Både Halt och Will höll utkik efter spåren av Tennysons grupp. De lade märke till de nya spåren nästan samtidigt.
”Halt …”, började Will. Men hans gamle läromästare nickade redan.
”Jag ser dem”, sa han och höll in Abelard. Will och Horace stannade också och sedan satt de två spejarna av för att studera spåren. Horace kände sig lite spänd och lossade svärdet en aning i skidan. Han hade många frågor till spejarna, men visste bättre än att störa dem nu. De skulle berätta allt när de hade analyserat situationen.
Will kastade en blick längs stigen. En annan liten passage mynnade ut på vänster sida några meter längre bort – en smal klyfta som anslöt sig till den stora vägen mot Araluen. De hade ridit rakt förbi den och knappt märkt den. De hade sett flera smala stigar som mynnat ut på den större stigen. De flesta av dem slutade vid klippväggar efter bara tjugo, trettio meter.
Men den här var annorlunda. Det var den som spåren kom från.
Will sprang snabbt tillbaka och försvann in i klyftan. Han var borta i flera minuter och Horace kände sig lättad när han till sist kom tillbaka. Den långe unge krigaren kände sig fortfarande illa till mods när hans vän försvann så där plötsligt. Tug också, uppenbarligen. Den lilla hästen hade stått och stampat oroligt i väntan på sin herre.
”Det var därifrån de kom”, konstaterade Will tankfullt och pekade mot öppningen med tummen. ”Stigen är lång. Jag gick fyrtio eller femtio meter och den tog inte slut. Den blev bredare också.”
Halt kliade sig tankfullt i huvudet. ”Det finns otaliga småstigar som mynnar ut på den här”, sa han. ”Det där är uppenbarligen en av dem.” Han tittade ned på den trampade marken framför dem och grimaserade. Nu tyckte Horace att hans vänner hade haft tillräckligt med tid på sig för att analysera situationen.
”Vilka är de?” frågade han.
Halt svarade inte omedelbart, utan vände sig mot Will. ”Vad tror du?”
En gång i tiden brukade Will kasta ur sig ett oöverlagt svar varje gång han fick en sådan fråga, men de dagarna var förbi sedan länge. Han visste att noggrannhet var bättre än snabbhet. Han ställde sig på ett knä, förde pekfingret till ett av spåren och följde avtryckets konturer i sanden. Han såg sig om till vänster och höger och studerade de svaga spåren efter andra fötter.
”Det är stora fotspår”, sa han. ”Och de är relativt djupa, trots att underlaget är rätt hårt. Vilka de än var, så var de kraftigt byggda.”
”Och vad kan det innebära?” frågade Halt.
”De är män. Såvitt jag kan se så finns här inga mindre fotspår. De hade inga kvinnor eller barn med sig. Jag tror att det handlar om ett jaktsällskap.”
”Som förföljer Tennyson?” frågade Horace. Han kunde inte släppa de tragiska bilderna från den brända bondgården.
Will bet sig tankfullt i läppen. Han såg på Halt och den äldre spejaren tecknade åt honom att fortsätta med resonemanget.
”Kanske det”, sa han. ”De kom ut här flera timmar efter Tennyson. Man kan se stället där spåren går ihop med Särlingarnas. De är nyare. Jag gissar att de gjordes tidigt i morse.”
”Jag hoppas att de hinner ifatt honom”, sa Horace. Den unge krigaren ansåg att det vore en utmärkt lösning på hela situationen om en grupp arga skotiska krigare gjorde slut på Tennyson och hans Särlingar.
”Kanske”, upprepade Will. ”Det är bara det att … om de förföljer Tennyson så kan man ju undra varför de kom österifrån.” Han nickade mot sidospåret. ”Om någon förföljde Tennyson på grund av det han och hans kumpaner gjort så borde de komma rakt bakifrån – norrifrån, alltså.”
”De kanske tog en genväg”, föreslog Horace. Men Will skakade på huvudet.
”Om du hade sett hur den vägen ringlar och kröker sig så skulle du förstå att det knappast är en genväg. Förmodligen leder den hit från något helt annat ställe. Något ställe längre österut.” Han såg på Halt för bekräftelse och den skäggige spejaren nickade.
”Jag håller med dig”, sa han. ”Förmodligen är det en ren tillfällighet att den gruppen har gått här i dag. Förmodligen har de inte en aning om att Tennyson och hans skurkar är en bit längre fram.”
