Zoda frustar och tar några trippande steg åt sidan. Minsta förändring gör henne spänd och nu är hela världen som ny. Nattens oväntade snöfall har förvandlat den slaskiga hösten till ett julkortsvackert landskap. Leran och alla halvruttna löv syns inte längre. Allt är inbäddat i ett lager av fluffigt vitt. Inte ens Svens bilvrakspark ser särskilt anskrämlig ut längre. Linn kurar ihop sig i sin tjocka jacka. Det spelar ingen roll hur mycket hon byltar på sig, från november till mars är hon konstant frusen. Hemma går hon alltid klädd i raggsockor och en tjock tröja. Bernt är sparsam. Han vägrar att vrida upp termostaten till mer än arton grader. Tack och lov har de vedspis i köket, utan den skulle vintern vara fullständigt outhärdlig.

Annika verkar inte ha några problem att hålla värmen. Hon har inte ens knäppt sin fula täckjacka. Kanske hjälper det extra hullet till. Annika har lagt på sig en hel del kilon det senaste året.

– Fan vad skönt med snö, säger Annika. Hoppas nu bara att det ligger kvar över jul.

– Ja, det är fint, instämmer Linn. Fast jag gillar inte att köra bil när det är snö.

– Åh, vad mesig du är, fnyser Annika. Skaffa ordentliga vinterdäck, bara, så är det lugnt. Nu travar vi.

Utan att vänta på svar manar hon på Pontiac. Han ökar villigt farten. Zoda galopperar uppspelt bakom honom, slänger med huvudet och försöker tränga sig förbi. Det känns som om hon ska explodera vilket ögonblick som helst. Den djupa leran i hagen gör att hästarna mest står stilla och hänger. När de väl får komma ut och röra sig är de fulladdade med energi. Linn är glad över att Annika ville hänga med ut. Att rida ut ensam när Zoda är på det här humöret är inte direkt roligt.

När de når fram till stubbåkern tjoar Annika till och släpper efter på tyglarna. Pontiac vevar i gång i kantig galopp. Linn tar mantag och låter Zoda följa efter. Egentligen föredrar hon ett lugnare tempo. Vem vet vilka gropar och andra faror som döljs under snön? Livsfarliga för tunna arabben. Å andra sidan är det inte ofta hästarna har möjlighet att sträcka ut ordentligt under vinterhalvåret. Oftast är det bara isigt och stenhårt överallt. Det gäller att passa på när möjligheten finns och det är antagligen precis vad om behövs för att Zoda ska bli av med sin sprättiga överskottsenergi.

– Jäklar vad kul! skrattar Annika, när hon till slut saktar av.

De svänger in i skogen. Stigen slingrar smal mellan granarna. Linn hukar under grenarna, men snön faller ändå ner i nacken och rinner iskall nerför ryggen. Hästarna frustar och skrittar med ivriga steg.

– Har Ellen sagt någonting till dig? frågar Linn.

– Om vad? undrar Annika och trevar i fickan efter snusdosan.

Linn rycker omärkligt på axlarna.

– Tja, om det som hände. Du vet, med Lisbeth och det.

– Nä. Det finns väl inget att säga. Lisbeth var bara förbannad och det kan jag faktiskt förstå. Men det där är ju evigheter sen.

– Jo, jag vet. Men Ellen verkar fortfarande undvika oss. I alla fall mig. Hon hejar knappt längre.

– Äh, svarar Annika avfärdande. Hon är precis som hon brukar vara. Fullständigt asocial. Jag skulle inte bli förvånad om hon byter stall snart. Det här är väl inte fint nog.

De skrittar under tystnad en stund. Linn smeker Zoda över manken. Manen är blöt av nedfallen snö. Ridbyxorna också. De klibbar kallt mot låren och det känns rätt obehagligt. Det ska bli skönt att komma hem och byta om. När stigen blir bredare håller Annika in Pontiac så att Zoda kommer upp jämsides. Hon sneglar mot Linn.

– Min pappa kanske ska fira jul med oss i år.

– Jaha, svarar Linn.

– Är det allt du har att säga? fräser Annika.

Hennes aggressiva tonfall gör Linn osäker.

– Brukar han inte göra det? frågar hon prövande.

– Nej. Och det är inte säkert han gör det i år heller. Men kanske.

– Vad kul, säger Linn och försöker låta entusiastisk. Bernts mamma ska fira med oss i år. Hon och mina föräldrar går inte så bra ihop, så de får komma vartannat år. Det blir för jobbigt annars.

Linn suckar lätt.

– Om jag ska vara ärlig så gillar jag inte julen. Det blir alltid så himla mycket tjafs. Hur jag än försöker är det ändå någon som blir sur och känner sig försummad. Jag menar, man kan faktiskt inte klona sig och ungarna vill inte flänga omkring till olika släktingar hela julhelgen bara för att det ska vara rättvist. Siri och Sofia vill vara hemma i lugn och ro, och jag med. Tänk att bara få ligga i soffan och käka marsipangrisar och läsa julklappsböcker, vilken dröm!

Annika nickar instämmande.

– Just marsipangrisar klarar jag mig rätt bra utan, böcker också för den delen. Men en bra film och en chokladkartong skulle sitta fint. Problemet med karlar är att de inte fattar hur mycket jobb det är med allting. Sven går ut och hugger en gran, sen har han gjort sitt, liksom. Det verkar som om han tror att alla jävla tomtar och ljusstakar och röda dukar dyker upp av sig själva bara för att det är december.

De ler mot varandra i samförstånd.

– Men Bernt brukar faktiskt sätta upp julgardinerna, tilllägger Linn.

Annika brister ut i ett av sina brutala asgarv. Zoda hoppar till av det oväntade ljudet.

– Julgardiner? Menar du allvar? Lite fjollvarning, va?

– Han vill ha röda gardiner till jul, svarar Linn en smula sårat. För mig spelar det ingen roll, så om det ska bli några måste han sätta upp dem själv.

– Sven skulle hellre dö. Herregud, bara tanken!

Annika gapskrattar igen. Linn biter ihop. Med Annika får man välja. Antingen står man ut med henne eller också gör man det inte. Hon kan verkligen häva ur sig precis vad som helst, men hon menar ingenting illa med det. På ett sätt är det väldigt befriande.

– Nej, nu vänder vi hemåt, säger Annika. Jag är genomblöt.

Både Lisbeths och Ellens bilar står på gårdsplanen när de kommer tillbaka. Det är ovanligt eftersom de båda har undvikit varandra ända sedan de bråkade. Lisbeth kikar ut genom stalldörren när hon hör hovklappret utanför. Annika rynkar pannan och ser sig omkring. Sven har inte kommit hem än. Då så. Hon vinkar till Lisbeth.

– Tjena! Hur är det?

– Det är väl okej, svarar Lisbeth håglöst. Synd bara att jag inte hann rida ut med er. Det hade varit kul med lite sällskap.

– Vad du verkar deppig då, säger Annika. Trots att det har snöat.

Lisbeth rycker på axlarna.

