När de kom upp på krönet höll Halt och Horace in sina hästar. Framför dem, mindre än en kilometer bort, låg Port Cael. Det lilla samhällets vitmålade byggnader kurade ihop sig på en kulle ovanför själva hamnen, där en vågbrytare sträckte sig ut i havet som ett skyddande ”L”. På det här avståndet gick det inte att urskilja fartygen innanför, utan de såg ut som en stor skog av master.
Husen på kullen såg ut att ha målats nyligen och verkade välskötta. Trots att bara några trötta solstrålar trängde sig igenom molntäcket så tycktes de skimra lite. Byggnaderna på kullens sida, närmare hamnen, såg lite mer funktionella ut och där var blekgrå den dominerande färgen. Halt såg att det här var en typisk hamnstad. Det förmögna folket bodde i de fläckfria husen på kullen, medan de mindre bemedlade höll till nere vid vattnet.
Han misstänkte förstås starkt att det där fläckfria kvarteret hade sin beskärda del av skurkar och bedragare. Folket som bodde där var inte ett dugg hederligare än alla andra – bara mer framgångsrika.
”Är inte det där någon vi känner?” frågade Horace. Han pekade på en gestalt med huva som satt bredvid vägen några hundra meter bort med armarna runt sina uppdragna ben. Bredvid honom gick en liten lurvig häst och betade i gräset vid kanten av diket.
”Jo, visst är det”, sa Halt. ”Och han tycks ha tagit med sig Will.”
Horace kastade en snabb blick på sin äldre följeslagare. Halts lustighet fick honom att känna sig lite lättare om hjärtat. Det var inget fantastiskt skämt, men det var det första som hörts från Halt sedan de lämnat hans brors grav i Dun Kilty. Spejaren, som aldrig hade hört till den pratsamma typen, hade varit ännu tystare än vanligt de senaste dagarna. Inte så konstigt, tänkte Horace. Han hade trots allt förlorat sin tvillingbror. Men nu verkade spejaren redo att göra sig fri från sitt svårmod. Horace gissade att det berodde på att det äntligen började hända saker igen.
”Han ser ut som om han har sålt smöret och tappat pengarna”, sa Horace. ”Will, alltså”, lade han till.
Halt vände sig om i sadeln och såg på den unge mannen med ett höjt ögonbryn.
”Jag vet att du tycker att jag är snudd på senil, Horace, men du behöver inte förklara det uppenbara för mig. Jag skulle väl aldrig tro att det var Tug du menade?”
”Förlåt, Halt.” Men Horace kunde inte låta bli att le lite. Först ett skämt och sedan en liten syrlighet. Det här var mycket bättre än den melankoliska tystnaden som omgett Halt sedan hans brors död.
”Kom, så tar vi reda på vad det är som tynger honom”, sa Halt. Han gav ingen signal till sin häst som Horace kunde se, men Abelard störtade genast framåt. Horace satte hälarna mot Kickers revben och den stora stridshästen skyndade snabbt fram bakom den mindre hästen.
När de kom fram reste sig Will och borstade av sig. Tug gnäggade fram en hälsning till Abelard och Kicker och de två andra hästarna svarade på samma sätt.
”Hej”, sa Will när hans vänner höll in sina riddjur. ”Trevligt att se er. Jag hoppades att ni skulle komma i dag.”
”Vi fick meddelandet du lämnade i Fingle Bay”, sa Halt. ”Vi gav oss av därifrån tidigt i morse.”
Det hade varit till Fingle Bay som Tennyson först varit på väg. Det var en välmående hamnstad några kilometer söder om Port Cael. De flesta redare och kaptener där var hederliga. Port Cael var däremot skådeplatsen för många skumraskaffärer, vilket både Tennyson och Will hade fått erfara.
”Hur har det gått?” frågade Horace. Medan han och Halt hade stannat för att reda ut vissa saker i Dun Kilty hade Will gett sig av för att följa Tennysons spår och ta reda på vart han var på väg. Nu ryckte den unge spejaren uppgivet på axlarna.
”Sådär”, sa han. ”Både bra och dåligt, tyvärr. Tennyson har lämnat landet – precis som Halt befarade.”
Halt nickade. Han hade räknat med det. ”Vet du vart han har rest?”
