För att kunna erbjuda er lite mer valfrihet, har jag höjt priset på boken med två kronor, men – kan nu å andra sidan presentera hela fem rubriker att välja mellan i det här kapitlet.
Jag ringde till mitt elbolag häromdagen. Någon hade kallat mig för looser som inte förhandlade om min el, så kanske var det därför.
I alla fall. Jag ringde till mitt elbolag och min polare hade skrivit upp vad jag skulle säga.
JAG: Hej! Jag heter Lena och jag har varit kund hos er jättelänge. Nu har jag fått ett mycket bättre pris på ett annat bolag. Därför undrar jag vad ni kan göra med mitt elpris.
ELBOLAGET: Vi skall se vad vi kan göra. (paus) Skall vi säga att vi sänker ditt pris med 10 öre om du stannar hos oss.
Jag hade inte ens hunnit till punkt två på min polares lista. Det här var ju alldeles för enkelt. Var kom marginalerna ifrån? Helt plötsligt. Jag förstod faktiskt inte riktigt. Det var knappast så att Markus på kundtjänst var så mån om att behålla just mig som kund att han tänkte trava ut i köket och tömma kaffekassan. Dessutom så tillhör jag knappast storkunderna, även om jag alltid glömmer att släcka lampan i hallen.
Om Markus på kundtjänst kunde ge mig ett så mycket bättre pris utan att blinka. Utan att säga, tja och nja, och det där måste jag faktiskt snacka med chefen om, då innebar väl det att det där andra priset, det där priset som jag hade betalat i alla år var något slags överpris. Bonuspengar för bolaget som bara rann in från dumma och trogna kunder som hade bättre saker för sig än att ringa runt och hota elbolag på fritiden.
Men vi kanske ska ta det från början.
Jag vaknade upp en novembermorgon 1999 och upptäckte att mina två hål i väggen hade förvandlats till 400 hål i väggen. Jag skall erkänna att jag inte tog det alltför allvarligt. Jag gjorde helt enkelt som jag brukar, drog täcket över huvudet och somnade om och vaknade egentligen inte upp förrän fyra år, 36 dagar och 8 timmar senare.
En tidig vårdag steg jag dock upp ur min säng, fast besluten om att jag nu skulle bli en konsumentmedveten medborgare, en sådan där som gör ett aktivt elval.
Vilket direkt ledde till problem nummer ett – Hur väljer man el?
Missförstå mig inte. Det finns stunder då jag uppskattar att jag har ett val. Som i videobutiken. Där är det jättebra med valfrihet. Tänk om det bara fanns Pillertrillaren och Pillertrillaren. Eller om man bara kunde köpa Hans Martins julsånger och Hans Martins julsånger på Åhléns eller Åhléns. (NEJ, JAG HAR INTE ERT KLUBBKORT!)
Men vem har egentligen behov av att uttrycka sin individualitet och särart genom att välja sin egen el ?
Ändå var det precis det elbolagen hoppades på. Mördande reklam skulle få oss att göra ett känslomässigt val. Ni vet, är du Fortum-typen eller är du Vattenfall-typen, på samma sätt som man går omkring och tror att man är Volvo-typen eller Saab-typen. Och det är klart. Det kunde ju ha gått. Ta hela den här senaste vattentrenden med ”stilla vatten” som har blivit någon slags grej.
Tjejer som springer omkring med små vattenflaskor i handväskan eller under armen. Det finns till och med barbiedockor som säljs med miniflaskor i den chica lilla minibagen. Jag antar att det går ut på att man skall signalera att man är en fräsch brud. En sådan där tjej som äter sallad till lunch, som bryr sig om sitt utseende, som klipper tånaglarna i tid och som alltid har rena underkläder. Någon slags motsats till ”öl byggde denna kropp”. Man ser det hela framför sig. Hur någon reklamare har suttit och varit stor inför sig själv och polarna. Sagt att, hörru Leffe, jag skulle kunna kränga på folk helt vanligt kranvatten om jag ville. Det är bara en fråga om rätt marknadsföring och rätt image. Jag lovar. Tratta i vatten på en petflaska, sätt på en etikett och kör lite riktad reklam med tjejer och tallskog och jazz. Då är man hemma. Tänk bara på snubben som sålde älgskit på glasburk med rosett till tyska turister. Att få folk att betala för vanligt vatten är en baggis i jämförelse. Tro mig. Det lyxigaste som finns är att ha råd att betala för absolut ingenting alls. Vad kan då vara bättre än vatten utan kolsyra. Näst efter älgbajs måste det vara det absolut finaste som finns.
