Det var inte arrogans som hade fått Will att tacka nej till värdshusvärdens erbjudande. Att traska in på ett ställe som Hägern i sällskap med en grupp bråkstakar som förmodligen inte ens var särskilt bra på att slåss skulle bara väcka avsky bland de riktiga råskinnen. Det skulle signalera att han var osäker på sig själv. Det var bättre att gå ensam och förlita sig på sin egen förmåga.
Krogen hade varit halvfull när han kommit. Det var tidigt på kvällen och affärerna hade inte riktigt kommit igång. Medan han väntade strömmade gästerna till. Temperaturen i rummet steg när de otvättade kropparna blev fler. Den unkna, motbjudande stanken tilltog och ljudnivån ökade när det blev nödvändigt att tala högre och högre för att höras.
Det hela passade Will ganska bra. Ju fler människor och ju högre sorl, desto mindre var risken att bli upptäckt. Varje gång en ny gäst kom kastade han en blick på värdshusvärden. Men mannen med det råttliknande utseendet skakade på huvudet varje gång.
Någon gång mellan klockan elva och midnatt slogs dörren upp och tre kraftiga män kom in i rummet. De banade sig fram genom trängseln till baren, där krögaren omedelbart började tappa upp tre stora sejdlar öl utan att ett enda ord hade utväxlats. När han hade fyllt den andra och ställt den på bardisken stannade han kort och ryckte tre gånger i ena örsnibben med sänkt blick. Sedan började han fylla den sista sejdeln.
Will hade inte behövt signalen för att förstå att det här var mannen han sökte. Det stora svarta brännmärket på vänster ansiktshalva, som började under ögat och sträckte sig ända ned till underkäken, gick inte att ta miste på och syntes tydligt från den delen av rummet där Will satt. Han såg på medan O’Malley och hans två kumpaner tog upp sina sejdlar och gick fram till ett bord nära elden. Två andra män satt redan där och de tittade ängsligt upp när smugglaren kom fram.
”Hördu, O’Malley”, började en av dem med gnälligt tonfall. ”Vi har faktiskt suttit här sedan …”
”Stick.”
O’Malley pekade med tummen och de två männen tog upp sina sejdlar och gick utan ytterligare protester. De tre smugglarna satte sig ned, blickade ut över rummet och ropade ut hälsningar till flera personer de kände. De andra gästerna var på sin vakt och verkade inte odelat glada över att se nykomlingarna. O’Malley verkade ingjuta fruktan i dem.
O’Malleys blick stannade kort vid figuren med mantel som satt ensam i ett hörn. Han studerade Will i några sekunder, men verkade glömma honom lika fort. Han drog fram stolen en bit och sedan lutade sig han och hans kamrater långt in över bordet och började prata lågt med varandra.
Will reste sig från sin stol och gick fram till dem. När han gick förbi bardisken lät han fingrarna glida över ytan så att han diskret kunde lämna andra halvan av guldmyntet. Krögaren skyndade sig att ta upp den. Han visade inga tecken på tacksamhet, men det väntade sig inte Will heller. Krögaren ville nog inte så gärna visa att han hade pekat ut O’Malley åt främlingen.
Den unge spejaren var nästan framme vid bordet när O’Malley lade märke till honom. Smugglaren hade muttrat något till sina två följeslagare och nu avbröt han sig. Hans ögon gled åt sidan och inspekterade den smale gestalten som stod ungefär en meter bort. Det var tyst en stund.
”Kapten O’Malley?” sa Will till sist. Smugglaren var kraftigt byggd, men inte särskilt lång. Han var några centimeter längre än Will, men det var ju de flesta.
Axlarna var breda och händerna täcktes av valkar. Tillsammans vittnade de om en livstids hårt arbete. Det här var en man som hade dragit in linor, burit ombord tunga laster och hanterat bångstyriga roder under tjutande stormar. Det syntes på hans mage att han hade druckit mycket öl. Mannen var överviktig, men utstrålade ändå kraft och om man fick honom som fiende var det nog bäst att vara försiktig. Hans svarta hår hängde ned i slitna lockar ända till kragen och han hade odlat ett stort skägg, kanske i ett försök att dölja märket på vänster kind. Näsan hade knäckts så många gånger att den tappat formen. Den var bara en klump av krossat ben och kött. Will förmodade att O’Malley hade svårt att andas genom den.
Hans två kumpaner var inte lika intressanta. De var längre än sin ledare och hade också breda axlar och stora magar, men att O’Malley hade befälet gick inte att ta miste på. Han utstrålade makt.
”Kapten O’Malley?” upprepade Will. Han log glatt och O’Malley rynkade pannan till svar.
”Det tror jag inte”, sa han kort och vände tillbaka blicken till sina två kamrater.
”Men det tror jag”, sa Will. Han log fortfarande.
O’Malley lutade sig bakåt och tittade bort i några sekunder innan han riktade sina tättsittande ögon mot Will. En farlig glöd hade tänts i dem.
