När Horace hade gjort i ordning lägret rullade de ut Halts liggunderlag och lade försiktigt över honom på det.

Först hade han protesterat, viftat bort dem och gjort ett försök att flytta sig själv. Men han hade inga krafter kvar. Spejaren sjönk tillbaka ned innan han ens lyckats sätta sig upp.

”Det är nog bäst att ni bär mig”, sa han. Det gjorde de. Sedan tog Horace fram ett tält och reste det som ett provisoriskt solskydd ovanför Halt. Will såg sig omkring och studerade himlen och vädret.

”Jag tror att vi får fortsatt behagligt väder under kvällen och natten”, konstaterade han. ”Vi håller honom ute i det fria. Frisk luft är nog bra för honom.”

Det var förstås en ren gissning. Men Will var övertygad om att ett litet kvavt enmanstält inte skulle vara det bästa stället för Halt att tillbringa de kommande timmarna på. Den svaga stanken av förruttnelse låg fortfarande kvar runt såret, trots att den inte alls var lika stark som tidigare. Men den skulle bli direkt kväljande om de stängde in Halt i ett tält.

Så snart de hade burit över Halt förlorade han medvetandet på nytt. Han mumlade lågt för sig själv och rörde sig ängsligt i sömnen. Men nu var åtminstone hans andhämtning lite mer regelbunden. Will satt på huk bredvid honom och granskade honom som en hök.

Vid ett tillfälle kom Horace och lade handen på hans axel. ”Låg mig vaka över honom en stund”, sa han. ”Du behöver vila!”

Men Will skakade på huvudet. ”Jag klarar mig. Jag tar hand om honom.”

Horace nickade. Han förstod hur hans vän kände sig. ”Säg till om du vill ta en rast.” Will grymtade någonting ohörbart till svar och Horace sysselsatte sig med att tillreda en tunn buljong av ingredienserna de hade med sig. Kanske kunde de mata Halt med den när han vaknade igen. Horace visste att buljong var bra för skadade personer. Han lät den sjuda i utkanten av elden och plockade fram lite bröd, kallt kött och grönsaker för att göra i ordning en enkel måltid till sig själv och Will. Sedan lade han upp lite mat på en tallrik och räckte över den till Will, som fortfarande satt och stirrade på sin mästare. Den unge spejaren tog emot den och lyfte blicken.

”Tack, Horace”, sa han kort. Sedan vände han tillbaka blicken till Halt och började äta mekaniskt.

Solen höll på att gå ned när Halt slog upp ögonen nästa gång. I ett ögonblick eller två såg han sig omkring och verkade helt förvirrad när han försökte minnas vad som hade hänt och varför han låg här. Bredvid honom satt Will insvept i sin mantel och halvsov. Sedan mindes han. Han såg på det lösa bandaget han hade på armen. Han kunde se den svullna, missfärgade huden och känna den pulserande värmen. Hans hjärta var nära att frysa till is när han insåg vad som hade hänt med honom.

Han gav ifrån sig ett svagt rosslande läte. Will vaknade omedelbart och lyfte huvudet.

”Halt!” sa han med uppenbar lättnad. Den äldre spejaren gjorde en svag rörelse med höger hand. Abelard, som stod några steg bort, spetsade öronen, gnäggade kort och gick lite närmare den halvsittande mannen. Den lilla hästen hade aldrig rört sig längre än några meter från sin herre de senaste tre timmarna.

Halt log trött mot honom. ”Hejsan, gamle vän”, sa han. ”Du har väl inte varit orolig?”

Abelard kom fram och böjde ned huvudet för att pressa mulen mot Halts kind. Halt sa några ord på galliska – han använde ofta det språket när han pratade med Abelard. Scenen sa mycket om det starka bandet mellan dem och Wills ögon fylldes än en gång med tårar. Det var tårar av lättnad.

Till sist lyfte Halt sin oskadda arm och gjorde tecken åt Abelard att akta sig.

”Nu får du maka på dig, pållen min. Will och jag måste prata lite.”

Hästen backade några steg. Öronen stod fortfarande rakt upp och den var uppmärksam på minsta lilla ljud eller rörelse från Halt. Will kom lite närmare och tog Halts oskadda hand. Halts grepp var förvånansvärt svagt och Will greps av en stark oro. Sedan tvingade han undan känslan. Halt hade trots allt varit nära att dö. Det skulle ta sin tid för honom att återhämta sig.

”Nu är det ingen fara längre”, sa han.

Halt såg sig omkring på lägret.

”Är Horace här?”

Will skakade på huvudet. ”Han är ute och gillrar fällor. Det finns en damm i närheten och han hoppas att det finns ankor där om kvällarna. Vi börjar få ont om mat.” Han viftade lite med handen. Horace och provianten kändes som bagateller i sammanhanget. ”Men herregud vad jag är glad att du är vaken igen, Halt! Vi trodde nästan att vi skulle förlora dig. Men nu börjar du bli bättre.”

