Situationen i Särlingarnas läger hade förbättrats sedan anfallet på den skotiska gården. Medan sällskapet rörde sig söderut genom Araluen fortsatte Tennyson att skicka ut grupper som kunde plundra isolerade bondgårdar som de passerade. De tog inte bara mat, utan även annan utrustning de kunde förbättra sitt läger med – segelduk, timmer och linor att göra tält av samt pälsar och filtar som kunde värma under de kalla nätterna i norr.
Efter det senaste anfallet hade de även hittat fyra hästar. Det var ganska skröpliga djur, men nu kunde i alla fall Tennyson och de två genovesierna rida i stället för att gå. Den fjärde hästen behövde den falske profeten för ett annat syfte. Nu satt han i sitt relativt bekväma tält och instruerade den unge mannen han hade handplockat för att bli hästens ryttare.
”Dirkin, jag vill att du rider i förväg”, sa han. ”Du ska ta en av hästarna och rida till byn här.”
Han pekade ut en plats på en enkel karta över nordöstra Araluen.
”Willey’s Flat”, läste den unge mannen högt.
”Precis. Den ligger lite till söder om klipporna här. Jag vill att du letar upp en man som heter Barrett.”
”Vem är han?” frågade budbäraren. Normalt sett uppmuntrade inte Tennyson sina anhängare att ställa frågor, men i det här fallet var det bra om den unge mannen förstod varför han måste kontakta Barrett.
”Han leder den lokala delen av vår organisation här. Han har rekryterat lärjungar i det här området under några månaders tid. Säg till honom att han ska samla ihop alla han har omvänt och träffa mig vid mötesplatsen vid klipporna.”
Tennyson planerade att återupprätta Särlingarnas fotfäste i Araluen och hade skickat ut två grupper för att etablera sekten på avlägsna ställen som låg långt bort från myndigheternas ögon. Den ena platsen hade varit Selsey, ett fiskesamhälle på västkusten. Den andra platsen låg här, i kungarikets vilda, nordöstliga del. Enligt det senaste meddelandet han hade fått så hade Barrett lyckats konvertera, eller snarare rekrytera, runt hundra personer till Särlingarna. Det var inte speciellt många, men Barrett var inte heller någon särskilt inspirerande person. Och hundra anhängare var i alla fall en början. De hade donerat guldet och juvelerna som Tennyson behövde för att starta sin verksamhet på nytt.
Den unge mannen såg intresserat på kartan.
”Jag trodde att vi var den enda gruppen”, sa han. Tennysons ögonbryn möttes ovanför näsan och han såg arg ut.
”Då trodde du fel”, sa han. ”En klok man har alltid en reservplan i fall något skulle gå snett. Rappa på nu!”
Dirkin ryckte på axlarna och såg oberörd ut när han reste sig upp för att gå. ”Det kommer nog att ta några dagar för denne Barrett att samla alla.”
”Och det är därför jag skickar dig i förväg”, sa Tennyson med lite syrlig ton. ”Men om du bara hade tänkt stå här och prata kanske det är bättre att jag väljer någon annan.”
Dirkin hörde tonfallet och gav med sig. Innerst inne kände han sig lättad över att få lämna Tennyson och de andra. Han tryckte ned kartan i jackans bröstficka och vände sig mot tältöppningen.
”Då går jag”, sa han. Tennysons arga grymtning var hans enda svar.
Dirkin gick mot tältöppningen och tvingades kliva åt sidan när en annan figur kom in med sådan fart att de nästan kolliderade. Den unge mannen ville protestera, men hejdade sig när han kände igen nykomlingen. Det var en av de genovesiska lönnmördarna som Tennyson hade anlitat som livvakter. Dirkin visste att man gjorde bäst i att inte reta upp dem. Han mumlade en hastig ursäkt och började gå runt den lilaklädda gestalten. Sedan lämnade han tältet så snabbt han kunde.
Marisis läppar kröktes i förakt när han såg efter den unge mannen. Han var högst medveten om att många av främlingarna undvek honom och hans landsman. Tennyson blickade upp på honom med rynkad panna. Sedan de hade fått tag på hästarna hade de två genovesierna ungefär varannan dag ridit tillbaka en bit för att kontrollera att ingen förföljde dem. Det var en rutinåtgärd som Tennyson hade insisterat på och än så länge hade de två männen inte haft något att rapportera. Men nu var Marisi här och Tennyson misstänkte att han kom med dåliga nyheter. Bacari, som var den äldre av genovesierna, rapporterade bara när han hade goda nyheter.