Och det blev det ju! Fint och dyrt och helrätt. Inte kranvatten, för så dumma är inte ens vi. Utan ”stilla vatten” som det kallas när man har gått över ån efter det, istället för att bara öppna kökskranen därhemma. Stilla vatten som har silats genom sanddyner och rullstensåsar och som har varit en välbevarad hemlighet bland fiskare och jägare och som skall drickas med slutna ögon och mellan djupa andetag och allt annat som någon lirare har suttit och filat fram över någon dator.
Och nu skulle elbranschen få oss att välja el utifrån vår känsla. Det var så de tänkte, och det var väl därför de flashade med företagskorten och pumpade in en halv miljard kronor i reklam under de tre första åren efter avregleringen. (Eller så ville de bara gå på Guldäggsfest. Det är svårt att säga så här i efterhand.)
Hur som helst. Det gick sådär. Eller rättare sagt. Det gick inte alls. Elmarknaden fortsatte att vara en extremt orörlig marknad. Kunderna fattade inte att el var en känsla.
Kanske är Bengt Håkansson, varumärkesstrateg på Bates, inne på någonting när han säger:
Problemet är att det är inget annat än två hål i väggen …
och
Det har lagts rätt mycket pengar på att bygga emotioner runt elen. Men så länge det enda man levererar är 220 volt blir det ingen skillnad.
Det här bekräftar en misstanke som jag alltid har haft. Jag känner ingenting för min el därhemma. Till sist tvingades även elbolagen inse det. Att den enda skillnaden som de hade att erbjuda sina kunder var priset.
I den bästa av världar var det egentligen rena drömläget för oss konsumenter. När elbolagen väl hade släppt tanken på att elen skulle bli en känslomässig pryl, skulle de börja slåss om oss kunder genom att erbjuda oss det allra lägsta priset.
Ni vet. Köp el hos oss och vi bjuder dig på en resa till solen. Eller åtminstone. Köp el hos oss och vi bjuder dig på en varmkorv.
Fast så blev det ju inte. Det vet vi nu. För man kan säga en massa saker om den avreglerade elmarknaden, men ingen kan påstå att elen har blivit billigare. Det spelar ingen roll hur vi räknar, om vi tar hänsyn till höjda elskatter eller inflationen. Elpriset har inte sänkts – det har höjts. Det som skulle bli konsumenternas marknad, blev istället producenternas marknad.
Vilket kanske inte är så underligt med tanke på att tre stora företag, Vattenfall, Fortum och Sydkraft kontrollerar cirka 90 procent av marknaden. Kunderna hamnade i underläge – som vanligt. Och som Sydkrafts VD Göran Sjöholm uttryckte det i ett ögonblick av klarsyn:
Om hela vår bransch i morgon höll för öronen och gav tusan i att svara i telefon har vi ändå en produkt som skulle sälja lika bra som idag.
Med andra ord. El är en lågintresseprodukt som alla samtidigt är oerhört beroende av.
FAKTA:
När avregleringen genomfördes spådde experterna att nätavgifterna skulle sjunka med upp till 50 procent. Istället har de ökat i snitt med 13 procent sedan 1996.
Elpriserna har också blivit högre. Hur mycket är folk inte riktigt överens om.
Statistiska Centralbyrån säger att elpriserna har ökat med 86 procent sedan avregleringen.
Den oberoende elkonsulten Roger Fredriksson säger att elpriserna har ökat med 50 procent för dem som har engagerat sig och 75 procent för dem som inte har engagerat sig.
Bo Källstrand, VD för svensk energi säger att elpriserna inte har ökat med mer än 32 procent för villakunder och 37 procent för lägenhetskunder.