”O’Malley, säger du?” sa krögaren. ”Och vad vill du honom?” De mörka ögonen riktades mot honom igen och tycktes borra sig djupt in i hans själ. Budskapet i dem var tydligt. Främlingens hand rörde sig över disken, men stannade bredvid myntet.
”Jag undrar vems det här guldmyntet är”, muttrade ynglingen. ”Var det kanske du som lade det här?” Innan krögaren hann svara fortsatte han. ”Nej, inte vad jag minns. Jag har för mig att det var jag som lade det där, i utbyte mot information. Var det inte så?”
Krögaren harklade sig nervöst. Den unge mannen talade lugnt och sansat, men lät inte mindre hotfull för det.
”Jo”, svarade han. ”Det stämmer.”
Främlingen nickade och såg ut att fundera lite. ”Rätta mig om jag har fel, men det brukar vara den som betalar spelemannen som får välja låten. Eller ställa frågorna, i det här fallet. Håller du med om det?”
För någon sekund undrade Will om han överdrev och var lite för hotfull. Men han trängde undan den tanken. Krögarens liv kretsade med största sannolikhet runt skvaller och bedrägerier och det var viktigt att få övertaget. Och enda sättet att få den här mannen att böja sig för en auktoritet var att skrämma honom. Om inte Will fick överhanden var det troligt att krögaren skulle komma med lögner.
”Visst, herrn. Det håller jag med om.”
Alltid en början, tänkte Will. ”Herrn” lät respektfullt utan att vara för inställsamt. Han log på nytt.
”Så om du inte har eget guld att bjuda emot så tycker jag att vi gör på det här sättet: jag frågar, du svarar.”
Han drog undan handen från guldmyntet, som låg och glimmade svagt på den skrovliga bardisken.
”Det gällde alltså ’Svarten’ O’Malley. Är han här i kväll?”
Råttansiktet svepte med blicken över skänkrummet, men han visste redan svaret. Han harklade sig på nytt. Det var något med den unge mannens närvaro som fick hans strupe att snabbt torka igen.
”Nej, herrn. Inte än. Han brukar komma lite senare.”
”Jaha, då får jag väl vänta”, sa Will. Han såg sig omkring och hans blick föll på ett litet bord vid sidan av de andra gästerna. Det stod i ett hörn och var svårt att upptäcka. Därifrån kunde man tydligt se alla som kom in i krogen.
”Jag väntar vid bordet där borta. När O’Malley kommer så säger du ingenting om mig. Och du ska inte titta på mig heller. Däremot drar du dig själv tre gånger i örsnibben för att signalera till mig att han har kommit. Förstår du?”
”Ja, herrn. Jag förstår.”
”Fint.” Will tog upp myntet och den långa kniven och under ett ögonblick trodde krögaren att den unge mannen skulle behålla myntet. Men i stället höll han upp det och skar noggrant igenom det så att två halvcirklar bildades. Två tankar formades i krögarens huvud. Dels måste guldet vara väldigt rent om myntet var så lätt att skära itu. Dessutom måste kniven vara skrämmande vass.
Will sköt ena halvan av guldmyntet över disken. ”Här får du ena halvan i förskott. Den andra får du när du har gjort det jag bad dig om.”
Krögaren tvekade i några sekunder. Sedan svalde han nervöst och tog det halva guldmyntet.
”Vill herrn ha någonting att äta medan han väntar?” frågade han.
Will lade tillbaka andra halvan av guldmyntet i sin börs och gned tummen mot fingrarna. De kändes lite klibbiga sedan han rört vid bardisken. Han kastade en snabb blick på den smutsiga trasan som låg över krögarens axel och skakade på huvudet.
”Nej, det tror jag inte.”
*
Will satt och smuttade på sitt kaffe medan han väntade på att mannen han sökte skulle komma in på krogen.
När Will först hade kommit till Port Cael hade han hittat ett rum på ett värdshus ganska långt från hamnen, i ett av stadens mer välskötta områden. Värdshusvärden hade varit en tystlåten man som inte skvallrat lika öppet som många av sina yrkeskolleger. Skvaller hörde till värdshusvärdarnas vardag, tänkte Will. Men den mannen hade inte varit som andra värdar. Trots att det var ett av de finare kvarteren så visste Will att han var i en stad som var beroende av smuggling och olaglig handel. I sådana samhällen brukade människor vara tystlåtna i främlingars sällskap.
Om inte främlingen erbjöd guld, förstås, som Will hade gjort. Han hade sagt till värdshusvärden att han sökte en vän. En storvuxen man med långt, grått hår som gick klädd i vit kåpa och hade ungefär tjugo följeslagare med sig. Två av dem bar mörklila mantlar och bredbrättade hattar i samma färg – och kanske armborst.
Han hade sett sanningen i värdshusvärdens ögon när han beskrivit Tennyson och de två återstående genovesiska lönnmördarna. Tennyson hade definitivt varit här. Hans hjärta slog lite fortare när han insåg att han kanske fortfarande var kvar. Men det värdshusvärden sa sedan grusade hans förhoppningar.
”De var här”, sa han. ”Men de har rest vidare nu.”
Mannen hade uppenbarligen bestämt sig för att det inte var så farligt att berätta detta för Will nu när Tennyson ändå hade lämnat Port Cael. Will hade pressat ihop läpparna och låtit guldmyntet slå små kullerbyttor över högerhandens knogar – ett knep han hade ägnat flera timmar åt att lära sig för att få tiden att gå runt otaliga lägereldar. Metallen återspeglade ljuset och glimmade lockande när myntet rörde sig i först den ena riktningen och sedan den andra. Värdshusvärden kunde inte slita blicken från det.
”Vart reste de?”
Värdshusvärden såg på honom. Sedan nickade han mot hamnen. ”Över havet. Vart de var på väg har jag ingen aning om.”
”Vet du vem som skulle kunna ha någon aning om det?”
”Om jag vore du så skulle jag fråga ’Svarten’ O’Malley”, sa värdshusvärden. ”Det är mycket möjligt att han vet. När folk vill härifrån snabbt så brukar det vara han som hjälper dem.”
”Konstigt namn. Hur fick han det?”
”Han var inblandad i en sjöstrid för några år sedan. Hans fartyg äntrades av …” Mannen tvekade lite innan han fortsatte. ”Av pirater. Under striden träffades O’Malley i huvudet av en brinnande fackla. Den brinnande tjäran fastnade i huden och brände honom svårt. Han har haft ett svart brännmärke på vänster ansiktshalva sedan dess.”
Will nickade tankfullt. Om några pirater hade varit inblandade i den striden så hörde de förmodligen till O’Malleys besättning. Men det spelade mindre roll just nu.
”Och hur hittar jag denne O’Malley?” frågade han.
”Om kvällarna är han oftast på krogen Hägern nere i hamnen.” Värdshusvärden hade tagit myntet. ”Det är ett rätt farligt ställe”, sa han när Will vände sig om för att gå. ”Jag råder dig att inte gå dit ensam – du är trots allt främling här. Jag har några stora killar som arbetar för mig då och då och du kan ju höra om de är beredda att följa med dig mot en smärre avgift.”
Den unge mannen kastade en blick på honom, funderade på erbjudandet och skakade sedan på huvudet medan ett leende långsamt tog form.
”Jag tror nog att jag kan ta hand om mig själv”, sa han.