Horace iakttog Will medan den unge spejaren förberedde sig inför resan till Macindaw. Han tog bort all onödig packning från de tre hästarna och lade den överflödiga lägerutrustningen och provianten i en prydlig hög bredvid lägerelden tillsammans med några sadelväskor.

Abelard och Tug bar på extra pilar till Halt och Will och dem lämnade han också. Han skulle förmodligen inte hamna i strid och de två dussin pilarna han hade i kogret skulle med största sannolikhet räcka om något oväntat inträffade. Kicker brukade vara lastad med Horaces sköld liksom den tunga ringbrynjan, hjälmen och huvan som krigaren bar i strid. Will lämnade rustningsdelarna. Till sist hade hästarna bara sadel och seldon.

Han skulle rida på Tug under resans första del, så han lossade sadelgjorden på Abelard och Kicker. Det var bäst att göra det så bekvämt som möjligt för dem. Abelard gnäggade tacksamt. Kicker accepterade det hela stoiskt, på stridshästars sätt.

Han valde ut en liten ryggsäck från utrustningen, tömde ut reservkläderna som låg i den och fyllde den med enkel proviant: lite av brödet som Halt hade bakat och några skivor rökt kött. Brödet var lite torrt men gick fortfarande att äta. Köttet var segt, men Will visste av erfarenhet att det innehöll näringen han behövde för att återfå krafterna. Dessutom gick det bra att äta i sadeln utan att stanna.

”Jag tar med alla tre vattenflaskorna”, sa han till Horace medan han tryckte ned maten i ryggsäcken. ”Du har ju dammen där borta och jag vill helst slippa leta efter vatten under resan.” När han ansåg att han hade fyllt på tillräckligt med mat band han fast den lilla ryggsäcken vid Tugs sadel, där han lätt kunde komma åt innehållet medan han red.

Horace nickade och samlade ihop de tre flaskorna. Han skakade lite på dem.

”De behöver fyllas på”, sa han. ”Och att börja resan med färskvatten är väl ändå ingen dum idé.” De visste båda två att vattnet skulle få flaskornas läderartade smak efter bara några timmar.

Will log tacksamt. ”Tack”, sa han. ”Jag ska äta något gott medan du fixar det. Jag vill helst inte vara hungrig när jag ger mig av.”

Horace såg på ryggsäcken och grimaserade. Han hade sett vad hans vän hade lagt i den.

”Ja, det blir ingen vidare mat för din del på några dagar”, sa han och började gå mot dammen. Han höll de tre flaskorna i remmarna och det skramlade lite när de slog emot varandra.

De hade grillat två ankor kvällen innan och en av dem var relativt orörd. Will skar av ett ben och lite av fågelns bröst. Han åt maten snabbt medan han rastlöst vankade av och an. Han åt lite av brödet till köttet. Det torra brödet och smakrika köttet var svårt att svälja och han såg sig omkring efter något att skölja ned maten med.

Kaffekitteln var nästan full. Den höll sig varm i kolen bredvid elden. Han fyllde en mugg och kände hur krafterna långsamt strömmade tillbaka medan han drack den varma drycken. Han försökte ta djupa andetag och slappna av. Det kändes som om han hade en hård knut i magen och han ville ingenting hellre än att kasta sig i sadeln och rida i väg så snabbt han kunde. Att packa och förbereda sig hade tagit tid, men han skulle inte behöva ångra det. Minuterna han hade lagt ned på att förbereda sig kunde hjälpa honom att spara många timmar senare och han skulle vara tacksam över den extra energin maten gav honom. Han kokade av otålighet, men tvingade sig själv att tänka lugnt och klart. Hade han glömt något?

Han gick igenom en lista i huvudet och nickade för sig själv. Han hade allt han behövde. Hästarna hade fått mat och vatten och var redo. Utrustningen han behövde satt fastbunden vid sadlarna.

Horace kom tillbaka med de tre flaskorna. Han fäste en vid Kickers sadel och en vid Abelards sadel och såg till att knyta ordentligt så att de inte skulle skaka när hästarna rörde sig. När han vände sig bort från Abelard slog den tredje flaskan emot stigbygeln med ett ihåligt ljud.

Will rynkade pannan. ”Den lät tom.”

Horace log och gick fram till lägerelden.