Will skruvade lite på sig och Halt log för sig själv. Han visste att hans före detta lärling avskydde att misslyckas med uppdrag han hade fått av Halt.
”Nja, det var det som var det dåliga. Jag har inte lyckats ta reda på det. Jag vet bara att det var en smugglare som kallas ’Svarten’ O’Malley som skjutsade honom. Men han ville inte berätta någonting alls för mig. Förlåt, Halt.”
”Jag är övertygad om att du gjorde vad du kunde”, sa Halt. ”Sjömännen i sådana här samhällen kan vara hemskt förtegna. Jag ska ta ett snack med honom själv. Var kan man hitta honom – denne O’Malley med det färgstarka smeknamnet?”
”De flesta kvällar är han på en krog i hamnen.”
”Jag ska prata med honom i kväll”, sa Halt.
”Du kan försöka”, sa Will. ”Men han är svår, Halt. Jag vet inte om du heller kommer att få någonting vettigt ur honom. Han är inte intresserad av pengar. Jag försökte locka honom med guld.”
”Då kanske han berättar av sitt hjärtas godhet”, sa Halt muntert. ”Jag är säker på att han vill prata med mig.” Men Horace såg glöden som hade tänts i hans ögon. Det var precis som den unge riddaren hade misstänkt: tanken på att äntligen få något att sysselsätta sig med hade gjort Halt på lite bättre humör. Han hade en gås oplockad och Horace misstänkte att det här kunde bli farligt för ’Svarten’ O’Malley.
Will såg fortfarande tveksam ut. ”Tror du det?”
Halt log mot honom. ”Folk älskar att prata med mig”, sa han. ”Jag är en utmärkt samtalspartner med en vinnande personlighet. Fråga Horace här! Visst har jag underhållit dig hela vägen från Dun Kilty, Horace?”
Horace nickade allvarligt. ”Det var nästan omöjligt att få tyst på honom! Skönt att han äntligen får någon annan att prata med.”
Will såg argt på dem. Han avskydde att berätta för Halt att han hade misslyckats. Nu verkade hans två vänner skämta bort alltihop och han var helt enkelt inte på humör för sådant. Han försökte tänka ut någonting dräpande att säga, men kunde inte komma på något. Till sist svingade han sig upp i sadeln och red ut på vägen med dem.
”Jag har fixat rum till oss på ett värdshus i stadens övre del”, berättade han. ”Det är ganska rent utan att vara alltför dyrt.” Horace blev genast intresserad.
”Hur är maten?” frågade han.
*
De stod höljda i skuggor några meter från grändens slut. Härifrån hade de god uppsikt över ingången till Hägern och de kunde se gästerna som kom och gick utan att själva märkas. Hittills hade de inte sett röken av O’Malley och hans två vänner.
Will skruvade otåligt på sig. Det var snart midnatt.
”De är sena – om de ens tänker komma i kväll”, viskade han. ”I går kväll kom de betydligt tidigare.”
”De kanske var ovanligt tidiga i går”, sa Horace. Halt sa ingenting.
”Vi kan väl gå in och vänta, Halt?” sa Horace. Natten var kall och den fuktiga kylan tycktes tränga in genom stövlarnas sulor och upp genom fötter och ben. Horace kände hur det värkte lite i vaderna. Kalla, våta kullerstenar, tänkte han. Det var det absolut sämsta underlaget man kunde stå och vänta på. Han ville trampa runt med fötterna för att få upp blodcirkulationen, men visste att han skulle få en utskällning av Halt om han försökte med det.
”Jag vill överraska dem”, sa Halt. ”Om de går in och får syn på oss förlorar vi överraskningsmomentet. Om vi däremot väntar tills de har satt sig och sedan rusar in snabbt så kan vi överrumpla dem innan de har märkt oss. Dessutom finns det alltid en risk att någon slinker ut och avslöjar oss om vi väntar där inne.”
Horace nickade. Halt hade förstås rätt. Han var själv inte så bra på finesser, men uppskattade deras värde när andra tänkte ut dem.
”Och du, Horace”, sa Halt.
”Ja, Halt?”
”Om jag ger tecken så betyder det att jag vill att du tar hand om smugglarens två kumpaner.”
Horace log brett. Halt verkade inte mena att han skulle hantera dem varsamt.
”Det låter bra, Halt”, sa han. Sedan kom han att tänka på något. ”Vad ger du för signal?”
