Jag har ganska svårt för att komma ihåg årtal men 1991 är ett sådant där som jag minns.
Jag minns det för att lasermannen låg och sköt skarpt från ett tak mot sådana som såg ut som jag. Jag minns det för att det var året när mina klasskompisars föräldrar plötsligt började prata om ”drag under galoscherna”. Jag minns det för att Bengt Westerberg plötsligt reste sig upp från en TV-soffa och gick.
Idag sitter vi med facit i hand. Lasermannen är gripen och folk skrattar åt Ny Demokrati, för det skall man göra. Sedan går de och röstar på Leijonkungen istället, för honom har folk inte börjat skratta åt – än – trots att han säger ungefär samma saker fast på ett lite mer välpolerat sätt. I stil med ”skärp er invandrare och sluta bli diskriminerade” eller ”folk vill bara komma hit och plocka blåbär i tre månader så att de kan leva på bidrag i resten av sitt liv”.
Men 1991 var det alltså Ny demokrati som hade tagit patent på den där grejen. Då var det ingen som skrattade. Istället sade drygt 10 procent av befolkningen att de kunde tänka sig att rösta på Greven & Betjänten i valet.
Nu gick det inte riktigt så långt. Strax före valet sade John Bouvin från Ny Demokrati att man borde strypa biståndet till Afrika för att låta barnen därnere bli uppkäkade av lejon istället. John Bouvin hade någon slags teori om att det skulle vara mer naturligt. Och så slapp barnen dö av svält.
John Bouvins uttalande var lite väl magstarkt, till och med för ett år som 1991. Så John Bouvin fick chansen att i Aktuellt utveckla vad han egentligen hade menat.
Vilket John gjorde:
Förr dog två, tre ungar av olika katastrofer, exempelvis blev dom uppkäkade av nåt vilt djur av nåt slag. Många dog av svält och sjukdomar. Kvar blev två, tre stycken. Alltså fungerade det ganska bra. Och så nu med våra pengar i princip, så hjälper vi dessa, så det blir inga dödsfall. Och då blir det katastrof.
(John Bouvin har även räknat på det svenska rovdjursbeståndets inverkan på det svenska barnbidragssystemet. Tror jag.)
I slutändan så röstade i alla fall 6,7 procent av svenskarna på det här partiet i valet. Vilket gav Ny Demokrati en vågmästarroll, samtidigt som vi fick en borgerlig minoritetsregering. Detta gjorde att vi hamnade i ett läge där Sverige var på väg in i den största ekonomiska krisen någonsin, samtidigt som Ian Wachtmeister satt på en bild i Aftonbladet iförd en kondommössa på huvudet för att på så sätt visa (på ett så pedagogiskt sätt så att till och med en Ny Demokratisk väljare skulle förstå det) att Ny Demokrati tänkte motsätta sig ALLA sparförslag från regeringen what so ever.
Jag måste erkänna att jag aldrig har tyckt att Carl Bildt verkar ha något större sinne för humor. Men hösten 1991 visade han prov på att han faktiskt kan vara en riktigt kul kille.
Först sade han:
… denna regering är den mest kompetenta regering vi någonsin har haft.
och sedan toppade han med att säga:
Vi har lyft politiken från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå.
Okej, det där var kanske inte helt begripligt. Å andra sidan har Calle Bildt aldrig varit en helt begriplig kille. Han var trots allt 16-åringen från Östra Real som stod i Aktuellt och sade ”Det är väl bara en sak man kan ställa sig. Vi håller oss efter lagen här och lagen förordar att vi är i skolan”. (Nej, det är inte jag som har tappat bort några ord på vägen. Det är Carl Bildt. Han pratar så.)
Det man kan konstatera är att det inte var någon ur ”Sveriges mest kompetenta regering någonsin” som var speciellt sugen på att regera under sommaren 1992. Carl Bildt seglade runt Gotland, och de andra satt och hukade i sina sommarstugor för att slippa hoppa in.
Här är en intervju som Expressen gjorde med Alf Svensson:
ALF: Jag kände inte trycket att ställa upp. Vi som inte bor permanent i Stockholm har en så besvärlig social situation under riksdagsterminerna att vi gott kan få ha lugna, avspända sommarlov. Sen måste man komma ihåg att ärendenmängden är avsevärt mindre under sommaren. Hela Sverige stannar ju då.
REPORTERN: Vet du själv vem som styr Sverige idag?
ALF: Javisst! Det är väl Bengt Westerberg?
Det var det inte. För tillfället hette statsministern Birgit Friggebo, och hon avlöstes sedan av Anne Wibble och Gun Hellsvik. Å andra sidan så får man väl förstå Alf Svensson. Det skall vara fan att hålla reda på vem som sitter och styr landet. Dessutom fanns det ju inget att styra över enligt Alf, det var ju sommar och hela Sverige stod stilla.
Fast riktigt så enkelt var det förstås inte heller.
Budgetunderskottet i Sverige fortsatte att skena (trots att det var semestertider), och finansmarknaden var allmänt skakig. Under sommaren blev det bara tydligare och tydligare att Sverige var på väg in i en ny ekonomisk kris. Till råga på allt glömde grannlandet Danmark bort (eller så struntade de helt enkelt i det) att den svenska regeringen var på semester. Så de sade nej till Maastrichtavtalet, vilket ledde till oro på den europeiska valutamarknaden.
Men det här märkte förstås inte kosmopoliten Carl Bildt (alternativt struntade i). Så när svenska journalister i augusti frågade honom om regeringen kunde presentera några förslag för att möta den annalkande krisen, så kallade han dem för spekulerande semestervikarier. I Aktuellts niosändning den 23 augusti sade han så här:
Vi har kontroll över den ekonomiska politiken, det har vi, ja.
Om man ställer en rak fråga till folk som förstår sig på svensk ekonomi:
– Vad beror statsskulden på?
Då svarar folk att det beror på kronförsvaret. Att Sverige satt och försvarade sin fasta växelkurs samtidigt som pengarna strömmade ut ur landet.
Och nu måste vi backa bandet ett år. Själva historien om kronförsvaret började nämligen redan under försommaren 1991. Då knöts den svenska kronan till ecun.
Det gjorde man av olika orsaker. Dels hade man ett rätt så taskigt självförtroende efter de senaste ekonomiska kriserna, så det kändes helt enkelt tryggt att luta sig mot omvärlden ett tag. Dels var man inne i en period av allmän EU-fetischism, eller EG som det hette på den tiden. Och det var väl därför som Carl Bildt sprang omkring och kallade kronan för nordens schweizerfranc.
Under sommaren och hösten 1992 kom den europeiska valutakrisen (den som Carl Bildt avfärdade som spekulationer av semestervikarier).
Nu visade det sig att valutakrisen inte bara fanns på riktigt, den slog dessutom extra hårt mot länder som Sverige som hade en fast växelkurs och en svag ekonomi.