Iett kort ögonblick fick han inget svar. Will kände hur ett fasansfullt mörker började välla fram i hjärtat. Sedan försvann det omedelbart när den skäggige spejaren rullade runt och såg på honom. Halt höll höger hand på vänster överarm för att försöka hejda blodflödet. Han grimaserade av smärta.
”Jag klarar mig”, sa han sammanbitet. ”Men den där förbannade skäktan rev upp min arm. Det gör ont utav bara helvete.”
Will sjönk ned på ett knä bredvid sin gamle läromästare och lyfte bort Halts hand från såret.
”Låt mig se”, sa han. Han var först försiktig när han förde undan Halts hand. Han var rädd att blodet skulle forsa fram för att en viktig artär hade träffats. Han drog en lättnadens suck när han konstaterade att blodflödet var stadigt, men inte särskilt häftigt. Han tog fram sin långa kniv och skar loss spejarens ärm från såret. Han synade hastigt skadan och öppnade sedan första hjälpen-väskan han hade i bältet. Den ingick i spejarnas basutrustning. Därifrån drog han fram en bit rent tyg och torkade bort blodet så att han kunde se skadan tydligare.
”Han var nära att missa”, konstaterade han. ”En centimeter åt vänster så skulle han ha missat dig helt.”
Halt hade fått en rispa på underarmen. Den var ungefär fyra centimeter lång, men inte tillräckligt djup för att skada muskler eller senor. Will öppnade Halts fältflaska och sköljde såret med vatten. Sedan torkade han med tyget igen för att tvätta bort blodet tillfälligt. Det forsade snabbt fram på nytt och han ryckte på axlarna. Nu var såret i alla fall rent. Han lade på lite salva och tog fram ett bandage som han band runt Halts arm.
”Du har förstört min jacka”, sa Halt anklagande och såg på den prydligt uppskurna ärmen som hängde och dinglade från hans arm. Will log mot honom. Halts sura och lite gnälliga tonfall verkade vara ett säkert tecken på att han inte var så allvarligt skadad.
”Du kan sy ihop den sedan”, sa han.
Halt fnös irriterat. ”Jag är skadad! Du får sy ihop den åt mig.” Sedan blev han lite allvarligare. ”Jag förmodar att den andre kom undan. Jag hörde en häst.”
Will tog Halts högerarm och hjälpte honom på fötter. Inte för att det behövdes. Halt hade trots allt bara ådragit sig en lättare skada. Men fastän den äldre spejaren tyckte att Will var lite pjoskig så förstod han att omtanken var en följd av oron han måste ha känt när han sett sin läromästare falla. Han accepterade Wills hjälp utan motstånd. Han lät till och med Will plocka upp hans långbåge och lämna över den.
”Ja”, sa Will som svar på frågan. ”De verkar ha haft sina hästar alldeles i närheten. Jag sköt mot honom, men missade. Jag är ledsen, Halt.”
Han var bedrövad, precis som han alltid var när han misstänkte att han gjort Halt besviken. Halt klappade honom mjukt på axeln.
”Det kan inte hjälpas”, sa han. ”Det är nästan omöjligt att träffa rätt i den här skogen. Det är alldeles för mycket träd och grenar i vägen.”
”Vi gjorde ett misstag”, sa Will. Halt höjde frågande på ett ögonbryn. ”Vi sköt båda två mot samme man. Det var därför den andre mannen kunde skjuta på dig.”
”Det var omöjligt att förutse”, sa Halt. ”Det är alltid något som går snett under en strid. Det har jag ju sagt till dig många gånger, eller hur? Det händer alltid någonting som man inte hade räknat med.”
”Jo, jag antar det. Det är bara det att …” Will avbröt sig. Det här var svårt att uttrycka. Det kändes som om han hade kunnat lyckas bättre. Halt hade fått en smärtsam skada och varit några centimeter från döden. Will kunde ha förhindrat det. Men Halt lade handen på hans axel och ruskade honom varsamt.
