Will och Halt gled tyst in i den döda skogen. De gick med ungefär fem meters mellanrum så att de inte skulle utgöra en stor gemensam måltavla för de genovesiska armborstskyttarna. De två spejarna smög spöklikt från ett gömställe till nästa samtidigt som deras blickar svepte fram och tillbaka. Minsta rörelse eller avvikande färg kunde ge dem en viktig förvarning.
Will förde blicken från vänster till en punkt rakt framför sig och sedan tillbaka igen. Halt svepte från höger till mitten och sedan tillbaka. På det sättet hade de uppsikt i hundraåttio grader. Då och då snurrade någon av dem dessutom runt utan förvarning för att blicka bakåt.
De hade kommit ungefär fyrtio meter in i skogen när Halt hittade ett gömställe som var lite större än de andra: ett träd med två stammar som erbjöd tillräckligt med plats för dem båda. Det fanns också några andra detaljer i terrängen runt trädet som fångade den äldre spejarens uppmärksamhet. Efter att han hade konstaterat att det inte fanns någon omedelbar fara vinkade han till sig Will. Han tittade belåtet på medan hans före detta elev gled fram mellan träden och utnyttjade alla skydd till fullo. Hans konturer var suddiga och det var svårt att se honom till och med för Halts tränade blick.
De kurade ihop sig bakom de dubbla trädstammarna. Nu när de hade kommit in i skogen insåg Will att träden hade ett eget ljud. I tätbevuxna skogsområden väntade han sig att höra vindens mjuka susande bland löven och de mjuka, fridfulla ljuden av fåglar och smådjur. Här fanns det varken löv, fåglar eller djur. Men tvärtemot vad han hade trott tidigare så rörde sig faktiskt stammarna och grenarna lite. De knarrade och knakade som i protest när den ständiga brisen tvingade dem att röra sig. Då och då gled någon kal gren emot en granne med ett knäckande eller skrapande ljud. Det var som om hela skogen uttryckte sin dödsångest.
”Gräsligt ljud”, sa Halt.
”Ja, det börjar redan gå mig på nerverna”, sa Will. ”Vad ska vi göra nu?”
Halt nickade mot den smala stigen framför dem. Den ringlade fram och tillbaka runt de tjocka grå stammarna, men den återvände alltid till sin ursprungliga bana mot sydöst.
”Jag ser att de har fortsatt lämna spår”, sa Halt.
Will tittade dit han pekade. Han kunde se en liten bit tyg som satt längst ut på en avbruten gren.
”Och jag ser att de är lika övertydliga som förut”, svarade han. Båda talade så lågt att de nästan viskade. De hade trots allt ingen aning om hur nära fienden kunde vara.
”Ja”, sa Halt. ”Jag har redan sett mängder av fotspår. Så djupa att en jätte kunde ha gjort dem.”
Will böjde sig fram och kände på marken med två fingrar. Gräset mellan de döda träden var kort och marken var torr och hård. ”Marken är inte ens mjuk här!”
”Nej. Marken här torkade för många, många år sedan. De gör som sagt det här med avsikt. De vill visa precis vart de har gått.”
”Och vart vi ska gå”, sa Will.
Halt log lite. ”Det också.”
”Men det ska vi inte, va?” sa Will. Det verkade logiskt för honom. Om fienden ville att man gjorde en sak så var det bäst att göra någonting helt annat.
”Inte vi”, sa Halt. ”Bara jag.”
Will öppnade munnen för att protestera, men Halt höll upp handen.
”Om vi tycks göra som de vill så växer deras självsäkerhet. De kan bli övermodiga, vilket är bra för oss.” Han såg hela tiden på skogen medan han pratade och höll utkik efter minsta tecken på rörelse eller annat som kunde tyda på att genovesierna var i närheten.
”Det är sant”, medgav Will. ”Men jag …”
Än en gång hejdades han av Halts uppsträckta hand.
”Will, vi kan leta efter dem här i flera dagar om vi inte gör något som tvingar dem att visa sin hand. Och Tennyson kommer hela tiden längre och längre bort. Vi måste ta risken. Dessutom gissar vi bara att de är här. Tänk om de har överlistat oss – om de har lämnat alla dessa spår här bara för att vi ska tro att de försöker lura in oss i ett bakhåll? Så att vi ska slösa bort en massa tid på att krypa omkring här?”
Will rynkade pannan. Det hade han inte tänkt på. Men det var förstås inte omöjligt.
”Tror du det?” frågade han.
Halt skakade långsamt och bestämt på huvudet. ”Nej. Jag tror att de är här. Jag känner det på mig. Men man kan inte utesluta något.”
