”Er vän ser inte direkt glad ut.”
Fartygets kapten puffade till Will med armbågen och nickade småleende mot figuren som stod hopkurad i fören på fartyget Sparven. Mannen lutade sig ut över relingen och hade dragit sin huva långt upp över huvudet.
Det var en råkall, mulen dag och en sydostvind blåste samtidigt som mer oförutsägbara kastvindar kom norrifrån. Blåsten vispade sönder vågtopparna och det sköljde kaskader av vatten och skum över fartyget varje gång det sjönk ned i en vågdal.
”Han klarar sig”, sa Will. Men kaptenen verkade sällsynt road av åsynen av en sjösjuk person. Will misstänkte att det fick honom att känna sig lite överlägsen.
”Det är alltid samma visa”, sa kaptenen muntert. ”De där typerna som är så fasligt starka och lugna på land blir helt gröna i ansiktet och lipar som småbarn så fort de känner ett fartygsdäck guppa lite under fötterna.”
Sparven krängde förstås mer än bara lite. Vinden och vågorna fick fartyget att dyka, kränga och rulla än hit, än dit.
”Tror du att revet där borta blir ett problem?” frågade Horace och pekade mot en rad spetsar som sköt upp ur havet. Bränningarna piskade mot dem så att skummet yrde. Revet låg flera hundra meter bort på babord sida, men vinden höll på att föra fartyget mot det i en diagonal linje.
Kaptenen betraktade spetsarna som dök upp och försvann i takt med vågorna.
”Det där är Palissadrevet”, sa han. Han kisade lite och såg ut att beräkna avstånd och vinklar för att försäkra sig om att ingenting hade ändrats sedan förra gången han tittat – vilket bara hade varit någon minut tidigare.
”Vi ser ut att komma lite väl nära det”, sa Horace. ”Det är inte så bra, har jag hört!”
”Vi kommer nära, men vi kommer att komma förbi det utan problem”, svarade kaptenen. ”Landfolk som du blir alltid lite nervösa när de får syn på Palissadrevet.”
”Jag är inte direkt nervös”, sa Horace. Men det hördes på hans tonfall att han var det. ”Jag ville bara försäkra mig om att du vet vad du gör.”
”Hör du grabben, det är därför vi har tagit ut årorna! Vinden i seglet skickar oss mot revet. Med årornas hjälp tar vi oss tillräckligt långt mot vinden för att vi ska kunna komma fram till returvinden med god marginal.”
”Returvinden?” frågade Will.
”Ser ni hur revet sträcker sig hela vägen bort till näsets kant?” frågade kaptenen och pekade. Will nickade. Revet var ganska lätt att se på grund av det oroliga vattnet. Det sträckte sig ända bort till foten av den höga udden i nordväst – Linkeithnäset.
”Och ser ni hur samma vind som drar över min axel för oss mot själva revet?”
”Årorna kommer att hålla oss tillräckligt långt österut för att undvika revet. När vi närmar oss näset så kommer vinden att träffa det och slås tillbaka mot oss – och det är det som är returvinden. Den kommer att blåsa oss tillbaka så att vi kommer förbi revet. Sedan är det bara några kilometer kvar längs kusten till flodmynningen. Där får vi ro, för vi har bara hjälp av returvinden i några hundra meter. Tillräckligt för att föra oss förbi revet.”
”Intressant”, sa Will tankfullt. Han blickade ut över vattnet och försökte bedöma avstånden själv. Nu när han hade lyssnat på kaptenen förstod han att de skulle komma förbi revet när de närmade sig näset. Kaptenen var en lite okänslig typ, men han tycktes i alla fall veta vad han gjorde.
”Jag kanske ska gå föröver och peka ut revet för din vän”, sa kaptenen med ett brett leende. ”Det kunde bli riktigt kul! Jag slår vad om att han inte har sett det än.” Han skrattade för sig själv. ”Och så ser jag riktigt bekymrad ut, ungefär så här!”
