Skogen hade verkat som ett helt livlöst landskap, men precis som Halt hade konstaterat så hade en del snår nyligen börjat slå rot bland de grå stammarna. När Will tyst kröp ut från sitt gömställe bakom det nedfallna trädet såg han ytterligare en typ.

Det var en ringlande klängranka som hade letat sig upp på en av skogens gamla jättar. Den slingrade sig i en spiral längs en död, avbruten gren och hängde sedan fritt ut i luften. När han passerade trädet den använde som värd råkade han nudda den.

Fyra av rankans taggar fastnade genast i hans tjocka mantel och höll fast den. Will svor lågt. Han hade inte tid med sådant här, men hade inget val. Han böjde sig bakåt och tog tag i manteln. Sedan försökte han att lösgöra sitt plagg från den taggiga rankan. Han började med att dra löst, men tog sedan i med lite större kraft.

Först kändes det som om han lyckades. Greppet släppte lite. Men i själva verket var det bara den elastiska rankan som sträcktes ut när han drog. Han provade att dra så långt det gick, men han satt fortfarande fast. Han satt faktiskt fast värre än förut, tänkte han ilsket. Hans rörelser hade fått taggarna att borra sig in djupare. Det värsta av allt var att han satt fast i en sådan konstig position. Han halvstod.

Det fanns inte mycket att göra. Han skulle bli tvungen att ta av sig manteln och skära loss rankan. Eftersom han hade fastnat baktill kunde han inte nå rankan. Det betydde att han först måste ta av sig kogret, som han bar över manteln, och sedan själva manteln.

Vilket innebar att han måste röra sig – och det kunde avslöja honom för de genovesiska lönnmördarna som lagt sig i bakhåll. Än en gång svor han lågt. Sedan förde han oändligt långsamt kogret över huvudet och lade det åt sidan. Han lossade spännet som höll fast manteln vid halsen och drog plagget från axlarna.

Skynda, tänkte han. Skynda! Halt är helt beroende av att jag är på plats!

Men han kämpade emot paniken och motstod frestelsen att skynda iväg. Han visste att en förhastad rörelse kunde avslöja honom. När han hade tagit av sig manteln drog han sin långa kniv. Rankan hade fastnat högt upp på manteln, mellan axlarna. Will skar enkelt genom den med sin rakbladsvassa kniv och sjönk sedan ned till marken med manteln som ett bylte i armarna.

Med samma plågsamt långsamma rörelser som innan satte han på sig manteln igen. För ett ögonblick övervägde han att lämna den, men han visste att det skulle vara dumt. Manteln hjälpte honom att gömma sig. Han drog kogret över huvudet och hängde tillbaka det över axeln och justerade den lilla fliken i manteln som dolde fjädrarna. Han strängade bågen och gjorde sig redo att röra sig på nytt. Han kastade en hastig blick tillbaka genom skogen, åt det håll han hade kommit från, men såg ingenting som rörde sig och inga tecken på att någon hade sett honom. Men första tecknet på det skulle förmodligen vara en armborstskäkta, tänkte han.

Han fick utgå från att ingen hade sett honom, så han rörde sig vidare. Han hukade sig och skyndade tyst från ena gömstället till nästa. Det hände flera gånger att han fick ta en omväg för att undvika fler taggiga rankor. Det där var en läxa han hade fått lära sig den hårda vägen.

När han bedömde att han hade kommit nästan sjuttio meter åt vänster så svängde han lite åt höger för att komma parallellt med stigen som Halt följde. Om han gick längre skulle han vara för långt bort om någonting hände. Den tjocka muren av döda träd skulle skymma sikten helt. När han rörde sig framåt ändrade han långsamt riktning så att han skulle komma tillbaka mot stigen som hans läromästare hade följt.

Nu stod han upprätt. Han var tvungen att öka hastigheten och då kunde han inte längre hålla sig lika dold. Han hade förlorat en del tid när han skurit loss rankan. Men så här långt bort kunde han nog ta den risken. Så länge han och Halt inte hade fattat helt fel så skulle lönnmördarna vara någonstans till höger, förhoppningsvis på samma sida av stigen och med ryggen mot honom.