– Snön är väl okej, men mörkret håller på att ta kål på mig. Jag fattar inte varför vi ska ställa om till vintertid. Är det någon som förstår vad det är bra för? Det enda som händer är att det blir mörkt ännu tidigare på eftermiddagarna. Man hinner ju inte ens sluta jobbet förrän det är kolsvart. Kan man bli annat än deprimerad?

Både Linn och Annika nickar instämmande. Det är inte mycket de är överens om, men vintertiden är ett gemensamt hatobjekt. Att behöva rida i mörker varenda vardag är en plåga. Bara att sätta på hästarna reflexer gör det extra jobbigt och att knappt se handen framför sig omöjliggör all vettig ridning. Dessutom finns det inte en chans att upptäcka älgar, rådjur och andra faror i tid.

– Den som hittade på vintertiden borde skjutas, slår Annika fast.

– Jag tror de har med EU-anpassningen att göra, inflikar Linn. Så det blir nog svårt att hitta rätt person.

Annika fnyser.

– För min del får de gärna lägga ner hela EU. Deras jävla blanketter håller på att göra både mig och Sven galna. Det är nya regler hela tiden, det kan inte finnas en enda människa som kan hålla ordning på dem. Man behöver typ doktorera i blankettkunskap för att kunna sköta ett litet jordbruk nuförtiden. Helt jävla sanslöst.

– Var är Ellen? undrar Linn.

Lisbeth rycker på axlarna.

– Pysslar med Migon, antar jag. Hon red i paddocken när jag kom, men hon blev klar för en liten stund sedan.

– Är ni fortfarande ovänner?

– Inte direkt. Fast vi är knappast vänner heller. Jag har försökt prata med henne några gånger, men det är som att prata med en vägg. Men det går väl över förr eller senare. Trist bara att det sabbar stämningen i stallet.

Zoda buffar otåligt till Linn med mulen och kliar pannan mot hennes axel.

– Vill du ut i hagen, tjejen? Kom då.

Hon tar in Zoda i boxen, sadlar av, borstar ben och sadelläge och sätter på ett täcke för en gångs skull. Hon brukar inte använda täcke om det inte är riktigt eländesväder, men nu är Zoda lite svettig efter ridturen. När hon leder ut Zoda till hagen, gör Ellen detsamma med Migon. De ler vagt mot varandra.

Migon viker ihop frambenen och rullar sig så fort hon kommer in i hagen. Ellen ser ömt på henne. Linn sneglar åt Ellens håll. Hon har länge velat fråga, men inte vågat. Det är svårt att hitta rätt tillfälle. Kanske kommer det aldrig att dyka upp. Det är lätt att hitta ursäkter för att inte lägga sig i. Samtidigt känner hon att det är nödvändigt. Hon tar sats.

– Du Ellen …

– Ja?

Ellens ansikte är blekt, ögonen stora och avvaktande. Linn tvekar, tar sats igen. Det här är någonting hon måste göra. Varken Annika eller Lisbeth är i närheten.

– Alltså … jag vill inte lägga mig i, men …

Ellen tar ett steg baklänges, som om hon känner sig hotad.

– Vad är det?

Linn tar ett djup andetag.

– Din man är min chef.

– Jaha?

– Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men … är han snäll mot dig?

Ellen stirrar på henne. Ögonen vidgas ytterligare.

– Naturligtvis är han snäll. Vad menar du?

– Ja …, Linn tvekar.

Ellen skrattar till.

– Tror du att han slår mig, kanske? Det var det dummaste jag hört! Var har du fått den fåniga idén ifrån?

Linn skruvar besvärat på sig. Hon brukar verkligen inte tränga sig på folk, klampa in i deras personliga sfär. Men ända sedan Lisbeth skällde ut Ellen har hon känt sig tvungen. Det är något med Ellen hon känner igen. Inget konkret, bara en känsla.

– Jag vet inte riktigt, säger hon tveksamt. Förlåt. Men om du behöver någon att prata med så finns jag här. Bara så att du vet.

Ellens ansikte har stelnat till en avvisande mask. Blicken hårdnar.

– Du kanske inte gillar Mats som chef, men det är din sak i så fall. Blanda inte in mig i det, är du snäll. Okej?

Ellen snurrar runt och går därifrån. Klackarna på hennes kängor smattrar irriterat mot stallgångens cementgolv. Linn står kvar och känner hur kinderna hettar. Tanken har slagit henne, visst har den. Det kan vara hennes aversion mot Mats Cederblad som får henne att se saker som inte finns. Troligen är det väl så. Men ändå. Hon var tvungen att fråga. Det var pinsamt, men nu är det gjort. Ingen kan begära mer. Genansen sjunker undan. Hon menade inget illa, det borde Ellen förstå. Och gör hon inte det, så går det att leva med.

Annika slänger in ett paket djupfryst köttfärs i micron. Köttfärssås med spagetti, det blir bra. En smula fantasilöst förvisso, men ett säkert kort. Både ungarna och Sven gillar det, och hyfsat snabbt går det också. Hon värmer margarin i en stekpanna, lägger i den halvtinade klumpen med köttfärs, tänder en cigarett. Det är praktiskt att röka och laga mat samtidigt eftersom båda aktiviteterna sker under spisfläkten. Joel skulle förstås bli upprörd om han fick syn på henne, men han sitter hypnotiserad framför datorn på övervåningen. Båda ungarna försvinner dit upp så fort de kommer hem från skolan. De enda gångerna de syns till är när de länsar skafferiet på godsaker. Men eftersom det inte är mer än fem minuter sedan Jimmy hämtade pepparkaksburken, torde det vara riskfritt. Och lite måste man trots allt våga chansa här i livet.

Hon vänder på köttfärsklumpen och skrapar det stekta från det frysta. Det är svårt med bara en hand, men hon vågar inte riskera att spilla aska i stekpannan. Tankar och känslor ligger fortfarande som ett trassligt nystan i hjärnan och pockar på uppmärksamhet. Hon får ingen ordning på dem. Ibland känns det bra, en jublande, barnslig glädje, helt onyanserad. Sedan kommer tvivlen och rädslan rullande och förstör allting. Det sliter, och hon har ingen att prata med. Sven är bra att diskutera däckbyten och tv-program med, men när det kommer till mer känslomässiga ämnen tar det stopp. Han är mer för att handla än att diskutera. Dyker det upp ett problem vill han göra någonting åt det, inte vända och vrida på det. Och det här räknas inte ens som ett problem i hans ögon.

Annika river upp locket på en burk med krossade tomater och häller den över köttfärsen. Det skvätter ur stekpannan och färgar hela spisen prickigt röd. Man borde kanske önska sig en ny stekpanna i julklapp, en med högre kanter. Men vem fan vill ha en stekpanna i julklapp?

