Den plana slätten sträckte ut sig i flera kilometer framför dem. I fjärran kunde de ana en flod som glittrade metalliskt där den ringlade fram genom landsbygden i sin ständiga jakt på den lägsta punkten.
Omedelbart framför dem sluttade den grästäckta marken långsamt nedåt. Sedan förändrades landskapet dramatiskt.
Kala, utmärglade trädstammar reste sig från den plana marken där nere. Det såg ut som om de stod uppradade i oregelbundna led. Deras knotiga grenar saknade löv och sträckte sig mot himlen som av ångest eller underkastelse. De var flera tusen. Kanske tio tusen. Alla stod i de täta leden och allihop var bladlösa, grå och döda.
Will, som var van vid den mjuka grönskan som kännetecknade Redmonts och Seacliffs skogar, tyckte att det var en förfärligt melankolisk och ödslig syn. Vinden suckade genom de döda grenverken och runt stammarna. Det lät som om den viskade något, men så lågt att det inte gick att uppfatta. Utan lövkronor och sav kunde grenarna inte vaja så lätt, så de förblev stela och oberörda av vindens mjuka smekningar.
Will misstänkte att de torra grenarna skulle knaka och gå av om vinden blev för stark. Han undrade om de då skulle falla till marken nedanför som ett regn av förvridna grå spjut.
”Vad är det här, Halt?” frågade han. Han nästan viskade fram orden. På något sätt kändes det inte lämpligt att prata för högt i närheten av de här träden.
”Det är en drunknad skog”, svarade Halt.
Horace lutade sig framåt och lade armarna i kors över sadelknappen medan han betraktade ödelandet nedanför.
”Hur kan en skog drunkna?” frågade han. Precis som Will så talade han lågt, som om träden sörjde och han inte ville störa dem. De grå, karga skepnaderna som sträckte sig upp nedanför dem tycktes kräva någon form av respekt. Halt pekade mot floden som glimmade bakom en ås bortanför de tusentals träden.
”Jag skulle tro att floden där borta svämmade över”, sa han. ”Det måste ha varit för många år sedan, kanske under en ovanligt regnig höst. Flodvattnet måste ha stigit högt och helt enkelt dränkt träden. Träd överlever inte så länge om rötterna hamnar under vatten, så de dog.”
”Men jag har varit med om översvämningar”, sa Horace. ”Jag vet hur det brukar vara: floden svämmar över, vattennivån stiger. Men sedan flödar vattnet tillbaka igen och då är allt ungefär som innan.”
Halt studerade landskapet och nickade åt det Horace sa.
”För det mesta är det så det går till”, sa han. ”Och om det inte tar för lång tid så överlever träden. Men titta lite närmare på landskapet här. Ser du den låga åsen bakom skogen? Den ligger mellan floden och träden. Efter att vattnet hade stigit över åsen och forsat in över skogen så hade det ingenstans att återvända när regnet upphörde. Och jag misstänker för övrigt att det regnade ett bra tag. Flodvattnet stannade bland träden och det var därför de dog.”
Will skakade sorgset på huvudet. ”Hur länge sedan kan det ha varit?”
Halt pressade ihop läpparna och funderade. ”Kanske femtio eller sextio år sedan. Stammarna ser stendöda ut. De har ruttnat här i tystnad under många årtionden.”
Han hade granskat spåret som ledde ned för sluttningen medan de pratade. Nu manade han Abelard framåt. De andra följde efter. När de kom ned till den plana marken nedanför platsen de haft som utkikspunkt insåg de vilken barriär skogen utgjorde. Alla de grå stammarna hade samma nyans och deras knotiga, oregelbundna former gjorde det svårt att skilja dem från varandra. De stod hopflätade som en grå mur och det var nästan omöjligt att se några detaljer.
”Det här är vad jag kallar en bra plats för ett överfall”, sa Halt. Några sekunder senare svingade han sig ned från sadeln och tog några steg framåt medan han studerade marken. Snart gjorde han tecken åt de andra att komma.
