När Meg Tivéus överlämnade en check på 350 miljoner kronor vid Svenska Idrottsgalan 2002 såg hon oerhört stolt ut. Nästan som om hon hade tagit pengarna ur sin egen plånbok.
Kanske var det också så hon såg det. För vid ett annat tillfälle så beklagade hon sig just över att hon fick så lite uppskattning från det svenska folket.
”… jag ses som någon slags halvgangster som bidrar lite till statskassan.”
Jag vet inte riktigt vad Meg hade väntat sig. Att vi skulle göra vågen? För vaddå? För att hon var så duktig på att placera ut Jack Vegasmaskiner så att ungdomar fastnar i spelberoende?
För att hon tyckte att det var viktigare att hålla en ”internationell” standard på Sveriges kasinon, än att sänka maxinsatserna så att folk inte spelar bort hus och hem? För att hon lyfte en lön på 2,2 miljoner kronor om året?
Vad var det vi skulle applådera?
Svenska Spels omsättning på 20,2 miljarder kronor betalas framför allt av de svagaste grupperna i samhället. Enligt en studie är det unga män, lågutbildade personer och personer med psykosociala problem som har lättast för att hamna i spelmissbruk.
Forskare har uppskattat att ungefär varannan krona som Svenska Spel håvar in kommer från människor med spelberoende.
Jag är ledsen Meg, men jag är inte sådär jätteimponerad av att man snor cyklar från småungar och låginkomsttagare.
Att Svenska Spels verklighetsförankring är lite sisådär har man väl misstänkt sedan de körde reklamen ”Vem har sagt att julafton bara är den 24:e?”.
Eller när de beskriver en typisk Jack Vegasspelare.
Den genomsnittlige Jack Vegasspelaren är en man i 30-års åldern som helst spelar ihop med en eller flera vänner. De flesta spelarna är alltså unga, utåtriktade, lever singel och har ett rikt socialt liv.
En forskare, Philip Lalander, kunde inte låta bli att fråga Jack Vegas marknadsföringschef exakt hur man hade kommit fram till formuleringen ”rikt socialt liv”. Marknadsföringschefen svarade att ”det har att göra med att tillhör man de som går på krogen så har man ju ett rikt socialt liv”.
Om Svenska Spel säger det så.
Här är en annan beskrivning av Jack Vegas som kommer från Svenska Spel.
Jack Vegas är en liten Working Class Hero. Han är en person som du och jag, som en människa i allmänhet som sliter för brödfödan å vill ha lite kul ibland. Sen är det inte en person, som man har nåt längre förhållande med.
Är Jack Vegas en working class hero?
Är Jack Vegas en person?
Är Jack Vegas en människa som sliter för brödfödan precis som du och jag?
Är Jack Vegas en person som man har ett kortare förhållande med?
Få se nu … Nej … Nej … Nej … och … Nej …
Jack Vegas är en empatilös maskin som lurar av människor deras pengar.
Ta den här unga killen som spelade bort alla sina besparingar. Alla barnbidragen som hade sparats under alla år i allemansfonder, tills de överlämnades som en ”start i livet” under högtidliga förhållanden ”från mamma och pappa”.
Mamman sade att det kändes som ett hån. Stod där och darrade med ett ”Grattis på födelsedagen”-kort i handen.
Ett helt livs besparingar rakt ner i fickan på Svenska Spel. Och så Meg Tivéus som stolt stod och räckte över lill-killens pengar i ett kuvert på en glassig Idrottsgala.
Men det är ju så det är.
De här pengarna kommer från någonstans. Egentligen är det konstigt att vi inte är fler som blir beroende. För det är ju så det är upplagt.
Det är så alla spel är upplagda.
Ta till exempel Trisslotten, ”folkhemslotten”nummer ett. Jag köpte en trisslott på lunchen. Och ni vet ”Plötsligt händer det!”. 25 000 kronor i 25 år. Det blev ingen bok. Jag blev onödigt rik. Och vill ni mig något så sitter jag nere på Prinsen …
Okej. Nej. Jag vann ingenting. Det hände inte den här gången heller. Och om det någon dag händer så kommer det i alla fall inte vara något ”Plötsligt” över det. Snarare ”Det var väl fanimej på tiden”.
Eftersom det nu inte blev någon Australienresa, så tänkte jag att jag åtminstone kunde kosta på mig lite research på Svenska Spels hemsida på nätet.
Det var mycket enkelt.
På första sidan stod det ”Spela direkt på internet – vi bjuder på en TRISS!”
Trevligt. Inte så restriktivt kanske. Men trevligt.
Jag klickade vidare och accepterade erbjudandet. Och fick genast upp skylten: ”Snabbt, lätt och roligt!” ”Allt du behöver för att spela hos oss är ett Spelkort och en personlig kod. Om bara 1 minut kan du vara igång!”
Jag skrev in mitt namn, mitt personnummer och en personlig kod, och sedan var jag inne.
Hemma i mitt vardagsrum hade jag plötsligt enarmade banditer, trisslottsförsäljare, upp och ner vända burkar och stängda luckor som dolde jättevinster som bara väntade på mig.
Dessutom var det faktiskt precis som de sade. Det tog mindre än en minut och sedan var jag igång. Vilket borde vara något slags rekord i sådana här sammanhang.
Biobiljetter, bokköp, skivbeställningar, intresseanmälningar. Vanligtvis brukar det vara en slags tre-stegs variant med godkännanden och långa listor som skall fyllas i. Men Svenska Spel har en direktuppkoppling mot SPAR-registret, så här räckte det med att skriva in sitt namn och sitt personnummer och – SIMSALABIM – plötsligt hade Svenska Spel tillgång till alla mina uppgifter och jag var inne i systemet.