Löken, hon har glömt löken. Suckande tar hon fram en lök ur skafferiet och skalar den. Alltid är det något. Köttfärssås borde hon kunna göra i sömnen, men tydligen inte. De snurrande tankarna distraherar. Men hon gjorde det i alla fall. Hon vågade, hoppade rätt ut i tomma intet. Nu gäller det bara att hitta fotfästet igen. Annika hackar löken i slarviga bitar och sopar ner dem i såsen. Salt, peppar och en rejäl skvätt ketchup, sedan är det klart. Spagettin tar inte många minuter att koka.

Vinflaskan är tom. Lisbeth betraktar den förbryllat. Hur gick det till? Det blir bara värre. Ensamheten ekar mot trumhinnorna. Det är så här livet är och hon står inte ut. Klockan är inte så mycket, hon skulle kunna ringa. Hon måste ringa. Med ens är det fullständigt nödvändigt.

Fingrarna fumlar på knapparna när hon slår numret. Signalerna går fram, en, två, tre … Inget svar. Hon försöker igen. Halv åtta en torsdagsskväll. De måste vara hemma. Var skulle de annars vara? Vid tredje försöket svarar Per, rösten är kärv.

– Ja, vad vill du?

Irritation i hans röst.

– Eh …

Lisbeth hittar plötsligt inga ord, det är total stiltje i hjärnan. Blankt. Tankarna virrar runt utan att få fäste. Kanske är det vinet. Pers röst låter ännu kärvare.

– Något måste du väl vilja när du ringer så här sent?

– Gustav …, viskar hon hest. Jag vill prata med Gustav.

– Det passar inte nu. Jag håller på att natta honom, du störde mitt i sagan.

Med ens blir Lisbeth blixtrande arg. Ilskan rusar från tårna och upp, som en flodvåg. Han får läsa sagor för Gustav, han får ligga med Gustavs huvud på sin arm, känna hans lilla varma kropp intill sin. Smeka honom över håret, tjata om tandborstning och vikten av att gå och lägga sig i tid. Han får steka fiskpinnar och gå på utvecklingssamtal och märka kläderna med namnlappar.

– Jag hatar dig! skriker hon obehärskat. Du har tagit min son för att straffa mig. Det är lågt. Det är jävligt lågt. Okej, jag var otrogen, men jag har ångrat mig och bett om förlåtelse tusen gånger. Det var fel, jag vet det. Men du är värre. Du använder Gustav för att göra mig illa. Hur tror du det känns för honom att knappt få träffa sin mamma? Inte ens få prata i telefon med henne? Säger du till honom att jag inte bryr mig om honom längre bara för att han ska må lika dåligt som du gör? Fy fan …

Rösten bryts och tårarna kommer forsande. Lisbeth snörvlar hjälplöst.

– Jag dör, fattar du inte det? Jag går sönder och snart orkar jag inte leva längre och allt var mitt fel det vet jag, men nu är det du som har fel och …

Med ens orkar hon inte längre. Kraften är slut, ilskan också. Kvar finns bara en sorg som är så tjock att den kväver henne. Nu har hon förstört det sista som fanns kvar att förstöra. Efter det här kommer Per inte att låta henne träffa Gustav alls. Hon är obalanserad och hysterisk, kanske rent av farlig. Ringer och är berusad, skriker och svär. Inte alls lämplig att ta hand om ett litet barn.

Lisbeth slänger ifrån sig mobilen. Rätt in i väggen far den. En ynklig duns. Batteriet far åt ett håll, resten åt ett annat. Hon hulkar hjälplöst medan hon rafsar ihop bitarna. Displayen har fått en spricka tvärs över, batteriluckan är det bara småsmulor kvar av. Fan, nu har hon inte ens en telefon och det är också hennes eget fel. På vingliga ben reser hon sig upp, går fram till köksskåpet och tar fram en flaska vin till. Det finns ingen anledning att låta bli. Ingen anledning alls.

Lisbeth vaknar på soffan med huvudet hängande i en konstig vinkel över armstödet. Blinkar förvirrat. Den bleka vintersolen letar sig in mellan persiennernas galler och får hennes ögon att tåras av smärta. Insidan av huvudet är minst tre storlekar större än insidan. Ett dunkande järnband runt hjärnan.

Nacken känns stelopererad, det är knappt att hon klarar att vrida på huvudet. Tre tomma vinflaskor på soffbordet, ett vält glas. Inte undra på att hon mår som hon mår. En rännil av intorkat vin på den repiga bordsskivan, en pöl på golvet nedanför. Så patetiskt. Supa sig bängfull en torsdag, helt oförlåtligt. Tanken får paniken att hugga tag i henne. Torsdag i går, fredag i dag. Vanlig arbetsdag och här ligger hon, utslagen tillsammans med en bakfylla från helvetet.

Mödosamt lyfter hon armen och försöker fokusera blicken. Kvart över nio. Hon borde redan ha varit på jobbet. Om tre kvart öppnar affären. Hon har aldrig någonsin kommit för sent. Att rusa upp, ta en snabb dusch och en taxi är en omöjlighet. Hon måste ringa och sjukskriva sig, något annat alternativ finns inte. Det går inte att stinka gammal rödvinsfylla på jobbet.

Minnen från föregående kväll börjar röra på sig som vårtrötta humlor och surrar trögt om varandra inne i huvudet. Det fatala samtalet med Per, mobilen i bitar. Hon stönar högt. Vad har hon gjort? Kväljningarna kommer plötsligt. Dubbelvikt av smärta rusar hon mot badrummet, hinner precis. Hulkande kräks hon gång på gång, toaletten fylls av rödvinsfärgade uppkastningar.

– Fy fan, kvider hon. Fy fan.

Det är som om hon svävar ovanför sig själv och ser den ömkliga gestalten på knä bredvid toaletten. Hon fylls av förakt. Det där är jag. Ett vrak, en stackare, någon hon inte vill kännas vid. Så här långt har det gått.

Med möda tar hon sig upp på fötter. Huvudvärken har blivit ännu värre, ett eldklot som fräser genom hjärnan. Lisbeth blaskar vatten i ansiktet och gurglar munnen. Tungan är torr som en vidbränd fiskpinne. Hennes egen andedräkt får henne att må illa igen. Vacklande tar hon sig ut i hallen och hämtar den vanliga telefonen. Ett djupt andetag.

– Hej, det är Lisbeth, rosslar hon. Ja, du hör hur jag låter … jag har spytt hela natten … vinterkräksjukan, kanske … Ja, jag vet … mitt i julskyltningen också … men jag vågar inte … nä precis, tänk om jag smittar er allihop … jag hör av mig i eftermiddag och talar om ifall jag är på bättringsvägen eller inte … ja, ja, det ska jag göra …

Hon sjunker ihop på golvet i en sorglig liten hög. Vägen in till soffan känns alldeles för lång. Fortfarande klarar hon att hålla masken, göra det som krävs för att inte falla handlöst. Men det är på gränsen. Avgrunden ligger gapande öppen precis framför henne. Det är frestande att bara falla. Ingenting spelar ändå någon roll längre.

Ringsignalen från dörrklockan får henne att rycka till. Kanske hann hon till och med slumra en stund, med bakhuvudet lutat mot hallbyrån.

– Försvinn, väser hon kraftlöst.

