Så här i efterhand pratar man ofta om avregleringen av kapitalmarknaden. Den består egentligen av två delar:
• avregleringen av kreditmarknaden
och
• avregleringen av valutamarknaden
Nu kan det ju se ut som om det är ungefär samma sak. Men det är det inte.
Avregleringen av valutamarknaden har en alldeles egen historia.
Kommer ni ihåg det där knäckebrödspaketet med pengar i Sällskapsresan 1? Den scenen byggde på att det fanns en valutareglering i Sverige när filmen gjordes. Att man var tvungen att smuggla ut pengarna ur Sverige eftersom det inte var tillåtet att föra ut större belopp ur landet utan att söka tillstånd.
Ser man det så kan det ju faktiskt verka rätt så löjligt.
Valutaregleringen var en gammal rest från det andra världskriget. Eller till och med, från tiden strax före det andra världskriget. Något som man hade infört för att skydda den svenska ekonomin under krig.
Nu fanns det ju en anledning till att den här gamla antika resten ändå hängde sig kvar. Det var varken för att man ville uppmuntra Lasse Åberg att göra femtioelva Sällskapsresan, eller för att man inte hade märkt att det hade varit fred i 40 år. Regleringen hade visat sig fungera så bra att ingen ville avskaffa den under fredstid. Den motverkade valutaflöden som kunde hota den svenska kronan, samtidigt som den skyddade den svenska valutareserven. Vilket innebar att regeringen helt enkelt tyckte att den hade lite koll på läget.
Nu fanns det något som hette ”den statliga valutakommittén”. Kommittén hade funderat lite fram och tillbaks på om man verkligen skulle behålla valutaregleringen i framtiden. Det hade de funderat över i hela åtta års tid, men de var ändå inte helt överens.
Majoriteten av gruppen, som bestod av socialdemokrater, tyckte att man skulle ha kvar valutaregleringen. Sossarna ville visserligen ändra på vissa saker i den, men man ville ändå behålla den som ett stöd, speciellt nu när den svenska ekonomin var så svajig som den var.
En minoritet av borgerliga politiker och människor från affärsbankerna ville däremot att den skulle avskaffas helt.
Först gick allt helt normalt till. Den socialdemokratiska regeringen sände ut Valutakommitténs förslag till ett antal remissinstanser så att de skulle kunna komma in med sina synpunkter. För det är ju trots allt det som är poängen med att låta saker gå ut på remiss. Att folk skall få läsa och tycka till.
Skall det vara någon poäng med det måste man vänta tills folk har hunnit komma in med svaren. Men den biten hoppade regeringen över.
I slutet av april 1986 lade den socialdemokratiska regeringen plötsligt fram ett förslag i riksdagen där det stod att avregleringen borde avskaffas. Då hade svar fortfarande inte kommit in från tunga remissinstanser som LO och TCO.
Det allra märkligaste var att det innebar att den socialdemokratiska regeringen gick emot den majoritet av Valutakommittén som bestod av socialdemokrater, för att istället gå på minoritetens linje som bestod av borgerliga politiker och folk från affärsbankerna.
Jag vet inte, men om jag hade suttit och filat på en rapport i åtta år där majoriteten hade kommit fram till en sak, så hade jag blivit rätt sned om mitt eget parti sedan gick och gjorde precis tvärtom.
Så här förklarar Ingvar Carlsson, nybliven statsminister det hela:
Det här ägde rum under mina första månader som statsminister. I en något mindre pressad situation hade kanske mitt ordningssinne fått ta över och jag hade i så fall förordat ett något långsammare tempo i beslutsfattandet.
Uppe på Fårö på Gotland finns det en fraktfirma som har en slogan: ”Bungefrakt – gör det i sin egen takt.” Och det kan man förstås tolka på en massa sätt – tills man ser logotypen som består av en bild på en tecknad kille som ligger ner med ett halmstrå i munnen.
Som stressad stockholmare förstod man ju inte alls det där i början. Men nuförtiden har jag börjat tycka att Bungefrakts slogan är alldeles lysande. Det är liksom raka motsatsen till det där firmanamnet som min polare brukar skämta om att han skall döpa sitt byggföretag till ”Fort &Fel AB”. Eller den där upptejpade affischen som jag såg på en lyktstolpe häromdagen: ”Turbo-tan. Bli jättebrun på 2 minuter.”
Det finns trots allt vissa saker som man inte kan skynda på. Det finns saker som inte ska gå snabbt. En avreglering av valutamarknaden borde definitivt höra till den kategorin.
Lennart Petersson ifrån Lund var en socialdemokrat som var inne på samma linje. Han ställde sig upp på den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte den 22 april 1986 och vädjade om att man skulle vänta med avregleringen för att återkomma till frågan senare. Lennart kunde helt enkelt inte förstå varför det var så himla bråttom?
Och det var ju inte bara Lennart.
Tre dagar senare varnade Stig Malm för att det var farligt att avveckla valutaregleringen när näringslivet bokstavligen simmade runt i pengar.
Men regeringen lyssnade varken på Lennart Petersson eller på Stig Malm eller på vänsterpartisterna som sade att det kunde vara farligt att avreglera valutamarknaden just nu. I det läget.
Istället bestämde de sig för att satsa på affärsidén ”Fort & Fel AB”. Och så gick det som det gick.
Vi fick en valutakris, där pengarna strömmade ut ur landet med en ofattbar fart. Under 1989 och 1990 lämnade sju procent av BNP landet. Och 1992 rann 56 miljarder ut ur landet på 3 dagar.