Han låtsades se oroad ut, rynkade pannan och låtsades bita lite på naglarna. Will gav honom en kylig blick.
”Du skulle kunna göra det”, sa han. ”Säg mig, har du en duktig förstestyrman?”
”Det är klart!” svarade kaptenen. ”Han skulle inte vara här om han inte var duktig. Varför undrar du?”
”Vi kommer att behöva honom när Halt har kastat dig överbord”, sa Will lågt. Kaptenen började skratta, men avbröt sig när han såg Wills blick.
”Halt blir på väldigt dåligt humör när han är sjösjuk”, förklarade Will. ”Speciellt om man driver med honom.”
”Speciellt om man driver med honom”, upprepade Horace allvarligt.
Kaptenen såg inte längre lika självsäker ut. ”Jag bara skojade!” utbrast han.
Will skakade på huvudet. ”Det gjorde den där skandiern också. Som skrattade åt honom.” Han sneglade på Horace. ”Kommer du ihåg vad Halt gjorde med honom?”
Horace nickade allvarligt. ”Ja, det var inget vidare.”
Kaptenen såg riktigt orolig ut nu. Precis som de flesta sjöfarare så hade han haft en del med skandierna att göra under årens lopp. Och han hade hittills aldrig träffat på någon som satt en skandier på plats.
”Vad gjorde han?” frågade han. ”Er vän, menar jag.”
”Spydde i hans hjälm”, sa Will.
”Rikligt”, tillade Horace.
Kaptenen gapade förbluffat när han försökte föreställa sig scenen. Will och Horace brydde sig inte om att förklara att Halt hade lånat hjälmen och att han stod under den kraftfulle Eraks beskydd – mannen som senare skulle bli skandiernas nye överjarl. Så kaptenen föreställde sig att den kortvuxne mannen med grått skägg helt enkelt hade slitit hjälmen av en jättelik skandier och kräkts i den – något som normalt sett borde vara rena självmordet.
”Och skandiern? Vad gjorde han?”
Will ryckte på axlarna. ”Han bad om ursäkt. Vad skulle han annars göra?”
Kaptenens blick vandrade från Will till Halt och sedan tillbaka till Will. Den unge mannens ansikte var gravallvarligt och visade inga som helst tecken på att han drev med kaptenen. Kaptenen svalde flera gånger och bestämde sig för att det skulle vara snällast att låta Halt vara i fred.
”Segel på horisonten!”
Ropet kom från utkiken. Alla tre blickade upp mot honom. Mannen pekade mot sydost. De vände sig dit han pekade. Det var disigt där borta, men en mörk skepnad frigjorde sig långsamt från töcknet. Konturerna blev allt tydligare.
”Kan du identifiera henne?” ropade kaptenen.
Utkiken skuggade ögonen med handen och studerade fartyget som förföljde dem.
”Sex åror på varje sida … och ett fyrkantigt storsegel. Hon närmar sig snabbt. De försöker genskjuta oss!”
Det främmande fartyget sköts fram av vinden och årorna roddes dessutom med kraft. Det var på väg mot en plats framför Sparven, som man uppenbarligen hoppades nå fram till först. Det skulle inte gå att undvika fartyget.
”Kan du identifiera henne?” frågade kaptenen på nytt. Utkiken tvekade lite.
”Jag tror att det är Klon”, ropade han. ”’Svarten’ O’Malleys fartyg!” Will och Horace utväxlade en orolig blick.
”Då hade Halt rätt”, sa Will.
*
Morgonen efter konfrontationen med O’Malley hade Halt väckt sina två vänner tidigt.
”Klä på er”, sa han kort. ”Vi måste tillbaka till Fingle Bay.”
”Men frukosten, då?” sa Horace tjurigt. Han visste vad svaret skulle bli.
”Vi äter på vägen.”