Någon käck brevbärare tänker hon absolut inte prata med. Inte heller med några rödkindade barn som vill sälja julkort, kakor, kalendrar eller vad de säljer nuförtiden för att få ihop till sina jävla skolresor. Det ringer igen, en lång signal. En pejlare från radiotjänst, kanske, en nitisk rackare som hoppas sätta dit henne för licensskolk. Det kan han glömma. Vill han in i lägenheten får han bryta upp dörren.

Det smäller till i dörren när brevinkastets lilla metallucka skjuts upp. En röst, tveksam, viskande.

– Lisbeth, är du där? Lisbeth?

Hon blinkar till, rynkar pannan, förstår inte.

– Lisbeth?

Lite högre nu. Hon förmår fortfarande inte röra sig. Sitter som förstelnad med munnen öppen, kippar efter luft.

– Öppna nu! Jag vet att du är hemma. Din bil står här utanför.

Det skrapar utanför dörren, brevinkastet öppnas ännu lite till. Rösten där utanför blir plötsligt gäll.

– Öppna! Om du inte öppnar nu så hämtar jag vicevärden.

Nej. Inte han. Inte Per. Inte nu. Inte när hon ser ut som fan och stinker av uppkastningar och gammal bakfylla.

– Låt mig vara, kvider Lisbeth. Jag vill vara i fred.

– Öppna dörren. Nu!

Det finns en desperation i hans röst som får henne att lyda. Kravlande tar hon sig upp från golvet. Hela världen gungar och svajar. Hon är tvungen att ta stöd mot väggen för att inte falla.

– Jag kommer, mumlar hon. Jag kommer.

När dörren glider upp står Per där. Han stirrar på henne. För första gången sedan de skildes, finns det någon sorts känsla i hans ögon. Men riktigt vilken känsla det är fråga om klarar hon inte av att avgöra.

– Du ser för jävlig ut, utbrister han.

– Tack.

De står mitt emot varandra. Det drar kallt från trapphuset och Lisbeth huttrar till. Ingen av dem kommer på någonting att säga. Sekunderna rinner i väg.

– Vad vill du? pressar hon fram till slut.

I samma ögonblick sköljer illamåendet över henne igen. Dubbelvikt rusar hon in i badrummet och kräks. Kroppen drar ihop sig i kramp och magsäcken töms ut och in. Hulkningarna får hennes ögon att tåras. Den bittra smaken av galla och surt vin fyller munnen. Det gör ont i hela kroppen när den dras samman av konvulsionerna. Hon rycker till som för ett slag när Pers hand landar på hennes axel.

– Försvinn, väser hon.

Det bryr han sig inte om. Han hämtar en handduk, blöter den och torkar hennes panna. Ömt och försiktigt som om hon är sjuk och inte alls ett patetiskt fyllo som får skylla sig själv.

– Jag ringer efter en ambulans, säger Per.

Lisbeth fnissar till.

– Ambulans? Är du inte klok?

Sedan kräks hon igen. Bara lite rosafärgat slem kommer upp den här gången.

– Så att du blir magpumpad, säger han och duttar lite tafatt med handduken över hennes ansikte.

Det tar en lång stund innan hon förstår vad det är han tror. Då har hon hunnit duscha och byta kläder medan han har bryggt kaffe, så starkt att det känns trögflytande. Trots att han aldrig har satt sin fot i hennes kök, gör han sig snabbt hemmastadd. Han har till och med lyckats leta fram hennes blå älsklingsmugg. Den som hon köpte när de var i Grekland, när Gustav inte var mer än ett halvår. Antiparos, så hette ön. I den lilla souvenirbutiken utmed den kullerstensbelagda huvudgatan hittade hon den perfekta keramikmuggen. Stor, mjukt rundad och glaserad i den speciella greklandsblå färgen. De var lyckliga då, alla tre.

Det känns märkligt att Per tar fram just den muggen. Som om han vill påminna om det som en gång var. Aldrig har väl kaffe smakat så förunderligt gott som denna hemska förmiddag. Doften får livsandarna att långsamt vakna till liv igen.

– Jag har inte svalt en massa piller, säger hon. Jag lovar. Du behöver inte oroa dig. Jag drack bara alldeles för mycket vin.

Lisbeth reser sig från stolen och letar fram två treo som hon släpper ner i ett glas vatten. De brusar muntert. Snabbt sveper hon glaset och ställer det sedan med en smäll på diskbänken. Vänder sig om och granskar honom. Den pojkaktiga frisyren med luggen ner i pannan, bekymmersrynkan i pannan, skuggan av skäggstubb över den veka hakan. Ögonen oskuldsfullt blå. Det känns som om det är väldigt länge sedan hon verkligen såg honom.

– Trodde du verkligen att jag hade försökt ta livet av mig?

Per drar inte på munnen åt det absurda, nickar bara.

– Du lät så desperat när du ringde i går.

– Jag var desperat.

Lisbeth försöker sig på ett leende. Det stramar betänkligt i ansiktsmusklerna.

– Men inte så desperat.

– Jag blev i alla fall rädd, fortsätter Per. Och när jag ringde tillbaka så svarade du inte. Först tänkte jag åka hit på en gång. Men samtidigt, du vet, Gustav hade precis somnat och jag ville inte väcka honom igen. Lämna honom ensam kunde jag ju inte göra.

– Verkligen inte.

De ser på varandra, båda lika förvånade över att de är överens om någonting. Per stryker luggen ur ögonen, men den faller genast ner igen.

– När du inte svarade i mobilen nu på morgon heller så åkte jag hit när jag hade lämnat Gustav på dagis. För säkerhets skull, bara. Men så såg jag din bil här utanför och fattade att du inte var på jobbet. När jag kikade in genom brevinkastet fick jag syn på dina fötter och då blev jag riktigt rädd.

– Mina fötter? upprepar Lisbeth.

– Ja, du låg ju där på golvet i hallen.

Lisbeth rätar på ryggen.

– Jag låg inte på golvet, protesterar hon. Jag satt. Med benen utsträckta.

Nu drar faktiskt Per på munnen.

– Pigg och kry som aldrig förr, säger han sarkastiskt. Precis på väg ut för att ta en joggingrunda, kanske?

Hon fnissar.

– Nja, kanske inte.

De betraktar varandra över köksbordet, smuttar på kaffet. Det känns ovant att prata med varandra utan att vara tvungna. Oräkneliga morgnar har de ätit frukost ihop, utan att tänka på att det var stunder värda att ta vara på.

– Tycker du verkligen att jag gör det? undrar Per och borstar diskret bort några smulor från duken.

– Gör vad?

– Använder Gustav för att straffa dig.

Lisbeth tvekar. Hon vill inte bråka. Å andra sidan, vad har hon att förlora? Hon masserar tinningarna med pekfingrarna, försöker få hjärnan att börja fungera igen.

– Ja, faktiskt.

Snabbt tillägger hon:

– Jag fattar att du är arg på mig, det är inte det. Men att bara få träffa Gustav varannan helg och att du inte ens låter mig prata med honom när jag ringer, det är grymt.