”Will”, sa han. ”Du såg ju spåren som Tennyson och hans följe lämnade på slätten utanför skogen, eller hur?”
Will nickade och Halt pekade på marken framför dem. ”Ta en ordentlig titt på de här spåren och tala om för mig om du ser någon skillnad.”
Will såg en ulltråd som vajade från en låg buske i gräset. Lite längre bort glittrade något på marken. Will gick fram och plockade upp det. Det var en knapp av horn. Ytterligare en bit fram hittade han ett perfekt fotavtryck på en bit mjuk jord. Själva gräset var ordentligt nedtrampat och tillplattat.
Det var definitivt något som inte stämde här, tänkte Will. Halts fråga tydde på att den äldre spejaren tyckte detsamma. Han försökte dra sig till minnes spåren de hade sett ovanför sluttningen. Det hade varit svaga avtryck i jorden. Här och var hade några grässtrån trampats ned, men de ställena hade varit svåra att upptäcka. Här var det helt annorlunda. Här fanns trådar, knappar och ett djupt fotavtryck – precis den typen av spår som Tennysons grupp tidigare hade gjort sitt yttersta för att inte lämna efter sig. Och alla spåren pekade i samma riktning: in i den döda skogen.
”Det hela verkar lite … lite uppenbart”, sa han till sist. Och precis när han sa det insåg han att det var det som oroade honom med de här spåren. Tidigare hade gruppen lämnat spår som var svåra att följa till och med för en mycket erfaren spårare. Nu lämnade de plötsligt avtryck som Horace kunde följa.
”Precis”, sa Halt och blickade in i den döda skogens grå dunkel. ”Visst är det bekvämt?”
”De vill att vi hittar de här spåren”, sa Will. Halt nickade långsamt.
”Och varför det?”
”De vill att vi följer efter dem”, sa Horace och överraskade till och med sig själv. Halt log mot honom.
”Bra, Horace. Det verkar som om manteln får dig att tänka som en spejare.” Han pekade mot skogen framför dem. ”De vill att vi ser att de har gått åt det hållet. Och det kan bara finnas ett skäl till det.”
”De väntar på oss någonstans där inne”, sa Will. Precis som Halt så höll han blicken fäst vid den grå ödemarken. Hans panna var rynkad och han höll utkik efter minsta tecken på rörelse eller någonting annat som stack ut bland de sedan länge döda träden. Han fick blinka flera gånger. Trädstammarna tycktes smälta ihop till en enda suddig massa.
”Det skulle jag ha gjort”, sa Halt lågt. ”Fast med lite större finess, hoppas jag”, tillade han föraktfullt. ”De här spåren är nästan ett hån mot min intelligens.”
”Men det kan ju inte de veta”, sa Horace. ”Ingen av dem har haft med spejarna att göra förut. De kan inte veta att spejarna kan spåra en sparv som flugit över en klipphäll.”
Halt och Will såg misstänksamt på honom.
”Är du sarkastisk, Horace?” frågade Halt.
”Det lät faktiskt så”, sa Will.
”Var du det?” frågade Halt uppfordrande.
Horace försökte dölja ett leende, men lyckades inte riktigt. ”Inte alls, Halt”, sa han. ”Jag ville bara visa lite respekt för era förbluffande färdigheter. De är ju nästan övermänskliga.”
”Det där var sarkasm”, sa Will bestämt.
Horace ryckte på axlarna. ”Mer ironi, egentligen.”
Halt nickade långsamt. ”I vilket fall som helst så har vår sarkastiske vän – vår ironiske vän, menar jag – en poäng. Genovesierna har ingen som helst aning om att vi kan spåra. De kanske misstänker det. Men det här tyder på att de inte vill chansa.” Han nickade mot fotspåren, tråden och knappen. ”De försöker leda oss i koppel!”
”Vad ska vi göra?” frågade Horace.
”Det ska jag berätta för dig nu”, svarade Halt. ”Jag vill att du tar med dig hästarna några hundra meter tillbaka och väntar. Will och jag letar upp de förbannade genovesierna.”
