Eftersom det här avsnittet skall handla om statliga kasinon, och eftersom Australien har en viss erfarenhet av en havererad kasinopolitik, ringde jag upp min förläggare Per och frågade om jag kunde dra över till Australien en sväng. För förlagets pengar. Efter att boken hade kommit ut.
Per var inte direkt överentusiastisk. Dessutom hakade han upp sig på en liten detalj. Nämligen att jag tänkte göra min research efter att jag hade skrivit boken, istället för före.
(Fast egentligen tror jag bara att det var en bortförklaring, och att han i själva verket tyckte att det hela lät som en alldeles för stor position för en så liten portfölj, för att slänga mig med det fondmäklarspråk som jag precis har lärt mig.)
Är det här sant?
Nej, det är det inte.
Men det var ungefär så det gick till när socialdemokraterna skulle utreda frågan om statliga kasinon. Först tog man ett beslut, och sade, ja det verkar väl trevligt, och när allting redan var klart, när beslutet var taget, då åkte kulturutskottet på en trevlig liten studieresa till Australien där de kunde studera ”the pokie desease”, (spelberoendet som de australiensiska medborgarna och den australiensiska staten har hamnat i).
Fast då var det liksom redan för sent.
Jag antar att ni känner till Sten Andersson (sverigedemokraten). För er som inte gör det. Det här är ett klassiskt Sten Andersson citat:
Delar av Asien har blivit nästan folktomma tack vare Sveriges och övriga Europas invandringspolitik.
Vid tidernas begynnelse var Sten Andersson socialdemokrat, sedan blev han moderat. Och vid valet 2002 kom han sedan slutligen ut ur garderoben som Sverigedemokrat.
Under sin tid som moderat politiker i riksdagen var det framför allt en fråga som Sten engagerade sig stenhårt för. Nämligen svenska kasinon. Med en dåres envishet (och i det här fallet kan ni nog tolka det bokstavligt) lämnade han in nya motioner till riksdagen varje år. Varje år fick han avslag.
Samtidigt. I en helt annan garderob, på ett helt annat ställe i stan, satt ett gäng sossar och funderade över hur man skulle få folk att tycka att det var lite roligare att betala skatt. För pengar behövdes ju. Kanske skulle man kunna piffa upp det hela en aning.
Kanske hade någon till och med läst ”Kasinoboken: Allt om kasinospel och om hur du blir en vinnare” som handlar om hur man kan skilja folk från deras pengar ”genom en process avsedd att upplevas som så underhållande, spännande och smärtfri som möjligt”.
Kanske tänkte det här lilla gänget med socialdemokrater, att det här är precis vad vi behöver. Bingo!
(Fast vid närmare eftertanke så var det nog en omöjlighet med tanke på att boken skrevs 2001, medan vi fortfarande befinner oss på 1990-talet. Socialdemokraterna måste ha klurat ut det där själva.)
Det man kan konstatera är att riksdagen röstade igenom ett socialdemokratiskt förslag för statliga kasinon med 198 röster på ja sidan, mot 89 röster på nej sidan, i juni 1999. Och som alltid kan det ju vara lite kul att kolla upp partifördelningen. Vem som sitter och håller tummarna tillsammans med vem. Så här såg det ut.
Ja till kasinon: Moderaterna och socialdemokraterna och folkpartiet. Nej till kasinon: Miljöpartiet och vänsterpartiet och kristdemokraterna.
Så hur hade man då gått från ”halvgalen riksdagsledamot lägger fram helgalna förslag” till ”seriöst socialdemokratiskt förslag som tas på största möjliga allvar”?
När jag var yngre levde jag rätt mycket efter mottot ”I mån av tillgång lever jag över den”. Vilket innebar att jag med jämna mellanrum hamnade i problem.
En månad hade jag till exempel inga pengar till hyran. Efter att pantsatt TV:n och sålt kameran fattades fortfarande 1 500 spänn. Så jag började fundera över alternativ, och efter att ha sållat en del kom jag fram till att jag antingen kunde stå nakenmodell för krokimålningskurser. Alternativt sno en eller två cyklar ute på stan.
När det gällde nakenmodellandet fanns det några problem. Att stå och hålla upp kroppsdelar i luften har liksom aldrig varit min grej. Jag får mjölksyra i armarna när jag borstar tänderna. Dessutom fick man bara 200 spänn per gång, vilket innebar att halva Lund måste börja med självförverkligande krokikurser för att jag skulle hinna få ihop pengarna till hyran.
Endast cykelstölder återstod alltså. Till mitt försvar (för sådana ser man ju alltid till att fabricera) skall jag säga att jag precis hade blivit bestulen på två cyklar under det senaste halvåret. Vilket gjorde att jag tyckte att det mer handlade om ett visst kretsloppstänkande än ren och skär stöld. Så. Utrustad med en persiennsåg från IKEA, gav jag mig ut på stan för att hitta ”det perfekta objektet”. Ni vet, något sådant där som man kan sno utan att få dåligt samvete. Ta från de rika och ge till de fattiga. Cyklarnas ”Bodens fästning”, helt enkelt – cykeln som ingen skulle sakna.
Ganska snart upptäckte jag att det inte var så enkelt som jag först hade trott. Tre timmar senare gick jag hem och lade mig igen. Plötsligt och häftigt övertygad om att det finns branscher som man helt enkelt inte skall ge sig in i. För det är väl något som vi kan enas om. Att det egentligen aldrig är något problem att tjäna pengar, inte egentligen. Problemet uppstår när man börjar dra gränser för hur man kan tänka sig att tjäna dem.
