Under en flygning från Amsterdam till Johannesburg fick två svenska ungdomar plastbestick att äta med, medan deras sex kamrater och resten av kabinen fick metallbestick.
Hur kunde det här då komma sig? Led de två ungdomarna av svår nickelallergi, medan resten av kabinen var symptomfria?
Nej, det handlade om en säkerhetsfråga. De två svenskarna såg inte tillräckligt svenska ut för att klassas som svenska. Istället tyckte man att de såg ut som muslimer, och som muslim är man inte mer tillförlitlig än en mentalpatient på rymmen. Inte efter den 11 september. Det var anledningen till att Beston och Amer fick varsin bricka med texten ”Muslim Meal” , innehållandes plastbestick istället för metallbestick. Det var i alla fall den enda förklaringen som kabinpersonalen hade att komma med:
”Vi vet inte, antagligen har det med elfte september att göra.”
Det var det de sade. Och visst. Alla som har käkat korv nere på Sibyllan vet väl att plastbestick är garanterat värdelösa. Åtminstone när man skall käka korv, och antagligen också för flygplanskapningar av en Boeing 747. Men som Beston Kalefa sade:
”Hur kan man ge plastbestick till mig när killen bredvid sitter med en metallkniv. Man är inte bara farlig för att man är muslim utan man är knäpp också, som om man inte skulle kunna ta kniven från den bredvid om man ville.”
Man måste medge att killen har en poäng.
På hemresan hände sedan exakt samma grej – en gång till. Beston och Amer fick plastbestick och resten av kabinen fick mördarbestick. Det enda lustiga i den här historien är att Beston och Amer praktiserade på Olof Palmes Internationella Center. Hela syftet med resan till Johannesburg var att studera spåren efter apartheidsystemet nere i Sydafrika.
Nu visade det sig att de inte behövde resa så långt.
Allt sånt här kan förstås säkert upplevas som en baggis för alla som inte har varit med om det. Plastbestick eller metallbestick, big deal, liksom. Men det är ju just det som det är. Det handlar inte så mycket om vad man får och vad man inte får. Särbehandling handlar om att någon påminner en om att man inte är en i gänget. Man säger till 25 ungar att det blir fest på lördag, och så hoppar alla ungarna upp och ner och jublar och klappar i händerna, och springer hem och tvättar håret och köper presenter, och sedan delar man ut inbjudningskort på fredagen till alla barn utom två.
Det är särbehandling.
Och det här med särbehandling är ju ett rätt knepigt ämne. För tillhör man inte dem som särbehandlas är man inte speciellt medveten om att det sker. Händer det inte mig, så händer det inte överhuvudtaget.
Och händer det någon annan, så vet man aldrig riktigt vad man skall tro.
Ibland behöver man hamna på ”andra sidan” för att förstå.
Som när Anders Björck fick en snabbkurs i empati på självaste nyårsnatten år 2003. En moderat före detta försvarsminister som trots sin titel, till sin förvåning plötsligt klumpades ihop med ”buset” och behandlades därefter. Som gick ut i pressen och sade att han nog hade varit för naiv och okritisk i sin inställning till svensk polis. Att det här ställde Göteborgskravallerna i en helt annan dager. Och att han inte oroade sig så mycket för sig själv, som för de människor i samhället som inte har samma utgångsläge och position som han själv.
Tänk om det alltid kunde vara så där lätt att byta perspektiv. För alla. Tänk om det var som i sagorna, att man kunde tvångsplacera folk, eller sig själv för den delen, på ”den andra” sidan lite då och då när det behövdes. Förvandla bortskämda kräk till vårtiga grodor, eller empatilösa människor till möss när man tyckte att de behövde komma till insikt.
Hokus pokus filijokus. Nu är du inte längre en 43-årig politiker som vill skrota den svenska alkoholpolitiken för att du tycker att folk måste ta ansvar för sitt eget drickande. Nu är du en 9-årig flicka som kommer hem till din alkoholiserade farsa som har kissat ner sig och somnat på soffan. Ta dig i kragen och ryck upp dig. För vill man så kan man. Och det är roligare att säga ja än att säga nej.
Hokus pokus filijokus. Nu är du inte längre en Ericsson-chef som precis har gett dig själv lite extra julbonus. Nu är du en bortrationaliserad före detta Ericsson-anställd som har fått kicken tre dagar före jul. Ho! Ho!
Hokus pokus filijokus. Du är inte längre den där trebarnsmorsan som sitter på bostadsrättsmiddagar och tycker att adoptioner och äggdonationer är onaturligt och fel. Som säger att vaddå, herre gud SÅ viktigt är det väl ändå inte med barn, och kom nu mammas älskling så får jag torka av dig chokladen som du har fått i ansiktet. Istället är du hon, tjejen som sitter på flanken, som gråter varje gång hon får mens.
Hokus pokus filijokus. Du är fortfarande pappa till din femåriga dotter. Med den enda skillnaden att ni nu är på flykt, och har varit det ända sedan din dotter föddes. Din dotter undrar varför ni aldrig får stanna någonstans, och du vet inte vad du skall svara. Och när det knackar på dörren är det inte tomten utan Lars Leijonborg som har tipsat den lokala polisen om var ni gömmer er.
Simsalabim. Det är som med den där historien om ”Bang”, journalisten Barbro Alving. När hon fick motorstopp och en man satt i en bil bakom henne och tutade, fick hon till slut nog och gick bak till mannen och sade att nu byter vi sida ett tag. Du går fram och försöker få igång min bil och jag sätter mig här bak och tutar. Ibland behöver man byta perspektiv. Ibland önskar man att man kunde göra någon riktigt, riktigt liten. Som i Nils Holgersson ungefär. Känn på den här, hur tror du att det känns. Du har inte varit snäll, och du får jävlar i mig inte bli stor igen förrän du har kommit till insikt. Nu får du sitta här på en skånsk gåsarygg och göra en evighetslång turné över hela Europa. Det kommer att vara blåsigt och regnigt och framför allt så kommer du att vara förbannat liten. Det är inte lönt att du försöker snacka med någon för allt som kommer att höras är ett ynkligt litet kvack eller bähä. Sedan får vi se vad du tycker om saker och ting. Och det är ingen hämnd. Se det som en snabbkurs i empati.