De var på väg inåt landet längs en dålig väg som slingrade sig fram mellan låga buskar och höga grästuvor. En stadigt vind blåste från havet och fick gräset att böja sig lätt. Will såg sig omkring. Inte ett enda träd i sikte. Vindens susande i gräset fick honom för ett kort ögonblick att minnas den hemska natten han hade tillbringat på Ensliga slätten under sitt första år som lärling – när han, Gilan och Halt hade jagat kalkaranerna.
Eller när kalkaranerna hade jagat dem, rättare sagt.
”Det skulle vara trevligt att se ett träd”, sa Horace som om han kunde läsa Wills tankar.
Halt kastade en blick på honom. ”De växer inte här. Vinden från havet är så salt att de dör. Vi måste komma längre inåt landet innan vi ser träd.”
Vilket fick Will att återigen tänka på något han hade funderat över ett tag.
”Vart är vi egentligen på väg, Halt?”
”Vi vet att Tennyson fördes till Craiskillfloden. Och det här är enda vägen som leder från landstigningsplatsen. Rent logiskt så måste han ha följt den.”
”Och vad gör vi om vi kommer till ett vägskäl?” frågade Will. Ett leende drog över Halts läppar.
”Det får vi tänka ut då.”
”Kan inte ni leta upp deras spår eller något?” frågade Horace. ”Ni spejare är ju bra på sådant.”
”Visst är vi det”, sa Halt. ”Men även vi kan ta fel.” Den låtsade förvåningen i Horaces ansikte fick honom omedelbart att ångra att han hade sagt det.
”Det är nog första gången jag har hört dig medge det”, sa krigaren. Han log muntert mot Halt, som tittade barskt på honom.
”Jag tror att jag tyckte bättre om dig när du var lite yngre och fortfarande hyste en sund respekt för de äldre”, sa Halt allvarligt.
Det fanns åtskilliga tecken på att människor hade färdats längs vägen, men Halt och Will hade ingen aning om huruvida de hade lämnats av Tennysons sällskap eller av andra. Den här vägen ledde trots allt till en plats där smugglare landsteg. Skoterna använde den säkert regelbundet när de skulle byta till sig drycker och ull. Ull var mycket värdefullt i den här delen av Picta, där vädret var för kallt och fuktigt för fårskötsel. Boskap var kraftigare och tålde klimatet bättre och skoterna bytte ofta bort läder och horn mot den mjuka ullen.
De red vidare längs stigen. Det fanns ingenting annat att göra och de hade ingen anledning att rida åt något annat håll.
De hade påbörjat ritten sent på eftermiddagen och mörkret hade nästan fallit när de kom fram till den första vägkorsningen. Vägen de följde fortsatte österut, men den andra vek av åt söder. Båda vägarna var av allt att döma lika välanvända.
”Vi väntar till i morgon med att bestämma hur vi ska fortsätta”, sa Halt. Han ledde dem av vägen och genom det höga gräset och buskarna. De hittade en lämplig lägerplats bakom några tuvor och ett ovanligt högt björnbärssnår. De lät de tre hästarna gå i cirklar i några minuter för att trampa ned det höga gräset och satt sedan av och vattnade djuren innan de lät dem gå på bete. Kicker var van vid att resa med de två spejarhästarna och Horace behövde inte binda honom. Han skulle ändå hålla sig i närheten av sina vänner.
Han lyssnade på hästarnas tuggande och såg sig omkring med rynkad panna. ”Hur vi ska hitta ved har jag ingen aning om.”
Halt såg på honom och log. ”Det är inte ens någon idé att leta”, sa han. ”Det finns ingen ved här och vi skulle ändå inte kunna tända någon eld. I mörkret kommer till och med en mycket liten eld att synas på flera kilometers håll och man vet aldrig vem som kan se oss.”
Horace suckade. Det betydde att de måste äta kall mat igen. Som de sköljde ned med kallt vatten. Han hade blivit nästan lika förtjust i kaffe som de två spejarna.
”Säg till när det blir roligt igen”, sa han.
*
Ett fint regn föll under natten och deras filtar var fuktiga när de vaknade. Halt klev upp, sträckte på sig och stönade åt sina värkande leder.
