När Sifferplaneten försvunnit i fjärran säger farbror Albert lite undrande:
– Det var lustiga nummer dom gav oss som hedersmedborgare. Primtal alla tre. Jag undrar varför.
– Men primtal är fina tal på Sifferplaneten, säger Markus. Det fick vi höra i går.
– Liksom 12, därför att dom har tolv fingrar, och 37 för att det är tolfte primtalet, fortsätter Mariana.
– Aha, då förstår jag! 149 och 151 är det tolfte primtalstvillingparet – många primtal kommer i par som dessa – och 157 är det 37:e primtalet, och är dessutom primtalet efter 151. Vad festligt!
För att fördriva tiden de närmaste dagarna medan de rusar fram genom Vintergatan, mot det stora Svarta hålet, försöker Markus lösa räkneproblemet som hade givit Prinsessan Ett segern i förra Räkneolympiaden. Mariana undrar vad han gör och snart jobbar de bägge med problemet. Hur få till 24 av 1, 3, 4 och 6? Det vill inte lyckas. De bestämmer sig för att systematiskt göra alla tal från 1 och uppåt och hoppas det kan ge någon ledtråd.
– 3 plus 4 minus 6 är 1 och sedan gånger 1 är lika med 1, säger Markus och skriver ner (3+4-6) ∙ 1 = 1 ∙ 1 = 1.
Mariana funderar ett tag och skriver sedan 3+4+1-6 =8-6=2. En del tal är svårare än andra. De har nått till 13 när farbror Albert säger:
– Titta ut! Nu är vi nära galaxens mitt och Svarta hålet.
Genom fönstret ser de den bekanta virvelstormen av partiklar som far runt, runt det svarta hålet. Från det svarta hålet vet de att inte ens ljus kan komma ut. Men med farbror Alberts fantastiska antiprotonssvartahålsraketdrive och dess speciella magnetfält lyckades Månlisa ändå ta sig igenom förra gången de var här. Och ur hålet kom de långt tillbaka i tiden.*20 Det knyter sig i magarna på barnen, för det var en hemsk resa – och nu måste de göra den igen.
– Så, spänn fast er ordentligt nu. Om jag räknat rätt ska det visserligen bli en lugnare färd den här gången, men man vet ju aldrig.
Markus och Mariana skyndar att spänna fast sig. De vet att farbror Albert kan bli så ivrig att han glömmer att kolla att alla verkligen är på plats innan han börjar manövrera.
– Alla klara? Max också? Då kör vi!
– Vänta! Max, ropar bägge barnen.
Men farbror Albert har redan tryckt på den stora svarta knappen som startar antiprotonsvartahålsraketdriven. Det börjar snurra och strax blir det svart utanför fönstret, men ganska snart syns stjärnor och snurrandet avtar.
– Ha-ha! Jag räknade nog rätt, för det där gick väl smidigt? Sa ni nåt om Max, förresten?
– Jo. Och ja, vi hann inte spänna fast Max, men som tur var behövdes det knappt. Han verkar vara okej.
– Har du räknat rätt vad gäller tiden också den här gången? frågar Markus.
– Det svåraste är inte att räkna rätt – även om inte alla klarar av det heller – utan att veta exakt var man är och hur tungt det svarta hålet är. Men vi lärde oss mycket från förra resan, så vi borde komma rätt nu, förklarar farbror Albert. I alla fall hoppas jag det.