Han såg på Halts ögon att han tvekade. Den äldre spejaren behärskade sig, men Will hade redan märkt hans oro och greps av tvivel.

”Halt … du är väl bättre? Ja, det är klart att du är! Du är ju vaken och pratar med mig. Lite svag, kanske. Men du kommer snart att återfå krafterna och innan du vet ordet av så …”

Han hejdade sig och insåg att han börjat prata allt fortare. Han försökte övertyga sig själv, inte den skäggige spejaren som låg på marken framför honom. De var tysta en stund.

”Vad är det?”

Halt tvekade och tittade sedan ned på sin skadade arm. Han tog ett djupt andetag innan han svarade.

”Du inser att den där skäktan var förgiftad, va?”

Will nickade bedrövat. ”Jag förmodade det. Jag borde ha tänkt på det tidigare.”

Men Halt skakade lugnt på huvudet. ”Det hade du ingen anledning att göra. Men jag borde däremot ha misstänkt det själv. De där förbannade genovesierna kan allt om gifter. Jag borde ha insett att de är usla nog att doppa sina skäktor i gift.”

Han gjorde en kort paus. ”Jag minns att jag blev lite konstig. Trodde jag att temujaierna jagade oss?”

Will nickade. ”Det var då vi verkligen blev oroliga. Du galopperade iväg åt fel håll och ramlade av hästen. När jag kom fram låg du där medvetslös. Först trodde jag att du var död.”

”Andades jag inte?” frågade Halt.

”Nej. Men sedan drog du en djup suck och började andas igen. Det var då vi kom på att vi skulle titta på din arm. Jag mindes att du hade hållit på och känt på den hela dagen.”

Han beskrev kortfattat hur armen hade sett ut och vad han hade gjort. Hans läromästare nickade tankfullt medan han lyssnade på Wills beskrivning av hur han hade rengjort såret och lagt på salva.

”Ja”, sa han fundersamt. ”Det bromsade nog effekten lite. Varmlöv har en del andra egenskaper utöver att vara smärtlindrande. Jag har hört att vissa har behandlat ormbett med det och det är ju egentligen något liknande.”

”Fungerade det?” frågade Will. ”Att behandla ormbetten, menar jag.” Han gillade inte Halts långa paus innan han svarade.

”Till viss del. Det bromsade giftets effekt, men var inte tillräckligt som behandling. Det behövdes fler insatser. Problemet är att jag inte känner till hur det här bör hanteras.”

”Men du håller på att bli bättre, Halt!” protesterade Will. ”Du är redan mycket bättre än du var i eftermiddags! Jag ser på dig att du håller på att …”

Han avbröt sig när Halt lade handen på hans arm. ”Det är ofta på det sättet med sådana här gifter. Offret verkar återhämta sig, men får sedan ett återfall. Och varje gång han förlorar medvetandet igen är han lite sämre än tidigare. Tills han …” Han avslutade inte meningen utan gjorde bara en osäker rörelse med handen.

Will kände det som om han stirrade in i ett djupt, svart hål. Han förstod vad Halt menade och det kändes som om någon hade lagt en snara om halsen på honom. Han kunde knappt prata.

”Halt?” sa han med tjock röst. ”Menar du att du … att du …”

Han kunde inte avsluta meningen. Halt gjorde det åt honom.

”Håller på att dö? Jag är rädd att det kan vara så, Will. Jag kommer att återfå medvetandet ibland. Som nu. Men sedan kommer jag att svimma igen. Och varje gång tar det lite längre tid att hämta sig. Varje gång jag kommer till sans kommer jag att vara svagare än gången innan.”

”Men Halt!” Tårarna forsade från Wills ögon och förblindade honom. ”Du kan inte dö! Det får du inte! Hur ska jag klara mig utan …” Plötsligt kunde han inte prata längre. Han kunde bara snyfta och känna hur hela kroppen skakade. Det gick inte att hejda tårarna som strömmade ned för hans ansikte. Han lutade sig framåt på knäna och vaggade långsamt från sida till sida medan ett förkrossat gnyende letade sig fram ur hans strupe. Det var det enda ljudet han kunde frambringa.

”Will?” Halts röst var svag och kunde inte överrösta Wills sorg. Den äldre spejaren tog några djupa andetag och samlade krafterna.

”Will!”

Den här gången röt han namnet med lite av sin vanliga auktoritet och den här gången hörde Will. Han slutade svaja och lyfte blicken. Han torkade ögonen och sin rinnande näsa med ärmen. Halt log mot honom. Det var ett trött och snett litet leende.

”Jag lovar dig att jag ska göra mitt bästa för att inte dö. Men du måste ändå vara beredd på att det kan hända. Jag skulle tro att det är de närmaste tolv timmarna som är den kritiska perioden. Vem vet – kanske kommer jag att känna mig bättre i morgon bitti. Då kanske det värsta är förbi. Men gifter är svåra och oberäkneliga. Vissa drabbas värre än andra. I vilket fall som helst så kommer jag att behöva all min styrka för att kämpa mot giftet och jag vill att du förblir stark, Will.”

