Dagen började precis som vanligt. De tre resenärerna steg upp tidigt. De skulle rida hela dagen, så de åt en ordentlig frukost innan de bröt upp och red västerut över grässlätten längs skogsranden. Efter flera kilometer fick Halt syn på en smal stig mellan träden. Han vände Abelard söderut och tog täten när de red in i skogen.
Will och Halt hade redan fått uppleva den ödesmättade stämningen i den grå, livlösa skogen. Horace var å andra sidan lite överväldigad. Hans ögon pilade hit och dit när han försökte blicka förbi virrvarret av döda stammar.
”Hur lyckades ni hitta i den här röran?” frågade han. De två spejarna log mot honom.
”Det var inte alldeles enkelt”, sa Will. Som han hade konstaterat dagen innan så var det svårt att bedöma avstånd på grund av trädens monotona färg.
”Gilan gjorde helt rätt”, mumlade Halt för sig själv.
Will såg på honom med rynkad panna. ”Gilan?”
Halt verkade förvånad. ”Vad är det med honom?” frågade han oförstående.
”Du sa ’Gilan gjorde helt rätt’”, sa Horace. Nu var det Halts tur att rynka pannan.
”Det gjorde jag inte alls”, sa han. ”Eller gjorde jag det?”
De andras ansiktsuttryck tydde på att han faktiskt hade gjort det. Han skakade på huvudet och skrattade till.
”Jag menade förstås Will”, sa han. ”Förlåt, Will. Du vet att jag blandar ihop er då och då.”
”Det gör inget”, sa Will. Men när de red vidare greps han av en svag oro. Såvitt han visste hade Halt aldrig blandat ihop honom med Gilan. Han kastade en snabb blick på Horace, men den långe krigaren verkade nöjd med Halts förklaring och hade redan tankarna på annat håll.
De fick ingen möjlighet att diskutera saken när de red genom skogen. De följde Halts instruktioner och red på led, med ungefär fem meter mellan hästarna. För tillfället hade Will avlöst Horace på positionen längst bak. Han kastade ofta en blick mot stigen bakom dem för att kontrollera att ingen förföljde dem.
Alla tre suckade lättat när de till sist kom ut ur den drunknade skogen. En grässlätt bredde ut sig framför dem och när de kom upp på ett lågt krön kunde de se floden, som kantades av träd.
”Skönt att äntligen slippa den döda skogen”, sa Horace.
Halt log mot honom. ”Ja. Det var svårt att inte tänka på genovesierna och oroa sig för eventuella fällor.”
Will lade pannan i djupa veck. ”Genovesierna? Hur många tror du att de är, Halt?”
Halt såg lite förvirrat på honom.
”Två”, sa han. Sedan skakade han på huvudet. ”Nej. En, förstås! Du sköt en av dem, eller hur?”
”Det gjorde vi båda två”, sa Will. Halt såg uttryckslöst på honom i några sekunder och nickade sedan.
”Just det.” Han rynkade pannan. ”Sa jag två?”
”Ja”, sa Will. Halt skrattade till och skakade på huvudet som för att rensa tankarna.
”Jag börjar visst bli lite disträ”, sa han muntert.
Nu var det Wills tur att se oförstående ut. Det började kännas som om någonting var fel. Väldigt fel. Halt var sällan så här munter. Och han brukade inte vara disträ. Will försökte välja sina ord väl för att inte såra sin läromästare.
”Halt … är du säker på att du mår bra?”
”Det är klart”, sa Halt med en antydan till sin vanliga barska ton. ”Låt oss rida till det där vadstället nu.”
Han satte hälarna mot Abelards sidor och störtade iväg så att de inte kunde diskutera saken mer. Will lade märke till att han gned sin sårade vänsterarm medan han red.
”Hur är det med din arm?” ropade han.
Halt slutade omedelbart att massera den. ”Ingen fara”, svarade han kort. Tonfallet tydde på att han inte ville diskutera saken. Will och Horace, som red sida vid sida en bit bakom honom, såg lite förbryllat på varandra. Sedan ryckte Horace på axlarna. Det här var inte första gången som Halts beteende förvånade honom. Han hade vant sig vid att den äldre spejaren var lite oförutsägbar och lynnig. Will var inte lika snabb med att avfärda saken, men han sa ingenting till Horace om sin stigande oro. Delvis berodde det på att han själv inte riktigt var säker på vad han oroade sig för.
Till sist kom de fram till vadstället. Där var floden lite bredare och grundare och vattnet flödade långsammare. Halt red fram tills Abelard stod i vattnet. Han lutade sig ut över sidan och blickade ned i det rena vattnet.
