Halt kastade sig upp i sadeln på Abelard. Horace tvekade däremot. Han var fortfarande osäker på vad han skulle göra.

”Skynda dig!” ropade Halt. ”Nu kommer de!”

I samma stund kom Will tillbaka till fägården.

”De är här, Halt”, sa han. Han lät spänd och rösten var lite gällare än vanligt.

”Vi ska skicka djuren på dem”, sa Halt. ”Om de bara börjar springa så kan vi driva dem framåt.” Han vände sig mot Horace. ”Sätt igång!”

Horace tvingades till sist göra något. Han klev fram och svingade sin hopvikta mantel så att den träffade tjuren i ansiktet, rakt mellan hornen.

Sedan gick allt väldigt snabbt.

Tjuren brölade av vrede, blinkade tre eller fyra gånger, sänkte huvudet och började springa mot angriparen på sina stela ben. Den träffade Horace i mellangärdet, lyfte på huvudet och skickade iväg den otursamme krigaren flera meter. Horace landade tungt på ryggen. ”Ooooof!” lät det när luften gick ur honom.

För ett ögonblick såg det ut som om tjuren tänkte följa upp attacken med ett nytt anfall. Men då ingrep Kicker. Hästen, som hade tränats i flera år på att skydda sin herre mot angrepp i strid, ställde sig mitt mellan Horace och den arga tjuren. Tjuren frustade och stampade framför sig i gräset och jorden, samtidigt som den slängde med huvudet av ilska.

Det blev för mycket för Kicker. Det fanns en sorts hierarki bland Araluens djur och en omsorgsfullt framavlad och vältränad stridshäst stod mycket högre upp än en oborstad landsortstjur av osäker härkomst. Den mäktiga hästen stegrade sig och dansade framåt på bakbenen medan den gnäggade utmanande och slog ut med de främre hovarna.

När tjuren såg de järnskodda hovarna blixtra förbi ansiktet insåg den att den var övermannad. Den röt av vrede, vände sig om, tog några osäkra steg och förberedde sig på att fly.

Ändå hade den trotsat Kicker – nästan utmanat honom. Hästen ansåg att det var en förolämpning som måste åtgärdas. Den rusade fram och högg mot tjuren med sina stora, trubbiga tänder. Den träffade baktill på det ilskna djuret och slet loss en stor bit kött och skinn.

Tjuren vrålade av smärta och skräck. Den sparkade upp med bakbenen i ett fåfängt försök att träffa sin angripare. Men Kicker, som hade tränats i en hård skola, hade redan dragit sig tillbaka. När tjurens bakre klövar slog i marken igen dansade Kicker runt sin motståndare och träffade den redan skadade tjuren i baken med hovarna.

Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Tjuren röt och började springa över fältet. Den övriga hjorden, som var rejält uppskakad vid det här laget, följde efter. Djuren råmade högt och ljudet av deras trampande klövar fyllde snart luften.

”Kom!” ropade Halt. Han manade Abelard framåt efter den framrusande boskapen och piskade mot de närmaste djuren med sin båge. Will följde efter och red på andra sidan av hjorden så att djuren inte skulle sprida ut sig.

De första skoterna hade kommit ut mellan trädstammarna precis när hjorden börjat rusa framåt. När de såg den täta klungan av framrusande djur tvekade de först. Sedan vände de sig om för att fly och rusade rakt in i männen bakom. Några som var lite mer snabbtänkta än de andra försökte springa åt sidorna för att fly undan angreppet. När Halt såg dem höll han in Abelard, ställde sig upp i stigbyglarna och sköt en vinande pil genom luften. Sedan fyrade han iväg tre till i snabb följd.

Två av plundrarna föll ned i det höga gräset. Will, som var på andra sidan hjorden, följde Halts exempel. Skoterna insåg snabbt faran med att springa åt sidan. Hotet av pilregnet fick dem att tränga ihop sig. Några sekunder senare dundrade den uppjagade boskapshjorden in i dem.