”Spring och lek någon annanstans, pojk”, sa han långsamt och med nedlåtande tonfall.
Det hade blivit tyst i rummet runt dem och de andra gästerna hade vänt sig om för att bevittna den märkliga ordväxlingen. Alla kunde se att den unge mannen var beväpnad med en kraftig långbåge. Men inne på den trånga krogen var den inte något idealiskt vapen.
”Jag vill ha information”, sa Will. ”Jag är beredd att betala för den.”
Han nuddade vid myntbörsen han hade i bältet och det klirrade nästan melodiskt från den. O’Malleys ögon smalnade. Det här kunde bli intressant.
”Information, säger du? Jaha, då kanske vi kan talas vid trots allt.” Han vände sig mot en man som satt vid bordet intill. ”Carew! Ge pojken din stol!”
Det var talande att mannen som kallades Carew inte sa emot. Han bara reste sig upp och sköt fram stolen mot Will. Han gav den unge mannen en föraktfull blick, men försäkrade sig om att O’Malley inte såg den.
Will nickade kort till tack och drog fram stolen till O’Malleys bord medan Carew blängde på honom.
”Jaha, det är information du vill ha”, sa smugglaren. ”Vad kan du tänkas vilja veta, då?”
”För några dagar sedan hjälpte du en man som heter Tennyson att ta sig härifrån”, sa Will. ”Han och hans följeslagare – runt tjugo personer.”
”Gjorde jag det?” O’Malleys buskiga ögonbryn möttes ovanför den mosade näsan när han gav Will en barsk blick. ”Det låter som om du redan har fått en del information. Vem berättade det där?”
”Ingen här inne”, sa Will. Sedan fortsatte han innan O’Malley hann svara. ”Jag måste veta vart du förde honom.”
Smugglaren höjde på ögonbrynen av låtsad förvåning.
”Jaså, det måste du! Men du inser väl att jag inte måste berätta någonting för dig alls? Förutsatt att jag förde den här personen någonstans över huvud taget – vilket jag inte gjorde.”
Will dolde inte sin frustration, men önskade snabbt att han hade gjort det. Han samlade sig och försökte se behärskad ut, men O’Malley var en uppmärksam man.
”Som jag sa så är jag beredd att betala för informationen”, sa Will med så jämnt tonfall han kunde.
”Är du beredd att betala ett guldmynt till, då? I stil med det du nyss gav Ryan?” Han kastade en ursinnig blick mot krögaren, som hade stått och iakttagit samtalet med stort intresse. Mannen ryggade tillbaka lite. ”Du och jag ska ta ett allvarligt snack sedan, Ryan”, sa han.
Will bet sig i läppen av överraskning. Han hade kunnat svära på att O’Malley tittat åt ett annat håll när han hade lagt det halva myntet på bardisken.
”Det är inte mycket som undgår dig, va?” Han lät en viss beundran smyga in i tonfallet. Lite smicker kunde inte skada. Men O’Malley var inte så enkel.
”Ingenting undgår mig, pojk”, sa han. Hans stränga blick var återigen riktad rakt mot Will. Med fjäsk kommer du ingen vart, tycktes den säga.
Will skruvade lite på sig där han satt. Han insåg att det här samtalet höll på att glida honom ur händerna. Sedan rättade han sig själv: han hade aldrig haft kontroll över det här samtalet. Det hade varit O’Malley som styrt det från första början. Will hade inte gjort någonting annat än reagerat på det han hade sagt. Han gjorde ett nytt försök.
”Ja, jag är beredd att betala i guld för informationen.”
”Jag har redan fått betalt”, sa O’Malley. Nu hade han i alla fall slutat låtsas att han inte hade transporterat Tennyson och hans kumpaner.
”Då kommer du att få betalt en gång till”, sa Will sansat. ”Det låter som en ganska god affär för din del, tycker jag.”
”Jaså, det säger du? Låt mig berätta lite för dig om affärer, pojk. Till att börja med så skulle jag lätt kunna skära halsen av dig för att komma åt den där börsen du har i bältet. Och du ska inte tro att jag hyser någon större aktning för den där Tennyson du pratar om heller. Om jag hade fått chansen så skulle jag ha slagit ihjäl honom och slängt honom över bord utan att någon märkt det. Men en av hans vänner med lila mantel bevakade mig som en hök under hela resan. Det här berättar jag så att du ska förstå att ’förtroende’ saknar mening för mig. Jag struntar fullständigt i sådant.”
”I så fall …”, började Will. Smugglaren avbröt honom med en brysk gest.
”Nu ska jag tala om för dig vad en ’affär’ är för något. Jag fick pengar av den mannen i utbyte mot att jag förde honom ut ur Clonmel. Det är den sortens affärer jag ägnar mig åt. Om jag tog emot pengar från en tredje part och berättade vart jag förde honom – så att alla här inne hörde det – ja, hur länge tror du då att jag skulle kunna hålla på med mina affärer? Det finns en enkel anledning till att folk kommer till mig: jag förstår när jag ska hålla klaffen.”
