Den 14 mars 2003 stod Margareta Winberg på Casino Cosmopol i Stockholm och släppte ner premiärkulan i rouletten vid öppningsceremonin. Log mot kamerorna och öppnade det fjärde statliga kasinot i Sverige med en ”first spin”, som om det var den naturligaste sak i världen för en socialdemokratisk vice statsminister att göra. Och det kanske det är. Nuförtiden.
Själv tycker jag att det är lite för mycket jämfotahopp för min smak. Lite för entusiastiskt. För att inte säga överentusiastiskt. Lite som om man skulle skicka iväg Morgan Johansson för att premiärknulla, om man nu fick för sig att öppna statliga bordeller i Sverige. Sådana som de har nere i Tyskland. Och så kunde Morgan Johansson komma ut och knäppa gylfen och säga: ”Det här skall bara ses som ytterligare ett steg i Sveriges anpassning till omvärlden …”
Utan att fråga sig: Hur i helvete hamnade vi här?
För det är ju det man undrar.
Socialdemokraterna drev igenom tillstånd för sex kasinon i Sverige. Fyra kasinon är redan i drift. Drygt 1 000 personer är anställda. Det är vi som skall hålla igång dem, sju dagar i veckan, från klockan ett på dagen ända in på morgontimmarna, vilket känns lite svettigt med tanke på hur snabbt det går att spela upp en hundring.
För några år sedan skulle jag ha sagt att det inte ligger i den socialdemokratiska politikens natur att driva en statlig kasinoverksamhet överhuvudtaget. Ännu mindre vara den regering som tar initiativet för att starta en. Att det är en sådan grej som möjligtvis Bert och Greven gör. Eller skulle ha gjort. Då när det begav sig. Men inte sossarna. Att det är en no-win-situation. Rent ideologiskt. Lite som om tidningen Bang skulle börja köra med sidan 3-flickor för att dryga ut sin kassa. Den feministiska chefredaktören som sitter och skriver ner ett litet lättsamt kåseri på sidan två där man förklarar det nya greppet för läsarna.
Ni vet, ”det har varit en lång och härlig sommar, yada, yada, yada, och nu ligger Therese och skrevar på sidan 3, för vi vill gärna visa att det finns glada feminister. Dessutom ger det oss en möjlighet att dryga ut vår kassa, och bli ännu bättre feminister framöver. Yada, yada, yada, och jag önskar er trevlig läsning med Nya Bang.”
Det var väl ungefär så resonemanget gick bland socialdemokraterna.
Argumenten för statliga kasinon var:
– För att kunna driva en socialdemokratisk politik, måste vi ägna oss åt en icke socialdemokratisk politik.
– Folk vill spela! Förser vi inte folk med statliga kasinon kommer de bara att sätta sig i en cykelkällare och spela i alla fall.
– Pengarna som vi får in går ju i alla fall till något bra!
och så frasen som passar lika bra till allt, som Magdalena Ribbing skulle ha sagt;
– Omvärlden förändras.
Visst. Låt gå för det. Bara två följdfrågor innan vi fortsätter.
Det här är Casino Cosmopols annonser.
Det är kanske bara jag. Men jag har svårt att se framför mig att lirarna i de illegala spelhålorna som det snackas om skulle jobba speciellt hårt på att locka ner mormor Berit i källaren med ”kom och ät så mycket tårta du vill”, lika lite som de skulle hålla reda på fars dag, lika lite som de skulle köra med temakvällar med julpynt.
Om det är sant som de säger. Att staten bara ställer upp och tillfredsställer ett behov som vi redan har. Om det är sant, att det här behovet är så starkt att vi skulle gå ner och sätta oss i en källare och spela poker om det inte vore för Casino Cosmopol.
Varför satsar man då på reklam? Överhuvudtaget.
Och varför gick det så dåligt för kasinoverksamheten i början? Under de två första åren gick landets kasinon med en samlad förlust på 250 miljoner kronor. Vad gjorde de då? Jublade över att svenskarnas spelintresse inte var så stort som de hade befarat? Konstaterade att den illegala spelverksamheten inte var speciellt omfattande, trots allt … så nu lägger vi ner.
Nej, då drog de igång världens fetaste kampanjpaket. Temakvällar. Shower. Och arrangerade bussresor.
Idag är cirka 25 000 personer i Sverige spelberoende. Ytterligare cirka 90 000 personer har svårt att kontrollera sitt spelande och är i riskzonen.
Så varför bjuda på tårta?
Går man med i Club Cosmopol i Malmö, får man gratis inträde och garderob under ett helt år plus möjligheten att lyssna på ”en känd idrottsman” (inte J O Waldner) ”eller artist, se på en modevisning, vara med på en demonstration av nya spännande produkter”.
