Halt hade hoppats att de skulle få upp spåret efter Tennyson på nytt före skymningen, men dagarna i norr var för korta. När solen gick ned bakom träden och skuggorna gled ut över landsbygden höll han in sin häst och nickade mot en plats bredvid stigen de följde österut.

”Vi får slå läger här”, sa han. ”Vi vinner ingenting på att famla i mörker. I morgon bitti bryter vi upp tidigt och letar efter spår.”

”Vågar vi tända en eld, Halt?” frågade Horace.

Spejaren nickade. ”Ja, varför inte. De har ett stort försprång nu. Och även om de ser en eld så har de ingen anledning att tro att någon förföljer dem.”

När de hade klivit av hästarna gjorde Horace upp elden. Medan han letade efter mer bränsle sysselsatte sig Will med att flå och rensa två kaniner han hade skjutit tidigare under eftermiddagen. Djuren var feta och välnärda och tanken på lite smakrikt kött fick det att vattnas i munnen på honom. Han behöll de matiga benen och vaderna och lade undan några av de benigare revbenspartierna. Det skulle inte vara värt besväret att rensa dem. Sedan öppnade han sadelväskan där de hade sitt förråd av färsk mat. Spejarna åt ofta torkat kött, torkad frukt och hårt bröd när de var ute i fält. Men de var alltid redo att tillaga någonting bättre när tillfälle bjöds. Han funderade kort på att bara grilla kaninerna över den öppna elden, men insåg att han ville ha någonting godare.

Han strimlade lök och hackade upp några potatisar i små klyftor. Sedan tog han fram en stekpanna av metall och ställde ned den på de glödande kolen i utkanten av Horaces eld. När han bedömde att pannan var tillräckligt varmt hällde han på lite olja. Några sekunder senare lade han i löken.

Löken började fräsa och luften fylldes av en underbar doft när den bryntes. Will lade i en vitlöksklyfta och mosade den med en pinne han använde för att röra om med. Doften blev ännu mer aptitretande. Will strödde på lite kryddor från en särskild blandning han hade med sig och det hela kändes bara bättre och bättre. Till sist lade han i kaninköttet och vände på det så att det bryntes och blandades med löken och kryddorna.

Halt och Horace hade satt sig vid elden och tittade hungrigt på medan Will arbetade. Den ljuvliga doften av kött, lök, vitlök och kryddor fick deras magar att knorra hungrigt. Det här hade trots allt varit en lång, mödosam dag.

”I sådana här lägen älskar jag att resa med spejare”, sa Horace efter några minuter. ”Ibland får man chansen att äta riktigt, riktigt god mat.”

”Det är faktiskt inte många spejare som får äta så här gott”, sa Halt. ”Will har talang för kaningryta.”

Will hällde på vatten och när det började sjuda lade han försiktigt i potatisen. När det började bubbla rörde han om och kastade en blick på Halt. Den äldre spejaren nickade och drog fram en flaska rött vin ur sin sadelväska. Will hällde i lite av vätskan i maten.

Han nickade belåtet när han kände doften. ”Det behövs nog en skvätt till av det där lite senare”, sa han och ställde ned vinflaskan. ”För att smaken verkligen ska bli perfekt.”

”Ta så mycket du vill”, sa Halt. ”Det är det vinet är till för.” I likhet med de flesta spejare drack Halt vin ganska sällan.

Två timmar senare var maten färdig och de åt med god aptit. Köttet var mört och välsmakande. Halt hade blandat mjöl, vatten och salt till en platt rundel och lagt det i den varma askan vid elden. När Will serverade grytan tog han upp brödet och borstade av det. Det hade fått en gyllenbrun färg. Han bröt bitar av det och gav dem till sina vänner. De var perfekta för att suga upp såsen med.

”Det här är riktigt gott bröd”, mumlade Horace med munnen full. ”Det har jag inte ätit förut.”

”De hiberniska herdarna brukar baka det”, sa Halt. ”Det smakar gott när det är varmt. När det svalnar blir det tråkigare.”

När de hade ätit samlades de runt Halts karta.

”Tennyson och hans följe var på väg hitåt”, sa Halt och drog en linje med fingret i sydöstlig riktning. ”Vi är för tillfället på väg österut mot platsen där vi vek av när vi tvingades förfölja skoterna. Jag tycker att vi ska anta att de är på väg i samma riktning som tidigare och försöka ta en genväg. Om vi går hit så borde vi hitta deras spår i morgon vid middagstid.” Han pekade ut en sydöstlig rutt.

”Förutsatt att de inte byter riktning”, sa Will.