Han tystnade. Will kände sig illa till mods och visste inte riktigt vad han skulle säga.
”Jag tror inte på heder”, fortsatte O’Malley. ”Eller förtroende. Eller lojalitet. Det enda jag tror på är vinst. Och det innebär att jag vet när jag ska hålla munnen stängd.” Han såg sig omkring i rummet utan förvarning och de många blickarna som nyfiket hade följt dem vändes hastigt bort.
”Och jag hoppas att alla andra här inne vet detsamma”, sa han högt.
Will slog uppgivet ut med handflatorna. Han hade ingen aning om hur han skulle kunna vända den här situationen till sin fördel. Han önskade att Halt hade varit här. Halt hade kunnat hantera det här, tänkte han. Tanken fick honom att känna sig otillräcklig.
”Jaha, då är det väl bäst att jag går, då”, sa han och började resa sig.
”Sakta i backarna!” O’Malleys hand slog ned i bordet mellan dem. ”Du har inte betalat mig än!”
Will fnös klentroget. ”Betalat dig? Du svarade inte på frågan!”
”Det gjorde jag visst! Det var bara inte det svaret du ville höra. Betala mig!”
Will såg sig omkring i rummet. Alla betraktade samtalet och de flesta log brett. O’Malley var visserligen fruktad och ogillad här, men Will var en främling och de ville gärna att han sattes på plats. Han insåg att smugglaren hade iscensatt den här konflikten för att stärka sitt eget rykte. Det som intresserade ’Svarten’ var inte så mycket pengarna som chansen att få visa alla andra på krogen att han var herre på täppan. Will försökte dölja sin ilska när han sträckte ned handen i sin börs och tog fram ett guldmynt. Det här började bli dyrt – och han hade inte fått reda på ett dugg! Han sköt myntet över bordet. O’Malley plockade upp det, kände på det med tänderna och log elakt.
”Ett nöje att göra affärer med dig, grabben. Stick nu!”
Will kände hur hans kinder brände av ilskan han försökte behålla inom sig. Han reste sig så häftigt att stolen föll omkull bakom honom och han hörde hur någon i rummet småskrattade. Sedan vände han sig om och banade sig fram genom trängseln till dörren.
När den slog igen bakom honom lutade sig O’Malley närmare sina två kumpaner. ”Dennis och Nialls”, sa han lågt. ”Jag vill ha den där börsen.”
De två kraftigt byggda männen reste sig och följde efter Will. Kroggästerna anade vad de tänkte göra och klev ur vägen för dem. Några såg lite tveksamma ut. De hade tänkt ge sig på den unge mannen själva.
Dennis och Nialls klev ut i den klara, kyliga natten och spanade längs gatan i båda riktningarna för att försöka se åt vilket håll främlingen hade gått. De tvekade. Det fanns flera ännu smalare gränder som mynnade ut på den där de stod. Det var mycket möjligt att ynglingen hade gömt sig i någon av dem.
”Vi provar …”
Nialls hann inte längre än så. Det väste ondskefullt mellan de två männen när någonting blixtrade förbi Nialls näsa och slog in i dörrkarmen. De två männen ryckte till av förvåning och stirrade klentroget på det darrande grå pilskaftet som stack ut ur träet.
En röst ropade till dem ur mörkret.
”Den som tar ett steg till får nästa pil genom hjärtat!” Det var tyst i ett ögonblick innan rösten fortsatte. ”Och det är ett hot jag är arg nog att verkställa.” Ursinnet i tonfallet gick inte att ta miste på.
”Var är han?” viskade Dennis.
”Förmodligen i någon av gränderna”, svarade Nialls. Den vibrerande pilen i dörrkarmen visade att det var bäst att ta mannens hot på allvar. Samtidigt visste de hur farligt det skulle vara att återvända tomhänta till O’Malley.
Ett nytt ssssss-tock hördes. Den här gången flög Nialls hand omedelbart till hans högra öra, som hade kluvits av pilen när den for förbi. Det strömmade varmt blod ned för hans kind. Att gå tillbaka till O’Malley framstod plötsligt som det bästa alternativet.
”Vi sticker!” sa han och sedan sprang de hals över huvud tillbaka in genom dörren och slog igen den bakom sig.
En mörk gestalt kom ut ur en gränd längre bort. Will misstänkte att det skulle dröja flera minuter innan någon vågade komma ut igen. Han sprang med mjuka steg tillbaka till krogens dörr, tog sina pilar och hämtade sedan Tug på stallgården. Han svängde sig upp i sadeln och galopperade iväg. Den lilla hästens hovar klapprade mot kullerstenarna och ljudet ekade mot byggnaderna som kantade gatan.
I stort hade det här varit en fullständigt misslyckad kväll.