– Många skilda pappor får nöja sig med att träffa sina barn varannan helg, invänder Per. De klarar det.

Lisbeth biter sig i läppen för att inte vråla och skrika. Vad bryr hon sig om vad andra föräldrar klarar? Inte ett skit. Det här handlar om henne och Gustav, om liv och död och en sorg som hon inte kan hantera. Men hon vill inte förstöra mer än vad som redan är förstört. Trots allt pratar de med varandra. Det är ett litet steg i rätt riktning. Hon tar ett djupt andetag och försöker förklara.

– Förstår du inte? Tänk dig själv att vakna varenda morgon alldeles ensam. Komma hem från jobbet och inte ha någon att laga mat åt. Gå och lägga sig utan att få en godnattkram. Jag saknar Gustav så att det gör ont i mig. Jag klarar inte av att leva så här, att knappt få träffa honom. Och jag tror faktiskt att han saknar mig också.

Per ser ut genom fönstret medan han rör med skeden i muggen. Den skrapar mot botten. Tystnaden är laddad.

– Saknar du inte mig? säger han plötsligt.

Frågan är så totalt oväntad att Lisbeth bara gapar. Skämtar han? Innan hon hinner reagera reser sig Per abrupt.

– Nej, nu måste jag sticka. Det verkar ju inte vara någon större fara med dig.

Han skyndar ut i hallen och kränger på sig jackan. Samma fula skinnjacka som han alltid har haft. Lisbeth häller i sig den sista skvätten kaffe. Hela munnen blir full av sump. Hon spottar ut den i vasken och skyndar efter ut i hallen. Per är redan på väg ut genom dörren.

– Du Per, ropar hon.

Han vänder sig om.

– Jag saknar dig också, säger hon mjukt. Väldigt mycket.

Ellen går rastlöst fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet. Ilskan går som varma stötar genom kroppen. Det är inte ofta hon svär, inte ens tyst för sig själv, men nu kan hon inte låta bli. Den lilla jävla nollan med sina oskyldiga blå ögon och milda uppsyn, hur kan hon ta sig rätten att bara klampa in i andras liv som om det är en självklar rättighet? Det är alldeles för lätt att tänka sig hur Linn pratar och skvallrar med sina kollegor, berättar om sina fria fantasier som om de är sanningar. Hur de sitter runt fikabordet i lärarrummet och ojar sig. Herregud!

Om Mats får reda på det här kommer han att bli vansinnig. Han som är så mån om sitt rykte. Arbetet har alltid varit hans stolthet, det är där han blommar ut. Han är duktig, det har han alltid varit. Karriären har varit spikrak. Några år till och han räknar med att vara skolchef för hela kommunen. Men illvilliga rykten kan sätta stopp för de planerna. Inget sprider sig så snabbt som rykten, de är värre än gräsbränder. Att anklagelserna är fullständigt ogrundade spelar ingen som helst roll. Folk tror alltid det värsta, det är väl enda sättet för dem att få lite krydda i sina ointressanta små liv.

Kanske borde hon ha pratat mer med Linn i stället för att bara gå. Tagit sig tid att förklara, få henne att inse hur fel hon har. Och framför allt för att själv förstå hur Linn kommit fram till sina absurda slutsatser. Ingen kan väl hitta på någonting sådant ur tomma intet.

Tanken gör henne ännu mer stressad. Ellen plockar några vissna blad från en krukväxt, mosar de torra bladen till smulor i handen. Smulorna rinner mellan fingrarna och försvinner ner i den stora grå ryamattan som ligger på golvet framför soffan.

Börjar det tisslas och tasslas bakom ryggen på Mats kommer han att märka det direkt. Han har en inbyggd radar för sådant, känner på sig minsta förändring i stämningen omkring sig. Och då kommer han att anklaga henne så fort han förstår att Linn på hans jobb och Linn i stallet är en och samma person. Själv kan han givetvis inte vara upphov till skvallret, för hur skulle det ha gått till. Han lär ju knappast gå runt på skolan och se ut som en kvinnomisshandlare. Nej, den enda som kan ha orsakat ryktena är hon. På något sätt är det hon som har fått Linn att tänka i de banorna.

Det måste ha varit det hemska uppträdet med Lisbeth. Riktigt vad som hände då, minns hon inte, hon var alldeles för uppriven, men något måste hon ha sagt eller gjort. Eller också var det bandaget. Kanske är det så enkelt att två brutna fingrar måste betyda misshandel i Linns inskränkta värld.

Ellen reser sig hastigt, rullar ihop ryamattan och drar den efter sig genom vardagsrummet, köket och hallen. Hon hänger mattan över räcket på yttertrappan och slår till den med handflatan. Damm och andra partiklar yr i luften. Det var uppenbarligen hög tid att piska den. Hon går och hämtar mattpiskaren ur städskåpet och börjar piska mattan. Först daskar hon mest bara, men sedan tar hon i mer. Slagen haglar och hon slår hårdare och hårdare. Ryggen blir klibbig av svett, men hon fortsätter ändå. Det är skönt att slå, skönt att få avreagera sig. Ellen snyftar till. Vad håller hon på med egentligen? Det här är ju helt sjukt. Att prygla en stackars matta för att bli av med sin ilska, det är inte riktigt normalt.

Flåsande av ansträngningen står Ellen och betraktar mattan som om hon förväntar sig en reaktion. Ett skrik eller åtminstone ett svagt gnyende. Jag håller på att bli galen, tänker hon.

– Stora julstädningen har kört i gång ser jag, ropar en röst.

Ute på gatan står en av grannarna, en anonym man i beige ulster, och ler vänligt. I ena handen håller han en plastkasse med glasflaskor, i den andra ett koppel med vidhängande tax. Ellen ger honom en vass blick. Han stör. Vem som helst borde väl kunna se att hon inte är upplagd för att umgås? Men uppenbarligen inte, för mannen står kvar, fortfarande lika fånigt leende. Taxen stretar och drar.

– Själv är jag på väg till glasinsamlingen, ropar han. Man får lov att tänka lite på miljön, eller hur?

Det verkar som om han inte kan tänka sig ett bättre sätt att fördriva eftermiddagen än att prata strunt. Kanske hoppas han till och med att hon ska bjuda in honom på kaffe. Det kan han glömma.

– Jovisst, svarar Ellen kort och greppar mattan.

– Det där ser tungt ut. Ska jag hjälpa dig?

Mannen är redan på väg in i trädgården.

– Nej! väser Ellen.

Hon lyckas få upp ytterdörren och få in både sig och mattan genom den. Det är en lättnad när dörren slår igen bakom henne. Varför ska alla människor lägga sig i just hennes liv?

Det är en bra idé, tänker Linn, faktiskt en av hennes bästa. En meningsfull sysselsättning som dessutom kan ge en strimma julstämning även till de barn som inte kan räkna med en fridfull jul. De är inte få, det vet hon bättre än de flesta. Hon har en förmåga att dra till sig förtroenden. Kanske är det doften av mat, en primitiv känsla av trygghet, som gör det. Kanske är det för att hon är bra på att lyssna och verkligen bryr sig om vad eleverna säger. Ofta är det någon som dröjer sig kvar efter lektionen och berättar sådant som troligen inte ens skolkuratorn har en aning om.