Halt kastade en blick på honom. ”Jag kommer antagligen att säga någonting i stil med ’Horace’.”
Den långe krigaren lade huvudet på sned. ”Horace … vad då?”
”Det är allt”, sa Halt. ”Jag säger helt enkelt ’Horace’.”
Horace funderade i några sekunder och nickade sedan. Det verkade rimligt.
”Bra tänkt, Halt. Det enkla är det bästa. Det brukar Sir Rodney säga.”
”Är det någonting mer du vill att jag gör?” frågade Will.
”Iakttar mig och försöker lära dig något”, sa Halt.
Will log snett. Han hade kommit över sin besvikelse över att han inte hade lyckats få någon information ur O’Malley. Nu kände han sig märkligt ivrig att se hur Halt hanterade det hela. Han tvivlade inte på att Halt skulle klara det – på något sätt.
”Det kommer alltid att vara så, va?” frågade han.
Halt sneglade på honom. Han kände hur Wills humör hade förändrats och att besvikelsen hade ersatts av iver.
”Bara en dåre tror att han vet allt”, sa han. ”Du är ingen dåre.”
Den äldre spejaren nickade mot den smala gränden innan Will hann svara. ”Nu tror jag att vår vän kommer.”
O’Malley och hans två följeslagare var på väg längs gatan från hamnen. De tre araluanerna såg på medan männen gick in på krogen. De två längre männen klev åt sidan och lät kaptenen gå in först. Ett sorl trängde ut i natten när dörren öppnades och ljuset föll över gatan. Sedan försvann både ljudet och ljuset när dörren stängdes.
Horace började gå framåt, men Halt lade handen på hans arm.
”Nu väntar vi i några minuter”, sa han. ”Vi låter dem beställa sina drycker och jaga bort stackarna som sitter vid deras bord. Var står bordet i förhållande till dörren, Will?” Den unge spejaren rynkade pannan och föreställde sig rummet. Halt visste redan svaret på frågan. Han hade förhört Will noga tidigare under eftermiddagen. Men han ville hålla den unge mannens hjärna sysselsatt.
”Två steg fram och så snett åt höger. Ungefär tre meter från dörren, vid eldstaden. Akta huvudet när du går in, förresten, Horace.”
Han uppfattade att Horace nickade i skuggorna. Halt stod med slutna ögon och verkade räkna sekunderna och föreställa sig krogens skänkrum. Will var lite nervös och ville sätta igång.
”Ta det bara lugnt”, sa Halt lågt. ”Vi behöver inte stressa.”
Will tog några djupa andetag och försökte lugna ned sitt bultande hjärta.
”Vet du vad jag vill att du gör?” frågade Halt. Han hade redan gått igenom alltihop en gång tidigare under eftermiddagen, på värdshuset. Men det kunde inte skada att vara på den säkra sidan.
Will svalde några gånger. ”Håller mig innanför dörren och bevakar rummet.”
”Ja. Men stå inte så nära dörren att du ramlar omkull om någon slår upp den”, sa Halt. Inte för att han behövde påminna Will om det. Halt hade redan gett en färgstark beskrivning av hur det kunde gå om Will slogs ned av en ivrig krogbesökare som stormade in.
”Uppfattat”, sa Will. Han var lite torr i munnen.
”Horace, vet du vad du ska göra?”
”Hålla mig i närheten av dig. Stå upp, även när du sätter dig ned. Jag håller ögonen på de där två busarna och om du säger ’Horace’ så spöar jag dem.”
”Koncist och bra”, sa Halt. ”Jag kunde inte ha sammanfattat det bättre själv.” Han väntade i några sekunder till och klev sedan ut ur skuggorna.
De gick över gatan och Halt öppnade dörren. Will kände värme, ljud och ljus skölja ut från krogen en gång till och klev sedan in efter Halt. Han gick omedelbart åt sidan. Han hörde en dov duns och ett dämpat ”jäklar!” när Horace glömde böja huvudet.
O’Malley satt med ryggen mot elden och tittade upp på nykomlingen. Han kände igen Will och det distraherade honom i några sekunder. Han märkte inte hur Halt snabbt klev genom rummet, drog fram en stol och satte sig vid hans bord.
”God afton”, sa den skäggige främlingen. ”Jag heter Halt och skulle vilja prata lite med dig.”