Precis som Halt hade förutspått så gick det ännu långsammare när de kom fram till skogen de sett på avstånd. Där växte träden tätt bredvid den smala stigen och Horace hade ofta en känsla av att det rörde sig bland skuggorna runt de mosstäckta trädstammarna. Han ville hela tiden stanna för att titta efter och försäkra sig om att det inte var någon där.
De fick naturligtvis hjälp av de två spejarhästarna. Både Tug och Abelard var tränade i att varna sina herrar om de kände på sig att främlingar var i närheten. Men deras förmågor var förstås beroende av vindriktningen. Om vinden blåste åt fel håll skulle hästarna inte känna någon lukt alls.
De ryckte fram stötvis. Först gick Will framåt i tio eller tjugo meter medan Halt stod redo med pilbågen. När Will kom i skydd bakom en trädstam spanade han sedan genom skogen medan Halt rörde sig vidare till en ny plats tjugo meter bort. De upprepade mönstret gång på gång: en av dem vaktade, den andre smög fram. Då och då stannade de för att låta hästarna vädra och lyssna efter ovanliga ljud från träden.
Horace gick längst bak. Han hade skölden på ryggen som extra skydd. Om han snabbt behövde den kunde han med en hastig rörelse slänga den över vänster arm. Han hade dragit sitt svärd. När han först dragit vapnet hade han känt sig lite självmedveten – det hela kanske verkade lite nervöst och löjligt. Men Halt hade nickat när han såg den vassa klingan glittra i det svaga ljuset under träden.
”Det finns inget som är så värdelöst som ett svärd som sitter kvar i skidan”, sa han.
Halt hade bett Horace att vända sig hastigt om då och då för att kontrollera stigen bakom dem och upptäcka eventuella försök att anfalla dem bakifrån.
”Men gör det inte med jämna mellanrum”, sa Halt när de tog sig in i skogens mörka grönska. ”Om någon förföljer oss kommer de snabbt att genomskåda mönstret och kunna röra sig mer fritt. Var oregelbunden. Ändra intervallerna.”
Så Horace vände sig ofta om för att iaktta stigen. Sedan vände han sig om och snodde runt igen omedelbart. Halt hade berättat att det var bästa sättet att överraska en förföljare på.
Men varje gång han tittade var det tomt bakom dem.
Inte för att det gjorde särskilt mycket för att minska spänningen. Horace visste hela tiden att någon kanske skulle vara där nästa gång han vände sig om. Han insåg att handen han höll svärdet i var alldeles fuktig av svett och han torkade den försiktigt på sin jacka. I strid mötte Horace alla slags fiender – och det spelade ingen roll hur många de var – utan att blinka. Det som gjorde honom nervös just nu var hur osäkert allt kändes. Oavsett hur många gånger han vände sig om utan att se någon så kunde situationen förändras när som helst.
Dessutom kände han sig väldigt sårbar när han var med Will och Halt. De två spejarna rörde sig som vålnader mellan träden och deras mantlar hjälpte dem att smälta in i skogens grågröna skuggor. Han hade ofta svårt att se dem.
Naturligtvis hade han fortfarande på sig manteln han hade fått av Halt. Men han visste att det krävdes mer än bara ett kamouflagemönster för att gömma sig. Det krävdes många års övning. Det gällde att förstå hur man utnyttjade terrängen och rörde sig snabbt utan att knäcka grenar eller trampa i torra löv. Och när man vågade röra sig och när det var bättre att stå blickstilla, trots att varenda nerv ville att man kastade sig i skydd. Jämfört med de två nästan ljudlösa skuggorna han hade med sig kände sig Horace som en stor, klumpig häst som brakade fram mellan träden och buskarna. Om någon hade lagt sig i bakhåll skulle han utan tvekan skjuta sin första pil mot den största, synligaste måltavlan.
Vilket var Horace.
Han torkade omedvetet än en gång sin svettiga hand på jackan.
Lite längre fram stod Will. När Halt rörde sig framåt och smög förbi honom kastade han en snabb blick bakåt på sin bäste vän som gick längst bak. Det var en extra försiktighetsåtgärd – han ville försäkra sig om att ingen förföljde Horace. Mannen som gick i mitten, oavsett om det var Halt eller Will, ansvarade för att hålla utkik åt alla håll. Han imponerades av Horaces lugn och hur behärskad han verkade. Den unge krigaren hade inte tränats i sådana här ljusskygga, nervslitande manövrer. Ändå tycktes han hålla huvudet kallt. Will var å andra sidan förvånad över att ingen av hans vänner kunde höra hur hans hjärta bultade i bröstet. Spänningen under trädkronorna var så tät att man nästan kunde röra vid den. Han visste att en armborstskäkta när som helst kunde komma farande ur skuggorna och att minsta slarv från hans sida kunde kosta någon av hans vänner livet. Det var nästan outhärdligt. Han skakade irriterat på huvudet. Det var sådana här tankar som ledde till slarvet han oroade sig för.
Rensa tankarna, brukade Halt säga. Befria dina sinnen från allt som distraherar. Will hade hört det där hundratals gånger under sina år som lärling. Bli en del av situationen. Tänk inte. Försök att känna vad som finns runt omkring dig.
