Min kompis Malin har en kompis som heter Sven. Inför valet 2002 gick han in och gjorde ett sådant där personlighetstest på nätet. Ni vet, kolla på det här molnet och säg om du upplever att det är
a) fluffigt
b) genomskinligt
c) gräddigt.
En annan fråga kunde handla om Sven gillade:
a) pudlar
b) schäferhundar
c) terriers.
När Sven hade kryssat i alla 52 frågorna, eller hur många det nu var, så dröjde det några sekunder och sedan spottade datorn ut sig ett svar.
Sven var miljöpartist.
Sven stirrade på svaret från datorn. Det måste ha blivit något fel. Helvete – miljöpartist!
Sven loggade in sig från början igen, och den här gången ändrade han sig när det gällde molnen. Svarade att de nog snarare var genomskinliga än fluffiga. Whatever. Bara han inte var miljöpartist. För det var han ju inte.
Sven svarade på resten av frågorna, och gjorde lite småändringar här och där. Sedan satte han sig och väntade på att datorn skulle tala om för honom vad han var.
Sven var miljöpartist. Fortfarande.
Sven bestämde sig för att det var ett jävla skittest som man inte kunde lita på.
Själv vill jag hemskt gärna vara socialdemokrat.
Om ni skulle fråga mig varför, skulle jag säga att det handlar om grundläggande värderingar. Men det där är ju inte riktigt sant. Är det överhuvudtaget någon som har en aning om vad socialdemokraterna står för idag? Står de överhuvudtaget för någonting grundläggande längre, eller är det bara en förhandlingsfråga?
För ett tag sedan gjorde mediebyrån OMD en analys över vad vi röstar på och vad vi köper för prylar i vardagen. Undersökningen byggde på intervjuer med 15 000 personer och undersökningen visade att:
socialdemokrater gillar: vaniljsås, fiskpinnar och fläckborttagningsmedel
moderater gillar: mineralvatten, färsk pasta och Néscafé.
centerpartister gillar: kaffegrädde, messmör och dielseldrivna bilar
folkpartister gillar: Coca-cola light lemon, Skona tvättmedel och asiatisk mat av märket Blue Dragon
miljöpartister gillar: torkad pasta och Start frukostflingor
Dessutom kunde man konstatera att vänsterpartister och miljöpartister låg högt över snittet när det gällde att färga håret, och att socialdemokrater och folkpartister gav sina barn Semper medan moderaterna gav sina barn Nestlé.
Drickyoghurten Yalla! Yalla! köptes bara av vänsterpartister och miljöpartister.
Och här måste man ju ändå fråga sig varför. För det kan ju knappast vara så att man per automatik tycker att drickyoghurt är äcklig bara för att man röstade på moderaterna i det senaste valet, eller att miljöpartister och vänsterpartister har ett större biologiskt behov av att färga håret än till exempel centerpartister.
Tänk om det är så att allting bara är ett image-paket: Jag tycker att jag klär i jeans, en lagom sliten manchesterkavaj, och socialdemokratiska värderingar.
Kan det vara därför jag har så svårt för att släppa Göran och rosen och socialdemokraterna?
Att symbolen har blivit viktigare än innehållet?
Det tål att fundera på. För någonting har hänt.
Här är två tidsdokument. Ett tal som Olof Palme höll på sin tid, och ett tal som Göran Persson har hållit på sin. Två olika tider och två helt olika statsministrar som står för helt olika saker. Men fortfarande samma socialdemokratiska parti?
OLOF PALME 1964
Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner./…/ Vi behöver bara studera inkomststatistik eller förmögenhetsfördelning för att få en åskådlig bild av vad som ännu återstår. Vi behöver bara besöka en vanlig arbetsplats eller en lärosal vid våra universitet, restauranger eller butiker för att uppleva hur klassamhället i mycket ännu lever kvar. /Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik – kamrater – det är att vilja något.
GÖRAN PERSSON 2003
Bara med en stenhård konkurrens kommer det bästa alternativet att segra. Bara med en ordentlig konkurrens kommer det bästa alternativet att segra. Bara med en ordentlig konkurrens, så kommer konsumenterna att få ut maximalt för sina pengar. Bara med en konkurrens som öppnar oss för omvärlden, kommer vi att kunna tävla och mäta oss med andra. Vi har mycket kvar att göra i Sverige på att utveckla vår konkurrenspolitik och när vi ser på vår prisnivå i vårt land, kan vi bara konstatera en sak; att vi ligger för högt.
Nu är jag i och för sig helt övertygad om att Göran Persson hade kunnat hålla ett sådant där Olof Palme-tal, han också. Göran Persson kan nämligen hålla alla slags tal. Det beror helt enkelt på var han befinner sig för stunden.
Står Göran i en bokaffär kan han hålla ett lysande tal om böckernas betydelse för Sverige.
Står Göran på ett zoo kan han hålla ett lysande tal om djurparkernas betydelse för Sverige.
Står Göran Persson på ett tillväxtseminarium kan han hålla ett lysande tal, okej, kanske inte lysande, men ett tal om tillväxtens betydelse för Sverige.
Däremot är jag ganska säker på att Olof Palme aldrig hade klarat av att hålla ett Göran Persson-tal. Och det är den stora skillnaden.
Olof Palme var en politiker, och Göran Persson är en taktiker. Olof Palme trodde på det han sa, och Göran Persson anpassar det han säger …
Inget ont om Göran i övrigt. Han har nog bara inte självförtroendet som krävs. Han vill hellre hänga med de coola killarna på skolgården, de som redan har hela makten och hela härligheten. Och när Persson säger ”Tillsammans är vi starka” så innebär det inte att han tänker samla ihop alla ekorrarna i skogen för att köra någon slags Bamse-race. Det innebär att han tänker snacka ihop sig med Krösus Sork om hur man kan samarbeta för att få en högre tillväxt.