Horace sträckte ut händerna i protest. ”Men Halt! Visst, jag medger att jag var sarkastisk. Lite, i alla fall. Men det finns ingen anledning att lämna mig utanför! Ni kan lita på mig!”
Halt skakade på huvudet och lade en lugnande hand på Horaces arm.
”Jag menar absolut inte att straffa dig, Horace. Och jag har precis lika stort förtroende för dig som jag har för Will. Men det här kommer inte att bli den typen av strid som du är tränad för. Och du är inte beväpnad för den heller.”
Horace förde handen till svärdet han hade i bältet. Det var en instinktiv, reflexmässig rörelse.
”Visst är jag beväpnad!” sa han envist. ”Om jag kommer i närheten av de där fähundarna ska jag visa dem hur beväpnad jag är! Jag skulle vilja hitta karlen som dödade Ferris så att jag kan spetsa honom på mitt svärd.”
Halt släppte inte den unge mannens arm, utan skakade den lite för att understryka det han sa.
”Det är just därför jag ber dig vänta lite. Det här kommer inte att bli någon närstrid, Horace. De här männen dödar på avstånd. Will och jag har pilbågar, så vi kan möta dem på lika villkor. Men du kommer inte ens att komma i närheten av dem. Du lär inte komma närmare än tjugo meter förrän du har fått så många skäktor i dig att du ser ut som en igelkott.”
”Men …”, började Horace.
”Tänk på saken, Horace. Du kommer inte att vara till hjälp när striden utbryter. De kommer att vara för långt borta. Det enda du gör är ger dem en extra måltavla. Och om Will och jag måste hålla uppsikt över dig så måste vi dela vår uppmärksamhet i stället för att försöka döda dem innan de dödar oss. Så snälla, ta hästarna och för dem utom räckhåll för armborsten. Låt oss göra jobbet – vi är tränade för sådant här.”
Kampen som pågick i Horce återspeglades tydligt i hans ansikte. Han gillade inte alls att behöva lämna sina vänner åt den svåra, farliga uppgiften som väntade.
Ändå visste han innerst inne att Halt hade rätt. Han skulle inte vara till någon hjälp i den kommande striden. Han skulle till och med vara ett hinder eller en distraktion för sina vänner.
”Jag förstår”, sa han motvilligt. ”Jag förmodar att du har rätt. Men jag gillar det inte.”
Will log mot honom. ”Inte jag heller”, sa han. ”Jag skulle mycket hellre stå där borta med dig och hästarna. Men Halt har inte gett mig något val.”
Horace log mot sin gamle vän. Han kunde se glöden som hade tänts i Wills ögon. Det hade blivit dags att konfrontera genovesierna och Horace visste att Will var beredd att göra det, trots protesterna.
Horace kände sig mer än värdelös när han tog tag i Tugs grimskaft. ”Kom då, pållen.”
I ett litet ögonblick tvekade hästen. Den såg frågande på sin herre och gnäggade bekymrat.
”Följ med honom, Tug”, sa Will och gjorde ett tecken med handen. Den lilla hästen traskade motvilligt efter Horace och Kicker.
”Gå med dem, Abelard”, sa Halt. Hans häst slängde rebelliskt med huvudet, men vände sig sedan om och följde efter de två andra hästarna från raderna av grå, förvridna trädstammar.
Horace vände sig om. ”Ropa bara om ni vill något, så ska jag …”, började han.
Han avbröt sig. Av de två spejarna syntes inte ett spår. De hade bara försvunnit i den drunknade skogen. Horace kände en ilning längs ryggraden och kastade en blick på Tug.
”Det skrämmer mig när de gör så där”, sa han. Tug skakade häftigt på huvudet och den lurviga manen vibrerade av medhåll. ”Jag är verkligen glad att de är på vår sida.”
Tug lade huvudet på sned och såg på honom ur ögonvrån. Det var ju precis det jag menade, tycktes han säga.