”Jag hatar att äta på vägen”, protesterade Horace. ”Det är inte bra för matsmältningen!” Men han var en rutinerad soldat som snabbt klädde på sig, packade ryggsäcken och spände fast svärdet. Will var klar bara några sekunder senare. Halt synade dem för att försäkra sig om att all utrustning var med.
”Bra, då sticker vi”, sa han och började gå ned för trappan. Han betalade värdshusvärden och sedan gick de till stallet. Hästarna gnäggade fram en hälsning när de kom in.
”Halt”, sa Will när de red längs vägen. ”Varför ska vi till Fingle Bay?”
”För att vi behöver ett fartyg”, sa Halt.
Will såg sig över axeln på samhället de precis hade lämnat. De hade nästan nått krönet och skogen av master var klart synlig härifrån.
”Men det finns massor av fartyg där”, sa han och pekade. Halt sneglade på honom.
”Det stämmer”, sa han. ”Dessutom är O’Malley där. Han vet vart vi tänker resa, men jag vill inte avslöja när vi reser.”
”Kommer han försöka stoppa oss, Halt?” frågade Horace.
Spejaren nickade. ”Det är jag säker på. Helt säker. Men om han inte vet när vi ger oss av så kanske vi kan undvika honom. Dessutom är redarna och kaptenerna i Fingle Bay lite hederligare än skojarna här.”
”Bara lite?” frågade Will. Han dolde ett leende. Han visste att Halt ogillade redare i största allmänhet – förmodligen för att han avskydde att färdas till havs.
”Helt hederliga redare finns inte”, sa Halt surt.
I Fingle Bay hade de hittat kaptenen på Sparven, som var ett brett handelsfartyg med plats för de tre vännerna och deras hästar. Kaptenen hade rynkat pannan när han hört vart de var på väg.
”Craiskillfloden?” sa han. ”Dit reser bara smugglare. Men det är ganska lätt att stiga i land där. Det kanske är det smugglarna gillar. Men det kommer att kosta extra att resa dit.”
”Förstått”, sa Halt. Det kändes rimligt att betala mannen lite extra för risken han skulle ta. Men inte riktigt så mycket extra som kaptenen ville ha. Efter att ha förhandlat lite kom de överens om ett pris och Halt räknade upp mynten. Sedan lade han ytterligare tre guldmynt på bordet.
”Vad är det där?” frågade kaptenen och höjde ett ögonbryn.
Halt sköt pengarna till honom. ”Det får du för att du håller tyst”, sa han. ”Jag vill att vi ger oss av efter mörkrets inbrott och jag vill inte att någon får veta vart vi är på väg.”
Kaptenen ryckte på axlarna.
”Mina läppar är förseglade”, sa han. Sedan vände han sig om och röt en rad svordomar och order till några besättningsmän som höll på att lasta ombord tunnor i fartygets lastutrymme.
Will log. ”För att vara en man med förseglade läppar för han rätt mycket oväsen”, sa han.
*
Nu var de bara några kilometer från resans mål – och O’Malley hade hittat dem.
Hans fartyg var snabbare och smidigare än deras. Det var gjort för att dra ifrån de kungliga fartygen som då och då skickades efter det. Besättningen var också större än Sparvens. Will kunde se besättningsmännens huvuden längs relingarna och då och då blänkte deras vapen i solen. Vid rodret på akterdäcket stod O’Malley själv.
”Vi kan inte komma ifrån dem, va?”
Will ryckte till av förvåning när han hörde Halt alldeles bakom sig. Han vände sig om och konstaterade att spejaren hade lämnat sin plats i fören. Nu höll han blicken fäst vid fartyget som förföljde dem. Han var blek, men verkade behärskad.
Will mindes en gång för flera år sedan när han hade diskuterat sjösjuka med Svengal, Eraks förstestyrman.
”Vad man behöver är någonting att sysselsätta sig med”, hade den kraftige skandiern sagt. ”När man har någonting för sig har man inte tid att vara sjösjuk.”