Dagarna före jul är bara en transportsträcka fram till lovet. Alla prov är redan avklarade, betygen är satta och ingenting vettigt blir gjort. Varför inte låta eleverna baka pepparkakor och lussekatter, fika tillsammans i matsalen och sedan få ta med sig det som blir över hem? Linn tycker själv att det är en lysande idé.

– Nej.

– Va?

Hon är så säker på att få ett ja att hon först inte fattar vad han säger. Mats Cederblad lutar sig bakåt på sin stol och trummar lätt med fingrarna mot den blanka skrivbordsytan.

– Jag sa nej. Det är väl ett ord som du förstår, hoppas jag.

Han ler, men det är ett iskallt leende. Ögonen är som kalla, grå stenar, fullständigt uttryckslösa.

– Men …, försöker Linn.

Hon blir genast avbruten. Mats suckar demonstrativt, som om hon är så enfaldig att det är på gränsen att han står ut.

– Om jag säger nej så menar jag nej. Och därmed är frågan färdigdiskuterad. Nu har jag viktigare saker att göra, om du ursäktar.

Linn stirrar på honom. Hans välrakade Ken-ansikte, de rena dragen, den bestämda hakan. Manligt perfekt, som på en retuscherad modellbild. Fullständigt opersonlig, som om han vore gjord av plast. Det finns ingen vettig anledning för honom att säga nej.

Kanske har Ellen berättat för honom. Det kan vara så. Kanske är det här hans hämnd för att Linn har närt misstankar mot honom. Men hon är inte säker. Mot henne har han alltid uppfört sig nedlåtande. Hemkunskapslärare hör tydligen inte till den personalkategori som han tycker förtjänar respekt. Uppenbarligen tror han att de kan behandlas precis hur som helst. Men där har han fel. Väldigt fel.

Ilskan gör hennes kinder heta och blossande. Hennes idé är lysande, den är värd att kämpa för. Hon tar ett djupt andetag och fixerar hans blick. Fjant, tänker hon. Din lilla, jävla fjant.

– Ge mig ett vettigt skäl, säger hon.

Mats blinkar till, förvånad över hennes envishet. Linn höjer hakan, ser honom rätt i ögonen och viker inte undan.

– Du kan inte bara avfärda mig hur som helst.

– Det är jag som har budgetansvar, inte du, säger Mats.

Hans mästrande ton. Lilla vän.

– Men det är jag som träffar eleverna och tar ansvar för dem. Om du hade en aning om hur många av dem har det hemma, skulle du inte missunna dem några pepparkakor.

Hon tänker inte ge sig. Mats böjer sig framåt och väser:

– Nu tycker jag att du ska tänka dig för riktigt noga, Linn. Samarbetsproblem är allvarliga saker. Det finns ganska många som har förlorat jobbet på grund av det.

Han lutar sig tillbaka, ler segervisst och tillägger:

– Och dessutom, har inte du två döttrar? Snart börjar de väl här på skolan och då antar jag att du vill att de ska trivas.

Linn rätar på ryggen. Det tar några sekunder innan insikten sjunker in. Han hotar henne. Håll käften eller förlora jobbet. Håll käften eller också gör jag dina barns skolgång till ett helvete. Hon känner hur de upprörda känslorna plötsligt stillnar, hur hennes blick blir ren och klar.

Han vet inte om det, men han har precis passerat en gräns. Hennes gräns. Känslorna är exakt desamma som då. Hat, rent hat. En svetslåga av motstånd som plötsligt slår upp inom henne. Hon är inget offer, aldrig mer. Hon kan slå tillbaka. Han ska få se.

På skrivbordet ligger en gammeldags brevkniv med utsirat handtag, den ser ut att vara arvegods från förra seklet. Märkligt malplacerad i den annars så moderna miljön. Kniven är vass och eggen blänker frestande. Tänk om hon skulle slita till sig den och attackera honom? Hugga honom i bröstet gång på gång, se blodet pumpa ur hans kropp. Vad förvånad han skulle bli. Det skulle vara en sann fröjd att se honom ligga kvidande på golvet, badande i sitt eget blod. Höra honom tigga och be för sitt liv, kräla för hennes fötter. Det är inte hennes sätt att utkräva hämnd, men tanken är ändå lockande, hon får behärska sig för att inte fnissa till. Mats Cederblad ser upp i taket, som för att hämta styrka från en högre makt.

– Har inte du lektion nu? frågar han milt. Det är inte bra om lärarna kommer för sent, för hur ska eleverna då förstå vikten av att komma i tid? Vi måste föregå med gott exempel.

Hans nedlåtande ton. Blicken som signalerar hans inbillade mervärde. Den lille fjanten. Struttar omkring i korridorerna och låtsas att han bryr sig om eleverna. Den enda han bryr sig om är sig själv.

– Absolut, svarar Linn och kopplar på sitt allra varmaste leende.

Det är inte bara han som kan vara falsk. Själv är hon riktigt bra på det, särskilt i jämförelse med honom.

– Självklart, fortsätter hon i ödmjuk ton. Du har så rätt. Precis som du brukar. Naturligtvis var det en jättefånig idé av mig att alla eleverna skulle få baka julkakor. Jag förstår inte hur jag kunde komma med ett så dumt förslag. Ursäkta så hemskt mycket för att jag tog upp din tid med det här. Jag förstår ju att du har mycket viktigare saker att ägna din tid åt.

Mats Cederblad ser plötsligt osäker ut. Den snabba omsvängningen har fått honom ur balans. Linn ler ännu ett överdimensionerat leende och backar ut genom dörren.

Hon borde ha förstått långt tidigare. Men när gränserna glider och jaget suddats ut går det inte att få fäste någonstans. Svart blir vitt och rätt blir fel. Hon försvann, upplöstes i intet.

Men plötsligt fanns det där. Ett litet hopp om någonting annat, om mening, om framtid. Något att leva för, värt att kämpa för. Så litet, men ändå så starkt. Luften blev lättare att andas, färgerna fick lyster, den förlamande gråheten klibbade inte längre mot själen. Hon kunde sjunga igen. Svagt och trevande först, sedan allt starkare. Tonerna omslöt henne, fick kroppen att dansa. Jublet. Du har valt mig, jag är inte ensam mer.

Sedan hände det ofattbara, det som inte ens går att minnas. Gör hon det blir hon galen, det vet hon. Ett rakblad av fasa rätt genom tillvaron. Tre månader fick hon, nästan tretton veckor. Sedan tystnade sången. Hennes kropp kommer aldrig att dansa igen.

Hon försöker tänka som han vill. Tuggar orden som ett mantra. Det är kärlek. Tänk så. Det är kärlek. Och inget annat betyder något. Men orden har mist sin mening och hon har frusit till is.