Bakom dem rörde sig en trädgren med ett ovanligt högt, utdraget skrapande. Will snodde runt och höjde bågen. Han kände än en gång hur det knöt sig i magen. Var höll fienden hus? När skulle de visa sin hand? Halt lutade sig lite närmare och pratade ännu lägre än innan.
”Jag tänker vänta här i någon timme. Det är en bra position som är ganska skyddad från alla sidor. Låt oss vänta och se vad de gör nu när de vet att vi är här.”
”Tror du att de kommer att röra på sig?” frågade Will.
”Nej. De är för slipade för det. Men det är värt ett försök. Om en timme börjar solen gå ned och då kommer skuggorna att bli djupare och längre. Det är till vår fördel.”
”Deras också”, sa Will. Men Halt skakade på huvudet.
”De är visserligen skickliga. Men de är inte tränade för detta på samma sätt som vi är. De arbetar som bäst i städer och folkmassor. Dessutom har vi en stor fördel genom våra mantlar. Våra färger smälter mycket bättre in här än deras lila. Så vi väntar i en timme och ser vad som händer.”
”Och sedan?”
”Sedan fortsätter jag att följa deras uppenbara spår.” Halt såg hur Will drog efter andan och visste att den unge spejaren ville protestera. Han gav honom inte chansen. ”Jag ska vara försiktig, Will. Oroa dig inte. Jag har gjort sådant här förut.” Han lät lugn. Hans lärling belönade honom med ett motvilligt leende.
”Sa jag någonting lustigt?” frågade han.
Will skakade på huvudet och verkade fundera över om han skulle säga något. Sedan bestämde han sig för att göra det.
”Nej, jag bara … jag kom att tänka på en sak som lady Pauline sa innan vi lämnade Redmont. Om dig.”
Halt höjde ett ögonbryn. ”Jaså? Och vad hade hon att säga om mig?”
”Tja …” Will skruvade lite på sig och önskade att han varit tyst. ”Hon bad mig att ta hand om dig.”
Halt nickade och såg ut att smälta informationen innan han tog till orda igen. ”Det är ju rent rörande att hon har så stort förtroende för dig.” Han tystnade. ”Och så litet för mig.”
Will insåg att det var bäst att inte säga något mer. Men Halt ville inte släppa ämnet.
”Jag förmodar att uttalandet följdes av ’han är inte längre så ung som han tror att han är’ eller liknande?”
Will tvekade. Lite för länge. ”Självklart inte!”
Halt fnös föraktfullt. ”Den kvinnan verkar tro att jag är senil.” Ändå kunde han inte låta bli att le när han tänkte på sin långa, vackra hustru. Men han blev snabbt allvarlig igen.
”Nej, anledningen till att jag vill göra på det här sättet är att jag behöver din förmåga att röra dig. Du är mindre och vigare än jag så risken att du upptäcks är mindre. Jag kommer att lämna gömstället och röra mig efter dem. Du väntar här i fem minuter och ger dig sedan av åt vänster där. Vid det laget kommer de att iaktta mig och om du är lika bra som du själv tror så kommer de inte att se dig.”
Han nickade mot en grund fåra i marken som ledde åt vänster. Ungefär tio meter bort hade ett träd vält och den tjocka grå stammen låg snett över fåran. Halt hade lagt märke till det när han tagit skydd bakom det stora trädet. Han hade hållit utkik efter någonting liknande sedan de kom in i skogen.
”Åla dig bort till det nedfallna trädet. Fortsätt sedan längs stammen. På det viset kommer du att kunna ta dig minst trettio meter bort utan att de ser dig. Om vi har tur så tror de att du är kvar här och är beredd att komma till undsättning om jag behöver det. Men det du i själva verket gör är går runt så att du närmar dig dem från sidan.”
”Men vi vet ju inte var de är”, sa Will. Han började ändå inse fördelarna med Halts plan.
Halt studerade skogen framför dem en gång till. De små rynkorna i ögonvrån tydde på att han var djupt koncentrerad.
”De är inte så långt från spåret här”, sa han. ”Jag menar, titta på de här träden. Det är nästan omöjligt att skjuta genom dem på ett större avstånd än femtio meter. Eller trettio, till och med. Om du går ungefär hundra meter åt vänster och sedan rör dig parallellt med mig så kommer du att vara på tillräckligt avstånd från dem. Du kommer att kunna överraska dem.”
Will nickade när han lyssnade. Det lät som en god plan. Men det fanns en hake.
”Jag gillar fortfarande inte att det är du som ska påkalla deras uppmärksamhet”, sa han.
”Tyvärr finns det inget annat sätt att göra det här på”, sa Halt. ”Men tro mig, jag tänker inte bara kliva fram, peka på bröstet och säga ’skjut här’! Nej, jag kommer att dyka från skydd till skydd. Och de långa skuggorna kommer att hjälpa mig. Se bara till att du hinner före om de försöker skjuta. Det tänker nämligen jag göra.”
