Den 8 juni klockan 18.00 år 2000 gick tiden ut för att teckna sig för Teliaaktier. Strax före stängning var det mer eller mindre kaos på många av bankkontoren runt om i landet. Människor som hade bestämt sig för att inte köpa Teliaaktier, rycktes plötsligt med i yran. Dagens Nyheter rapporterade från SEB:s kontor på Östermalm.
Tillsammans med de över 434 000 som fram till i tisdags tecknat sig är det över 600 000 människor som anmält att de vill köpa aktien. Det kommer att göra Telia till Sveriges mest spridda aktie. Många tog sista chansen på torsdagseftermiddagen. På SEB:s kontor på Östermalmstorg i Stockholm var det kaos strax före klockan 18 – absolut sista tiden för anmälan.
– Jag har försökt komma ifrån jobbet hela dagen. Min man hann inte, säger Marianne Elemssaar.
Christian Sandkvist tecknade sig för 600 aktier.
– Jajamän, jag fick lite indikationer om att det blir ett jäkla drag. Jag försökte hålla ut in i det sista, säger han.
Fem över sex stängde banken och Ida Rejler hann just genom dörren innan den låstes.
– Oj, hjälp, jag blev övertalad om att göra det idag, sade hon flåsande och tecknade 400 aktier.
När bankerna stängde var Teliaaktien inte bara en succé. Försäljningssiffrorna överträffade alla förväntningar, och Björn Rosengren var ”Månadens försäljare”.
Näringsdepartementet gick ut i ett stolt pressmeddelande och meddelade att ”Aldrig tidigare har så många privatpersoner i Sverige anmält sig för köp av aktier som vid detta tillfälle”.
Även näringsministern själv klev fram i texten och vinkade lite till folket:
Näringsminister Björn Rosengren säger i en kommentar att målet att Telia skulle bli en folkaktie är uppnått och att allmänhetens intresse överträffat alla förväntningar.
– Jag är mycket glad över det förtroende som både privatpersoner och institutioner över hela världen har visat.
Hade Näringsdepartementet vetat hur det hela skulle sluta, hade de kanske hållit en något lägre profil. När någonting går åt helvete, brukar det inte finnas så många som vill upp i rampljuset och buga och bocka.
Men det visste de ju inte då, så de körde på i samma jippo och blåsorkester-stil som de hade gjort tidigare. Klädde upp Jan-Åke Kark, chefen för Telia, och lyfte upp honom framför TV-kamerorna så att hela det svenska folket kunde se honom, och sedan, prick klockan 12, lät man honom trycka på yes-knappen på mobilen för att dra igång börshandeln med Teliaaktien.
Ta-daa!
Jag vet inte om ni har sett en sådan där raketuppskjutning på TV någon gång. 10-9-8-7-6-5-4-3-2-1-0. Och raketjäveln står bara kvar på marken. Ingenting händer mer än att guvernören som precis stod och pratade om f-r-a-m-t-i-d-e-n, börjar flacka med blicken.
Det var väl ungefär det som hände. Först tog Teliaaktien ett litet förskrämt skutt upp till 93,50 precis när Teliachefen tryckte på knappen, och sedan sjönk den under hela dagen för att slutligen hamna på 88,50 kronor när börsen stängde. Vilket naturligtvis inte var någon jättekatastrof, tvärtom, folk som hade köpt för 85 kronor låg fortfarande på plus. Det bara kändes som ett antiklimax, eftersom alla hade förväntat sig något helt annat.
Jan-Åke Kark lämnade börshuset med en glasportfölj med pirayor som han hade fått i present av OM-börsens VD Carl Johan Högbom. En glasportfölj som läckte vatten.
När kursen började rasa slutade Björn Rosengren att tacka oss för förtroendet. Ändå var det ju precis så det var, Teliaaktien såldes tack vare ett förtroende. Ett helt lands förtroende för att regeringen inte skulle lura på oss vad som helst. Att det i alla fall inte kunde gå käpprätt åt skogen. Att regeringen måste ha gjort någon slags riskanalys över läget och kommit fram till att ”jodå, det här vågar vi gå ut och göra reklam för”. Till och med för småsparare och vanligt folk som inte har en suck om vad aktiehandel egentligen handlar om.
Och visst gjorde regeringen en riskanalys. Men den analysen fick inte småspararna ta del av.
Småspararna fick i princip ingen riskinformation alls. Vilket bland annat konsumentverket tyckte var lite märkligt.
Marianne Åbyhammar, ställföreträdande konsumentombudsman uttryckte det så här:
Det skall bli den nya folkaktien. Därför var det anmärkningsvärt att Näringsdepartementet inte tänkte på att vanliga sparare har behov av att bli upplysta om riskerna.
Var det verkligen så? Att man inte tänkte på det. Ett utskick till fem miljoner människor och det föll liksom bara bort.
Man ser det hela framför sig.
– Skrev du in det där om riskerna i prospektet, Björn?
– Jo, det skall jag ha gjort …
När Näringsdepartementet skickade ut information till småspararna nöjde det sig med att konstatera att det visserligen kan vara ”riskfyllt” att köpa aktier men att aktier historiskt sett brukar vara en bra sparform på lång sikt, och att ”du kan förlora högst det belopp som du har investerat”, vilket låter fan så mycket mer positivt än ”bara så att du vet det så kan du förlora rubbet”.
När det gällde de professionella investerarna, fondbolagen och institutionerna glömde departementet däremot inte bort någonting. De fick, till skillnad från småspararna, en utförlig riskkalkyl i sitt prospekt från regeringen.
Varför? Peter Birke, som var ämnessakkunnig på Näringsdepartementet förklarade det så här:
Det är avsett för amerikanska investerare. Vi måste ta med alla möjliga tänkbara risker med Telia för att gardera oss mot eventuella framtida stämningar från amerikanarna.
Med andra ord. I slutändan handlar det bara om vem som har den ekonomiska makten att stämma skiten ur någon annan. Även för en socialdemokratisk regering. Varför bry sig om småspararna? På sin höjd skriver de ihop några arga brev som läggs på hög uppe på Näringsdepartementet, och det kan de väl få göra i så fall. Där ligger de bra. Där ligger de än idag. En samling berättelser som skulle kunna läsas som en antologi om det socialdemokratiska sveket. Om man vill. Eller så kan man bara läsa det som ett svek. Punkt slut.