Han hade ridit på Tug i flera timmar och det verkade vara ett bra tillfälle att byta häst nu när de hade kommit över floden. Will lossade sadelgjorden och den lilla hästen såg nästan lite sårad ut.
Jag kan fortsätta!
”Jag vet, jag vet”, sa Will lugnt. ”Men jag kommer att behöva dig senare, när alla vi andra är dödströtta.”
Tug ruskade på huvudet. Han förstod, men tyckte inte om det. Trots att Abelard var hans vän så ville han helst bära Will själv. Även om inte Will visste det så visste han att han kunde ridas dag ut och dag in, timme efter timme, utan att bli uttröttad.
Will spände Abelards sadelgjord. Han behövde inte vara uppmärksam på tricks. Vissa hästar fyllde lungorna så att de skulle vara större när remmarna spändes. Så snart det var färdigt andades de ut för att seldonen skulle sitta lösare. Spejarhästar sysslade inte med sådant. Will drog lite på prov i sadeln och började lyfta foten mot stigbygeln när han insåg att Abelard hade vänt huvudet mot honom och såg på honom.
”Visst, ja”, sa han lågt. ”Nu var jag oartig. Du får ursäkta mig!” Han såg hästen i ögonen och sa orden som Halt hade lärt honom för många år sedan utanför gamle Bobs stuga i Redmonts skogar.
”Permettez moi?” sa han. Han var inte särskilt bra på galliska och hoppades att han uttalade det korrekt. Men Abelard slängde muntert med huvudet och sedan satte Will foten i stigbygeln och svingade sig upp på Halts häst. Han väntade i en sekund och undrade om han hade sagt lösenordet rätt. Abelard kanske bara väntade på Will skulle slappna av – så att han kunde kasta ryttaren högt upp i luften. Will hade märkligt nog aldrig tidigare fått tillfälle att rida på Abelard, trots alla år som han och Halt hade känt varandra. Eftersom den lilla hästen hade känt honom i många år och visste att han var Halts vän så tvivlade Will på att hästen skulle kasta av honom. Men träning var träning.
Efter några sekunder insåg han att ingen explosion skulle komma. Hästen förblev lugn under honom och väntade tålmodigt på signalen som betydde att de skulle fortsätta. Will ryckte lätt i Kickers grimskaft för att väcka stridshästens uppmärksamhet och satte sedan hälarna mot Abelards tunnformiga kropp. Snart var de på väg igen.
De lämnade de frodiga markerna vid floden och det blev allt glesare mellan träden. Snart red Will över grästäckta ängar där det bara förekom enstaka träddungar. Han följde en stig som ofta var otydlig och svår att se, men det fanns inte många hinder och hästarna höll ett stadigt tempo, även Kicker. De hade hunnit långt när solen började sjunka närmare horisonten i väst och måla molnens undersidor i djuporange och lila. Ibland kom de upp på krön och då kunde Will ana den dränkta grå skogen i öst. Men glimtarna blev allt mer sällsynta ju längre de kom.
När mörkret föll lät han hästarna vila igen. De fick dricka från en liten hopvikbar läderhink han hade med sig för ändamålet. Will tog en stor klunk kaffe. Värmen hade försvunnit, men smaken var uppiggande. Månen skulle gå upp om ungefär en timme och Will bestämde sig för att vänta på det. Han reste genom ett obekant landskap och trots att hästarna rörde sig med stor säkerhet så ville han inte riskera att någon av dem snavade eller ramlade. Han skulle rida på Tug när de fortsatte. Det var ändå hans tur. Trots att Tug och Abelard var väldigt lika så rörde sig Abelard lite annorlunda – lite stelare och ryckigare, tyckte Will. Han visste att han med tiden skulle vänja sig vid det. Men om de skulle rida under natten var det bäst att han satt på Tug och ledde vägen.
Efter en liten stund gled månen upp i öst. Den såg stor, tyst och vaksam ut när den låg över horisonten, men den tycktes bli mindre när den steg mot natthimlen. Will lade armen om Abelards hals och lät hästen buffa mot honom med mulen.
