Jag minns inte riktigt när jag hörde det första gången. Jag vet bara att det är en sådan där grej som jag lärde mig redan när jag var liten. Det här att man skulle se till att inte skuldsätta sig här i livet. Att man skulle ha så lite lån som möjligt, och helst inga alls.
När jag gick på gymnasiet fanns det en kille i min klass som hette Jesper. Jesper var den typen av kille som lyckades sälja majblommor till folk som han inte var släkt med, och när det sedan blev dags för att sälja jultidningar kammade han alltid hem den allra högsta premien. Ni vet, den där 12-växlade cykeln eller stereoanläggningen som man inte ens trodde fanns i verkligheten. Som folk bara sade var ett lockbete för att man skulle jobba ihjäl sig för att till slut hamna på ”du-harnu-jobbat-ihop-till-en-jojo” nivån.
En dag kom Jesper till skolan och berättade att han hade köpt en bostadsrätt i ett höghusområde i Kristianstad. Inte för att han skulle bo i den, han hade köpt den som en investering, och på något sätt hade han lyckats intala sina föräldrar att de skulle gå i borgen för ett lån.
Jag minns att jag tyckte att Jesper var galen, och sedan minns jag att jag tänkte att det nog var jag som var galen, när Jesper någon månad senare sålde lägenheten med världens vinst, samtidigt som jag låg på knä och plockade jordgubbar från klockan fem på morgonen på ackord.
Där i jordgubbslandet insåg jag i alla fall det som Göran Persson inte verkar ha insett än idag. Man kan inte säga ”Den som är satt i skuld blir aldrig fri”. Det låter visserligen både bra och vettigt, och framför allt så låter det ju väldigt ansvarstagande. Men tänker man efter ett tag inser man att det bara är goja. Som ett sådant där ”kylskåpscitat” som skall säga någonting klokt, fast det inte säger någonting alls.
Det är väl klart att det är mindre smart att springa iväg och ta ett Finaxlån för att man vill dra iväg en sväng till Mauritius. Eller för att man vill fylla en hel källare med Turbo-Tan-solarier – år 2005. Men om en kille lånar pengar för att plugga till jurist, är det väl en hyfsad investering inför framtiden. (Förutsatt att killen inte är invandrare och har ett konstigt namn förstås, för då kommer troligtvis arbetsförmedlingen att rensa bort honom. Och då hade det onekligen varit bättre att köra taxi – utan studielån.)
Men annars.
Finns det överhuvudtaget någon som har startat en verksamhet utan att ha tagit ett lån? Alla stora företag tar lån för att kunna göra investeringar som sedan skall generera ännu mer pengar i framtiden. Varför skulle detsamma inte gälla för staten? Det vi borde fråga oss är väl VAD staten använder sina pengar till.
Visst är det dåligt om det rinner ut en massa pengar ur landet i valutaspekulationer. Eller om man lovar skattesänkningar bara för att vinna ett val.
Men om man använder dem till något som faktiskt kan löna sig på sikt? Om man anställer fler människor i vården – så att de som jobbar där inte blir utbrända och långtidssjukskrivna?
Om man satsar mer resurser på överbelagda fängelser – så att man slipper dra iväg i helikoptrar och leta efter fångar i skogen stup i kvarten?
Det är inte det att jag inte förstår hur politikerna tänker. Tro mig. Jag vet precis hur det är. Man tänker att man skall spara pengar. Man bestämmer sig för att vänta med att fixa till fönstrena på sommarstugan ett år till. Har de klarat 40 vintrar så klarar de väl en vinter till. Ni vet, den logiken. Och sedan ruttnar hela eländet ihop just då, den 41:a vintern. Naturligtvis. Fönsterkillen kliar sig i nacken och säger att om man bara hade fixat till det här i somras så hade det varit en baggis. Men nu, nu måste han räkna på det, och det vet man ju vad det innebär.
Man tror att man är smart. Sparar in på takpannor för att man tänker att vaddå, takpannor är säkert bara något estetiskt tjafs. Det ligger ju faktiskt takpapp under. Fuck the system, man är rebell i vuxenvärlden. Killen på byggvaruhuset som såg ut som Timell sade att takpapp både är regntätt och vattentätt. Att takpappen sedan blåser sönder om man inte lägger på takpannor, och att det då regnar in som i en sådan där ”lugn det ordnar sig”-reklam, det sade han inget om. Men å andra sidan så var det ju aldrig någon som frågade honom heller.
Man är helt enkelt dumsnål. Och man lär sig aldrig. Man reparerar dammsugaren i tio omgångar och får en reservdelsmaskin med taskig sugförmåga till priset av tre nya. Man stänger av värmen i sommarstugan för att spara på elen för att vintrarna har varit så milda de senaste åren (vilket enligt ens egna hobby-sannolikhetsberäkningar innebär att det kommer att bli ytterligare en mild vinter), och när hela systemet sedan fryser sönder och vattenledningarna står och sprutar så står det 1–0 till Fortum.
Man är en Melker-person. En Sunes sommar farsa. En närsynt jävel som inte har lärt sig de där grundläggande kunskaperna i kortsiktigt och långsiktigt tänkande. Som inte har hajat det där med genvägar och senvägar, och billiga lösningar som alltid visar sig bli de dummaste och dyraste. Å andra sidan så leder jag inte heller landet. Det är väl det som är en del av poängen. Sunes farsa som statsminister eller i kommunfullmäktige. En sån som Melker som lägger fram vårbudgeten. Det skulle inte kännas tryggt. Man borde kunna förvänta sig mer av staten, kommunen och landstinget, än man förväntar sig av en klant som sig själv. Ändå verkar det vara precis samma grej. Samma korkade snålhet. Ett ständigt lappande och lagande på fel ställen. Politiker som inte klarar av att tänka i två led. Dumskallarnas sammansvärjning. Och en statskassa som läcker som ett såll.
Vårdsektorn knäar. Kostnaderna för långtidssjukskrivningarna skenar. Och vad gör politikerna. Jo, sparar in ytterligare på vården och drar ner ännu mer på personalen. Barn från problemfamiljer skickas till ungdomsvårdskolor för att det inte finns några pengar för att placera dem i familjer. Och som en polisman sa, de här barnen kommer att sitta på en anstalt om några år och kosta samhället hur mycket pengar som helst. Det vet vi och det ser vi. Men det finns inga pengar för att hjälpa. Det finns pengar för att dra igång världens pådrag när de sedan har blivit äldre och rymmer från en anstalt, men inga pengar för att se till att de inte hamnar där från början. Populära fritidsgårdar i problemområden läggs ner, och när en politiker i området får frågan om inte kostnaderna för skadegörelse och oroligheter i området kommer att öka, så säger hon att barnen nu får tillbringa ”kvalitetstid med sina föräldrar”istället. Och jag vet inte vad hon tror. Kanske tror hon att de kommer att spela golf tillsammans. Att Benkes morsa skall packa ner Exploren i golfbagen och sätta på en sådan där muff som ser ut som en bäver eller en ekorre över flaskhalsen, och säga ”vad väntar vi på?”.
Säkert är i alla fall att ingenting blir bättre just nu. Vi befinner oss mitt i den där 41:a vintern. Och visst. De säger att vi inte har råd med samma välfärdsnivå i Sverige längre. Jag förstår bara inte hur vi skall ha råd att vara utan den.