Låt oss leka associationsleken ett tag. Pensioner. Vad tänker ni på?
Själv tänker jag på reklampensionärer som badar från sjötomter i månsken, som matar änderna i stadsparken med hela limpor, och som bjuder sina barnbarn på bakelser som är stora som tårtor på konditori.
Och så tänker jag på den där sången som Alfred sjunger i Emil. Jag är fattig bonddräng och jag plöjer och sår …
Jag var ett känsligt barn när jag var liten. Tro det eller ej. Min pappa satte sig ner och skrev om hela slutet på Djungelboken för att jag inte klarade av att Mowgli lämnade Baloo för någon Tutt-Fia som sprang omkring i höftskynke. (Jo, för jag var ett ganska bortskämt barn också. Eller ett älskat barn. Beroende på hur man väljer att se det.)
Hur som helst. Jag älskade Alfred och Emil. Och allra mest älskade jag Alfreds visa. Det gör jag fortfarande. Här är de sista två verserna.
Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud,
Och då klär han på mej den mest snövita skrud.
Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.
Det var svårt. Jag klarade inte av det där. Redan som femåring satt jag där och tänkte. Kan inte någon ge Alfred en vettig folkpension!
Kanske var det precis så det gick till. Folk inom arbetarrörelsen bestämde sig för att det var alldeles för osäkert att vänta med den där sista vilan tills man kom upp till himlen. Att det kanske kunde vara idé att plocka ut den medan man fortfarande befann sig nere på jorden. Dessutom var ju fattigstugan där de flesta hamnade i slutet av ålderdomen, inte heller något vidare ställe. Så socialdemokraterna började driva frågan. Och kampen lönade sig. 1935 infördes folkpensionen i Sverige.
Folkpensionen gick att överleva på. Men inte mer. Att bli pensionär var fortfarande detsamma som att bli fattig. Då menar jag inte ”fattig – vi har inte råd att renovera gästtoalettenfattig”. Utan jag menar fattig. Så socialdemokraterna tog en ny strid (för det här utspelade sig på den tiden då socialdemokraterna fortfarande tog strid för saker trots att oddsen var rätt så taffliga) på 1950-talet, för något som de kallade för ATP-systemet med en slogan som löd ”Gärna medalj men först en rejäl pension”.
ATP-systemet innebar, kort sagt, att man inte bara skulle kunna överleva som pensionär. Man skulle kunna leva. Efter en svår strid i riksdagen lyckades sossarna till slut få igenom förslaget. Med en enda rösts övervikt! Tack vare en folkpartist vid namn Ture Königson som plötsligt konverterade.
Hell Ture!
I alla fall. Nu hade vi ett riktigt pensionssystem. Ett pensionssystem som gick ut på att samhället lovade att ta hand om Alfred när han blev gammal och svag. Pappa behövde inte sätta sig och skriva om slutet den här gången. Åtminstone var det vad vi trodde.
Men det skulle visa sig att vi trodde fel.
Så här är det. Jag har aldrig fattat vad det nya pensionssystemet går ut på. Jag har inte ens lyckats lära mig skillnaden mellan premiepension och tjänstepension.
Å andra sidan finns det mycket saker som jag inte förstår. Ta bara det här med rymden. Att den aldrig tar slut. Jag förstår inte det heller. Eller rättare sagt, jag köper det bara ett tag.
Rymden tar aldrig slut.
Rymden tar aldrig slut.
Rymden tar aldrig slut.
Kom igen! Förr eller senare måste den ju ta slut.
Ni ser. Och jag spelar inte schack heller!
Jag har alltid önskat att jag kunde spöa folk i schack. Det har knappast blivit bättre av att jag numera sover med 3 DVD-boxar med Vita Huset under huvudkudden.
President Bartlet spelar schack. President Bartlet är Nobelpristagaren i en Notre Dame-tröja. President Bartlet har små flaggor som fladdrar i vinden när han åker bil. (En vänstermänniskas bekännelser: Jag har en liten last. Jag går igång på bilkorteger. Och allra helst med pålagda Mark Knopfler-solon i bakgrunden.)