”För tillfället är den det. De två andra är för hästarna. Den här är till dig.” Han lyfte upp kaffekitteln och hällde omsorgsfullt den väldoftande vätskan genom den trånga flasköppningen. Han såg koncentrerad ut. ”Du har nog ingenting emot att ha lite kaffe med dig. Jag förmodar att du inte tänker slå läger på vägen?”

Will skakade på huvudet. ”Jag stannar och sover i några minuter när jag behöver det. Men jag kommer inte att slå läger, bara linda in mig i manteln.”

”Jag misstänkte det.” Horace satte på korken när han hade fyllt flaskan. ”Då är det ju bäst att du har kaffe med dig. Det kommer att hålla sig varmt ett tag och även kallt kaffe är bättre än vatten med lädersmak.”

”Bra tänkt, Horace.”

Horace såg belåten ut. Han önskade att han kunde göra mer för sin vän, men den lilla, omtänksamma gesten sa mycket om deras vänskap.

”Dessutom kommer det att pigga upp dig lite. Det kommer du att behöva på den här resan.”

Deras leenden försvann när de tänkte på resan som Will hade framför sig. Landskapet var otämjt och de hade ingen aning om vilka faror som kunde vänta. I så här avlägsna delar av kungariket brukade befolkningen avsky främlingar och det var mycket möjligt att det fanns rövare mellan Macindaw och platsen där de var nu. När han närmade sig fästningen var det möjligt att han stötte på skotiska plundrare likt sällskapet de hade drivit tillbaka för några dagar sedan. Och nu skulle Will prioritera att rida fort, inte att hålla sig osedd.

”Jag önskar att jag kunde följa med”, sa Horace lågt. Han såg djupt oroad ut. Will klappade honom på axeln och log.

”Du skulle bara sinka mig där du stapplade fram bakom mig.” Omedvetet använde han exakt samma ord som Halt hade använt några dagar innan. Deras leenden bleknade igen när de vände sig om och såg på den orörliga gestalten som låg under vindskyddet. De var tysta en liten stund.

”Jag är glad att du är här och kan vaka över honom”, sa Will till sist. ”Det kommer att göra resan lite lättare för mig.”

Horace nickade flera gånger, men kom inte på något att säga. Will vände sig om och gick fram till platsen där Halt låg. Där ställde han sig på ett knä och tog spejarens högerhand i sina.

”Jag kommer tillbaka, Halt. Det lovar jag. Jag kommer inom tre dagar. Se till att du är här och väntar på mig. Hör du det?”

Halt rörde lite på sig och mumlade något. Det var möjligt att ljudet av Wills röst hade trängt igenom dimmorna av gift som fängslade honom. Will hoppades i alla fall att det var så. Han skakade sorgset på huvudet. Det var förkrossande att se hur Halt, som brukade vara så stark, skicklig och outtröttlig, hade förvandlats till en mumlande, orolig skugga. Han kände på spejarens panna. Hans feber tycktes ha gått ned. Han var varm, men brann inte av feber som han hade gjort tidigare. Will reste sig, kastade en sista bedrövad blick på sin läromästare och vände sig mot Horace.

”Var uppmärksam på febern. Lägg svala, våta trasor på hans panna om värmen ökar. Och tvätta såret ungefär var fjärde timme. Lägg på salva varannan gång.”

Egentligen trodde han inte att såret hade så stor betydelse längre. Sjukdomen hade satt klorna djupare i Halt. Men på det här sättet skulle det åtminstone kännas som om Horace gjorde någonting positivt och Will visste hur viktigt det kunde vara.

Han tog Horaces högerhand och de två vännerna kramade om varandra.

”Jag ska ta hand om honom, Will”, sa Horace. ”Jag ska vakta honom med mitt liv!”

Will nickade, med ansiktet begravt i den längre ynglingens axel.

”Det vet jag. Håll vakt om nätterna. Man vet aldrig – den där genovesiske mördaren kanske bestämmer sig för att komma tillbaka.”

Han tog ett kliv bakåt. Horace log glädjelöst.

”Jag hoppas nästan att han gör det”, sa han.

De gick till platsen där hästarna väntade. Abelard trampade otåligt och rullade med ögonen. Det mullrade lågt från djurets bröst. Will klev fram till hästen och lade händerna på båda sidorna av mulen som han hade sett Halt göra. Sedan blåste han försiktigt på hästen för att påkalla dess uppmärksamhet.