Minsta möjliga motstånd helt enkelt.
Är det någon som någon gång har provat på ungarnas dataspel? Nu menar jag inte de där ”vi skjuter sönder folk i småbitarspelen”. Utan jag menar de något snällare. Pettson och Findus och Mumindalen och sånt där. Ungefär så känns det att skrapa en trisslott på nätet. Ofarligt och snällt. Man får till och med välja vad man vill skrapa med, och jag valde ett mynt, och sedan var det ett litet gulligt digitalt skrapljud som lät när jag skrapade.
Jag fnissade mig igenom hela trisslottsskrapningen. Dessutom vann jag 25 kronor! Direkt kom det upp en ”Grattis”-skylt från Svenska Spel.
”Grattis du har vunnit, vill du köpa en ny lott?”
Ja, varför inte? I affären hade jag antagligen tagit de 25 kronorna och firat med ett dubbeldajm. Men 25 spänn som bara går in på ett konto någon gång i framtiden kändes alldeles för abstrakt. Lika bra att satsa de där digitala siffrorna på skärmen och hoppas på en storvinst. Vann jag kunde jag ge en mer nyanserad bild av Svenska Spel. Inte bara som den eviga förloraren.
Det blev en nitlott. Och genast kom det upp en ny skylt … ”Tyvärr blev det ingen vinst. Vill du köpa en ny lott, tryck på den gröna knappen.”
En grön lysande lampa blinkade med texten ”KÖP LOTT”. Betydligt effektivare säljteknik än tobakshandlaren nere på hörnet. Han säger bara ”Synd” och rycker på axlarna.
Jag bestämde mig i alla fall för att ta en paus för att gå över till spelet pick’n’click – vad döljer sig under koppen? Eller som det också stod, ”Det är dina val som avgör”. (Jag vet inte om det var meningen att låta betryggande. I mitt fall har det snarare en avskräckande effekt.)
Spelet gick i alla fall ut på att jag skulle lyfta sju koppar och hitta rätt tärningar. Vilket fick mig att komma att tänka på Göran Persson.
Göran har nämligen varit ute och läxat upp spelarna på Drottninggatan som flyttar runt på burkar och blåser folk på pengar. Men nu syntes inte Göran till. Så jag spelade 4 gånger och förlorade 40 spänn. Den fjärde gången vann jag 10 spänn, och då kom det genast upp en ny skylt.
”Grattis du valde rätt. Du har vunnit 10 kronor. Vill du spela kvitt eller dubbelt?”
Svenska Spel spiller ingen tid, och de fortsatte att imponera på mig med sin restriktiva stil. Jag gick över till ett spel som hette straffspark. Men precis när jag skulle börja spela dök det upp en ny skylt.
Du har inte tillräckligt med pengar på ditt spelkonto, vill du göra en överföring,
via
– bankkort
– internetbank
– bankgiro/postgiro
I dokumentären ”Salesman” finns det en bibelförsäljare som har lärt sig att man aldrig skall fråga folk om de vill ha en bibel. Man skall säga, ”vill ni ha den i rött eller i blått?”
Svenska Spel måste ha gått samma säljkurs för de frågar inte heller. Istället för att säga ”du har inte tillräckligt med pengar, vill du göra en överföring?” så säger de ”du har inte tillräckligt med pengar, vill du göra en överföring via bankkort, internetbank eller bankgiro/postgiro.” Lite sådär i förbigående. Det är som att sitta mitt i en giv, när någon kommer fram och viskar ”… bara en kråka här så kan du fortsätta spela sen”.
Klart jag skrev under. Ungefär samtidigt så slog det mig vad som är så fel med hela det statliga upplägget.
Svenska Spel är för bra på det de gör. För drivna och för driftiga. Det är som om man skulle hyra in Mat-Tina för att hon skulle baka en massa fantastiska smöriga maträtter på ett statligt bantningsläger för vuxna. Jag menar, kolla på Meg Tivéus. En kvinna som skryter om att hon är så busy-busy att hon måste ha fem träningsväskor i omlopp, bara för att klara av logistiken.
Och kolla den typ av människor som hon hänger tillsammans med.
Horace Engdahl, svenska akademins ständige sekreterare, Hans Dahlborg, styrelseordförande i Nordea och Jacob Palmstierna, ordförande i Nordbanken.
Klart att Meg också vill vara duktig flicka. Om staten menar allvar med sitt snack om att de vill få folk att spela mindre. Då kan de ju inte anställa sådana som Meg. Eller Jesper Kärrbrink för den delen.
Jesper Kärrbrink efterträdde Meg Tivéus i oktober 2004. Det är ju bara att kolla in hans bakgrund för att ni skall fatta vad jag menar.
Jesper Kärrbrink blev VD på Östersundsposten vid 28-års ålder. 1998 blev han årets it-profet (intressant titel) plus att han har varit inblandad i både Bonnier Interactive och Letsbuyit. (Nej, jag vet inte heller riktigt vad det är, men jag har för mig att jag köpte en begagnad Toyota på Letsbuyit en gång. En rostig sak. Fast det hör ju förstås inte hit.)
Folk som uttalar sig om Jesper fäller omdömen som ”snabb, begåvad och innovativ”. Vilket naturligtvis är helt fel egenskaper för Svenska Spel. Man köper inte in ett fullblod om man vill hålla nere på tempot.
Plocka in en VD som Thorsten Flinck och sätt sedan hela den där PR-byrån ”Rikta” som tog hand om Sydafrikaresan, i styrelsen.