Första dagen på gymnasiet. Ingen mer än hon från den gamla klassen. En ny plats, en ny roll, en möjlighet till förändring. Hennes mage som en knuten näve av rädsla.

Han satt längst fram, rak i ryggen, händerna i knäet. Ljusbrunt hår, mjuka lockar i nacken, fula jeans. En förstulen blick åt hennes håll. Deras blickar hakade i varandra, bara ett ögonblick, men det räckte. Hans ögon var rädda, lika rädda som hennes. Lika vana vid att slås ned, vändas bort, inte finnas. Den plötsliga insikten. Det finns en till som hon. Hon är inte ensam. Tillsammans är de två.

Det var inte lätt för de var lika blyga båda två. Ovana vid att ta kontakt, beredda på det värsta. Det tog två veckor innan han vågade säga hej. Hon andades fram sitt svar. Det första leendet var så skyggt att det knappt syntes. Ändå såg han det. Han såg henne. Hon såg honom. Det var en början.

En hand i sin. En hand som vill låta sina fingrar flätas ihop med hennes. Ögon som betraktar henne med nyfikenhet, helt utan förakt. En kropp som vill somna nära hennes och vakna likadant. Det är nästan för mycket.

De flyttar ihop efter tre månader. Det blir billigare så och det finns ingen anledning att låta bli. Åren går och det är bra. Hjulspåren är väl uppkörda och ingen av dem längtar någon annanstans. De hjälper varandra, finns där. Det är lugnt, det är tryggt, det är självklart.

När brösten blir ömma tror hon att det är straffet. Denna stillsamma lycka över att höra till något, någon. Ett sådant liv var förstås inte för henne, det var för mycket. Knölar i brösten, cellgift, strålning och hår som ramlar av. Smärtor, rädsla och ett långsamt borttynande. Hon ser det komma, hukar sig av rädsla. I smyg betraktar hon honom på kvällarna. Snart kommer han att vara ensam igen. Han vet det inte än och hon drar sig för att berätta. När orden är sagda finns bara vägen utför kvar. Visst finns det vård, visst finns det en chans att bli frisk. Men hon tror inte på det. Så kommer det inte att bli, inte för henne. Hon vågar inte ringa sjukhuset, vill inte veta säkert.

En morgon kräks hon. Står på knä framför toalettstolen och hulkar, känner den bittra smaken av galla i munnen. Inte förrän då slår tanken henne. Tänk om. Tänk om hon …

Bussen till stan. En halvtimmes kö på apoteket. Hem igen. Några minuters väntan. Ett blått streck. I timmar sitter hon inlåst på toaletten, ser på det blå strecket, fylls av en jublande glädje som är större än allting annat.

De träffades på universitetet. Hon gick en enstaka kurs i filmkunskap, bara för skoj skull, han läste miljövetenskap. Det var en ren slump att de råkade hamna på samma fest. Hur det gick till minns hon inte riktigt, men plötsligt var de ett par. Det bara blev så.

Ibland irriterade han henne, hans hundögda blick, de klängiga kramarna, hans eviga planerande av små guldkanter ” bara för oss två”. Egentligen tyckte hon oftast att det var roligare att göra saker själv eller tillsammans med andra. Han ville ändå inte göra någonting vettigt. Inte shoppa, inte se sevärdheter, inte prata med folk. Varför betala dyrt för resa och hotell när det enda han egentligen ville var att knulla? Det kunde de lika gärna göra hemma.

För henne var han som ett par slitna manchesterjeans. Bekväma och hemtama, men knappast något att visa upp för omgivningen eller känna sig speciellt lycklig över.

Han drömde om en stor familj. Hon tvärvägrade. Barn fanns inte med i hennes planering av framtiden. Det var inte tanken på att bli klunsig och tung, få hängbröst och åderbråck som skrämde mest, utan rädslan för att inte längre kunna styra över sitt eget liv. I ena vågskålen hans längtan efter tillhörighet, en riktig familj, i den andra hennes liv, hennes kropp, hennes karriärmöjligheter och hennes ridning.

Men han var i underläge och det visste han, deras tvåsamhet var på hennes villkor, eftersom han ville den mer än hon. Därför blev det aldrig mer tjat än en förflugen kommentar då och då.

-Kan vi inte? Alla …

– Nej!

Tills hon plötsligt var gravid, hur det nu hade gått till, hon som åt sina p-piller med nästan manisk noggrannhet. Abort var hennes första och enda tanke. Visst räknade hon med att han skulle protestera, men inte med en sådan kraft. Han bad och bönade, förbannade och grät, lovade vad som helst. Han skulle vara föräldraledig, hela tiden om hon så önskade. Han skulle vara den som tog ledigt när barnet var sjukt. Han skulle hämta på dagis så att hon kunde åka till stallet direkt efter jobbet. Hon trodde honom, visste att han skulle bli en fantastisk pappa. Men hon ville ändå inte ha något barn.

Han hade sett på henne med fasa, ren skräck.

– Tänker du döda vårt barn? Mörda det?

De hårda orden gick igenom hennes skyddsmur. För honom var det så det var. Inte en abort, avbrytandet av en oönskad graviditet, ett okomplicerat ingrepp, utan ett mord på deras gemensamma barn. Hon gav med sig och det fungerade. Hon har aldrig ångrat sig.

Deras förhållande har varit tryggt, stabilt, lite tråkigt kanske, men fullt njutbart. Hans kärlek har varit lika självklar som luften hon andats, maten hon ätit. Ibland har hon nästan blivit irriterad över det, provocerat fram bråk bara för att få honom att se på henne med andra ögon än de där hundlikt tiggande.

Men nu vill han plötsligt ingenting. Inte prata, inte älska och absolut inte lyssna. Han vill inte ens se henne. Står inte ut med att ha henne i närheten, kväljs av hennes händer mot sin kropp. Först förstår hon inte att han verkligen menar allvar, det verkar så befängt. Okej, hon har varit otrogen, detta meningslöst fåniga ord, men hon är ju ändå precis samma person som förut. Sådan enorm skillnad kan det ändå inte vara. Det tar lång tid att inse att för honom är det verkligen det. Han vill inte ha henne längre.

Det är svårt att minnas henne. När hon blundar finns det bara en skuggestalt kvar, som på ett gulnat foto. Ändå är det bara tre år sedan hon dog, dog på det sättet att hon slutade andas. Egentligen dog hon långt tidigare, en långt utdragen död där livet sipprade ur henne droppe för droppe.

Mamma. Själva ordet har en bitter bismak. När pappa försvann förvandlades hela tillvaron till tröstlös gråt och en känsla av total hopplöshet. Det var bara de två kvar. Hon försökte trösta, men mamma ville inte ha någon tröst. Innesluten i sig själv satt hon vid köksbordet och stirrade tomt rakt fram. Iskylan omkring henne var kompakt. Varje försök att närma sig blev bestämt avvisat.

Till slut förstod hon. Mamma ville inte heller ha henne.