”Jag börjar verkligen bli för gammal för sådant här”, muttrade han. Han blickade ut över den toviga ljungen och det höga gräset, men kunde inte se några tecken på att någon iakttog dem. Han tecknade mot björnbärsbusken. ”Vi vågar nog göra upp en liten eld nu på morgonen”, sa han till Will. ”Se om du kan få tag på några torra grenar inne i snåret.”
Will nickade. Att få någonting varmt att dricka skulle vara en bra start på dagen. Han kröp in i den snåriga busken och svor lågt när han stack sig.
”Den är taggig”, sa Halt.
”Ja, tack för att du påminner mig”, sa Will. Han tog fram sin långa kniv och skar loss några torra, tunna stjälkar. Halt hade rätt. Snåret var så tjockt att det höll regnet ute och Will hade med sig ett ganska ordentligt knippe grenar när han kom tillbaka genom tunneln han hade gjort. Ingen av grenarna skulle brinna särskilt länge, men de skulle inte ge ifrån sig så mycket rök heller.
”Det här borde räcka för att koka upp lite kaffe”, sa han. Halt nickade. De skulle äta kall frukost igen – hårt bröd med torkat frukt och kött. Men med lite varmt kaffe skulle det gå lättare.
En liten stund senare satt de och njöt av sin andra kopp.
”Halt”, sa Will. ”Får jag fråga något?”
Han såg hur hans gamle lärare började forma det vanliga svaret på den frågan och fortsatte innan Halt hann svara.
”Jag vet, jag vet. Jag frågade precis! Men jag skulle vilja fråga en sak till.”
Halt verkade lite sur över att Will hade förekommit honom, men gjorde tecken åt Will att fortsätta.
”Jo, det jag undrar är – vart är Tennyson på väg, egentligen?”
Den äldre spejaren funderade lite. ”Jag skulle gissa att han är på väg söderut nu när han har chansen. Tillbaka till Araluen, alltså.”
”Hur vet du det?” frågade Horace. Han var nyfiken på svaret. Han imponerades ofta av de två spejarnas förmåga att analysera en situation och hitta bra lösningar på olika problem. Ibland verkade de nästan ha gudomlig vägledning.
”Det är en ren gissning”, sa Halt.
Horace var lite besviken. Han hade hoppats på någonting mer detaljerat. Skuggan av ett leende skymtade på Halts läppar. Han visste att Horace ofta hade en överdriven bild av spejarnas förmågor och färdigheter.
”Ibland är gissa det enda man kan göra”, sa Halt med lite ursäktande tonfall. Sedan bestämde han sig för att det kanske trots allt skulle vara en god idé att förklara hur han tänkte. Han lutade sig bakåt, tog fram ett läderfodral ur sin sadelväska och drog ut en karta som visade norra delen av gränsmarkerna mellan Araluen och Picta. De två unga männen satte sig på var sin sida om honom.
”Jag skulle tro att vi är ungefär här”, sa han och pekade på en plats ganska nära kusten. Will och Horace kunde se både Linkeithnäset och Craiskillfloden, som slingrade sig tillbaka åt nordost, bort från den lite rakare östliga kursen de följde. Horace lutade sig fram och tittade närmare.
”Var är vägen vi följer?” frågade han. Halt såg tålmodigt på honom.
”Vi markerar inte varenda liten stig på kartorna, vet du”, sa han. Horace putade med underläppen och ryckte på axlarna. Det syntes på honom att han tyckte att även sådant borde vara markerat. Halt struntade i honom.
”Tennyson vill förmodligen bege sig söderut”, sa han. ”Vid det här vägskälet fick han för första gången chansen att göra det.”
Will kliade sig på huvudet. ”Men varför söderut? Det sa du igår kväll också. Varför är du så säker på det?”
”Jag är inte säker”, sa Halt. ”Men det är ett rimligt antagande.”
Horace fnös lite. ”Det där är bara ett annat sätt att säga att du gissar.”
Halt blängde på honom och Horace var noga med att inte se spejaren i ögonen. Halt skakade på huvudet och fortsatte.
”Vi vet ju att Tennyson egentligen inte ville komma till Picta”, sa han. ”Det berättade O’Malley, som du kanske minns.”