”Bottnen ser ut att bestå av ren sand”, sa han. ”Det verkar grunt och bra.” Han red fram på Abelard till flodfårans mitt. Nu gick vattnet den lilla hästen till låren, men det tycktes inte bli djupare.
”Kom nu”, ropade han till Will och Horace, som plaskade fram genom vattnet efter honom. När de kom upp jämsides med honom saktade de ned farten. Halt tog täten och blickade ned mot flodens botten medan de red. De lät honom rida några steg och följde sedan efter på säkert avstånd. Det fanns alltid en liten risk att det fanns oväntade djupa hål i flodbädden. Men i det här fallet gjorde det inte det och vattennivån blev lägre när de passerade flodens centrum. Några minuter senare red de upp på andra sidan.
”Se där. Vad är detta?” Halt pekade mot flodbanken som sluttade upp från vattnet. Marken var lerig och bar tydliga spår av att någon nyligen hade färdats över den. Flera uppsättningar spår ledde bort från flodbanken.
Will satt av och studerade spåren. Han hittade flera välbekanta spår och konstaterade att de flesta i sällskapet de förföljde fortfarande gick till fots.
”Utan tvekan Tennysons grupp”, sa han och tittade upp på Halt. Den gråskäggige spejaren nickade och svepte med blicken över horisonten framför dem.
”Är de fortfarande på väg söderut?” frågade han.
”Ja, de är fortfarande på väg söderut.”
Halt funderade i några sekunder och kliade sig sedan på sin skäggiga haka. ”Vi kanske borde slå läger här för natten, då.”
Will kastade en snabb blick på honom. Han var osäker på om han hade hört rätt.
”Slå läger?” sa han med stigande tonfall. ”Men Halt, det är fortfarande förmiddag! Det är många, många timmar kvar innan det skymmer!”
Spejaren såg ut att fundera. Sedan nickade han.
”Du har rätt. Då fortsätter vi. Du kan rida först.”
Halt var inte riktigt med på noterna, tänkte Will när han svingade sig upp i sadeln på Tug. Hans läromästare nickade då och då för sig själv som om han höll på att gå igenom informationen i huvudet. Dessutom muttrade han för sig själv, men han talade så lågt att Will inte kunde höra vad han sa. Den lilla tråden av oro som Will hade känt tidigare under dagen hade blivit till en tät väv. Någonting var väldigt fel med hans gamle läromästare. Under alla åren de tillbringat tillsammans hade det aldrig hänt att han varit så … frånvarande. Will fick leta lite innan han hittade rätt ord.
De kom ut ur raden av träd som kantade floden och nu färdades de återigen över ett öppnare landskap – en grässlätt där det här och var växte små träddungar eller låga buskar.
De hade lämnat de vindpinade ljunghedarna bakom sig och landskapet var återigen grönskande och mjukt. I fjärran kunde Will se en otydlig linje där en rad kullar tog vid. Han bedömde att det skulle ta minst en dag att komma dit, kanske längre. Det var svårt att bedöma avstånd i den klara luften.
”Det ser ut som om de är på väg mot kullarna där borta”, sa han.
”Det är logiskt”, svarade Halt. ”Enligt kartan är de fulla av grottor. Och Särlingarna älskar att gömma sig på mörka ställen. Vi får gruppera oss offensivt.”
Will kastade en blick på honom, men det han sa verkade vettigt. Landskapet var öppet och lätt att färdas över. Det fanns ingen anledning att rida i en klunga på stigen. Offensiv gruppering innebar att de red parallellt, med ungefär trettio meter mellan varje ryttare. På det sättet undvek de att bilda en stor måltavla och alla hade ett bättre utgångsläge för att skydda och försvara sina vänner om det blev nödvändigt.
Will förde Tug åt vänster, medan Horace red åt höger. Halt stannade i mitten och de red i tystnad i nästan en timme. Sedan visslade Halt och lade en knuten näve på huvudet. Det var en signal som betydde ”kom hit”.
Will kunde inte se någon anledning till att samlas och kände sig lite förvirrad. Han red genom det höga gräset till platsen där Halt satt och väntade i Abelards sadel. Horace dök upp några ögonblick senare och Will väntade tills han kom fram innan han frågade Halt vad som stod på.
”Vad är det?”
Halt såg lite förbryllad ut. ”Vad då?”
Wills oroskänsla växte sig allt starkare vid svaret. Han öppnade munnen och pratade försiktigt och tålmodigt.