Det värsta han kunde göra nu var att föra oväsen och han satte ned fötterna med stor försiktighet när han gick bland de torra grenarna på marken. Han pressade fram fötterna centimeter för centimeter mellan grenarna för att inte trampa ned på dem ovanifrån och knäcka dem.

Femtio meter åt höger började en del av skogen där det var glesare mellan träden och stammarna var betydligt tunnare än på de flesta andra träd i skogen. Han smög fram till en ny utkiksplats och studerade området från sitt nya gömställe.

Ingenting rörde sig, men hans instinkter sa honom att han var på rätt plats. Han gled bort från trädet och tog sig ytterligare fem meter fram. Där ställde han sig bakom en annan stam, men han höll hela tiden blicken fäst på området med de glest växande träden.

Han hade faktiskt lyft höger fot för att kliva fram bakom sitt gömställe när han såg hur någonting rörde sig. Han stelnade omedelbart till. Han väntade med lyft fot och spanade mot de grå träden. Han undrade om han skulle se rörelsen igen.

Sedan såg han dem. Och när han väl såg dem så undrade han hur han över huvud taget hade kunnat missa dem. Han fick medge att de mörklila mantlarna faktiskt smälte in förvånansvärt väl i skogens skuggor.

Han log bistert. Det var den rörelsen som hade avslöjat dem. Minsta rörelse, så har du så gott som visat dig, hade Halt sagt många gånger under lärlingstiden.

”Du hade rätt, Halt”, viskade han lågt för sig själv.

Precis som han hade väntat sig så hade de två armborstskyttarna hukat sig bakom en nedfallen trädstam. De hade lagt på extra trädgrenar för att göra barriären högre, men det var svårt att upptäcka det om man inte redan hade sett deras gömställe. Båda männen hade lagt sina armborst på toppen av det provisoriska skyttevärnet och var vända snett från honom. Det nedfallna trädet låg diagonalt mot hans position och genovesierna hade blicken fäst vid en plats i skogen ungefär trettio meter från sitt eget gömställe.

Han försökte följa deras blick, men kunde inte se något. Förmodligen hade de fått syn på Halt, som snabbt hade gömt sig igen.

Då hörde han ett litet ljud – ett hasande ljud, som av någon som rörde sig snabbt över marken. Det följdes av ljudet av flera grenar som knäcktes. Det verkade komma från platsen männen bevakade. En av dem reste sig faktiskt lite högre upp bakom sitt skydd. Han höll armborstet redo och verkade söka efter en måltavla.

Träden bildade en tjock barriär mellan Will och genovesierna. Han var längre bort från dem än han ville. Det fanns ett dussintal träd och grenar som kunde stoppa hans pil om han sköt nu. Han bedömde att det var sextio meter mellan honom och armborstskyttarna. Han behövde komma närmare för att kunna skjuta ordentligt.

Vad det än var han hade hört för några sekunder sedan – och han utgick nästan från att det var Halt som hade tagit skydd – så hade det påkallat genovesiernas uppmärksamhet. Det fanns ingen risk för att de skulle märka Will om han rörde sig, åtminstone så länge han inte var klumpig nog att kliva på en torr gren. Han drog undan fliken från kogret, drog fram en pil och lade den på strängen. Sedan klev han tyst som en räv ut från gömstället och började närma sig de två armborstskyttarna.

Fem meter. Tio. Fem till. Deras uppmärksamhet var fortfarande helt riktad mot träden till höger om honom. Om de inte hade iakttagit platsen så koncentrerat hade de nog sett honom ur ögonvrån. Han närmade sig dem inte rakt bakifrån utan snett bakifrån, på deras högra sida. Men att döma av deras hållning hade de inte märkt honom. De var som två jakthundar. De nästan darrade av spänning nu när de hade fått upp vittringen efter bytet.