”Den risken finns förstås, men jag kan inte se någon anledning till att de skulle göra det. De har ingen aning om att vi förföljer dem. Det är sannolikt att de försöker ta snabbaste vägen till sitt mål. Om de skulle ha ändrat riktning så får vi återvända till stället där vi vek av första gången och försöka följa spåren därifrån.”

”Vi riskerar att slösa bort två dygn om vi har fel”, sa Will.

Halt nickade. ”Och om vi har rätt så vinner vi en dag.”

Horace lyssnade med ett halvt öra på diskussionen. Han följde glatt med sina vänner, oavsett vart de bestämde sig för att gå. Han visste att Halt numera var beredd att lyssna på Wills åsikter i sådana här frågor. Tiden då Halt hade fattat alla beslut själv utan att rådfråga någon annan var förbi. Will hade vunnit Halts respekt och Horace visste att den äldre mannen värderade den unge spejarens synpunkter högt.

Horace kastade en blick på kartan och lade märke till ett av platsnamnen. Han lutade sig fram och pekade på pergamentet.

”Macindaw”, sa han. ”Jag tyckte väl att terrängen såg lite bekant ut! Det ligger en bit öster om oss. Om vi gör som du säger så kommer vi att passera alldeles i närheten.”

”Det vore kul att kika in och se hur de har det”, sa Will.

Halt grymtade. ”Vi har inte tid att vara sociala.”

Will log muntert. ”Det trodde jag inte heller. Jag sa bara att det vore kul att hälsa på dem … om vi hade tid.”

Halt grymtade igen och började veckla ihop kartan. Will hade känt Halt länge och förstod sig på hans humör som få. Han visste att den plötsliga vresigheten var ett tecken på att den äldre spejaren insåg att han tog en risk som begav sig åt sydöst. Han skulle aldrig visa att han oroade sig över att göra fel. Men de hade känt varandra i så många år att Will för det mesta kunde tolka honom korrekt. Han log för sig själv. När han var yngre hade han aldrig kunnat drömma om att även Halt kunde tveka. Halt hade alltid verkat så ofelbar. Nu visste han att den äldre spejaren hade en ännu mer imponerande förmåga – förmågan att bestämma sig för något och hålla fast vid det utan att rubbas av osäkerhet eller tvivel.

”Vi kommer att få fast dem, Halt”, sa han. ”Oroa dig inte.”

Halt log bistert. ”Tack för det. Det där ska nog få mig att sova lite bättre.”

*

De gav sig av tidigt morgonen därpå. Till frukost drack de kaffe och åt upp resterna av brödet som Halt hade bakat. De hade värmt det lite och brett honung på det. När de var färdiga sopade de jord över elden, satt upp på sina hästar och red iväg.

Timmarna gick. Solen seglade upp på himlen och började sedan glida ned i väst. En timme in på eftermiddagen korsade de en stig som ledde i sydlig riktning. Horace tyckte att den såg precis likadant ut som tre eller fyra andra de hade korsat tidigare under dagen, men Will svingade sig plötsligt ned från sadeln, ställde sig på ena knät och granskade marken framför sig.

”Halt!” ropade han. Den äldre spejaren klev ned och hukade sig bredvid honom. Det fanns tydliga tecken på att en grupp människor hade gått här. Will pekade på ett fotavtryck som var lite tydligare än de andra. Det var lite vid sidan av stigen, där marken var väldigt fuktig. Den som hade lämnat avtrycket hade haft en kraftig stövel med en vagt triangelformad ytterkant.

”Har vi sett sådana här förut?” frågade Will.

Halt lutade sig lite bakåt och drog en lättnadens suck. ”Ja, faktiskt. I Ensamma korpens pass. Tennysons grupp har dragit fram här.”

Nu när hans plan hade visat sig lyckad befriades Halt från oron som hade plågat honom hela förmiddagen. Det hade varit en risk att ta den här genvägen. Om de hade blivit tvungna att återvända till platsen där de först lämnat Tennysons spår hade mycket kunnat hända. En storm eller ett kraftigt regn hade kunnat sudda ut spåren och då skulle det ha blivit nästan omöjligt att avgöra vart Särlingarna hade gått.

”Att döma av de här spåren är de mindre än två dagar före oss”, sa han belåtet.

Will hade flyttat sig några meter bort, men inspekterade fortfarande spåren. ”De har fått med sig några hästar”, konstaterade han.

Halt gick fram till honom och studerade området. En liten bit från stigen fanns tydliga spår efter hovar i gräset och den mjuka jorden.

”Det verkar så”, sa han. ”Jag undrar vilka stackars bönder som blev angripna den här gången. De har bara tre eller fyra hästar, så de flesta i sällskapet går fortfarande till fots. Vi kanske hinner ikapp dem i morgon.”