TV-serien Vita Huset är för mig vad porrfilm är för de flesta. Det handlar om människor som alltid har stånd. Och då menar jag inte bokstavligt. (Vilket trots allt är en nödvändig kommentar med tanke på vissa amerikanska presidenters historia.)
För er som inte har sett Vita huset. Det här är Vita huset:
FLYGVÄRDINNA: Ni kan inte ringa förrän vi landar, sir.
TOBY SIEGLER: Vi flyger i en Lockhead Eagle L 1011. Den är utrustad med ett Sim 5 transpondersystem. Och du menar att jag skulle störa det med en simpel mobiltelefon?
Ibland önskar jag att jag var lika kompetent som Toby Siegler, C J Craig, Josh Lyman, Leo Mc Garry, eller Sam Seaborn. (Vilket visserligen är lika moget som att vilja knulla som John Holmes eller Linda Lovelace.)
Hur som helst. Jag förstår inte pensionssystemet.
Jag har alltid gillat det där som Tom Hanks sade i filmen ”Philadelphia.” Eller om det kanske var Denzel Washington som sade det. ”Förklara det för mig som om jag var tre år gammal.”
Jag har tänkt rätt mycket på det där. Att det antagligen inte finns någonting här i världen som man inte kan förklara för en treåring.
Atombomb – En uppfinning av människan. Det smäller. Folk dör. Eller så får de bebisar som får tre ben och fyra armar. USA är det enda land som har fällt en atombomb över en stad där det bor människor.
Renrasiga hundar – Man knullar bara inom familjen.
Fallskärmsavtal – Om du gjorde något riktigt, riktigt dumt, så skulle jag höja din veckopeng.
Utröstningsreglerna i Paradise Hotel – Ja, okej. Det kanske finns saker som man ändå inte kan förklara.
Som tur är har jag en pappa som är ganska bra på att förklara det mesta. Kanske inte just utröstningsreglerna i Paradise Hotel. Men en massa annat. Dessutom skulle han snart bli pensionär. Jag ringde till pappa.
JAG: Hej pappa!
PAPPA: Hej Lena!
JAG: Jo, jag undrar om du kan förklara pensionssystemet för mig.
PAPPA: Absolut. Jag har dessutom en jättebra bok som du kan få låna. Jag lägger den på lådan idag.
JAG: Toppen pappa! Och du, hur går det med dina pensionspengar annars.
PAPPA: Tja, få se nu Robur Contura har gått ner, Roburs Medical också. Just nu ligger jag mer än 6 000 kronor back.
JAG: Tänk långsiktigt pappa! Tänk långsiktigt!
Det där sista har jag lärt mig av killen som tar hand om mitt privata pensionssparande. På den sista tiden så har han skrivit ganska många brev till mig. Men mer om det senare.
Om man skall förklara pensionssystemet för en treåring kan man antingen välja den korta versionen eller den långa versionen. Väljer man den korta versionen skulle man kunna beskriva det så här.
Det gamla pensionssystemet: Pensionssystemet är som ett jättestort fartyg med människor. Tidigare hade man bestämt sig för att det alltid skulle finnas livbåtar till alla de här människorna. Klev fler människor på båten så köpte man in fler livbåtar. Detta innebar att biljettpriserna ibland blev lite dyrare. Men huvudsaken var att alla människor skulle få en livbåt. Det var ett löfte.
Det nya pensionssystemet: Pensionssystemet är fortfarande som ett jättestort fartyg med människor. Nu har man bestämt att biljettpriset aldrig skall överstiga en viss summa. Vilket gör att man inte har råd att köpa in livbåtar till alla. Pengarna räcker bara till sådana där simringar som de säljer nere på BR Leksaker för 39:90. Dessutom får man blåsa upp dem själv.
För förstaklasspassagerarna är naturligtvis inget av det här ett problem, eftersom de har en fet motorbåt som heter Patricia som alltid spelar salsamusik, som ligger och väntar en bit därifrån.