”Halt, för ungefär en timme sedan så bestämde du att vi skulle rida i offensiv formation. Nu bad du oss att komma. Varför ändrade du dig?”
”Jaha! Just det, ja.” Halt såg ut att förstå. ”Jag … jag tyckte bara att vi borde rida tillsammans en stund. Jag började känna mig … ensam.”
”Ensam?” utbrast Horace klentroget. Han trodde knappt sina öron. ”Halt, vad är det …?”
Will signalerade med handen till Horace och den unge krigaren hejdade sig.
Will rörde sig lite närmare Abelard. Han lutade sig fram ur sadeln och studerade Halts ansikte och ögon. Han såg lite blek ut, tyckte han. Ögonen kunde han inte se tydligt, för de skymdes av Halts huva.
Abelard stod och trampade lite nervöst. Ett dovt mullrande läte hördes från hans bringa. Den unge spejaren visste att det inte berodde på att Will och Tug var i närheten. Abelard kände sig fullständigt bekväm med dem båda. Nej, hästen kände på sig att det var något som inte stod rätt till med Halt. Den var rädd.
”Halt, titta på mig. Låt mig se dina ögon!”
Halt blängde på honom och backade lite med hästen.
”Mina ögon? Det är inget fel på mina ögon! Och kom inte så nära! Du gör Abelard orolig!” Han masserade omedvetet sin skadade underarm.
”Hur är det med armen?” frågade Will. Han talade lågt och försökte låta obekymrad.
”Det är bra!” fräste Halt argt. Abelard började återigen trampa oroligt.
”Du håller på att massera den”, förklarade Will med sansat tonfall. Men Halts humör var redan fördärvat.
”Ja, det gör jag! För den gör ont! Be någon att skjuta dig med ett armborst, så kanske du fattar vad jag menar! Har du tänkt stå här hela dagen och prata om mina ögon och min arm och skrämma upp min häst? Lugn, Abelard!” Han spottade ur sig de sista orden.
Will höll på att tappa hakan. Under åren han hade tillbringat med Halt hade han aldrig någonsin hört spejaren höja rösten åt Abelard. Spejarna brukade helt enkelt inte tala så till sina hästar.
”Halt”, började han, men den äldre spejaren avbröt honom.
”Medan vi står här och sölar kommer Farrell och hans hejdukar allt längre bort!”
”Farrell?” sa Horace. Nu var det hans tur att låta bekymrad. ”Halt, det är Tennyson vi letar efter. Inte Farrell. Farrell var Särlingarnas ledare i Selsey!”
Han hade rätt. Farrell hade varit ledare för en grupp Särlingar som försökt suga blodet ur en liten fiskeby på Araluens västkust. Det var där Halt först hade fått nys om Särlingarnas planer i Hibernia. Halt blängde på Horace.
”Det vet jag väl!” snäste han. ”Trodde du verkligen att jag inte visste det? Tror du att jag är från vettet?”
Det blev tyst. Varken Will eller Horace visste vad de skulle säga. Halt såg ursinnigt från den ene till den andre, som om han ville utmana dem.
”Tror du det? Svara mig!” När ingen av de unga männen svarade grep han tag i Abelards tömmar och började rida i kort galopp.
Västerut.
”Will, vad står på?” frågade Horace när han såg Halt rida iväg åt fel håll.
”Jag vet inte”, sa Will. ”Men det här är allvarligt. Det är ett som är säkert.” Han manade Tug framåt efter Abelard och ropade efter sin läromästare.
”Halt! Kom tillbaka!”
Horace följde tveksamt efter. Den skäggige spejaren brydde sig inte om att vända sig om i sadeln för att svara på Will, men de hörde hans rop.
”Skynda er! Vi har ingen tid att förlora! Temujaierna kommer!”
”Temujaierna?” sa Horace till Will. ”De är flera tusen kilometer bort!”
Will skakade sorgset på huvudet och ökade farten.
”Inte i hans huvud”, sa han nedslaget. Han började förstå nu. Någonting hade fått Halt att tappa greppet om tiden och hela situationen. Han såg fiender och händelser från sitt förflutna. Han blandade ihop saker som hänt de senaste månaderna med sådant som hänt för flera år sedan.
”Halt!” ropade han. ”Vänta på mig!”
Sedan såg han hur hans läromästare slängde upp armarna, gav ifrån sig ett kvävt skrik och ramlade handlöst mot marken bredvid sin vettskrämda häst. Will ökade farten till full galopp.
Halt låg orörlig på marken.