Kan man tänka sig att tjäna ihop pengar till sin egen semester, genom att lura på pensionärer andelslägenheter? Kan man tänka sig att lura in folk i vansinniga aktieaffärer, för att man vill lägga beslag på courtaget?
Det är klart att en undersköterska som är ensamstående med tre barn kan sluta att vara den där ensamma tradiga morsan som aldrig har råd, och som alltid måste jobba. Vill hon kan hon sälja knark på skolgården. Hon kan försvara det för sig själv med att hon inte tvingar någon att köpa någonting. ”Jag ger ju bara ungarna vad de vill ha! Dessutom har jag blivit en mycket roligare och gladare mamma sedan jag fick råd att betala hyran, köpa en bil, fixa barnkalas åt ungarna, och åka på årliga härliga semesterresor till Bali.
Det måste ju ändå vara något bra.”
Men tillbaka till det som det handlar om. Nämligen socialdemokraterna och deras pengaproblem.
Frågan om statliga kasinon påminner på många sätt om den svenska alkoholpolitiken. Det intressanta i kasinofallet är att det inte finns något EU att skylla på. Här var sossarna tvungna att komma på helt egna ursäkter.
Socialdemokraterna började med att tillsätta några utredningar. Och 1992 började svaren ramla in.
Det var ”Vinna eller försvinna – folkrörelsens lotterier och spel i framtiden”.
Det var ”Kasinospelverksamhet i folkrörelsernas tjänst”.
Och det var Finansdepartementets egen utredning ”Kartläggning av kasinospel – enligt internationella regler”.
Så vad kom då utredningarna fram till? Jo att svenska kasinon inte behövde ses som ett problem. Inte alls. Man skulle snarare se det som en sorts modernare form av manna ifrån himlen. Eller om man ville, ett kretsloppstänkande i miljardformat.
Det här var vad de kom fram till:
Kasinon av internationell typ kan bli en guldgruva för folkrörelserna. Kasinospel av internationell typ borde kunna smälta in som en normal företeelse i den svenska samhällsbilden.
Jag kliar mig i huvudet. Fanns det inga baksidor alls. Inga baksmällor? Hur skulle de förklara den ideologiska u-svängen.
Inget problem. Utredarna hade tänkt på det också. Så här skrev de:
Enskilda fall av spelberoende uppförstorades i massmedia och kom att prägla opinionen.
Jaha. Den tidigare socialdemokratiska linjen hade baserats på ett gäng hysteriker som lät sig påverkas av överdrivna tidningsskriverier. Men nu skulle pengarna rulla in. Det enda man behövde göra var att slipa lite på argumenten. Folket skulle betala in pengar till sig själva. Det lät bra. Pengarna skulle gå till folkrörelserna. Det lät ännu bättre. Allting skulle bli lite roligare och lite glittrigare. Vilket faktiskt lät som en rätt trevlig sak. Det tyckte åtminstone Sven-Åke Nygårds och Sylvia Lindgren, två socialdemokrater som beslutade sig för att göra Sten Andersson sällskap, och som 1994 föreslog en etablering av kasinon av internationellt slag i Sverige.
Idag säger Sven-Åke själv. ”Uppriktigt sagt blev jag lite förvånad att det blev av.”
Och lite småförvånade blev vi nog alla. Det hade ju inte direkt funnits något tryck från folket. Inga stora skaror på 1:a maj som gick och skrek ”Ropen skalla – kasinon åt alla”. Överhuvudtaget inget större engagemang.
Så vilka ville ha kasinon? Bortsett från Sten, Sven-Åke och Sylvia, alltså.
Meg Tivéus som var VD för Svenska Spel har sagt att svenska kasinon var något som kom ”chockerande fort” för att Sverige råkade ha en spelglad finansminister.
Överhuvudtaget är Erik Åsbrink en person som folk hela tiden nämner. En högersosse som skall ha sett det som en viktig principfråga för en liberalare socialdemokrati.
Själv säger han förstås att han inte alls var speciellt engagerad. Han råkade bara vara finansminister vid tillfället. På samma sätt som han bara råkade vara ansvarig. (Om man nu kan vara det.)
Alldeles oavsett vem det var som drev frågan, så gick det i alla fall snabbt framåt. Frågan var bara hur Finansdepartementet skulle hantera det faktum att tre av de tyngsta remissinstanserna var så förbannat negativa. För så var det ju.
Varken BRÅ (Brottsförebyggande rådet), Konsumentverket eller Socialstyrelsen, kunde se det roliga i det hela. De pratade om solidaritet och om ökat spelberoende. BRÅ påpekade att man inte kan bortse ifrån att ”spelskulder ses som en av de viktigaste brottsalstrande faktorerna” i samhället. En professor inom svensk spelforskning, Sten Rönnberg, höll till och med ett föredrag för riksdagens s-grupp 1999. Sade att beredningen av ärendet var alldeles för bristfällig för att man skulle kunna ta ställning i frågan, alldeles oavsett vad man tyckte om statliga kasinon från början.
Han ställde också en fråga till socialdemokraterna.
Man kan fråga sig om det är god moral, uttryck för solidaritet eller god socialpolitik att skapa ytterligare problem för redan problemtyngda befolkningsgrupper.
Socialdemokraterna har aldrig besvarat den där frågan. Vilket kanske inte är konstigt. Jag menar, vad skall de säga? Jodå, vi inser att vi skapar ytterligare problem för redan problemtyngda befolkningsgrupper. Men titta på oss. Tror du att vi bryr oss?
Å andra sidan så var det kanske just det de sade.
För förslaget gick igenom.