Will tog några djupa andetag och försökte föreställa sig hur situationen skulle utvecklas när han smög sig på genovesierna från sidan och Halt rörde sig mellan träden. Planen var ganska enkel och det var ett gott tecken. Enkla planer fungerade ofta bättre än komplicerade planer som förutsatte att en rad händelser inträffade. Ju färre saker som kunde gå snett, desto bättre.
Han föreställde sig hur en av lönnmördarna reste sig bakom sitt skydd. Det var troligt att de hade gömt sig bakom en nedfallen trädstam. Deras armborst var bäst lämpade för att skjuta från sådana låga skydd. Till skillnad från en skytt med långbåge skulle de inte behöva ställa sig upp för att avfyra sina vapen. Och de skulle inte behöva blotta sig lika mycket som om de var tvungna att kliva fram bakom ett upprätt träd för att skjuta.
Halt såg att hans unge vän funderade och lät honom tänka igenom situationen. Han hade inte bråttom. Skuggorna var ännu inte så långa som han ville och han kunde se att Will behövde smälta planen och gå igenom den för sig själv så att han inte missförstod något. Efter en minut eller två tog Halt till orda igen.
”Vi har flera fördelar, Will. För det första så känner de här lönnmördarna inte till spejarnas färdigheter och förmågor. Om de inte ser dig lämna det här gömstället så kommer de att förmoda att du är kvar här – vilket spelar oss i händerna.
För det andra så använder de armborst. Nu kommer avstånden visserligen att vara relativt små, så vi har ingen speciell fördel vad gäller precision. Men de kommer å andra sidan inte att ha någon fördel i fråga om räckvidd.”
De bästa armborsten kunde skjuta längre än långbågar. Men eftersom pilarna och skäktorna var kortare än de långa, stabila pilarna man använde med långbågar så var det svårare att skjuta exakt med dem. Precisionen blev sämre ju längre man behövde skjuta. I ett så här begränsat område skulle striden vara jämn.
”De har ändå inte de kraftigaste armborsten som finns”, sa Will. Riktigt kraftiga armborst var tunga, med tjocka strängar. De spändes och laddades med hjälp av en vev. Det kunde ta flera minuter att dra tillbaka strängen inför varje skott. Genovesierna hade mindre mäktiga armborst med fotstöd som liknade stigbyglar längst fram. Där satte skytten foten för att hålla fast armborstet medan han spände strängen med ett speciellt verktyg. Han använde båda händerna och ryggmusklerna för att göra det. Räckvidden var inte lika stor, men inte laddningstiden heller – det tog tjugo eller trettio sekunder att ladda ett lätt armborst. Och skytten var tvungen att stå upp hela tiden. Lönnmördarna kunde skjuta sina första skott från sina gömställen nära marken, tänkte Will. Men sedan skulle de bli tvungna att visa sig. Då skulle de bli tydliga måltavlor.
”De blir tvungna att visa sig efter första skottet”, sa Will.
Halt bet ihop läpparna. ”De kan ha mer än ett armborst per person”, sa han. ”Så ta inga risker. Men i vilket fall som helst så kommer vi att skjuta före dem.”
Det skulle ta runt tjugo sekunder för armborstskyttarna att ladda om. Sedan skulle de behöva sikta och skjuta igen. Will kunde lägga en pil på bågen, spänna den, sikta och skjuta på mindre än fem sekunder. Halt var lite snabbare. När genovesierna var klara för att skjuta en andra gång skulle de två spejarna ha skjutit över ett dussin pilar. Lönnmördarna hade en stor fördel som sköt från ett gömställe. Men om de missade med sina första skott så skulle spejarna plötsligt ha ett övertag.
Halt studerade skogen runt dem för vad som säkert var tionde gången. Han vred lite på huvudet och blickade västerut, där solen glittrade mellan trädstammarna. Skuggorna hade blivit längre och det blev allt svårare att se bland träden. Om de väntade för länge skulle de vara fast i den döda skogen när natten kom. Det var dags att röra sig.
”Så där”, sa han. ”Kom ihåg vad du ska göra nu. Vänta fem minuter och glid sedan iväg genom fåran där.”
Will log sardoniskt. Det var mer en grund fördjupning i marken än en fåra. Men Halt såg honom inte. Han studerade återigen skogen runt omkring dem. Han hade stått på knä, men nu reste han sig upp och stod hukad.
”Dags att bjuda upp till dans”, sa han och skyndade tyst ut på stigen. Han såg ut som ett grågrönt töcken där han försvann in i skogens skuggor.