinga som fallit ned över pannan.

Under tiden hade pojken gjort ännu en upptäckt. Han lade märke till att regnet ökade i styrka, ökade i intensitet strax innan åskknallen kändes och blixten föll. Pojken skrattade. Detta var ytterligare ett märkligt och nytt fenomen. Och för att inte blanda ihop den inre kittlingen och kramen med denna andra, sinnliga förvarning, slöt han sina ögon.

Han blundade. Och först när kittlingen åter kändes, först när kramen – som han nu hade vant sig vid till den grad att han saknade den när den var borta – åter värmde hans kropp, öppnade han ögonen och gav ifrån sig det ljusa skriket. Och blixten var där i samma ögonblick; den slog med en kraftig smäll ned någonstans bakom träden på udden. Pojken log.

Och regnet smattrade ljudlöst mot bordsskivan över hans huvud, och strax bakom honom hade en igelkott krupit in för att söka skydd från regnet. Det prasslade svagt i gräset när den lade sig tillrätta. Och pojken märkte ingenting.

***

”Blixtpojken” har varit publicerad i tidskriften ”Den blinde Argus”, 1993, samt i finsk översättning av Markus Nummi, ”Salamapoika”, i tidskriften Nuori Voima, 1995.