”Tack, Abelard”, sa han. Han funderade kort. ”Merci bien, mon ami. Du har skött dig väl.”
Den lilla hästen mullrade uppskattande och puffade flera gånger med mulen. Kicker, som stod och betade i närheten, tittade upp när Will tog upp grimskaftet från trädet där det var bundet.
När Will satt i den välbekanta sadeln igen – till och med Halts sadel kändes lite annorlunda jämfört med hans egen – såg han sig omkring på de två andra hästarna. De inväntade tålmodigt nästa kommando.
”Så där, ja, mina vänner”, sa han. ”Då fortsätter vi.”
Han var trött. Fruktansvärt trött. Det kändes som om minst hundra muskler i kroppen ömmade. Han hade växlat tillbaka till Abelard och sedan till Tug en gång till. Till och med hans egen sadel var direkt plågsam för benen, ryggen och baken. Han förmodade att det var en stund efter midnatt, så han hade ridit i mer än tolv timmar och bara tagit några korta raster. Medan han red hade han också varit djupt koncentrerad. Koncentrerad på kursen de följde – vilket betydde att han fick iaktta både stjärnorna ovanför dem och marken framför dem. Det var viktigt att de inte red in i några hinder eller faror.
Koncentrationen som krävdes var nästan lika uttröttande som den fysiska ansträngningen.
Månen hade gått ned för flera timmar sedan, men Will hade fortsatt i stjärnornas sken. Träden blev allt färre och marken höll på att stiga mot en platå. Terrängen var kuperad och Will red över kala kullar som bara täcktes av högt, vindpinat gräs. Will visste att han snart måste stanna och vila. Det var återigen fråga om det bästa av två dåliga alternativ. Om han red för länge skulle han tappa koncentrationen och utmattningen skulle få honom att begå misstag – att ta fel väg eller rida i fel riktning. I bakhuvudet var han också rädd för att någon av hästarna skulle skada sig på grund av någon felbedömning som han aldrig skulle ha gjort i utvilat tillstånd.
Vid ett tillfälle skrämde de upp ett stort djur i närheten av den otydliga stigen. Djuret grymtade till och skyndade iväg. Det hade försvunnit genom det höga gräset innan han hann titta närmare på det. Hästarna ryckte till lite nervöst. Kicker gnäggade upprört och drog i grimskaftet. Han var faktiskt nära att rycka den trötte unge spejaren ur sadeln. Will hade ingen aning om vad det var för djur de hade skrämt upp. Han undrade om det var en varg eller någon sorts större kattdjur. Det fanns lodjur i den här delen av landet som kunde bli stora som små björnar.
Kanske hade det rentav varit en björn.
Vad det än var så skulle han behöva ha huvudet med sig om de träffade på ett djur till. Han insåg skamset att han faktiskt hade slumrat i sadeln när han hört grymtningen. Tug och Abelard hade säkerligen försökt varna honom, men Will hade varit för trött för att märka det.
Han höll in Tug. Det var dags att stanna och ta en längre vila. Att sluta ögonen och vila skulle hjälpa honom att återfå krafterna, även om han bara sov i en halvtimme. Tanken på att sträcka ut sig och svepa in sig i den varma manteln gick inte att motstå.
Will såg sig omkring på landskapet. Marknivån hade stigit under en tid och de närmade sig nu toppen av en stor, kal kulle. I fjärran kunde han se flera oregelbundna silhuetter i stjärnornas svaga sken och för ett kort ögonblick rynkade han pannan och undrade vad det var han såg.
Sedan kom han på vad det var. Det var kumlen. De gamla rösena där forntidens människor begravt sina stupade krigare.
Will mindes sin egen kommentar. Vissa tror att det spökar runt dem. Det hade varit lätt att låta lite nonchalant när han varit många kilometer bort och i fullt dagsljus. När han stod på den här karga kullen och inte hade något annat ljus än stjärnornas sken så kändes tanken plötsligt skrämmande. Kumlen verkade riktigt hotfulla.