”Halt”, sa Horace. ”Jag kom att tänka på en sak …”

Halt och Will såg roat på varandra. ”Det låter allvarligt”, sa de i kör. Det var så Halt brukade svara när Will sa det som Horace precis hade sagt. Den unge riddaren väntade tålmodigt och fortsatte när spejarna hade skämtat klart.

”Visst, visst, jag vet! Mycket allvarligt. Men … som vi konstaterade i går så är det inte så långt till Macindaw …”

Han avslutade inte meningen, utan såg ut att komma av sig. ”Ja”, sa Halt. ”Och …?”

”Det finns en garnison med soldater där och det kanske inte vore någon dum idé om en av oss gick dit och hämtade förstärkning. Det vore ju inte fel att ha ett dussin krigare med sig när vi springer på Tennyson.”

Men Halt skakade på huvudet.

”Det finns två problem med den planen, Horace. För det första så skulle det ta alldeles för lång tid att skicka dit en person för att förklara allt och mobilisera en styrka. Och även om vi lyckades göra det snabbt så vet jag inte om vi vill ha med oss en grupp krigare som dundrar fram över landsbygden och brakar fram genom buskarna som björnar.” Han insåg att det lät lite taktlöst. ”Jag menar inget illa, Horace. Du är ett undantag.”

”Jag förstår”, sa Horace stelt. Halt hade rätt. Krigare brukade dundra fram över landsbygden och braka fram genom buskarna som björnar. Men det betydde inte att han gillade den här situationen.

”Vår största fördel ligger i överraskningsmomentet”, fortsatte Halt. ”Tennyson vet inte att vi kommer. Och det är värt minst ett dussin riddare och soldater. Nej, vi fortsätter på samma sätt som tidigare.”

Horace nickade motvilligt sitt medhåll. En hård strid skulle vänta när de hann ifatt Särlingarna. Will och Halt skulle ha händerna fulla med att hålla de två genovesiska lönnmördarna i schack. Horace skulle ha uppskattat att ha åtminstone tre eller fyra krigare med sig för att hjälpa honom ta itu med resten av den falske profetens anhängare.

Men han hade tillbringat mycket tid med Halt och Will och hade lärt sig hur värdefullt det var att kunna överraska sina motståndare. Han var tvungen att medge att det Halt sa var vettigt.

De två spejarna satt återigen upp på sina hästar och sedan fortsatte de att följa spåren med stärkt självsäkerhet. Vetskapen om att avståndet mellan dem och Tennyson hade minskat med ungefär ett dygn drev dem framåt. De spanade extra noggrant mot horisonten och höll utkik efter första tecknet på att de höll på att komma ikapp sitt byte.

Will såg dem först.

”Halt!” sa han. Han var klok nog att inte peka dit han tittade. Han visste att Halt ändå skulle följa hans blick. Om han pekade skulle han avslöja att han upptäckt bytet.

”Borta vid horisonten”, sa han lågt. ”Till höger om det knotiga trädet. Sluta, Horace!”

Han hade sett hur krigaren rört på handen och visste instinktivt att Horace tänkte föra den till pannan för att skugga ögonen. Horace hejdade sig i sista sekunden och låtsades klia sig i nacken. Samtidigt satt Halt av och började inspektera Abelards vänstra framhov. På det sättet skulle det inte se ut som om de stannade för att de hade sett någon.

”Jag ser ingenting”, sa Halt. ”Vad är det?”

”En ryttare”, sa Will. ”Som iakttar oss.” Halt sneglade mot kullen utan att vrida på huvudet. Han kunde urskilja något som kanske var konturerna av en människa och en häst. Han var tacksam över att Will var där med sina skarpa unga ögon.

Will böjde sig fram och lossade sin vattenflaska från sadeln utan att förlora gestalten med blicken. Han höll fortfarande ögonen på ryttaren när han förde flaskan till läpparna. Sedan såg han hur det rörde sig när gestalten vände på hästen och försvann från horisonten.

”Så där, ja”, sa han. ”Nu kan ni slappna av. Han har försvunnit.”

Halt släppte Abelards hov och satt upp igen. Hans stela muskler och leder protesterade lite och han grymtade.

”Kände du igen honom?” frågade han.

Will skakade på huvudet. ”Han var långt borta, så jag kunde inte urskilja några detaljer. Fast …”

”Fast vad då?”

”Jag tyckte att jag såg någonting lila när han vände sig om.”

Lila. Det var de genovesiska lönnmördarnas färg. Där förlorade vi överraskningsmomentet, tänkte Horace.