”Kan de inte se spåren?” frågade Horace och svepte med handen mot den sandiga, steniga stigen. Halt log lite.
”Kan du?” frågade han.
Horace fick medge att han förmodligen aldrig hade upptäckt de svaga avtrycken om inte de två spejarna hade varit med och pekat ut dem. Han skakade på huvudet.
”Skoterna är inget vidare på att följa spår”, sa Halt. Han tecknade åt Will att sitta upp och svingade sig sedan själv upp i sadeln på Abelard.
”Men om de inte förföljer Tennyson, vad gör de då här?” frågade Horace.
”Min gissning är att de tänker plundra lite boskap i Araluen. Det finns flera små byar nära gränsen och förmodligen är de på väg mot en av dem.”
”Vad gör vi åt det?”
Halt såg på honom med stadig blick. ”Om det är så det ligger till så måste vi stoppa dem – hur irriterande det än är.”
*
Skoternas avsikter blev tydligare kort efter att de hade lämnat Ensamma korpens pass och kommit in i Araluen. Tennysons grupp hade vikit av österut, men följde ändå en sydlig kurs. De skotiska rövarnas spår ledde däremot mot sydväst, nästan nittio grader bort från Särlingarnas.
Halt suckade tungt när han undersökte spåren på marken. Han såg mot sydöst och tvekade, men vände sedan motvilligt Abelard i plundrarnas riktning.
”Vi kan inte låta dem härja fritt”, sa han. ”Vi måste ta itu med dem innan vi fortsätter att följa Tennysons spår.”
”Kan inte byborna ta hand om sig själva?” frågade Will. Han gillade inte att behöva överge jakten på Tennyson och hans följeslagare bara för att några skoter tänkte stjäla boskap. Halt skakade trött på huvudet.
”Det här är en ganska stor grupp, Will. Det kan röra sig om femton eller sexton beväpnade män. De kommer att välja ut en liten gård där det bara finns ett par personer som kan försvara sig. De kommer att döda människorna, bränna gården och stjäla boskapen. Och om de är på humör tar de kvinnorna som slavar.”
”Och om de inte är det?” frågade Horace.
”Då dödar de dem”, sa Halt kallt. ”Tänker du verkligen låta det ske?”
De två unga männen skakade på huvudet. Båda hade den brända skotiska gården i färskt minne.
”Vi tar upp jakten”, sa Will sammanbitet.
Eftersom de var beridna knappade de in ganska snabbt på skoterna. Landskapet på den här sidan av gränsen förändrades dramatiskt och snart var de på väg genom en tät skog. Halt ropade till sig Will.
”Fortsätt framåt och spana”, sa han. ”Jag vill inte springa på dem helt utan förvarning.”
Will nickade och red i förväg. Snart försvann han och Tug in i dimmorna mellan träden. Halt litade helt på Wills förmåga att spåra skoterna utan att själv upptäckas – både han och Tug var trots allt tränade för sådant. Men Horace var inte lika säker.
”Vi kanske borde ha följt med honom”, sa han några minuter efter att hans vän hade försvunnit.
”Om vi var tre skulle vi föra fyra gånger så mycket oväsen”, sa Halt.
Horace rynkade pannan och förstod inte riktigt uträkningen. ”Skulle inte tre av oss föra tre gånger så mycket oväsen?”
Halt skakade på huvudet. ”Will och Tug hörs knappt alls. Inte Abelard och jag heller. Men du och den där jordbävningen på fyra hovar, däremot …” Han nickade mot Kicker och valde att inte avsluta meningen.
Horace var lite sårad över förolämpningen. Kicker var en trogen häst som han var väldigt förtjust i.
”Nu är du lite hård, Halt!” protesterade han. ”Och oavsett vilket så kan inte Kicker rå för det. Han har ingen träning i att röra sig tyst …” Han kom av sig och insåg att han precis medgav att Halt hade rätt. Spejaren mötte hans blick och nickade menande. Det fanns lägen när en enkel nickning kunde förmedla mer sarkasm än en störtflod av ord, tänkte Horace.
Halt förstod oron för Will som var orsaken till Horaces förslag och bestämde sig för att lugna honom. Men inte än på några minuter. Han gillade att retas lite med krigaren. Det här var precis som förr, tänkte han. Han rynkade lite på pannan vid den tanken och undrade om han började bli sentimental.
”Will vet vad han gör”, sa han till Horace. ”Oroa dig inte för honom.”