”Jag tycker inte att du ska vara så bedrövad, Will. Tänk på saken. En av dem dog, medan vi slapp undan med en rispa i armen. Det är faktiskt ett ganska bra resultat, i synnerhet om man betänker att oddsen var emot oss. Håller du inte med om det?”
Will sa inget. För sin inre syn såg han Halt liggande på marken med en armborstskäkta i bröstet och ögon som stirrade upp mot de döda kronorna utan att se dem. Halt ruskade honom på nytt, med lite större kraft.
”Håller du inte med om det?” frågade han igen. Will log trött.
Halt nickade belåtet, trots att han naturligtvis också önskade att de hade lyckats döda eller tillfångata den andre lönnmördaren också. Det skulle ha gjort deras uppgift betydligt enklare. ”Nu är det dags att återvända till Horace. Han börjar nog snart oroa ihjäl sig.”
*
Horace var på helspänn. Han hade gjort i ordning ett litet läger, men var alldeles för uppjagad för att sitta och vila. Han hade vankat oroligt av och an i väntan på att få ett livstecken från sina vänner. Det knähöga gräset var faktiskt helt nedtrampat där han hade gått. De tre hästarna var lite mindre oroliga och gick lojt omkring och betade.
Spejarna fick naturligtvis syn på Horace innan han hade sett dem. De brukade röra sig försiktigt och smälta in i bakgrunden även när de närmade sig ett läger med vänner. Will visslade högt. Tug lyfte omedelbart på huvudet, spetsade öronen och gnäggade till svar. Sedan fick Horace syn på dem och sprang genom gräset för att möta dem. Han stannade några meter framför dem och fick syn på Halts bandage och upprivna ärm.
”Hur är det …?”
Halt höll upp en lugnande hand. ”Ingen fara. Det är bara en skråma.”
”Bokstavligen”, sa Will. Chocken och fasan han hade upplevt när han först hade sett sin mästares sår hade lättat och nu kunde han kosta på sig att skämta om saken. Halt såg på honom ur ögonvrån.
”Nu är du lite orättvis”, sa han. ”Min ’skråma’ gör faktiskt ganska ont.”
”Vad hände?” frågade Horace. Han misstänkte att det var bäst att förekomma spejarna innan de började utväxla kvickheter. ”Fick ni dem?”
”Bara den ene”, svarade Will. Hans leende hade försvunnit. ”Den andre kom undan.”
”Bara den ene?” sa Horace innan han hunnit hejda sig. Han var van vid att spejarna lyckades helt, inte delvis. Sedan lade han märke till deras ansiktsuttryck och insåg att hans kommentar hade varit lite taktlös.
”Jag menar … det är ju jättebra! Bra gjort.” En pinsam tystnad följde och Horace bara väntade på ett syrligt svar. Han blev lite förvånad när han inte fick något.
Sanningen var förstås att både Halt och Will kände precis som Horace. De önskade båda två att de hade lyckats bättre. Och trots att ingen av dem sa det högt så tyckte båda två att de hade gjort ett halvdant jobb.
Horace såg på dem i en sekund eller två och verkade lite förvånad över att de inte reagerade. Sedan tecknade han åt dem att följa med till lägret, där han hade tänt en liten eld. Kaffekitteln stod klar bredvid den.
”Sätt er”, sa han. ”Jag ska fixa lite kaffe och sedan kan ni berätta vad som hände.”
Spejarna återberättade kort vad som hade hänt i den dränkta skogen. Ingen av dem nämnde hur fasansfullt det hade varit att möta en osynlig fiende och veta att första tecknet man såg mycket väl kunde bli en framsusande armborstskäkta. Will nämnde inte heller de desperata ögonblicken han hade ägnat åt att försöka befria sig från den taggiga rankan. Om det hade tagit längre tid än det gjort kanske han inte hade hunnit fram i tid för att rädda Halt från den första skäktan. Han trängde undan den tanken. Det var bäst att inte tänka för mycket på sådana detaljer.