”Vad är det?” frågade Tennyson.
”Det är några som förföljer oss”, svarade Marisi och gjorde en av sina ständiga, irriterande axelryckningar.
Tennyson slog näven i det lilla hopfällbara bordet de hade stulit från en gård några dagar tidigare.
”Förbannat! Jag visste att det här kändes lite väl enkelt. Hur många är de?”
”Tre”, sa genovesierna. Tennyson blev på lite bättre humör. Att tre personer följde efter dem var knappast någonting att oroa sig för. Men det lönnmördaren sa sedan fick honom att ändra sig.
”Det är de tre från Hibernia. De två bågskyttarna med mantlar och riddaren.”
Tennyson reste sig bestört. Stolen ramlade bakåt i gräset, men han tycktes inte märka det.
”Vad gör de här?” skrek han. ”Hur kom de hit?”
Genovesiern ryckte återigen på axlarna. Hur de hade kommit hit spelade ingen roll. Nu var de här och det var uppenbart att de hade förföljt den lilla gruppen med Särlingar. Och de var farliga. Det visste han redan. Han väntade på att den självutnämnde profeten skulle fortsätta.
Det snurrade i Tennysons huvud. Smugglaren! Det måste ha varit han som berättat. Han hade blivit mutad och bedragit Särlingarna.
Han började vanka av och an i det trånga, provisoriska tältet. Det här var dåliga nyheter. Han behövde samla ihop de trogna i Willey’s Flat. Han behövde deras guld. Han skulle vara tvungen att vänta på att de kom från gårdarna. Men han kunde inte riskera att de tre araluanerna hann ifatt honom.
”Hur långt bort är de?” frågade han. Han insåg att han borde ha frågat det med en gång.
Marisi bet sig i läppen och såg tankfull ut. ”Inte särskilt långt. En dag. Högst.”
Tennyson funderade över svaret och fattade sedan ett beslut. En dag var inget tillräckligt försprång. I synnerhet när han måste gå till fots. Han såg på lönnmördaren.
”Ni måste ta itu med dem”, sa han.
Marisi höjde på ögonbrynen. ”Ta itu med dem”, upprepade han.
Tennyson lutade sig över det lilla bordet med knogarna mot bordsskivan.
”Just det! Det är väl sådant ni sysslar med? Ta itu med dem. Du och din vän. Döda dem! Använd de där armborsten ni är så stolta över och se till att de inte fortsätter att förfölja oss.”
Förbannelse över dem, tänkte han. De där bågskyttarna med huvor och deras muskulöse vän hade redan ställt till med kolossala problem för honom. Ju mer han tänkte på saken desto mer ville han döda dem.
Marisi hade funderat över Tennysons order. Han nickade tankfullt. ”Det finns en bra plats där vi kan överfalla dem. Vi får helt enkelt återvända och lägga ut ett falskt spår för dem. Men, det är klart …” Han tystnade.
Tennyson verkade först inte lyssna. ”Vad är det som är klart?” morrade han sedan.
”De är farliga fiender och det står ingenting i vårt kontrakt om att ’ta itu’ med folk som dem.”
Det var uppenbart vad han menade. Tennyson andades långsamt och försökte behärska sin stigande vrede. Han behövde de här två männen, hur vansinniga de än gjorde honom.
”Jag ska betala extra”, sa han sammanbitet.
Marisi log och höll fram handen. ”Nu? Betalar du nu?”
Men Tennyson skakade häftigt på huvudet. Så långt ville han inte sträcka sig.
”När jobbet är klart”, sa han. ”Då betalar jag. Inte dessförinnan!”
Marisi ryckte återigen på axlarna. Han hade inte riktigt väntat sig att den kraftige predikanten skulle gå med på en förskottsbetalning, men det hade varit värt ett försök.
”Du kan betala senare”, sa han. ”Vi ska nog komma överens om en summa. Men … om du tänker betala senare, så kostar det mer.”
Tennyson viftade undan kommentaren med ena handen. ”Det gör inget. Be Bacari komma hit, så ska vi komma överens om ersättningen.” Han gjorde en kort paus. ”Sedan”, lade han till.
Om han hade tur så skulle de allihop döda varandra och bespara honom den extra utgiften.