Med tiden blev sorgen mindre påtaglig, men kylan bestod. Mammas ansikte stelnade till en mask med förgrämda rynkor, munnen hopsnörpt till ett anus och ögon lika döda som glaskulor. Hon gjorde det hon absolut måste, men ingenting mer. Resten av tiden ägnade hon åt att älta sveket hon blivit utsatt för.

De hatade tillsammans, det var vad de hade gemensamt. Vitt var vitt och det svarta extremt svart och allt var hans fel. Först nu när mamma inte finns längre, har hon börjat undra om det verkligen var sant. Mammas del i det som hände måste väl ändå ha varit något större än så? Tankarna som inte fick tänkas börjar krypa fram ur undanskymda vrår. Nog borde mamma ha kunnat ge henne någonting. En kram någon gång, en smekning över håret, några lugnande ord. En känsla av att vara behövd. Men så blev det aldrig och känslan sitter kvar. Hon vet att mamma skulle ha varit lyckligare om det var hon som hade försvunnit och inte han.

Brevet från honom efter alla år. Bönen om förlåtelse, ett telefonnummer.

Och hon ringde. Hon vågade. De har träffats igen. Så många års drömmar och längtan och nu har det hänt. Tilliten i småsmulor, men kanske går det ändå att limma ihop bitarna, få dem att likna det som en gång var. Hon hoppas det, måste våga tro.

Den beska smaken av svek tränger sig på då och då och dämpar jublet. När hon försöker sova tränger sig moderns ögon på, de kalla, grå, som ispärlor. Då kniper hon ihop ögonen hårt, hårt, som när hon var liten och rädd. De döda ska inte få styra dem som fortfarande lever. Det kan inte vara rätt. Det är mitt liv, viskar hon. Mitt. Jag är inte skyldig dig någonting. Ingenting alls. Hon upprepar orden gång på gång som ett mantra. Ögonfransarna fuktiga av barnsliga tårar. Låt mig få bli lycklig mamma.

Ellen försöker låtsas som ingenting. Hon diskar upp efter middagen och vattnar blommorna i köksfönstret. Kroppen är tung av ovilja, varje andetag är en ansträngning. Det är som om syret har tagit slut. Stämningen är så spänd att den går att ta på. Helst skulle hon vilja krypa ner i sängen, kura ihop sig i fosterställning och vänta på att ovädret ska dra över. Men istället sätter hon sig på en köksstol och blir sittande. Totalt handlingsförlamad.

Osäkerheten gnager och skaver, äter sig in, fyller hela tillvaron. Mats ilska kommer någonstans ifrån. Redan när han klev ur bilen, de få stegen uppför yttertrappan, kände hon att något måste ha hänt. Hon fick ingen kram, inte ens ett leende, knappt ett ord. Middagen åt de under kompakt tystnad. Hon försökte att prata, säga någonting lättsamt om vädret, om att hans mamma ringt och ville att han skulle ringa tillbaka, om en film de kanske kunde gå och se på juldagen. Mats svarade inte, såg bara på henne med en blick som var omöjlig att tyda och fortsatte att tugga.

Nu sitter Ellen och ser tomt framför sig, försöker att få sekunderna att gå. Tystnaden växer sig allt högljuddare, den slår mot trumhinnorna. Hon kan känna sina egna hjärtslag eka genom kroppen. Bland det värsta Mats vet är när hon frågar vad det är. Han tycker inte om att bli ställd mot väggen utan själv välja när han vill berätta. Envisas hon blir han arg, det vet hon. Ändå är det svårt att låta bli, behovet att få veta är nästan omöjligt att tygla. Hon vill veta. Måste få veta.

När Mats har ätit klart lämnar han sin tomma tallrik på köksbordet och sätter sig framför tv:n. Ellen klarar inte av tystnaden längre. Hon reser sig hastigt och går in i vardagsrummet. Mats ser inte upp som han brukar, verkar inte ens märka att hon är i rummet. Ellen sätter sig bredvid honom i soffan och försöker ta hans hand. Han drar undan den, fortfarande med blicken som fastvuxen vid tv-rutan. Mats som annars aldrig ser på sport, nu uppför han sig plötsligt som om skidskytte är livets mening.

– Har det hänt något? försöker hon.

Mats svarar inte, flyttar sig bara ännu några avgrundslånga millimeter bort från henne.

– Varför är du så arg?

Orden halkar ur henne, går inte att hindra.

– Är det helt omöjligt att få vara i fred? väser Mats. Jag har haft en jobbig dag och skulle vilja få slappna av i min egen soffa, framför min egen tv. Är det verkligen för mycket begärt?

Ellen känner hur tårarna stiger i ögonen. Kylan i hans röst skär genom kroppen. Rädslan gör henne kallsvettig.

– Snälla …, ber hon.

Han reser sig så hastigt att fjärrkontrollen ramlar i golvet. Några sekunder senare hör hon hur ytterdörren slår igen. Hon rusar efter, men Mats sitter redan i bilen. Innan hon får på sig skorna har han kört i väg och lämnat henne ensam kvar.

Annika kämpar sig uppför den långa backen från parkeringsplatsen till servicehuset. Hennes flåsande andedräkt är vit i kylan. Konditionen är verkligen inte vad den borde vara. Till våren ska hon ta tag i det och börja jogga. Eller åtminstone dra ner lite på rökningen.

Det är mörkt trots att klockan inte ens är sex på kvällen. De enstaka gatlyktor som är tända gör bara mörkret ännu kompaktare utanför ljuskäglornas räckvidd. Annika är inte direkt mörkrädd, men hon skyndar ändå på stegen. Oktober till mars är en plåga, det är inte underligt att folk blir deprimerade. Vem sjutton orkar vara glad när soltimmarna under en månad går att räkna på ena handens fingrar?

Kallt är det också, flera minusgrader redan. Framåt småtimmarna lär termometern krypa neråt tio minus. Det är en rå och fuktig kyla som tränger in genom kläderna. Fast lite vackert är det, trots allt, det måste hon erkänna. Visserligen har förra veckans snö töat bort, men nu är det kallt igen och frosten klättrar på trädgrenar och grässtrån, små kristaller av is. Det blir mörka fotspår i det vita när hon genar över gräsmattan. Under den frusna ytan är det vattensjukt och sumpigt. Fukten letar sig in genom sömmarna i skorna. Hon borde ha tagit på sig kängorna i stället. Att gå runt med blöta sockor en hel natt är ingen hit.

Servicehuset är en lång, låg byggnad i gult tegel. Dörrarna är av roströd plåt. I varje fönster står en elektrisk adventsljusstake som ett upp och nedvänt V. Landstinget måste ha gjort en storsatsning för att tillgodose varje åldrings rätt till en egen ljusstake i röd plast.

Den här natten ska hon arbeta tillsammans med Monica. Det brukar fungera bra. Monica är visserligen obehagligt beskäftig och tror att hon vet allting mycket bättre än alla andra. Överallt dyker hon upp och lägger sig i och kommer med synpunkter. Men fördelen är att det utan problem går att luta sig tillbaka och låta Monica sköta ruljansen så gott som själv.