”Jag vet att du är orolig”, sa han lågt. ”Men du måste ändå följa med mig. Förstår du? Du ska följa med mig och hämta hjälp.”

Den lilla hästen ruskade på huvudet och manen på det plötsliga, kraftfulla sätt som spejarhästarna ofta gjorde. Han slutade sitt nervösa trampande och gnäggande och stod blickstilla.

Horace skakade förbluffat på huvudet. ”Jag kan svära på att han förstod vartenda ord du sa”, sa han.

Will klappade Abelards mjuka mule och log varmt mot honom.

”Det gjorde han också”, sa han. Sedan svingade han sig upp i sadeln på Tug och tog emot Kickers grimskaft när Horace räckte det till honom. Abelard skulle naturligtvis följa efter utan att Will ledde honom.

”Sköt om dig, Will”, sa Horace och Will nickade.

”Tre dagar”, sa han. ”Sedan kan du börja leta efter mig. Och håll ögonen öppna medan jag är borta.”

Han nuddade vid Tugs sida med hälen och den lilla hästen vände sig om och började skritta. Kicker lät sig ledas i grimskaftet utan protester. Han hade tillbringat mycket tid med de två spejarhästarna och verkade nöjd över att få stanna med dem. Abelard kastade en sista blick på gestalten som låg orörlig under filtarna. Sedan slängde han lite med huvudet, snodde runt och ökade farten för att hinna ifatt de andra hästarna.

Horace stod kvar en lång stund och såg efter dem. Först red de i maklig takt, men ökade sedan farten till kort galopp. Till sist red de ned på andra sidan av ett krön och försvann ur hans synfält.

*

Det var naturligtvis frestande att sätta hälarna i Tugs sidor och galoppera för fullt. Men Will visste att de i längden skulle vinna på att hålla ett lugnare tempo. Han höll en hastighet som han visste att den lilla spejarhästen kunde hålla i timme efter timme. Abelard höll samma takt och Kicker hade inga problem att hålla jämna steg med sina kamrater. Nu behövde han inte bära sin vanliga last och han tog längre steg än spejarhästarna. Den stora stridshästen tycktes njuta av att springa så här fritt och utan last.

När Will kom fram till floden vände han sig österut. Han följde floden och letade efter ett annat vadställe. På kartan fanns det ett vadställe för hästar markerat. Där skulle vattnet vara för djupt för fotgängare, vilket var skälet till att Tennyson och hans följe inte hade använt det. Men hästarna skulle enkelt komma över. Det hade ytterligare en fördel: han skulle slippa ta sig igenom den dränkta skogen om han tog sig över där. Han hade ingen lust att återvända till de grå ödemarkerna.

Efter tre timmars stadig ritt kom han fram till vadstället. Han manade Tug framåt, ned i vattnet. Abelard följde lydigt efter. Kicker verkade tveksam när han såg hur vattnet steg över Tugs axlar, men sedan verkade stridshästen inse att han var betydligt större än den mindre hästen. Han rusade framåt och tog långa språng över floden så att skummet yrde. Will var nästan rädd för att den stora hästen skulle springa rakt in i Tug och kasta honom ur sadeln.

”Ta det lugnt, Kicker!” ropade Will. Det kändes återigen som om Kicker hade roligt. Stridshästar fick sällan känna sig så här fria. Hästen lugnade sig lite och började röra sig lite försiktigare genom floden tills alla tre hästarna tog sig upp på motsatta sidan. De dröp av vatten.

Will tog en kort paus i några minuter. Hästarna fick dricka, men inte så mycket att de skulle känna sig tunga och överfyllda när de fortsatte. Abelard och Tug slutade dricka så fort han beordrade dem. Kicker drack glupskt av flodens kalla vatten och fick ledas bort. Han ruskade på manen och blängde på Will i några sekunder. Den unge spejaren betraktade honom med stadig blick.

”Kicker! Nu gör du som jag säger!”

Han sa det med kraft. Han ropade inte, men talade med en auktoritet i tonfallet som fick den stora hästen att förstå vem som hade befälet här. Kicker kastade en sista längtansfull blick på floden, men lät sedan Will leda bort honom. Will klappade honom mjukt på mulen.

”Fint, min vän”, sa han lågt. ”Vem vet – en vacker dag kanske det blir en spejarhäst av dig också.”

Några meter bort stod Tug och gnäggade lite föraktfullt.

Du är för rolig.