Dessutom har man startat en tio-kronorsskola för ovana spelare. Varför? Jo för att chefen på kasinot säger att han vill nå fram till ”den publik som kanske är lite rädd för att gå på kasino”. Att kasinot skall vara ”ett folkhemskasino”. (För er som påstår att folkhemmet är dött. Har ni varit på Casino Cosmopol?) Och så ställer staten alltså upp, och hjälper folk över tröskeln. I det här fallet genom att dra igång kasinoskolan ”Let’s play”. (Vilket borde låta tillräckligt infantilt för att vem som helst skall våga sig dit.)
I nybörjarskolan Let’s Play sitter man med en dealer som håller en i handen. Istället för att spela med de 50-och 100-kronors marker som man använder i normala fall, förses nybörjaren med speciella ”Let’s play”-marker som bara kostar en tia. Och så får man ligga där och torrsimma uppe på land, ett tag. Tills man börjar förstå vad det hela går ut på. Nämligen att man inte kan ligga och göra bentag som en groda på land hela livet. Det är inte det som är poängen. Man lär sig att simma för att man förr eller senare skall ner i vattnet. Det är det som är syftet med att lära sig att simma. När man väl har lärt sig det, då släpps man ner i det bottenlösa. Inte i 25-metersbassängen och inte i 50-metersbassängen utan rakt ut i Östersjön. Och sedan är det bara att simma på. Vissa tar sig upp på land, och vissa drunknar. Den där hyggliga dealern som satt och höll en i handen är long gone.
Inne på kasinot finns det nämligen inga garantier alls. Högsta tilllåtna insats på rouletten är 54 000 kronor. Tar pengarna slut – inga problem, det finns bankomater inne på kasinot.
Vi ringde informationssekreteraren Nina Ehnhage på Casino Cosmopol för att höra om det överhuvudtaget finns en maxgräns för hur mycket man kan spela upp på en kväll på ett kasino. Och Ninas svar var:
”Jag är verkligen ingen expert på spelen.” (Vi skall försöka återkomma med vad det är Nina är expert på. Dvärgkaniner, Joey Tempest, årgångsviner eller Ronnie Petersson?)
Det var någon som liknade hela den här socialdemokratiska kasinoprylen med ”Pojken med Guldbyxorna”.
Ni vet, pojken som en dag upptäcker att han har ett par magiska byxor. För varje gång han stoppar ner handen i fickorna får han upp en sedel. Pengar som bara uppstår ur tomma intet. Åtminstone är det vad han tror tills han en dag upptäcker att det för varje tia som han halar upp, försvinner en tia för någon annan.
Den enda skillnaden mellan socialdemokraterna och pojken med guldbyxorna är att socialdemokraterna inte verkar ha hajat det där än. Tvärtom. Det är som om de tror att de anställer Joe Labero när de anställer sådana som Meg Tivéus och Jesper Kärrbrink som VD för Svenska Spel.
Att Meg och Jesper själva verkar ha koll på vad de sysslar med. Det är ju en annan sak.
När Meg Tivéus, dåvarande VD för Svenska Spel, pratade inför Visby Rotaryklubb, drog hon ner skrattsalvor med följande skämt.
”Det vi omsätter är vad folk har förlorat när de går hem.”
Meg sade någon gång i en intervju att hon har accepterat att det finns en ståuppkomiker i henne som hon inte kan stoppa. Och vad skall man säga. Go, Meg, Go!
En engelsk journalist, Nick Cohen, gick igenom New Labours liknande trollkonster hemma i Storbritannien. Han valde att sammanfatta den nya kasinopolitiken i England på följande sätt:
Labours attitude is clear: becoming rich by making others poor is a sunrise industry in the new country.
Nicks analys funkar riktigt hyfsat på svenska förhållanden också.
Socialdemokratins attityd är tydlig: att bli rik genom att göra andra fattiga är en lysande industri i det nya landet.
Här protesterar ni kanske och säger, men pengarna går ju ändå tillbaka till folkrörelserna.
Men vad är egentligen folkrörelserna? Själv har jag alltid förknippat det med idrottsrörelsen. Varför? Har absolut ingen aning. Folkrörelse – Folk som ”Rör på sig”. Nej, det måste vara något annat …
Kanske beror det på att politikerna hela tiden pratar om idrottsrörelsen i de här sammanhangen. Att de hela tiden säger saker som ”ett större överskott skulle genereras till barn- och ungdomsverksamheten” , ”spelregleringen syftar till att finansiera ungdomars fritidsverksamhet”, ”för Svenska Spels del går allt överskott antingen direkt tillbaka till ungdoms- och idrottsverksamhet eller indirekt tillbaka till samhället”.
Ingen använder ordet statskassan, trots att det faktiskt är dit de allra flesta pengarna går.
Varje år gör Svenska Spel en vinst på cirka fem miljarder. Fyra av de fem miljarderna går in i statskassan, och sedan får folkrörelserna dela på resten.
Visst är det bra att pengarna går tillbaka till staten. Sedan är det ju en helt annan sak vad de verkligen används till. Det låter ju fint att säga att de går till ”skola, vård och omsorg” som någon sade, men de kan ju lika gärna ha använts till att sänka förmögenhetsskatten …