”Vi måste utgå från att han såg oss”, sa Halt när de red vidare. De hade ridit på led, men nu red Horace och Will upp jämsides med Halt så att de skulle ha lättare att höra varandra.
”Men kände han igen oss?” frågade Will. ”Avståndet var stort och vi kan vara vilka tre ryttare som helst.”
Halt vände sig om i sadeln och såg på sin forne elev. Det Will sa stämde. Ändå hade Halt inte levt så länge som han gjort för att han tagit chanser och antagit att hans fiender skulle göra misstag.
”Om han såg oss så måste vi också utgå från att han kände igen oss.”
”Ni två är trots allt ganska lätta att känna igen när ni inte kryper omkring i buskarna”, sa Horace. ”Det är inte så många som rider omkring på landsbygden med jättelika långbågar och mantlar med huvor.”
”Tack för att du påminde oss”, sa Halt torrt. ”Men faktum är att du har rätt. Och genovesierna är långt ifrån dumma. Vid det här laget vet nog Tennyson att vi är honom på spåren.”
Han stannade till och kliade sig tankfullt på skägget medan han funderade över situationen.
”Frågan är vad vi gör nu”, mumlade han.
”Ska vi dra oss längre bak?” frågade Will. ”Om de förlorar oss ur sikte så kanske Tennyson antar att genovesiern såg fel och att vi bara var tre vanliga ryttare?”
”Nej, det tror jag inte. Det vore att hoppas på för mycket. Och om vi drar oss längre bak så riskerar vi faktiskt att tappa bort dem. Nej, jag tycker att vi ska göra motsatsen: skynda fram till honom.”
”Men han vet ju att vi kommer”, sa Horace.
Halt nickade. ”Det vet han oavsett. Det är precis därför jag tycker att vi ska rycka fram. Så att han känner sig ansatt. På det sättet måste han fortsätta att röra sig och en måltavla som rör sig är lättare att se än en som är gömd.” Han fattade sitt beslut. ”Vi stressar honom”, sa han med lite muntrare tonfall. ”Stressade människor gör misstag och det kan vara till fördel för oss.”
”Det är bara det att …”, började Horace. Sedan tvekade han. Halt gjorde tecken åt honom att fortsätta. ”Jag menar, vi är också stressade, eller hur? Tänk om det blir vi som begår misstaget?”
Halt såg på honom i några sekunder utan att säga något. Sedan vände han sig mot Will. ”Visst är han en riktig solstråle, den där Horace.”
De fortsatte i några sekunder under tystnad. De var på väg upp för den långa backen till krönet där de hade sett genovesiern avteckna sig. Det var fortfarande ungefär hundra meter kvar till krönet när Halt höll upp handen för att stoppa dem.
”Å andra sidan så har Horace en poäng”, sa han lågt. ”Genovesierna är lönnmördare och en av deras favoritmetoder är att lägga sig i bakhåll. Det är nog ingen vidare god idé att storma över krönet där helt bekymmerslöst.”
”Tror du att han väntar på oss?” frågade Will och spanade mot krönet.
”Det kan han mycket väl göra. Från och med nu ska vi inte rida över några krön utan att först ha rekognoserat.”
Han började sitta av sin häst, men Will hejdade honom och hoppade själv ned på stigen.
”Jag fixar det”, sa han.
Halt såg ut att vilja protestera, men stängde sedan munnen. Han försökte alltid skydda Will, men nu insåg han att han måste låta den unge mannen ta risker.
”Gör inget dumt”, sa han. Tug uttryckte samma oro med ett lågt muller från sin tunnformade kropp. Will log brett mot dem båda.
”Var inte sådana hönsmammor nu”, sa han. Sedan gav han sig ut i det midjehöga gräset bredvid stigen. När han böjde sig framåt såg han nästan ut att försvinna. Horace gav ifrån sig ett förvånat ljud.
Halt såg på honom. ”Vad är det?”
Horace nickade mot snåren och buskarna som täckte landskapet. Han såg inga spår av Will och inga tecken på att någonting rörde sig i buskarna förutom vinden.
”Det spelar ingen roll hur ofta han gör det där – jag blir fortfarande lika chockad. Det är riktigt ruskigt!”
”Ja”, sa Halt och spanade mot sluttningen ovanför dem. ”Jag förstår vad du menar. Han är väldigt bra på det där. Men det är förstås jag som har lärt honom allt han kan. Jag anses vara spejarnas specialist på att röra sig osedd.”
Horace rynkade pannan. ”Det trodde jag var Gilan”, sa han. ”Will sa en gång att det var Gilan som lärde honom de riktigt svåra grejerna.”
”Jaså, gjorde han det?” sa Halt med lite kyligt tonfall. ”Och vem tror du att Gilan lärde sig dem av, då?”
Det hade Horace inte tänkt på. Han önskade att han kunde hejda sin tunga från att springa så långt före hjärnan.
”Åh … visst, ja. Jag förstår. Det måste ju ha varit du.” Halt nickade kort där han satt i sadeln.
”Precis”, sa han med stor värdighet.
”Ser du var han är just nu?” frågade Horace nyfiket. Han undrade om det fungerade så. Om man lärde ut hur man rör sig osedd – om man kände till alla knepen, helt enkelt – var man då också bättre än andra på att se personer som gömde sig? Eller var sådana osynliga även för sina forna läromästare?
”Visst”, sa Halt. ”Han är där uppe.”