Det verkade stämma. Halts uppmärksamhet var riktad mot smugglarfartyget bakom dem. För stunden tycktes han helt ha glömt sin oroliga mage.
Kaptenen skakade på huvudet till svar på Halts fråga. ”Nej, det kan vi inte. Han är snabbare och kan segla högre upp i vinden. Han kommer antingen att driva oss mot revet eller …” Han avbröt sig. Han gillade inte alternativet.
”Eller vad då?” frågade Horace. Han lossade svärdet lite. Han hade också sett de beväpnade männen på Klon.
”Eller ramma oss. Förstävet på hans fartyg är förstärkt. Det sägs att han har sänkt mer än ett fartyg på det sättet.” Han blängde på Halt. ”Om du hade berättat för mig att O’Malley var er i hälarna hade ni aldrig fått komma ombord!”
Skuggan av ett leende drog över Halts bleka ansikte.
”Det var precis därför jag inte sa något”, sa han. ”Vad tänker du göra?”
Kaptenen ryckte hjälplöst på axlarna. ”Vad kan jag göra? Jag kan inte dra ifrån honom. I strid mot honom har jag ingen chans. Jag kan inte ens lämna över er till honom, för han lämnar aldrig några vittnen. Det enda vi kan göra är att stanna här och vänta på att han sänker oss.”
Halt höjde ett ögonbryn.
”Lite bättre kan vi nog”, sa han. ”Låt honom komma lite närmare, bara.”
”Det gör han vad vi än gör. Vad planerar du?”
Halt hade lossat långbågen han hade över vänster axel. Samtidigt drog han upp kogret lite högre på andra axeln och valde ut en pil. Will lossade sin egen båge när han såg det.
”Ett par pilar kommer inte att stoppa det där fartyget”, sa kaptenen.
Halt såg nyfiket på honom. ”Jag frågade vad du tänkte göra. Du nöjer dig uppenbarligen med att stå här medan O’Malley rammar oss, sänker oss och låter oss drunkna.”
Kaptenen skruvade på sig. ”Vi skulle kunna komma in till land”, sa han. ”Jag kan kasta en del tomma tunnor och bräder överbord som vi kan hålla fast i. På det sättet kan vi komma in till stranden.”
”Det är väl troligare att vi spolas rakt in i revet”, sa Halt. Men han tittade inte på kaptenen. Han hade klivit närmare relingen och lagt en pil på strängen. Hans blick var fäst vid gestalten som stod vid Klons roder. O’Malley stod med benen brett isär när han styrde fartyget mot vinden. Att styra skeppet krävde balanskonster. Vinden, årorna och rodret skapade en triangel av motstridiga krafter som fick fartyget att röra sig i precis rätt riktning. Halt visste att det räckte att påverka något av de tre elementen för att kaos skulle utbryta när de två återstående krafterna fick överhanden.
Han bedömde avståndet och kände på fartygets rörelser under fötterna. Märkligt nog tycktes hans illamående försvinna nu när han koncentrerade sig på sin pil. Han rynkade pannan. Klon lyftes och sänktes också på vågorna. Det måste han ta med i beräkningarna när han sköt. Han märkte att Will stod bredvid honom med sin egen båge.
”Duktig pojke”, sa han. ”När jag signalerar så skjuter vi båda två.”
”Några pilar kommer som sagt inte att stoppa det där fartyget”, utbrast kaptenen. ”Vi har inte en chans! Ni gör det bara värre – om ni retar upp ’Svarten’ så kommer han att försäkra sig om att vi är döda allihop innan han sticker.”
”Jag tänker inte låta honom sticka någonstans”, sa Halt. ”Så där ja, Will. Nu!”
De båda spejarna lyfte sina bågar, spände dem, siktade och sköt. Det skilde inte mer än en halv sekund mellan deras pilar.