– Det är så häftigt att ligga här och titta ut på alla stjärnor! Jag tröttnar nog aldrig på det.
– Nej, och varje dag nya stjärnor, eller i alla fall nya mönster av stjärnor. Inte som på jorden där stjärnorna alltid sitter i samma stjärnbilder.
– Ja. Farbror Albert säger att det är för att vi åker så fort att nya stjärnor kommer inom synhåll och deras lägen, hur vi ser dom, förändras hela tiden.
Markus och Mariana ligger vid ett fönster och förundras av den svarta rymden med alla tusentals mer eller mindre starkt lysande stjärnor.
– Men du, titta där, ser inte det ut som Karlavagnen, fast lite uttänjd och vriden?
– Du menar de sju stjärnorna där borta, strax bredvid en som lyser jättestarkt? Jo, jag håller med. Det kanske är Karlavagnen. Vi frågar farbror Albert.
Farbror Albert säger att de har helt rätt och att imorgon är de tillbaka på jorden. Markus funderar en sekund och så säger han:
– Härligt. Då är det julafton i övermorgon! I alla fall för oss.
Månlisa har kommit in i solsystemet och den ena planeten efter den andra passeras. De flyger så nära den röda Mars att till och med de två små månarna Phobos och Deimos syns tydligt. Men ingen vill stanna på Mars den här gången, alla vill hem till jorden som lyser klart i blått och vitt rakt förut.
– Vår hemplanet, säger Markus till Mariana.
– Ja, och titta, nu ser man världsdelarna bland de blåa haven.
– Fast mycket vitt av moln också.
Barnen studerar jordklotet. De kommer in mot Afrika och så börjar farbror Albert styra upp mot Europa i norr, fortfarande på flera tusen kilometers höjd.
– Men oj, vad det måste ha snöat!
– Det är ju bara vitt, vitt, vitt hela vägen ner till Alperna.
– Jag ser inte ens Östersjön! Den verkar också helt isbelagd och översnöad.
– Inte visste jag att det snöat så här mycket i vinter. Stackars mamma och pappa, vad mycket de måste ha skottat.
– Nja, säger farbror Albert, det är nog snarare en istid. Det är inte helt lätt att navigera rätt i tiden, men vi är bara ungefär tjugo tusen år fel den här gången. Och som ni kanske lärt er i skolan var en stor del av norra Europa, inklusive hela Skandinavien, täckt av is då. Det dröjer tio tusen år innan all is försvinner och effekter av isen märker vi än i vår tid. Landet höjer sig fortfarande. Isen var ju så tung att den tyngde ner marken, och det tar lång tid för marken att komma upp igen.*21
– Ja, ja, ja, muttrar Mariana. Visst är det spännande, men vad gör vi nu då.
– Tjugo tusen år fel är i alla fall tre tusen gånger bättre än sextio miljoner år fel, kan Markus inte låta bli att säga och tänker på när de kom till dinosaurietiden under förra resan.
– Vi landar ett kort tag så jag kan bestämma exakt var vi är, eller snarare när vi är, och sedan behöver vi bara göra en sväng på några timmar för att komma tillbaka i rätt tid.
Farbror Albert styr in över det vita landskapet och letar efter en lämplig landningsplats. Alla fyra ombord – Max också – tittar intresserat på snön, isen och glaciärerna.
– Titta! Ser ni dom stora djuren där borta. Elefanter! ropar Markus plötsligt.
– Vad konstigt, säger Mariana. Men dom har ju snablar. Och jätterstora böjda betar.
– Det är mammutar, förklarar farbror Albert. Vad spännande att se sådana på riktigt! Dom dog ut ungefär tio tusen år före vår tid. Låt oss flyga närmare och undersöka dom.
– Dom är ju alldeles ullhåriga,*22 säger Mariana när de kommer riktigt nära. Men vad tittar dom på?
Det är en grupp på fem mammutar som står samlade på glaciären och alla verkar titta ner i en spricka i isen. Farbror Albert flyger Månlisa över gruppen och sprickan.
– Men ser ni! En liten mammutunge har ramlat ner i sprickan. Den ligger långt där nere och kan inte komma upp.
– Oj-oj-oj. Och där är nog mammutmamman och pappan. Farbror Albert, vi måste försöka rädda mammutbarnet, vädjar Markus.
– Åhh, om din issmältningslaser inte pajat kanske den kunde användas, säger Mariana.
Farbror Albert landar Månlisa på andra sidan glaciärsprickan, mitt emot mammutflocken. Mammutarna blir rädda och backar bort en bra bit. Den största lyfter snabeln och stöter ut ett långt kraftigt trumpetljud.
– Men jag lagade ju lasern på Sifferplaneten, säger farbror Albert när han stängt av raketmotorn. Sa jag inte det? Det var sista dagen, när ni sov så gott. Jag fick reservdelar av Smed Sju. Det här ska vi nog greja.
– Bara inte lasern exploderar igen! viskar Mariana till Markus medan farbror Albert går runt bland sina apparater och instrument och verkar göra iordning för issmältning.
– Klart! Titta ut nu får ni se, säger farbror Albert och trycker på issmältningslaserknappen.
Den röda laserljusfläcken lyser på glaciären och snabbt smälter isen undan. Snart har farbror Albert lyckats göra en hel lång, lagom sluttande gång från toppen av glaciären ner till mammutungen. När det röda ljuset slocknar och det svaga surrandet upphör, vågar sig en av de vuxna mammutarna fram. Hon tittar på gången, på Månlisa och på gången igen och på ungen nere i sprickan. Så går hon långsamt ner och hämtar upp ungen.
– Nu är det dags för oss att åka, säger farbror Albert. Jag vet vilken tid det är och här har vi gjort vårt. Fantastiskt att möta mammutar!
När Månlisa lyfter tittar alla mammutar upp mot raketen och höjer sina snablar och vinkar.