En timme senare lyfte Abelard på huvudet och frustade till. Några sekunder senare gled Will och Tug återigen ut ur dimman och kom fram till dem. Spejarhästarna rörde sig med fantastisk lätthet, tänkte Horace. Tugs hovar hördes knappt mot den mjuka marken.
Will höll in hästen bredvid Halt.
”De har stannat”, sa han. ”De har slagit läger i skogen ungefär två kilometer härifrån. De har ätit och nu sover de flesta. De har förstås posterat ut vakter.”
Halt nickade och funderade. Han kastade en blick mot solen.
”De har rest långt i dag”, sa han. ”Nu tänker de nog vila i en timme eller två innan de anfaller. Kunde du se någon gård längre bort?”
Will skakade på huvudet. ”Jag fortsatte inte förbi dem, Halt. Jag ville berätta om det här först.” Han lät urskuldande. Halt viftade med handen för att visa att ingen ursäkt var nödvändig.
”Det spelar ingen roll”, sa han. ”Vi kan nog vara säkra på att det finns en gård i närheten. Och att det är den de är på väg till. De kommer att gå till angrepp i kvällningen, när solen nästan har gått ned.”
”Hur kan du vara så säker på det?” frågade Horace. Halt vände sig mot honom.
”Det är så det brukar gå till”, sa han. ”Då har de tillräckligt bra ljus för ett anfall, men bönderna har svårt att se dem. Därför blir de överraskade och förvirrade. När de väl har drivit iväg boskapen kommer mörkret att göra det svårt att förfölja dem. Därefter har de hela natten på sig för att ta sig så långt bort som möjligt.”
”Det låter förstås rimligt”, sa Horace.
”De har verkligen finpolerat det här”, sa Halt. ”Tro mig. De har övat i flera hundra år.”
”Vad ska vi göra, Halt?” frågade Will.
Den gråskäggige spejaren funderade kort innan han svarade. Han talade så lågt att det nästan lät som om han pratade med sig själv. ”Vi kan inte ta itu med dem på avstånd här i skogen, som vi gjorde i Craikennis.” I Hibernia hade han och Will lyckats sätta stopp för ett anfall genom att skjuta snabba skott över en stor, öppen yta. ”Och det sista jag vill är att hamna i en tröttande defensiv strid mot dem.” Han tittade upp på Will. ”Hur många kunde du se?”
”Sjutton”, svarade den unge spejaren omedelbart. Det var en av frågorna han visste att Halt ville ha svar på.
Halt kliade sig på skägget. ”Sjutton. Och på gården finns det förmodligen bara tre eller fyra män som kan slåss.”
”Om vi tre kunde komma in i husen skulle vi enkelt kunna hålla dem ute”, sa Horace.
Halt gav honom en snabb blick och verkade hålla med. ”Det är sant, Horace. Men om de är envisa, och det brukar skoterna vara, så riskerar vi att sitta fast där i ett helt dygn eller mer. Medan Tennyson kommer längre och längre bort. Nej.” Han verkade fatta ett beslut. ”Jag tänker inte nöja mig med att hålla dem på avstånd. Jag vill skicka hem dem.”
De två unga männen såg förväntansfullt på honom och var nyfikna på vad han hade för planer.
”Vi tar oss förbi skoternas läger”, sa Halt efter en liten stund. ”Jag vill se vart de är på väg. Skulle du kunna leda oss förbi dem, Will?”
Will nickade och vände på Tug. Han var på väg mot träden igen, men Halt stoppade honom.
”Vänta lite.” Han började rota i sina sadelväskor. Till sist tog han fram ett hopvikt plagg som han sträckte över till Horace. ”Det är lika bra att du tar på dig den här, Horace. Det blir lättare att hålla sig dold då.”
Horace tog plagget och skakade ut det. Det visade sig vara en kamouflagemantel av samma typ som spejarna bar.
”Den är nog lite liten”, sa Halt. ”Det är en av mina reserver.”
Horace drog belåtet på sig manteln. Trots att den var anpassad till Halts mindre kroppsbyggnad så var spejarmantlarna så stora att den passade honom relativt väl. Den var naturligtvis alldeles för kort, men när han satt i sadeln hade det mindre betydelse.
”Jag har alltid velat ha en sådan här”, sa Horace och log brett åt manteln. Han drog den djupa huvan över huvudet och dolde ansiktet i skuggorna samtidigt som han svepte det gråbruna tyget omkring sig.
”Kan ni fortfarande se mig?” frågade han.