Horace vände blicken dit Halt pekade och såg att Will stod upprätt på krönet. Några sekunder senare visslade han och vinkade åt dem att komma.
”Nu såg du honom, ja”, sa Horace. ”Jag kan också se honom nu! Det jag menade var – kunde du se honom innan han reste sig?”
”Det är klart att jag kunde, Horace! Tror du mig inte?” Halt manade Abelard framåt och gjorde tecken åt Tug att följa efter. Horace kunde inte hans ansikte, så han märkte aldrig den gamle spejarens leende.
”Han verkar ha dragit vidare”, sa Will när de kom upp jämsides med honom. ”Men han kan förstås vara var som helst.”
Nedanför dem sluttade marken mjukt nedåt. Den täcktes fortfarande av buskar och ormbunkar. Will hade rätt. En man med armborst kunde ligga gömd var som helst i snåren. Halt studerade tankfullt området.
”Förbaskat”, sa han. ”Det här kommer verkligen att sinka oss.”
”Vilket är precis vad de vill”, sa Will.
”Exakt.” Halt suckade frustrerat.
”Jag förmodar att vi får överge den där planen som gick ut på att stressa honom”, sa Horace. Halt såg kyligt på honom i några sekunder. Spejarens goda humör tycktes försvinna när hans planer gick i stöpet, tänkte Horace. Han insåg att det skulle vara en god idé att hålla tyst ett tag. När Halt såg att Horace hade tagit emot hans outtalade meddelande vände han sig mot Will och fattade ett beslut.
”Bra. Du får bli vår förtrupp, Will. Femtio meter, sedan kommer vi till dig. Du vet hur det går till. Spana, ropa, skjut.”
Will nickade. Han gjorde tecken åt Tug att stanna där han var och började småspringa längs stigen med blicken riktad mot spåren. Halt vände lite på Abelard så att han skulle ha utrymme att skjuta. Sedan lade han en pil på strängen och iakttog marken bredvid stigen när Will fortsatte.
”Får jag fråga en sak, Halt?” sa Horace försiktigt. Han visste inte om det var rätt tillfälle att störa spejaren med en fråga. Men Halt bara nickade utan att ta blicken från buskarna.
”Det där du sa …spana, ropa, skjut. Vad menade du med det?”
Halt började svara. Om Horace skulle samarbeta med dem i framtiden skadade det inte om han kände till en del av spejarnas metoder. ”Det är så vi brukar …”
Sedan fick han syn på en liten rörelse i buskarna till höger om Will. Han avbröt sig och ställde sig lite upp i stigbyglarna. Han lyfte bågen och började spänna den.
En liten fågel flög ut ur busken han hade iakttagit. Den flög några meter och satte sig sedan på en annan gren där den begravde näbben i en blomma.
Halt slappnade av och sänkte pilen igen. Horace såg att även Will hade lagt märke till rörelsen och hukat sig ned. Nu reste han sig försiktigt upp och kastade en blick mot Halt och Horace. Halt vinkade åt honom att fortsätta. Den unge spejaren nickade och började röra sig igen samtidigt som han studerade marken.
”Förlåt, Horace”, sa Halt. ”Du frågade om ’spana, ropa, skjut’. Det är så vi hanterar en sådan här situation. Will letar efter deras spår och på alla tecken som tyder på att någon har lämnat stigen för att lägga sig i bakhåll. Det kräver naturligtvis all hans uppmärksamhet. Därför bevakar jag stigens sidor så att ingen har lämnat stigen och sedan kommer tillbaka bakom honom. Om jag ser en man med armborst som reser sig ur buskarna så ropar jag. Då duckar Will omedelbart, samtidigt som jag skjuter angriparen. Det är alltså det vi menar. Spana. Ropa. Skjut.”
”Det är han som spanar”, sa Horace. ”Du ropar och skjuter.”
”Just det. Och vi tar femtio meter åt gången för att min pil ska träffa angriparen så fort som möjligt om han har lagt sig i bakhåll. Det svåraste blir när vi kommer fram till träden där borta.”
Horace lyfte blicken. Den snåriga terrängen fortsatte i två eller tre kilometer till. Bortom den kunde han se en mörk linje där en tjock skog tog vid.
”Där inne kan man nog inte se så långt som femtio meter”, sa han.
Halt nickade. ”Precis. Där får vi ta tjugo meter i taget. Nu vinkar Will åt oss att röra oss. Kom!”
De red ned för sluttningen till platsen där Will väntade. Han log mot Halt när de två ryttarna höll in sina hästar. Tug buffade på honom med mulen och grymtade lite. Han gillade inte när Will försvann iväg utan honom.
”Du bara oroar dig”, sa Will och klappade den mjuka mulen. Men Halt såg gillande på den lilla hästen.
”Du kan ta med honom den här gången”, sa han. ”Jag borde ha tänkt på det förut. Om någon gömmer sig i buskarna så kommer ingen att märka det fortare än han.”
Will såg lite bekymrad ut. ”Jag vill inte att Tug får en armborstskäkta i sig.”
Halt log. ”Vem är det som oroar sig nu, egentligen?”
”Det skulle faktiskt kännas bäst om han var hos er om någon började skjuta”, sa Will.
”Och jag tycker att det skulle kännas bäst om han var med dig”, sa Halt. Han gav sin långbåge en lätt klapp. ”Oroa dig inte, Will. Den ende som kommer att börja skjuta här är jag.”