Massan av trubbiga horn, vassa klövar och muskulösa djurkroppar fick skoterna att snurra runt och ramla som käglor. Djuren i de bakre leden fortsatte framåt så att de som ramlade fick ännu allvarligare skador.

När hjorden hade passerat låg minst hälften av angriparna på marken med sargade kroppar. Resten hade lyckats fly till platsen där träden växte lite tätare.

När boskapshjorden kom fram till den mer tätbevuxna skogen svängde den till höger och brakade vidare bland träden. Halt höll in sin häst med en pil på bågsträngen. Abelard stod till hälften vänd mot plundrarna. Runt honom höll några överlevande skoter på att resa sig eller ta sig tillbaka till sina vänner, haltande eller krypande. Nästan ingen av angriparna hade undgått skador av något slag. Tre av dem låg orörliga på marken, genomborrade av spejarnas pilar.

”Tillbaka till Picta med er!” ropade Halt. ”Hälften av era mannar är döda eller svårt skadade. Lokalbefolkningen kommer att börja jaga er så snart de får höra talas om det här. Försvinn nu!”

Gruppens ledare låg död i gräset. Han hade trampats ihjäl av ett halvdussin kor efter att han fallit omkull. Hans närmaste man såg på den bistre gestalten på den lurviga hästen. Medan han tittade kom den andre ryttaren i grå mantel fram och ställde sig bredvid honom på sin häst. Även han höll sin långbåge som om han var beredd att skjuta när som helst.

Skoterna visste att det som krävdes på sådana här plundringståg var snabbhet och överraskning. Det gällde att slå till snabbt, bränna ned husen, döda invånarna och sedan skynda iväg med boskapen. Och ta sig tillbaka över gränsen innan fienden hann organisera sig. Innan de ens hade insett att en grupp plundrare härjade i området.

De hade förlorat överraskningsmomentet och kunde inte längre vara snabba. Och så snart traktens araluaner fick reda på att de var här skulle de skadade skoterna vara lätta måltavlor. De skulle halta och linka på vägen tillbaka till passet. Vissa skulle bära sina skadade kamrater. Tanken på att överge skadade landsmän var främmande för dem. Det hörde inte till skoternas sätt.

Dessutom hade gruppens andreman sett hur snabba och träffsäkra de två skyttarna i mantlar var. Om de började skjuta på nytt kunde han förlora ett halvdussin män till på bara några sekunder. Mannen skakade frustrerat på huvudet och tecknade åt sina mannar. De vände sig om och påbörjade den plågsamma resan tillbaka norrut.

Will andades ut och slappnade av lite i sadeln.

”Bra tänkt, Halt”, sa han. ”Det fungerade verkligen fint.”

Halt ryckte på axlarna.

”Det är enkelt, bara man vet vad man gör”, sa han. ”Det ser ut som om vi har sällskap.” Han nickade mot huset, där Horace stod lutad mot Kicker. Krigaren tog sig för sina ömmande revben.

Bakom huset hade flera gestalter dykt upp bland de tätare träden. De började försiktigt gå mot gården medan Halt och Will tittade.

”De måste ha gömt sig alldeles i närheten”, sa Will. ”De har nog sett alltihop.”

Halt nickade bistert. ”Ja. Hyggligt av dem att hjälpa till, eller hur?” Han rörde vid Abelard med hälen och började långsamt rida tillbaka mot fägården. Tug gick några steg bakom.

Horace nickade till hälsning när de satt av.

Will rynkade pannan. Hans vän höll sig fortfarande för revbenen och det tycktes göra ont när han andades. ”Hur är det med dig, Horace?”

Horace viftade lite med handen och grimaserade. ”Det är bara blåmärken”, sa han. ”Den där lilla tjuren förstod att använda huvudet, kan man säga.”

Folket från gården hade kommit fram och Halt hälsade på dem.

”Er gård är säker”, sa han. ”De där lär inte komma tillbaka på ett tag.” Han kunde inte låta bli att låta lite belåten.