”Vilken fantastisk sovplats”, mumlade han för sig själv. Han grymtade lågt och svingade sig ned från Tugs rygg. Knäna gav nästan vika under honom när han träffade marken och han vacklade några steg. Sedan fäste han Kicker vid Tugs sadel, lossade den lilla hästens sadelgjord och såg sig omkring efter en öppen plats i gräset. Oavsett om det spökade eller inte så behövde han sova.
Marken var hård och han kunde känna kylan genom manteln. Men när han sträckte på sig och suckade belåtet kändes marken lika mjuk som den mjukaste madrass. Han slöt ögonen. Han visste att han skulle vakna om en halvtimme. Om han inte gjorde det skulle Tug väcka honom. Men det var en hel halvtimme kvar.
Nu skulle han sova.
*
Han vaknade.
Han visste instinktivt att han inte hade sovit i trettio minuter. Någonting hade väckt honom. Någonting främmande.
Någonting farligt.
Han visste att han inte hade hört något ljud. Han försökte minnas de senaste sekunderna. Nej, han hade inte hört något – det var någonting annat än ett ljud som hade väckt honom. Någonting han kunde känna snarare än se eller höra. En närvaro. Någon eller något var i närheten!
Han visade inget tecken på att han hade vaknat. Hans ögon såg ut som smala springor och han kunde se utan att någon som iakttog honom skulle märka det. Han andades i samma stadiga rytm han hade haft när han sovit.
Han försökte analysera läget och påminna sig om var allting runt honom var. Han kände den långa knivens handtag mot höger sida. Där hade han lagt den dubbla knivslidan när han lagt sig för att somna. Med vänsterhandens fingrar kunde han känna sin pilbåges glatta yta. Den låg bredvid honom i manteln för att bågsträngen skulle skyddas från den fuktiga nattluften.
Om det var någon i närheten skulle det vara bäst att använda den långa kniven. Han kunde hoppa upp på fötter, dra den och ha den redo på några sekunder. Bågen skulle vara svårare att använda. Han sträckte ut sina sinnen. Någon hade stört honom. Det var han säker på. Nu försökte han känna varifrån det kom. Han förlitade sig på ren instinkt.
Var var det? Åt vilket håll?
Han tvingade bort alla tankar från huvudet så att hans medvetande blev som ett blankt pergament. Han befriade sig från alla distraktioner på samma sätt som han gjorde innan han skickade iväg en pil. Hans sinnen sa vänster. Han sneglade åt det hållet utan att röra på huvudet. Ögonen var fortfarande som springor och Will låtsades att han sov. Han kunde inte se något.
Ingenting. Han mumlade och vände på sig, som om han fortfarande sov, och lyckades vända huvudet åt vänster. Sedan lät han andhämtningen stabiliseras igen så att den lät djup och regelbunden.
Det var någonting där borta. Han kunde inte se det tydligt, men det var utan tvekan där. En stor, oregelbunden form. Kanske var det en människa. Men skepnaden var större än någon människa han hade sett. Will anade någon sorts rustning. En uråldrig rustning med höga axelskydd och en hjälm med stora, kantiga vingar.
Gestalten såg på något sätt bekant ut. Han försökte minnas var han hade sett gestalten, men hans minne drog sig tillbaka in i en mörk korridor så snart han försökte. Han fortsatte att andas djupt och regelbundet. Rent spontant ville han hålla andan medan han funderade över situationen.
Will förberedde sig. Han försäkrade sig om att hans sinnen var skarpa och fokuserade på uppgiften. Han gick igenom vad han skulle göra i minsta detalj. Han hade höger hand på den långa kniven. Den skulle han dra samtidigt som han hoppade upp på fötter. Han skulle skjuta ifrån med vänster hand för att komma upp fortare. Sedan skulle han hoppa åt sidan, eftersom det fanns en möjlighet att den främmande skepnaden hade förberett ett anfall. Rörelsen åt sidan skulle få honom att ändra angreppet och fördröjningen skulle hjälpa Will att överleva de första, livsviktiga sekunderna.
Han förberedde musklerna. Fingrarna slöt sig tyst runt knivskaftet.