Will var rödögd och en smula generad. Han nickade och blev lite rakare i ryggen. Halt skulle inte bli bättre av att han satt och grät.

”Förlåt”, sa han. ”Jag ska inte göra så här igen. Finns det någonting mer jag kan göra för dig?”

Halt såg på sin skadade arm. ”Byt ut det här bandaget om ungefär en timme. Använd lite mer salva. Hur länge sedan är det du lade på salva förra gången?”

Will funderade på frågan. Han visste att salvan inte fick användas för ofta. ”Det var fyra eller fem timmar sedan.”

Halt nickade. ”Bra. Lägg på lite mer om en timme. Jag vet inte om det hjälper, men det kan knappast skada. Kan jag få lite vatten?”

”Visst”, sa Will. Han öppnade sin fältflaska och stödde Halts huvud så att han kunde dricka långsamt. Den skäggige spejaren visste bättre än att glupskt bälga i sig vattnet.

Han suckade belåtet när han kände vattnet rinna genom hans torra mun och strupe.

”Underbart”, sa han. ”Vatten är underskattat.”

Will kastade en hastig blick mot lägerelden, där kaffekitteln stod på kolen.

”Du kan få kaffe om du vill. Eller soppa, kanske?” Men Halt skakade på huvudet och lutade sig tillbaka. De hade lagt hans hopvikta mantel över sadeln för att göra en provisorisk huvudkudde.

”Nej. Nej. Vattnet räcker. Jag kanske tar lite soppa sedan.” Han lät trött. Samtalet hade uppenbarligen varit ansträngande. Han slöt ögonen och sa något. Men han pratade så lågt att Will fick luta sig framåt och be honom upprepa sig.

”Var är Horace?” frågade han med slutna ögon.

”Han gillrar fällor. Det har jag ju …”

Han tänkte säga att han redan hade berättat det, men insåg att Halts tankar hade börjat vandra igen, precis som han hade förutsett. Efter att ha varit vaken en liten stund skulle han sakta glida tillbaka in i medvetslösheten.

”Ja. Ja. Naturligtvis. Du berättade ju det. Han är en duktig pojke. Will också, förstås. Båda två är duktiga pojkar.”

Will sa inget. Han bara höll Halts lediga hand lite hårdare. Han visste inte om hans röst skulle bära om han försökte prata.

”Men jag kan förstås inte låta honom möta Deparnieux. Unge Horace tror ju att alla slåss enligt reglerna …”

Will tog Halts hand på nytt för att han skulle veta att han inte var ensam. Han hoppades att Halt skulle känna det trots att han var långt borta med tankarna. Deparnieux var den onde galliske rovriddaren som tillfångatagit Halt och Horace när de letat efter Will och Evanlyn flera år tidigare.

Giftet hade tagit över Halts medvetande på nytt och han levde inte längre i nuet. Hans ord blev allt svårare att uppfatta och till sist somnade han. Will satt och vakade över honom. Spejarens andhämtning var djup och regelbunden. Kanske skulle han återhämta sig. En god natts sömn kanske var allt han behövde. Will skulle lägga på ett nytt bandage om en timme. Varmlövssalvan skulle göra underverk. På morgonen skulle Halt säkerligen vara som återställd.

Horace kom tillbaka med några ankor efter mörkrets inbrott. Han såg att Will satt på huk bredvid sin läromästare och lade märke till hans rödgråtna ögon. Han ledde honom varsamt till elden, där han gav honom kaffe, bröd och lite av buljongen han hade gjort i ordning till Halt.

När Will hade sansat sig lite återberättade han allt som Halt hade sagt om giftet och de tänkbara effekterna. Horace var fast besluten om att tänka positivt och försökte sammanfatta Halts tillstånd medan Will rengjorde såret och lade på ett nytt bandage.

”Men han sa att han kan bli bättre, va?” sa han.

”Precis”, sa Will och bytte ut bandaget. Såret var oförändrat, men det hade i alla fall inte förvärrats. ”Han sa att de närmaste tolv timmarna är den kritiska perioden.”

”Nu sover han lugnt”, konstaterade Horace. ”Han håller inte på att vrida och vända sig. Jag tror att han håller på att bli bättre. Jag tror verkligen att han håller på att bli bättre.”

Will såg sammanbiten ut och nickade flera gånger. ”Du har rätt”, sa han till sist. ”Det enda han behöver är att sova. I morgon bitti kommer han att vara mycket bättre.”

De turades om att vaka över den sårade spejaren under natten. Han sov fridfullt och visade inga tecken på oro. Ungefär klockan tre på natten vaknade han kort och pratade lugnt och redigt med Horace, som stod på vakt. Sedan somnade han igen och det verkade som om han höll på att vinna kampen mot giftet.

Men när morgonen kom gick det inte att väcka honom.