”Vad gör vi nu?” frågade Horace när de satt med korslagda ben runt elden och drack kaffe. ”Kommer han som överlevde att lägga sig i bakhåll på nytt?”
Will och Horace såg på Halt, som tycktes fundera.
”Det betvivlar jag”, sa spejaren till sist. ”Genovesierna är legosoldater. De slåss för pengarnas skull, inte av lojalitet. Och vår vän vet att han har oddsen emot sig nu. Om han lägger sig i bakhåll igen kanske han lyckas döda en av oss. Men det är samtidigt sannolikt att den som överlever kommer att döda honom. Det skulle inte vara någon god affär. Tennyson hade nog inte haft något emot det, men jag betvivlar att han kan få vår lilaklädde vän att offra livet för Särlingarna.”
Han kastade en blick mot väst. Solen hade redan sjunkit en bra bit nedanför de döda trädkronorna. Natten var på väg.
”Vi slår läger här”, sa han.
”Och i morgon?” frågade Will.
Halt vände sig om och rörde sig mot sin sadelväska. Han grimaserade av smärta när han tvingades sträcka sin skadade arm. Blodet hade torkat och levrat sig, men rörelsen fick blodet att pumpa på nytt innanför bandaget. Horace reste sig snabbt upp och tog sadelväskan åt honom.
”Tack, Horace”, sa spejaren. Han drog fram en karta ur väskan och vecklade ut den framför sig.
”Dumt att den döda skogen inte är utmärkt på den kartan”, sa Will. Halt nickade.
”Snart är den det”, sa han. ”Egentligen så finns den redan med på kartan, men det står bara att den heter Ethelstenskogen och det nämns inte att den är död. Men en sak som kan vara viktig framgår faktiskt.”
Will gick runt för att kunna se bättre och Horace ställde sig på ett knä bakom Halt och blickade över hans axel.
”Jag tror inte att vår vän lägger sig i bakhåll på nytt, men man kan aldrig vara säker. Och ’jag kan ha fel’ har blivit de sista orden många oförsiktiga vandrare har sagt. Jag tänker inte famla i blindo genom den där skogen igen. Nej, vi går in i den längre fram – kanske här. Ungefär en kilometer eller så väster om platsen där vi är nu. Sedan fortsätter vi genom skogen därifrån.”
”Hur ska vi få upp spåret på nytt?” frågade Will. ”Särlingarna kan ha fortsatt i vilken riktning som helst när de väl kom ut ur skogen.”
”Det kan de ha gjort”, sa Halt. ”Men oavsett vart de går så kommer de förr eller senare till floden som dränkte skogen.” Han nickade mot de grå trädstammarna. De såg riktigt spöklika ut i kvällens skuggor. ”Oavsett vart de är på väg så måste de korsa den och på den här femton kilometer långa sträckan finns det bara ett enda vadställe. Det är dit de måste gå.”
”Det är sant”, sa Horace och log. ”Jag tror inte att Tennyson är så sugen på att simma över en djup flod och bli blöt.”
”Visst verkar han vara en bekväm man”, sa Halt torrt. ”Men det finns ett annat skäl till att vi bör bege oss västerut innan vi återvänder till skogen. Förutom att vi slipper eventuella fällor den lilaklädde lönnmördaren kan ha gillrat så kommer det att föra oss närmare vadstället.”
”Och där kommer vi att hitta deras spår igen”, sa Will belåtet.
”Ja, med lite tur”, sa Halt och nickade. Han rullade ihop kartan och lade tillbaka den i sadelväskan. ”Och jag tycker att det vore dags med lite tur. Just nu känns det som om turen har varit på våra motståndares sida ett tag.”
”Jag vet inte om han som ligger där nere i skogen skulle hålla med”, sa Will.
Halt nickade. ”Du har rätt, jag är väl lite otacksam. I dag har vi på sätt och vis haft tur.”
Om han hade vetat vad som väntade dagen därpå skulle han förmodligen inte ha sagt så.