Det var fem människor. En man och en kvinna som såg ut att vara i femtioårsåldern, ett yngre par i trettioårsåldern och en pojke som kanske var runt tio. Tre generationer, tänkte Will.

”Boskapen är borta”, sa den äldre mannen. ”Alla djuren! Ni jagade bort dem.” Han lät anklagande. Will höjde på ögonbrynen.

”Det stämmer”, sa Halt lugnt. ”Men ni kommer att få tillbaka dem. De springer inte hur långt som helst.”

”Det kommer att ta flera dagar”, sa bonden surt.

Halt tog ett djupt andetag. Will hade känt honom i många år och visste att Halt ansträngde sig till det yttersta för att inte tappa behärskningen.

”Förmodligen”, sa han. ”Men ni slipper i alla fall bygga upp era hus från grunden.”

”Hmpf”, fnös bonden. ”Ja, det var ju tur. Vet du vad, det kommer att ta evigheter att samla ihop korna igen. De lär vara spridda över hela skogen vid det här laget.”

”De har i alla fall inte skinnflåtts och slaktats av skoter”, sa Halt. Han hade svårare och svårare att hålla humöret uppe.

”Och vem kommer att mjölka dem nu när de är i skogen?” frågade den yngre mannen. Trots att han var betydligt yngre verkade han precis lika surmulen som den äldre mannen. ”De behöver mjölkas varje dag för att inte bli sjuka.”

”Visst”, sa Halt. ”Men det är väl bättre med sjuka kor än inga kor alls?”

”Det kan diskuteras”, sa den gamle mannen. ”Om vi hade haft hjälp av män med hästar skulle det gå fortare att hitta dem.”

”Män med hästar?” sa Halt. ”Menar du oss?” Han såg klentroget på Will och Horace. ”Det gör han. Det är oss han menar!”

Bonden nickade. ”Precis. Det var trots allt ni som jagade iväg dem. Om det inte varit för er skulle de fortfarande vara här.”

”Om det inte varit för oss så skulle de vara på väg till Picta nu!”

Han sneglade på Will och Horace och insåg att de kämpade för att dölja sina leenden. Halt undrade om de gjorde det för att han skulle förstå att de faktiskt dolde dem.

”Man tror knappt sina öron”, sa han till dem. ”Jag väntade mig inte direkt någon större tacksamhet. Men att bli beskylld för den här mannens problem känns lite fel.” Sedan tänkte han igenom det han hade sagt. ”Stryk det, förresten. Jag väntar mig faktiskt tacksamhet.” Han vände sig mot bonden.

”Min gode man”, sa han stelt. ”Det är tack vare oss som du fortfarande har kvar ditt hem, din ladugård och din fägård. Det är tack vare oss som dina kor är i säkerhet, även om hjorden har skingrats. När vi räddade din egendom ådrog sig min vän här en skada när din illvilliga lilla tjur helt fegt gick till angrepp mot honom. Nu vill jag att du tackar oss. Annars ska jag be mina vänner att sticka din gård i brand innan vi ger oss av.”

Bonden såg tjurigt på honom.

”Ett enda litet ord räcker”, sa Halt. ”’Tack’. Kan du säga det?”

”Tja …” Bonden tvekade och svajade tankfullt från sida till sida. Han påminde Horace om tjuren. ”Tack då.”

”Ingen orsak.” Halt spottade ur sig orden och vände sedan Abelards huvud mot väst. ”Horace och Will – nu sticker vi.”

De hade kommit halvvägs över fältet när bonden ropade efter dem. ”Men jag förstår fortfarande inte varför ni var tvungna att jaga bort djuren!”

Will log mot spejaren som red bredvid honom. Halt låtsades uppenbarligen att han inte hade hört mannen.

”Halt”, sa han. ”Du skulle väl inte ha bränt gården?”

Halt såg ursinnigt på honom.

”Var inte så säker på det.”