Och sedan kom han på fötter. I en enda elegant rörelse hade han utan förvarning eller synlig förberedelse rest sig upp. Han dansade till höger för att undvika ett eventuellt hugg. Kniven glimmade i hans hand. Han hukade sig en aning och höll ut vapnet lågt framför sig med spetsen lite uppåt. Knäna var spända och han var beredd på att kasta sig åt vilket håll som helst. Resten av hans muskler var avslappnade och redo för omedelbar rörelse – oavsett om det var anfall eller försvar som krävdes.
Tug och Abelard frustade till av bestörtning när Will rörde sig så plötsligt. Kicker, som stod lite bakom dem, blev också skärrad. Han stegrade sig och ryckte i sitt band.
Men ingenting hände. Här fanns ingen jättelik, suddig krigare med besynnerlig rustning. Ingen fiende som var redo att anfalla.
Allt som fanns var den stjärnklara natten och vindens mjuka sus i det höga gräset. Will slappnade långsamt av, sträckte på sig och sänkte kniven så att han till sist höll den parallellt med benet.
Sedan insåg han varför skepnaden hade verkat bekant. Den hade sett ut precis som den ”mörke krigaren”, den skrämmande illusionen som Malcolm hade skapat i Dysterdalsskogen. När Will insåg det försvann spänningen han hade känt. Han lät kniven falla till marken och sjönk själv trött ned på knä.
Hade han drömt? Hade hans fantasi spelat honom ett spratt? Den hade nog satts i rörelse av kumlen och legenderna om uråldriga spöken. Han rynkade pannan och funderade. Han var säker på att han hade vaknat precis innan han hoppat upp på fötter. Eller hade han inte det? Han kanske hade halvsovit, som man ofta gjorde när man var utmattad till både kropp och själ? Hade det gamla minnet på något sätt vaknat inom honom?
Han skakade på huvudet. Det var omöjligt att veta. Han visste inte när han hade vaknat. Han gick fram till de uppskrämda hästarna. Att de var rädda var inte speciellt konstigt. Han hade trots allt kastat sig upp på fötter helt utan förvarning och svingat sin långa kniv som en galning. Nu gick han fram till Tug och Abelard. Båda hästarna var på helspänn, med öronen rakt upp. De var vaksamma och nervösa och Tug trampade rastlöst med hovarna. Kicker hade slappnat av igen, men hans sinnen var inte lika slipade som spejarhästarnas. Han var helt enkelt inte lika uppmärksam.
Tug gav ifrån sig det där välbekanta mullret som ofta betydde att en fara fanns i närheten. Eller att han var osäker. Will klappade hästen på mulen och pratade lågt till honom.
”Vad är det, gamle vän? Känner du något?”
Det gjorde den lilla hästen utan tvekan. Men om det var någon sorts närvaro eller Wills oväntade beteende den reagerade på gick inte att avgöra. När Tug lugnade sig och slutade flacka hit och dit med blicken gissade Will på det senare. Tug och Abelard var nervösa och vaksamma för att de kände på sig att Will var nervös. De hade trots allt inte gett ifrån sig några varningssignaler när han låg och låtsades sova. Wills snabba hjärtslag lugnade sig till sist och han började acceptera att ingenting hade hänt. Alltihop var ren inbillning och det hade inte blivit bättre av att han varit så utmattad. Att inkräktaren hade sett ut som den mörke krigaren tydde på att hans hjärna hade hittat på alltihop och han kände sig plötsligt lite dum.
Will tog upp sin långa kniv, satte tillbaka den i slidan och spände bältet runt midjan. Sedan tog han på sig sin mantel efter att ha skakat fukten ur den. Han slängde kogret över axeln och tog upp sin båge.
”Fantasi eller ej”, muttrade han. ”Här stannar jag inte en sekund till.”
Han spände Abelards sadel och satt upp. Sedan red han snabbt bort från sin tillfälliga lägerplats, tätt följd av Tug och Kicker. Han kände hur nackhåren stod rakt upp, men han såg sig inte över axeln.
I mörkret bakom honom återgick den uråldriga, osynliga närvaron som hemsökte kullen tyst till sin vila. Inkräktaren var borta.