Ett steg till. Känn den böjda grenen under hälen … arbeta försiktigt in tårna under grenen … kontrollera att foten är på plan mark … låt sedan den egna tyngden ta dig framåt. Börja sedan om igen med den andra foten. Nu hade Will kommit närmare. Träden utgjorde inte längre någon sköld mellan honom och de två genovesierna. Om bara några steg skulle han …

Halt reste sig.

Helt utan förvarning. Ena sekunden verkade skogen helt öde där borta. Sedan prasslade det lätt i undervegetationen och den gråskäggige spejaren tycktes resa sig upp ur marken. Han hade en pil på bågsträngen, som han redan hade spänt.

Will hörde ett kort, överraskat rop från en av armborstskyttarna och såg hur Halt vred lite på armen när ljudet avslöjade mannens position. Båda armborsten höjdes nästan samtidigt och Will sköt mot mannen som var närmast honom. Samtidigt som han gjorde det hörde han det dova sjungandet från Halts bågsträng. Det följdes omedelbart av ljudet av en armborststräng.

Den första skäktan missade. Det var genovesiern närmast Will som sköt den. Sekunden innan han tryckt ned avtryckaren hade Wills pil träffat honom i sidan. Han rullade rakt på sin följeslagare, som förlorade siktet. Sedan slog Halts pil in i bröstet på honom och han tryckte ned avtryckaren med döda fingrar. Han raglade emot en utskjutande gren och gled ned död över den.

Will svor när han insåg att de hade begått ett fruktansvärt misstag. Han och Halt hade båda två slösat bort sina pilar på samma person. Den andre armborstskytten var oskadd och delvis dold av sin stupade kamrat. Will såg hur armborstet vändes mot honom. Han fyrade av en pil, märkte att han missade och dök in bakom trädet igen. Halt sköt på nytt och Will hörde hur pilen gled mot ett träd. Sedan plöjde en skäkta ut en djup reva i trädet som skyddade Will innan den harmlöst for vidare och landade bland de döda grenarna.

Två armborst, tänkte Will upprymt. Och två skäktor. Nu hade de honom!

Han klev fram från gömstället och blev alldeles torr i munnen när han såg hur genovesiern siktade på Halt med en ny skäkta. Det knäppte till och den nya skäktan susade iväg. Halt hade varnat honom för att männen kunde ha mer än ett armborst var. Han hade uppenbarligen haft rätt.

Sedan var det som om Wills hjärta frös till is. Han hörde det mest förfärliga ljud han hade hört i hela sitt unga liv: ett kort, plågat vrål av smärta som följdes av en svag duns när Halts långbåge föll ned bland skogens döda grenar.

”Halt!” ropade han. Han hade släppt alla tankar på genovesiern. Han spanade febrilt mot platsen där Halt hade rest sig, men kunde inte se honom. Han låg på marken, tänkte Will som i en dimma. Han hade blivit träffad.

Han hörde en plötslig rörelse, snodde runt och såg genovesiern försvinna mellan de tätvuxna trädstammarna. Han såg några snabba rörelser och fick en hastig skymt av den mörklila manteln. Will sköt tre pilar efter mannen, men allihop träffade trädstammar och grenar. Snart hörde han det dova ljudet av hästhovar. Lönnmördarna hade uppenbarligen haft sina hästar i närheten och Will skulle inte ha någon chans att fånga den flyende mannen.

Nu spelade det inte längre någon roll om han syntes och hördes. Han rusade fram till platsen där han senast hade sett Halt. Han brakade fram över grenar och kvistar och slog undan rankor som gled mot hans ansikte och mantel.

Hans hjärta bultade hårt i bröstet. Nu kunde han se den äldre spejaren. Han låg dubbelvikt på marken, med ryggen mot Will. Hans mantel var alldeles våt av rött blod. Massor av blod.

”Halt!” ropade den unge spejaren. Hans röst var sprucken av skräck. ”Hur är det med dig?”