Det syntes på Horace att han långsamt började förstå. Hans förtroende för spejarnas ofelbarhet började återställas.
”Det har du rätt i”, sa han. ”När du frågade honom så sa han att Tennyson bara ville komma bort från Hibernia.”
”Precis. Och det var till Picta O’Malley var på väg. Så han släppte av Tennyson vid Craiskillfloden. Eftersom jag starkt misstänker att Särlingarna inte har något inflytande i Picta …”
”Varför misstänker du det?” undrade Will.
”Skoterna är inte särskilt toleranta mot nya religioner”, sa Halt. ”Och intoleransen här tar sig lite våldsammare uttryck än i Araluen. Den som försöker starta en ny religion här blir förmodligen upphängd i tummarna – speciellt om han börjar kräva folket på guld.”
”Det är egentligen fullt förståeligt”, sa Horace.
Halt såg på honom. ”Precis. Däremot skulle jag tro att det finns isolerade områden i avskilda delar av Araluen där Särlingarna har ett visst inflytande. Det skulle förvåna mig om Selsey var det enda stället de hade infiltrerat.”
Selsey var den ensliga byn på västkusten där Halt hade upptäckt att Särlingarna kommit tillbaka.
”Och även om inte detta skulle stämma så har han inte så stort val”, sa Will. ”Han kunde inte stanna i Hibernia eftersom han visste att vi förföljde honom. Han kan inte stanna i Picta …”
”… för där skulle de hänga upp honom i tummarna”, fortsatte Horace med ett brett leende. Han gillade tanken på hur den överviktige, självbelåtne Tennyson hängde och dinglade i tummarna.
”Araluen är alltså det enda logiska alternativet”, sa Halt. Han pekade återigen på kartan – den här gången på en plats söder om platsen han först hade visat. ”Närmaste vägen till Araluen går genom bergen här. Ensamma korpens pass.”
En karg bergskedja utgjorde gränsen mellan Araluen och Picta. Bergen var inte särskilt höga, men de var branta och oländiga och lättaste sättet att komma igenom dem var att gå genom något av bergspassen.
”Ensamma korpen?” sa Horace. ”Varför är den ensam?”
”Korpar brukar symbolisera sorg”, sa Will tankfullt.
Halt nickade. ”Precis. För länge sedan utkämpades en strid i passet. En skotisk armé ska ha överfallits i passet och utplånats till siste man. Enligt sägnen har fåglarna undvikit passet sedan dess – med undantag för en ensam korp, som visar sig varje år på samma dag som striden utkämpades. Och korpens läte låter som skotiska änkor som sörjer sina stupade män.”
”Hur länge sedan var detta?” frågade Horace. Halt ryckte på axlarna medan han lade tillbaka sin karta i fodralet.
”Kanske tre eller fyra hundra år sedan”, sa han utan att verka bry sig speciellt mycket om det.
”Och hur länge lever en korp?” frågade Horace. En rynka hade formats mellan hans ögon. Halt himlade med ögonen och anade vad som väntade.
”Horace …”, började Will.
Horace höll upp handen för att hejda honom.
”Jag menar, detta måste ju vara den ursprungliga korpens barnbarns barnbarns barn. Men det var ju en ensam korp och en ensam korp kan väl inte få några barnbarns barnbarns barn på egen hand?”
”Det är en sägen, Horace”, sa Halt långsamt. ”Det är inte meningen att man ska tolka den bokstavligt.”
”Men varför inte kalla stället något vettigt i stället?” sa Horace envist. ”Som Stridspasset? Eller Överfallspasset?”
Halt såg på honom. Han älskade Horace som en lillebror. Eller kanske som en andra son, efter Will. Han beundrade hans förmåga med svärdet och hans tapperhet i strid. Men det fanns tillfällen, som detta, när han greps av en stark lust att dunka den unge krigarens huvud mot en trädstam.
”Har du ingen känsla alls för dramatik eller symbolik?” frågade han.
”Va?” sa Horace och verkade inte riktigt förstå. Halt såg sig omkring efter en trädstam. Han kunde inte se någon – vilket förmodligen var tur för Horace.