Han tog ett djupt andetag och lugnade sig lite. Han trängde bort all tvekan och oro och riktade sin odelade uppmärksamhet mot skogen runt omkring. Efter några sekunder började han höra alla skogens småljud tydligare. En fågel dök från ett träd till ett annat. En ekorre tjattrade lågt. Någonstans i skogen drösade en trädgren ned. Tug och Abelard trampade stilla bakom honom och det ryckte i deras öron när de lyssnade efter faror. Längre fram tassade Halt nästan ljudlöst över marken. Bakom sig kunde han höra de högre ljuden från Horace och Kicker. De förde mycket oväsen, trots att den långe ynglingen gjorde sitt bästa för att röra sig tyst.
Det var den här nivån av uppmärksamhet han behövde. Han behövde höra hela spektret av skogsljud så att han omedelbart lade märke till alla ljud som stack ut. Om en fågel till exempel flög i väg utan att landa i ett annat träd efter några sekunder så innebar det att någonting hade skrämt den. Den flydde snarare än rörde sig till en bättre matplats. Om ekorrens läte förändrades och lät uppjagat kunde det betyda att någon eller något ovälkommet hade kommit in i dess territorium.
Han visste att de flesta andra smådjur då skulle dra sig ut ur ekorrens territorium. Men ett rovdjur skulle inte göra det. Och ett mänskligt rovdjur skulle absolut inte göra det.
Halt hade stannat och tagit skydd bakom en uråldrig alm som täcktes av lavar. Will studerade marken framför sig och valde sin väg så att han skulle slippa gå i en rak, förutsägbar linje. Sedan gled han ut från sitt gömställe bakom trädet och smög fram igen.
Tug och Abelard kom tyst efter honom.
Till sist blev det svaga ljuset starkare och det blev glesare mellan träden. Varje gång Will och Halt ryckte fram kunde de täcka in större områden tills de nästan var framme vid skogens rand. Will började röra sig framåt mot den öppna, grästäckta ängen, men Halt höll upp handen och hejdade honom.
”Titta efter först”, sa han lågt. ”De vet att vi slappnar av när vi kommer ut ur skogen. Därför kan de mycket väl ha gömt sig precis här.”
Will blev alldeles torr i munnen när han insåg att Halt hade rätt. Lättnaden han hade känt hade nästan fått honom att göra ett livsfarligt misstag. Han hukade sig ned bredvid Halt och de synade tillsammans terrängen längre fram. Horace väntade tålmodigt med hästarna några meter bakom dem.
”Ser du något?” viskade Halt.
Will skakade på huvudet, men hans ögon rörde sig fortfarande.
”Inte jag heller”, sa Halt. ”Men det betyder knappast att de inte är här.” Han kastade en blick upp mot trädet de gömde sig bakom. Det var ett av de längre träden i området och det såg ut att vara äldre än sina grannar.
”Klättra upp i trädet och spana”, sa han. ”Håll dig på den här sidan av trädet, bara.”
Will log mot honom. ”Jag föddes inte i går.”
Halt höjde ett ögonbryn. ”Kanske inte. Men du kunde ha dött i dag om jag hade låtit dig vandra ut på ängen för några minuter sedan.”
Will svarade inte. Han blickade upp mot trädet och valde ut fästena han skulle använda för händer och fötter. Sedan skyndade han upp i trädet. Han hade alltid varit en skicklig klättrare och efter bara några sekunder var han tio meter över marken. Från den här utkikspunkten hade han utmärkt utsikt över området framför dem.
”Inget att rapportera”, meddelade han.
Halt grymtade. ”Kan du hitta en bra position att skjuta från där uppe?”
Will såg sig omkring. Några meter ovanför honom fanns en bred gren med bra utsikt som dessutom skulle vara bra att skjuta från. Han förstod varför Halt hade ställt sin fråga. Så här högt ovanför marken skulle han se en eventuell angripare röra sig innan han sköt.
”Ett ögonblick, bara.” Han klättrade lite högre upp i trädet. Halt log när han såg med vilken lätthet Will klättrade. Det är för att han inte är nervös, tänkte han. Han känner sig hemma där uppe och han är inte rädd för att ramla.
”Jag är redo”, ropade Will. Han hade lagt en pil på strängen och gled fram och tillbaka med blicken.
Halt reste sig upp och rörde sig ut på det öppna området framför dem. Än en gång kunde han se Särlingarnas spår – ett hovavtryck, lite tillplattat gräs. Spåren var så svaga att det krävdes en erfaren spårare för att se dem.
Han rörde sig tio meter. Sedan tjugo. Femtio. Han hukade sig av ren instinkt när han rörde sig och varenda muskel var redo att dyka i skydd eller avfyra en pil på bara en bråkdels sekund. Efter en stund insåg han att faran var förbi. Han reste på sig, stannade och gjorde tecken åt Will och Horace att komma.
Gräset här var bara knähögt. Det gav inte alls samma skydd som de axelhöga snåren. Den som försökte lägga sig i bakhåll här försatte sig själv i större fara än sina tilltänkta offer, tänkte Halt. De skulle vara tvungna att ligga med ansiktet mot marken för att hålla sig gömda, vilket innebar att de skulle förlora många värdefulla sekunder när de reste sig upp och förberedde sig på att skjuta. Genovesierna var för rutinerade för att ta sådana risker.
De satt upp på sina hästar och red vidare. De kände sig mer avspända nu, men höll fortfarande noggrann utkik och vände sig fortfarande ofta om för att blicka bakåt. Grässlätten fortsatte i flera kilometer. Sedan kom de fram till ett krön och såg en bred dalgång breda ut sig nedanför.
”Aj”, sa Halt. ”Här måste vi börja vara försiktiga på riktigt.”